Vårda de mjuka värdena

Texten som följer kan du läsa som insändare i lördagens PD (Provinstidningn Dalsland) 8/7.

”Kör bara ett varv runt ön, sen stör du”. Uppmaningen kom från Henry Lindqvist, en av bröderna Lindqvist om du minns dom, när jag nån gång i mitten på 50-talet fick köra hans eka med den ljusblå Evenruden. 4 hkr. Ön var Kilsholmen. Uppmaningen kom sig av naturlig hänsyn. Att vilja se lite längre än bara till de egna behoven. Den gamla tiden kommer inte åter men låt oss inte gnälla, allt var inte bättre förr.

Nuförtiden är fritiden knappast fri längre utan en produkt att konsumera. Våra naturliga resurser exploateras hårt. Ofta dyrt, häftigt och tyvärr också bullrigt. Sjön har blivit ett medel mer än ett värde i sig. Säkert en generationsfråga och självklart uppstår konflikter om våra gemensamma resurser. Det gäller att finna fungerande samverkansformer för allas våra behov. Dock tror jag de mjukare värdena behöver lite särskild omvårdnad, dom hamnar oftast i skymundan när dom möter dagens mer häftiga upplevelsebehov och aktiviteter. Ett faktum är att ettriga aktersnurror drabbar omgivningen på ett annat sätt än den som sitter i sin eka och fiskar i godan ro.

I skrivande stund ser jag en kull dagsgamla andungar – åtta stycken - bara någon meter ifrån mig. I vår vackra pärla Kilsviken finner du förutom tama änder, svanar, storlom, skrake, knipa, sothöna, vigg, skäggdopping, häger, trana, fiskgjuse och rördrom. Måsar och gäss och den illa omtyckta skarven. Har du tur kan du få se aftonfalken i nån björktopp på Kilsholmen eller havsörnen göra ett snabbt nedslag. Kilsviken är således också ett sjöfåglarnas paradis. Eller har varit? Jag tycker att fågelbeståndet minskat kraftigt de senaste åren. Kanske beror det på oss människor, kanske inte.

Jag är inte knarrigare än jag lätt kan förstå nöjet i vattenskidåkning, att köra vattenskoter eller bara åka fort. Som yngre kunde jag också uppskatta fartens tjusning. Det kan jag förresten fortfarande. Jag kan också, även om jag själv inte fiskar, förstå charmen i att sitta i en stilla vik och meta. Filosofera. Eller bara ligga på svaj och njuta av solen och friden. Att ta sig ett dopp och en simtur. Lyssna till vindens sus och stilla vågskvalp. Klyschor som blir till verklighet i viken även om knappast nån idag vågar simma över sunden för risken att bli överkörd.

Hur kan vi få alla motsatta intressen och aktiviteter – ”hårda och mjuka” att leva sida vid sida? Inte helt lätt! Drömmen vore att lilla Kilsviken sparades åt fåglarna och de mjukare värdena. Båtar och båttrafik hör naturligt till viken – och alla ska känna sig välkomna - men finns det någon egentlig anledning att rusa igenom vår fina vik i högre hastighet än 5 knop bara för att missa allt det fina? Vattenskidåkare och skotrar har ju faktiskt hela Åmålviken och mer därtill att fara runt på.

Jag är övertygad om att behovet av det som Henry Lindqvist värnade på sin tid faktiskt är lika stort idag – kanske till och med större - även om det behovet inte orkar göra så mycket väsen av sig i det moderna bruset.