Ljuva juninatt

Sitter i den ljumma junikvällen och funderar. Nu är det som bäst. Det är förstås bra på dagarna också men de ljusa kvällarna och nästan varmt! Vad slår det? Tid för närvaro och en känsla i nuet som nästan gör ont. Minns med en rysning då vi i början av januari landade på Arlanda efter nyårsfirande på Madeira, vårt ”tredje hem” – svågern kommer därifrån – för att mötas av mörker, minus 14 grader och en totalt insnöad Citroën som tack och lov ändå startade. Citroën, det är det där tillståndet lite ovanför vanlig bil. Nu är det här som det då var där liksom. På Madeira. Fast ljusare. Oslagbart!

Lite ruelse mitt i paradiset känner jag inför det faktum att jag tidigare ikväll, i kriget mot naturen, matat vår digra snigelarmada med godsaker som försåtligt kommer att få dom att svälta ihjäl. Nån järnsulfatlösning blandad med snigelmums. Tänk dig själv! Grubblar på om det verkligen är försvarbart men nu är det för sent att plocka upp alla de hundratals små blåa karameller jag bjudit ut i gräset. Varningsskyltar funkar nog inte heller? Beslutar mig för att tänka på något helt annat.

Tänker istället på det glädjande faktum att ”min” utmärkta förening Gustavsbergs Vänner äntligen lyckats rädda vår pampiga Strandvillan i Gustavsbergs hamn. Skandal att det dröjt så länge, förfallet är stort. Jag ogillar stort det schackrande som mer eller mindre alltid tycks omge JM, som äger huset. JM är allestädes närvarande i G-berg tycks det för att sätta tänderna i minsta markplätt. Tur att vi har Gustavsberg Vänner som en tung motvikt! Jag äger några aktier i JM, är det inte dubbelmoral? Måste sälja! Ska inte heller locka in tankarna på börsen för då blir jag bara förbannad igen och det vill jag inte nu i juninatten. Det ska jag spara till hösten!

Inte förbannad men mycket bekymrad bli jag över rapporter från vår lilla vik Kilsviken i Åmålstrakten. Nu är åter tid för vattenskidor. Jag fattar trots min ålder det roliga i vattenskidåkning. Vill inte hindra någon från det nöjet men det trista är att det är så störande för alla andra. Bullret skräpar ner över ett vida stort område. Har verkligen ett fåtal personer ”rätt” att störa, sätta sig före så många andra som önskar tystnad, funderar jag? Ett generellt dilemma. Det tycks mig som om de mjuka värdena alltid får stå tillbaka för de mer kommersiella och svulstiga. Att bara lyssna till vindens sus i björkarna eller doppingungarnas gälla pip räknas liksom inte. Tråkhåkan typ. Kan det vara så? Lika mycket som vattenskidåkare gillar vår lugna lilla vik, lika mycket gör massor av fåglar det. Betraktar det som sitt hem där det är lämpligt att föda upp sina ungar. Här finner du änder av olika slag, svan, dopping, sothöna, rördrom, vigg, skrake, lom, kricka, fiskgjuse, gäss, den illa sedda skarven och t.o.m. aftonfalk och havsörn. Och måsfåglar förstås. Snacka om intressekonflikt! Skulle fåglarna få råda… Eller alla de som sitter och fiskar i stilla ro i sina båtar. Konflikten skulle vara lätt att lösa genom att fartbegränsa båttrafiken i viken och låta skidåkarna hållas på Åmålsviken. Tror jag ska snacka med kommunen och länsstyrelsen.

Min sista fundering innan sängdags, sittande under den ljuvligt blommande jasminen där humlor och bin flitigt kvällsarbetar – varför gör inte humlorna nån honung?