Tack Mona och Wanja för en artikel som andas optimism på mänskliga och äkta grunder! Moderaterna – det nya arbetarepartiet. Vem kunde egentligen innerst inne tro på en sådan förvandling? Precis som ni skriver, nu har vi svart på vitt, och inte talar ett halvårs erfarenhet till den tilltalades fördel. Med en hel uppsjö käcka, och för all del också rätt effektiva, slagord i drivna kampanjer går det möjligen att förändra partiets image på de relativt få år som Reinfeldt bedrivit sitt förändringsarbete men att förändra hela dess historiska värdegrund, partiets innersta väsen? Man behöver bara gå till sig själv. Hur lätt är det att släppa sina värderingar och attityder för att sedan dessutom ersätta dessa med raka motsatsen? Kan ta många kostsamma år i den klassiska terapisoffan. I bästa fall! Och då att terapia ett helt parti, att på några få år radera partiets hela kollektiva minne, för att göra en nystart på diametrala grunder - hur troligt är det? Är det ens önskvärt annat än ur taktiskt synvinkel?
Det finns naturligtvis rationella skäl för att de besuttna fortfarande i första hand hejar på moderaterna – nya eller ej. De företräder helt enkelt deras intressen bäst. Jag tror inte att anhängarna tror på det här arbetarpartisnacket. Det finns exakt lika rationella skäl till att jag som långtidssjukskriven (cancer) och som inom ett halvår har fått se min sjukersättning drastiskt sjunka, a-kasseavgift och fackavgift drastiskt höjas, jobbavdraget gå min näsa förbi, lika mödosamt uppbyggda som värdefulla system snabbt slitas sönder, det finns lika rationella skäl för att inte heller jag tror på det där arbetarsnacket!
Jag fruktar att alliansen kommer att lämna samma slagfält i spillror efter sig som alla andra borgliga regeringsförsök gjort. Om inte värre genom att slarva bort en högkonjunktur. Skillnaden mot tidigare borgliga regeringar är endast att den nuvarande regeringen bättre har tillägnat sig näringslivets marknadsföringsmekanismer. Sverige, ett företag i tiden!
För övrigt och slutligen skriver Niklas Ekdal en trevlig och insiktsfull betraktelse över Fp och Lars Lejonborg i söndagens DN. Två här lösryckta citat tilltalade mig särskilt:
”Det borde vara en liberal reflex att ställa störst krav på dem som har störst handlingsutrymme, inte tvärtom.”
”Leijonborg kommer nu att efterträdas av en före detta militär, Jan Björklund, med förmåga att tala i rubriker och väl utvecklad pliktkänsla. Bara han kommer ihåg att vara trogen ideologin och uppdragsgivarna - och inte enbart ställa krav på pliktuppfyllelse av dem som har svårast att leverera.” Se där minsann!
20070430
Mona & Wanja - ett äkta par!
20070427
Vill eller måste? Det gör skillnad!
Väckarklockan ringer. Nu måste jag gå upp, måste hinna duscha innan frukosten som får bli snabb. Måste hinna med det tidiga bussen. Väl på jobbet får jag sno mig på för jag måste hinna skriva rapporten före mötet som jag måste gå på. Och nu måste jag få lunch, jag är jättehungrig. Just det, jag måste hämta barnen på dagis i eftermiddag! Sen måste jag handla, kylskåpet är tomt. Måste hinna se Rapport innan jag läser sagor för barnen. Och visst ja, jag måste ringa morsan och höra hur det är. Nu måste jag sno mig med räkningarna för snart måste jag gå och lägga mig. Fast först måste jag borsta tänderna!
Känns lite tungt eller hur? Jag har förstås överdrivet men hur ofta använder vi inte ordet måste? Här kommer ett alternativ:
Väckarklockan ringer. Nu vill jag gå upp, vill hinna duscha innan frukosten som får bli snabb. Vill hinna med det tidiga bussen. Väl på jobbet får jag sno mig på för jag vill hinna skriva rapporten före mötet som jag vill gå på. Och nu vill jag få lunch, jag är jättehungrig. Just det, jag vill hämta barnen på dagis i eftermiddag! Sen vill jag handla, kylskåpet är tomt. Vill hinna se Rapport innan jag läser sagor för barnen. Och visst ja, jag vill ringa morsan och höra hur det är. Nu vill jag sno mig med räkningarna för snart vill jag gå och lägga mig. Fast först vill jag borsta tänderna!
Åtminstone jag tycker att det nu känns lättare att andas.
