Vanmäktig och likgiltig?

”Fruktansvärda är våldets svagheter.” Kan det sägas bättre än med Stanislaw Jerzy Lec’s ord? Det har blivit lite glest med skrivandet den senaste tiden. Jag har ju för all del förvarnat. Då trodde jag nog att det skulle ankomma på tekniska svårigheter. Att få ettor och nollor att förflytta sig trådlöst från vår älskade plätt på jorden hemma i Dalsland ända hem till dig. Men så är det inte. Snarare handlar det om en låsning med rötterna i all jävlighet som sker dagligen och som drabbar våra systrar och bröder i olika länder. Libanon. Darfur. Afghanistan. Som jag tidigare skrivit, jag har svårt att få den lilla – rosenskimrande – världen att gå ihop med den stora stygga. Känt vanmakt och en frustration som jag inte kan skriva mig bort från. Orden blir så tomma. Åter tillbaka i Värmdö några dagar för att sköta hus och trädgård söker jag som vanligt tröst hos Stanislaw. Aforismernas mästare. Apropå tomma ord; ”Ord skulle vara överflödiga? Var skulle man då placera det som står mellan raderna?” Eller; ”Tänk på detta: om djävulen vill trampa någon så gör han det inte med bockfoten utan med en människofot.”

En glädje mitt i världseländet var, parentetiskt sagt, att läsa oförliknelige Arto Paasilinnas bok ”Milda makter”. Läs den och du har trevligt i timmar! Gud har tröttnat på människan och söker en semestervikare. Det råkar bli en kranförare Birger från Helsingfors. Mer behöver jag inte säga.

Hat, är det kärlekens motsats? Eller är det likgiltighet? Att alls icke bry sig. I likgiltighetens förlängning ligger väl total avpersonifiering? Det är i avpersonifieringens skugga vi blir i stånd till att bomba en hel befolkning sönder och samman för att nå högre mål. Krigets egen absurda och vansinniga logik. Skulden kommer när du tvingas se dina offer i ögonen, en efter en. Nu behöver det inte gå så långt som till krig för att vi ska avpersonifiera varandra. Göra någon till en ickeperson. Ibland är det nödvändigt för att vi ska stå ut, som t.ex. i trängseln på tunnelbanan. Vi orkar eller vill inte relatera till alla reskamrater. Dessutom skulle vi inte stå med att så många verkliga personer tränger igenom vårt personliga revir. Kommer för nära.
Men hur gör vi på arbetet? Händer det att vi där behandlar någon arbetskamrat som en ickeperson, som vore hon eller han luft? Varför gör vi i så fall det? Värt att fundera över i det lilla perspektivet. Vem äger problemet?

Nu vill jag avsluta med en dikt av Margareta Melin. Den tillägnar jag dig som fortfarande har semester kvar likväl dig som har börjat jobba.

När tiden går för fort
rusar fram, försvinner
jaga inte tiden, människobarn,
låt dig inte jagas
utan stanna upp
och vänd dig om!

Låt inte tiden gå ifrån dig
låt den komma till dig!
Möt den nya dagen
ögonblick för ögonblick
och fyll med närvaro och liv
den stund som är.