Vänskap

Man kan undra, har man nånsin tänkt en ny tanke? Klokheten och livsinsikten är i varje fall gamla skatter, och mycket klokt är tänkt under årtusenden, om än lite olika formulerade. En som formulerat vänskap på ett både insiktsfullt och poetiskt sätt är Kahlil Gibran genom sin Profeten. Jag tar mig friheten att referera hans tankar om vänskap i en tid då den betyder särskilt mycket för mig.

”Din vän är svaret på dina behov.
Han är din åker, som du sår med kärlek och skördar med tacksägelse.
Han är din föda och din härd.
Ty du kommer till honom med din hunger och du söker honom för att få ro.
Då din vän säger sin mening, fruktar du inte ett ”nej” hos dig själv, ej heller håller du tillbaka ett ”ja”.
Och då han tiger, slutar ditt hjärta ej upp att lyssna till hans hjärta; ty utan ord föds och delas alla tankar, alla önskningar, alla förhoppningar vänner emellan, med en glädje som ej kräver bifall.
Då du skiljs från din vän, sörjer du inte; ty det som du älskar mest hos honom, blir kanske klarare i hans frånvaro, liksom berget från slätten ter sig klarare för den som skall bestiga det.
Och låt det inte finnas något annat syfte med din vänskap än fördjupandet av din själ.
Ty kärlek, som söker något annat än att avtäcka sitt eget mysterium, är inte kärlek utan ett utkastat nät; gagnlös blir då fångsten.
Och låt din vän få det bästa du har.
Om han måste känna din själs lågvatten, låt honom då också känna dig då floden kommer.
Ty vad är det för vän, som du uppsöker blott för att fördriva några timmar?
Sök honom alltid de stunder då du verkligen lever.
Ty han skall fylla dina behov men inte din tomhet.
Låt det vara skratt och delad glädje i vänskapens ljuvhet. Ty i daggen av de små tingen finner hjärtat sin morgon och vederkvickes.”

Kan det sägas bättre?