Kära sambon sliter som lågstadielärare. Hon älskar sitt jobb och är sannolikt en bra och erfaren coach och – bäst att tillägga – kunskapsförmedlare. Igår kväll kom hon hem bedrövad efter ett utvecklingssamtal. Lilla Kajsa-Lotta i trean hade tagit så illa vid sig av krysset i rutan - Riskerar att inte nå sitt mål - i formuläret som sambon tvingas fylla i och som tjänar som utvecklingssamtalets underlag. Kajsa-Lotta hade tystnat för resten av mötet. Inne i henne pågick en process. Något tappade henne på energi.
Men tydlighet och utvärdering är nödvändiga verktyg för att eleven ska veta var hon/han står och vad är det för fel på – riskerar att inte nå sitt mål? Visst är både tydlighet och utvärdering viktiga verktyg – i rätta och varsamma händer. Man hade också kunnat formulera ”betyget” så här: Är nära att nå sitt mål, vilket ger ungefär samma information men mer positiv energi och bjuder in till ett helt annat samtal. Och det var väl syftet? Slarva inte med orden, som Alf Henriksson sa, de har betydelse. Vitsen med en utvärdering är väl knappast att den ska stjäla energi utan att den ska föra framåt, tillföra energi? Att den ska öppna för samtal, inte stänga.
Måste är piskan i kravets händer. Fyrkantighet dess former. Med hårda ord följer ofta också hårda attityder. Ett hårdare och repressivt klimat där konkurrens går före samarbete. Är det gynnsamt för inlärningsprocessen frågar jag mig? Det låter så bra med ordning och reda, vilket i sig ingen motsätter sig tror jag, frågan är återigen hur man åstadkommer det. Om det blir ett mål i sig, ett självmål, och därför bäddar för en kyligare kultur eller om ordning och reda följer som effekt av en sund respekt för lärare och kamrater, för varandra. Något som följer av ett mänskligt klimat där auktoritet betyder att se upp till en person för hennes mänskliga och sakliga kvaliteter och inte härleder till rädsla och maktmissbruk. Ledarskap måste man som bekant förtjäna, chef (lärare) blir man formellt utnämnd till.
De två berättelserna ovan berättar precis samma historia men på olika sätt. Läs dem gärna igen och känn efter. Med lite fantasi kan de representera två olika inriktningar i skolan och pedagogiken.
Jag är osäker på om kravivrarna i Folkpartiet och annorstädes med Björklund i spetsen förstår den lika subtila som viktiga skillnaden. Om de har fantasi nog. Framtiden får utvisa.
20070426
Buskörning
Visste inte igår hur bra dessa tankar skulle passa in idag, fredag.
Jag är inte emot privatskolor men det som sker i Tibble/Täby känns skrämmande. Nu har alltså (enligt DN:s pappersupplaga) gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Täby gett klartecken till den privatisering av gymnasiet i Tibble som 84 % av medarbetarna motsätter sig. Man kan tänka sig reaktionerna på den borgliga sidan vid omvända roller. Hade det möjligen skrikits högt om sovjetliknande konfiskering?
Processen runt Tibble gymnasium visar på ett tydligt sätt på den generella klimatförändring som ägt rum sedan alliansen tillträdde. I någon form av historisk frustration och ideologisk berusning tycks alla medel vara tillåtna i arbetet att forcera fram förändring. Det är som om man inte trodde på ett liv efter 2010. I mina ögon handlar det alltså mindre om vad som görs – förändringen i sig kan många gånger vara befogad - men mer om hur.
Krav på rimliga handläggnings- och remisstider ställs nästintill systematiskt åt sidan. Förslag efter förslag hafsas fram, ständigt försvarat av mantrat – vi gör bara det vi lovade. Som om alla fasoner hade absolution bara för den skull. Lyssningen verkar vara noll. Respekten för våra demokratiska spelregler brister. Klimatet har blivit hårdare, inte friare.
Rimmar det inte väldigt illa med Reinfeldts tal om en regering för hela folket att köra över stora delar av det? Rimmar det inte väldigt illa, ställt mot den tidigare oppositionens kritik av sossarna för nepotism och maktmissbruk, att busa på än värre? Nu skulle det ju bli skillnad, nu skulle det lyssnas till folket, var det inte så? Lite elakt skulle man kunna säga att maktens berusning tog skruv fasligt snabbt och har gjort hörseln dålig och minnet behagligt kort.
Jag är övertygad om att de här frågorna spelar en stor roll i alliansens svaga opinionsstöd i väljarbarometrarna. Ändamålet helgar medlem heter det. Möjligt, men som politisk strategi är det vanskligt. Folk ser, hör och tänker.
För övrigt tycker jag att Peter Wolodarski i DN är en ganska pigg en. Nu har han tagit sig till att skapa en rankinglista över effektiva ministrar. Kul idé! Hoppas han fortsätter att med jämna mellanrum publicera denna ”tio i topp”.
