Jag, du och vi

Sitter åter här i mitt sommarparadis. Tidig morgon och ett något upprört vatten skvallrar om ett förestående väderomslag. En kallfront ska tydligen dra ner över landet om man får tro Sverker Hellström på SMHI och det ska man väl göra. Tro honom. Finns det förresten något tryggare än väderrapporten i P1? Samma tid, samma kanal, år ut och år in. Lika knastertorrt som sakligt. En given mall. En verklig ritual att älska.

Annars, och jag har skrivit om det tidigare, kan jag reta upp mig på den brist på hänsyn som inte minst kommer till uttryck i vårt sätt att fira fritid. Särskilt på sjön. Man kunde önska sig nån form av allemansrätt även på sjön. Å andra sidan hotas allemansrätten i allt högre grad även på land. Allemansrätten bygger på en rad gemensamt accepterade förhållningsregler, där just hänsyn är en viktig del, som om de negligeras raserar hela idén. Varför är hänsyn en så stor bristvara idag? Kan det ha att göra med den nedlåtande syn på kollektivet som förhärskat de senaste decennierna i individualismens heliga tillbedjan? Ändå är vi ju alla en del i kollektivet. Kollektivet, det är ju vi tillsammans. Vi är beroende av varandra hur mycket vi än låtsas något annat. An någon underlig anledning har individualismen kommit att ställas mot kollektivet. Men betänk, att utvecklas och mogna som människa, att självförverkliga sig som det så populärt heter, det gör vi i samverkan med andra, inte ensamma på en öde ö. En inskränkt individualistisk syn på livet krymper dig till en asocial vilde. Du är dina relationer, som filosofen Martin Buber påpekar.

Samtidigt känns dessa mina funderingar futtiga mot bakgrund av det som nu händer i Libanon. Att tala om trygghet och hänsyn, om omdömeslösa vattenskidåkare, när bomberna regnar över en oskyldig befolkning. Detta meningslösa våld och den förstörelse som aldrig någonsin lett till något konstruktivt. Lär de sig aldrig? Jag förstår att konflikten har många och historiskt komplexa rötter men i mina ögon kan Israels massiva övervåld och kränkningar av hela befolkningsgrupper aldrig försvaras. Det som nu sker är rent och skärt barbari. Tala om brist på hänsyn! Och inte blir det bättre av en amerikansk president som bara kan skilja på två färger – svart och vitt.

Jag känner en slags mänsklig skuld och framför allt en plågsam känsla av otillräcklighet. Inte blir det bättre av att också bese världens ledare stå lika maktlösa som det verkar. Eller värre, ägna sig åt ett evigt kattrakande för egna vinningars skull. Som om världen vore ett enda stort Monopol där människan reducerats till en plastpolett. Var gömmer sig den goda kärleksfulla kraften?