Politikerföraktet - finns det?

Politikerföraktet – finns det? Eller är det en spegling av vår egen frustration? Ett eko från våra tillkortakommanden i en tid då blixtsnabba förändringar gör vår verklighet alltmer svårtolkad och obegriplig. Det är skönt att ha nån att skylla på. Kanske har det rent av blivit politikerns viktigaste uppgift – att bära allas våra projektioner? Att sedan ”affärer” inte gjort saken bättre är väl självklart även om politikerna egentligen beter sig precis som de flesta andra av oss gör.
Kan hon kan jag liksom. Vi möblerar kanske alltför lättvindigt om gränserna för vår gemensamma etiska karta. Rättar den efter en verklighet där det alltid finns lämpliga argument för en allt bredare väg. Blir vägen tillräckligt bred riskerar vi att tappa orienteringen helt. Och inte minst – vår självaktning. '
Självaktning och värdighet känns alltmer otidsenligt, att sko sig mer modernt. Vem törs idag tala om höga ideal? God etik talar vi om men det låter inte lika förpliktande. Har nästan reducerats till en modern klyscha. Eller?
Men betänk Syster och Bror - om du inte vårdar din värdighet eller aktar dig själv invaderas du av små djävlar som borrar svarta hål i dig. Tomrum du inte kan fylla med materiella ting. Mig skulle det inte förvåna om vi lite var till mans försöker schasa bort de skavande små djävlarna genom att skylla på nån annan, t.ex. offentliga personer som våra politiker. Dom som missköter våra liv så!

Nåväl, det här låter sig sägas. Hur lätt är det då att vårda sin självkänsla, eller i varje fall sitt självförtroende, i en tid när så mycket runt omkring oss, sånt som vi är beroende av, blir så komplicerat att vi tvingas lämna över alltmer ansvar till alltfler anonyma experter? Alternativt att ge upp.
Hur lätt är det när många av våra grundläggande livsbetingelser tycks förändras mellan två fikapausar?
Hur lätt är det när valfriheten löper amok och valen, liksom kraven på oss att välja, blir så många att de inte går att skåda över? Vi hamnar i valkoma. Det syns mig som om den så omhuldade fria marknaden med alla sina krav på individuella val på sätt och vis har blivit sin egen fiende. Jag styrks i mina misstankar av en ständigt mer uppskruvad och högljudd reklam. Det gäller att överrösta bruset! Eller snarare dånet.

Förr var vi beroende av monopol, många statliga institutioner. Valfriheten var låg men agenterna var inte anonyma, de bar ett ansikte att känna igen. Det handlar om att kunna ställa till ansvar. Det handlar om att känna trygghet i kontinuiteten. Kanske att jag romantiserar men jag tror även att kulturen genomsyrades av mer värdighet än idag, något som också skapade trygghet. Man kunde känna ömsesidig tillit. Vi talade om ämbetsmän och en byrådirektör kunde vara stolt.

Om vi förr var offer i ett monopolberoende så riskerar vi idag att istället drunkna i det fria valflödet. Ett valberoende. En paradox och även det en offersituation.
Bra karl reder sig själv, sa man förr. Det är knappast längre giltigt eller ens möjligt. Valen är för många, för komplexa och utan reella möjligheter för oss att varken överblicka eller att se konsekvenserna av. Ännu värre är kanske att marknadens agenter blivit så många att de i praktiken blir ansiktslösa och många också kortlivade. Vi tvingas inom viktiga områden, inte minst vad gäller vår ekonomi, sätta vår tillit till anonyma experter som dessutom så ofta visar sig ha helt fel. Vi får allt svårare att förstå vem som styr och vilka vi kan utkräva ansvar av när så behövs. Hur många av oss lever inte i känslan av att ständigt vara lurad, att ha valt fel medan grannen gjort ett klyftigare val av teleoperatör, elleverantör eller aktiefond? Är du med på tåget lille vän?

Jag menar inte att gnälla. Den här utvecklingen, eller snarare förändringen (skillnaden finns där, läs här), är troligen inte styrd av varken näringslivet, våra politiker eller nån annan, den är en följd av ”de små stegens tyranni” där du och jag också bär ett ansvar. Vi är med och påverkar. Jag tror inte någon kan göra anspråk på att styra idag, snarare handlar det om att laga efter läge. Däremot vill jag kanske lite väl anspråksfullt visa att det kan finnas orsak till frustration och att den inte alltid riktas år rätt håll. Som Kaj Pollack säger: minns att när du pekar på nån så riktas tre fingrar bakåt! Vad jag kan sakna är visionerna. Men jag kan inte klandra politikerna så länge jag inte har några själv. Kanske kommer de när vi på allvar kliver in i det nya paradigmet?