Borta bra men hemma bäst

Var är hemma, undrar jag så här i sommartid när man som jag som mest intensivt delar tiden mellan olika orter. Ett enkelt svar vore ju - där man är mantalsskriven. I Gustavsberg. Och det är sannerligen inte fy skam! Eller ligger hemma i barndomshemmet? Där man växte upp och där man gick i skolan. Då är Sköndal hemma för mig. Det som då var rena vischan med grusvägar och bondgårdar och allt. Skarpnäck var ett högst livaktigt flygfält. Dubbelvingade plan som drog upp segelflyg. Vi barn kände igen alla plan. Och mitt på det som idag är torget i Farsta centrum stod en gammal skolbyggnad i trä. Dit gjorde vi utflykter på friluftsdagarna. Hemma i Sköndal är sannerligen heller inte något dåligt alternativ även om tiden danat om bygden till något helt annat och mig ganska främmande.
Mest hemma för mig är nog trots allt vårt fina gamla timrade dalslandshus i Sjövikstrakten nära Åmål – Torpet – som numera ömt vårdas av en ny ägare. Det spökar förresten i det gamla huset men det är en vänlig själ. Jag har inte sett henne, det är en gammal husfru, men jag har hört henne gå i den gamla knarriga trappan. Kanske att jag tänker berätta om henne nån annan gång, vi får se.
Hur som, man hinner inte med att sköta hur många hus som helst. Numera hålls vi i stugan nere vid sjön, Vänern alltså, stugan som varit i släktens ägo sedan 30-talet. Salig Farfar hade Apoteket Lejonet i Åmål och ville ha en stuga att ro ut till. Vi bodde stundligen hos Farmor och Farfar i våningen, som var enorm med barns mått mätt, ovanpå apoteket. Lite som i Fanny och Alexander. Ofta smet jag och mina kusiner ner i apoteket när det var stängt för att stjäla lite saltlakrits eller hantverksmässigt tillverka magnecyltabletter - en efter en - på potatismjöl och socker. Jag tror att handpressen fortfarande finns i gömmorna hos tappra gamla Morsan i Sköndal. Måste kolla! Barndomens vintrar och somrar, och all annan tid, i Åmål hos Farmor och Farfar eller på Torpet var en lycklig tid. Hela Dalsland känns som ett lyckligt hem förresten. Åtminstone norra delen, från Mellerud – Bäckefors – Dals Ed och uppåt, där jag hittar som i min egen ficka.

Många gånger har jag funderat över vad som gör ”hemma”. Är det dofterna? Ljuset? Med en dåres envishet hävdar jag att ljuset i väst är annorlunda än ljuset i öster. Skogarna i Dalsland doftar också annorlunda. Eller är det att tiden i Dalsland oftast förknippas med ledighet och barndomens glada närvarande vuxna? Visst har mycket hänt men förändringens vindar har inte svept fram lika hårt i Åmål och Dalsland som t.ex. i Sköndal, kanske en orsak? Man mår bra av att känna igen sig.

Man kan som sagt fundera men hemma ligger nog mer i hjärtat än i geografin. Det är lätt att begripa alla nysvenskars hemlängtan hur bra de än har det i sitt nya land. Hem till dofterna och ljuset. Hem till vars och ens variant av saft och mandelkubb på en rutig filt i en talldoftande skogsbacke. Det går aldrig över. Hjärtats boning är huggen i sten.