(För)svarslös?

Apropå buss. Det behöver inte bara vara en läxa att åka buss som jag skrev om igår, det kan vara ett äventyr också. Drar mig till minnes en resa hem till Gurraberg för ett par år sedan. Bussen var fullpackad men jag var tidig så jag hade fått en bra fönsterplats i mitten av bussen. Satt där i väntan på avgång och slötittade ut genom fönstret. På vad kan man verkligen fråga sig eftersom Slussen mest består av brungrå skitig betong som luktar piss. Längtade till det enklare livet i Åmål som förskonats från miljöer lika Slussen.
Hursomhelst, bussen fylldes till sista plats med mittgången packad av arma stående passagerare. Bredvid mig satte sig en rätt bastant kille och vecklade upp sin tidning. Benen brett isär så som det anstår en representant för det otäcka könet. Kände irritationen växa fram. Rent av blandad med lite antipati. Vi lär ju vara mer känsliga för dofter än vi tror. Kanske luktade han fel eller så var det bara att han tog för stor plats. Vi kommer iväg, det gör man ändå oftast, och min irritation bara ökar. Efter halva resan kan jag inte hålla mig längre:
- Du det är ganska trångt här, Tror du att du kan maka åt dig lite?
Han blir inte svaret skyldigt:
- Det är ju för fan du som sitter och spänner!
- Jag kan inte bli mindre än så här tyvärr, svarar jag kanske lite syrligt men absolut inte ovänligt. Det är då det händer. Mannen slår ihop sin tidning, far upp från sätet och ryter till så det hörs i hela bussen:
- Du är ju för fan inte klok! Tokjävel!Han makar sig bort bland alla stående till en plats längre bak i bussen. Tja, vad säger man? Jag kan ju inte gärna ställa mig upp och ryta tillbaka nåt barnsligt i stil med att:
- Det är ju du som inte är riktigt funtad!Hade knappast gjort saken mycket bättre. Inser att jag är körd. Folk har redan skapat sig sina fantasier vilka jag helst vill slippa veta något om. Den insikten förstärks av det faktum att den unga kvinna som står närmast mig i gången fortsätter resan stående. Platsen bredvid min förblir tom hela vägen. Jag försöker naturligtvis verka helt oberörd. Hur det lyckades vet jag inte. Vill inte veta heller.

Mitt vanrykte tycktes sedan ha spridits snabbt, Gurraberg är ju trots allt en ganska liten ort och rykten kan lätt fortplanta sig, för en lång tid därefter fick jag sitta ensam i bussen. I min fantasi var denna trista omständighet en vedertagen sanning men i verkligheten antagligen bara en tillfällighet.

Hur som helst, det finns väl något att lära även av denna historia. Man ska lita på sin näsa kanske? Åk inte i fullpackade bussar. Sätt dig inte på den inre platsen. Flytta till Åmål!
Framför allt lärde jag mig hur det känns att vara oskyldigt anklagad och helt utan möjlighet att på ett trovärdigt sätt kunna försvara sig. Många delar den tunga erfarenheten, inte minst de som utsätts i media. Min salig faster fick sin erfarenhet troskyldigt stående i busskön (!) med ett gäng busgrabbar bakom sig. En grabb utbrister högt och ljudligt samtidigt som han nyper sig i näsan:
- Fy fan, kärringen har fisit!

I min nästa fundering tänkte jag bli ännu allvarligare och fundera över begreppet dialog, som företeelse och som en metod att minska stress på arbetsplatsen. Läs om det!