Läxa?

Tut, tut. Det brinner i knutarna och den lika ståndaktige som beskäftige skolsoldaten J. Björklund rycker ut. Härden har sin näring i den gamla slitna frågan om läxa eller ej i skolan. Vad är det för fel på både ock? Jag begriper mig inte på fp med dess paradoxala förhållningssätt mellan frihet och gammal klassisk kadaverdisciplin. Det gäller f.ö. inte bara skolan. Invandrarpolitiken är ett annat viktigt exempel. Visst vinglas det ganska vådligt från kant till kant i det partiet?

Utbildning och/eller utveckling är en komplicerad individuell process som man bör närma sig med stor ödmjukhet och insikt. Här funkar sannolikt inga dogmer åt varken det ena eller andra hållet. Och kunskap, vad är det? Vem har tolkningsföreträde? Ska tyngdpunkten ligga på reproducerbart stoff, att lära sig svaren på redan besvarade frågor, eller på förmågan att finna ut nya obesvarade frågor? Kanske är frågorna viktigare än svaren? Var finns den optimala mixen? Kanske är den viktigaste förmågan i framtiden att se och kunna hantera komplexa system och vad ställer det för krav på undervisningen? Hur ser det ut runt hörnet? Har skolan verkligen också ett ansvar för elevernas mognadsprocess - gör nu läxan och gå hem och lär dig bli som folk!

Jag lovade tidigare i våras att återkomma till Kahlil Gibran och Profeten. Så här säger Profeten om att undervisa:

”Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap. Den lärare, som vandrar i Templets skugga (läs skolan, min anm) bland sina lärjungar, ger inte av sin visdom utan snarare av sin tro och kärlek. Om han i sann mening är vis, bjuder han er inte att stiga in i sin visdoms boning, utan leder er till tröskeln av er egen själ.”

Agneta Lagercrantz skrev så här en gång inför ett seminarium om kompetens:

Kompetens. Kompetens? Kompetens! Kompetens*
Man hör ordet bara precis till en gräns
Kompetens kompetens kompetens kompetens
Det låter som komp i en rytmisk frekvens
Kompetens:
Är det intuition eller intelligens?
Är det särskild förmåga eller något som känns?
Är det kunskap, begåvning, en godkänd licens?
Eller är kompetens, kompetens, kompetens, kompetens
inte kapacitet, inte skicklighet ens -
utan summan av min existens?

Kan det sägas bättre! Frågorna är många, av varierande slag och viktiga. Att då börja tjafsa om läxans vara eller inte känns som att begå intellektuell harakiri. Fjuttigt! Pill i naveln. Läxa är väl ändå en fråga som får anpassas efter situation och bästa förstånd. It’s our future, man!