Kuriöst nog - när jag ser att Jan Björklund innehar en topplacering jämte Borg, Lejonborg, Littorin och Odell – kan jag misstänka att de andra, de på undre halvan av listan, är de som möjligen just står för den lyssning, respekt och eftertanke som jag efterlyser? Undrar hur listan skulle se ut om folket fick trycka på sina mentometerknappar?
Parentetiskt
Om man gifter sig måste det vara för att man älskar någon mer än sig själv. Det tror jag inte blir så lätt.
Ellern 7 år
Ja, hur har vi det med oss själva och varandra?
20070423
Det glesnar i leden
Hur ska det nu gå för det utmärkta satirprogrammet ”Publik Service” i P1 – nu när de tappat både Person och Lejonborg. Säga vad man vill om de båda men tacksamma att imitera har de varit. Knappast slätstrukna. I det sammanhanget kan jag även sakna Affe, Alf Svensson. Det gamla gardet glesnar ut och det är inte utan att man känner viss nostalgi.
Fast jag ska nog inte raljera i en stund som säkert är svår för Lejonborg. Han, liksom alla andra förtjänar naturligtvis respekt, dels på ett rent mänskligt plan men också på ett professionellt vad man sen än tycker om den förda politiken.
Jag håller med Göran Eriksson i SvD, det känns som om LL levt i en glasbubbla. Det känns som att han inte riktigt förmår tolka sin omvärld, t.ex. när han i huvudsak skyller valnederlaget på att Fp inte riktigt fick till sin valspurt p.g.a. dataintrånget. Förnekelsefasen är ju ett känt psykologiskt fenomen. Undrar om LL inte tassat in lite i den tunneln. Möjligen har också triumfen att äntligen komma åt taburetterna paradoxalt nog spelat in. Kan inte vara alldeles enkelt att samtidigt hantera så motstridiga känslor som han behövt göra – valnederlag, solkad moral och regeringsmakten. Vad vore mänskligare än att skygga aningen för en komplicerad verklighet och hänge sig åt den roligare komponenten – att regera.
”Men visst var det så, medgav han, att partiledare ofta avgår under former som de inte själva rår över.” (DN). Möjligen en sann skildring men likt förbenat en mänsklig livslögn. Peter Wolodarski är nog mer träffsäker som konstaterar att: ”Lars Lejonborg väntade för länge”. Ack så svårt men man väljer här i livet.
Ett mera krasst alternativ är att LL hamnat i bubblan av strukturella och kulturella skäl. Han har själv högsta ansvaret för en elitkultur som hindrat honom att se andras verkligheter. Ingen ”en trappa ned från tornrummet” vill/vågar/gitter berätta om sådant som kan störa och rucka ledarens/ledarnas verklighet. Ingen är så ensam och blir så vilseledd som den som är omgiven av ja-sägare.
Det ena alternativet utesluter i och för sig inte det andra. Vi få väl se vad som gäller, allt det här lär väl stötas och blötas den närmaste tiden.
Mer intressant är kanske vem efterträdaren blir. Jan Björklund tycks vara storfavoriten. Som en i det gamla elitgänget och representant för de hårda tagen, väl insatt i maskineriet som det påpekas, är han naturligtvis en garant för kontinuiteten, d.v.s. att inget händer. Är det verkligen det medlemmarna önskar? Även om han i mångas ögon är en lyckad minister i sin klassiskt manliga och karska stil (Sveriges svar på Sarkozy?) så är jag övertygad om att hans ledarstil snart har passerat bästföredatum i ett samhälle som går åt precis det andra hållet. Eller rättare sagt, redan har passerat. En ledarstil vars främsta kännetecken inte är lyssning, kanske just det som saknats uppe i tornrummet där JB huserat med sina bröder Lejonborg, Jakobsson och kanske några till.
Det ska verkligen bli spännande att se om Fp väljer en fyrkantig eller rund till sin nya ledare.
20070421
God smak
Dagens text:
Om smak skall man inte diskutera. Men så mycket kunna vi väl ändå enas om som att mannagrynsgröt med gällen mjölk smakar pyton?
Församligen sjunger:
När du äter mat som smakar pest
samlas smakens lökar till protest.
Likadant, om man ser rätt på saken,
är det med den andligt goda smaken.
Ord och handlingar som äro lumpna
göra lätt ditt inres lökar skrumpna.
Tage Danielsson
20070420
Det vet väl alla!?
Det väl man väl! Till exempel att morsan är ett kärleksfullt slangord för mamma. Eller att Janssons frestelse fått sitt namn efter festprissen och operasångaren Pelle Janzon som dog 1889. Att vi finner paprikan i grönsaksdisken tvivlar vi heller inte på eftersom det är en grönsak. Visst är det mycket vi vet. Hur skulle det annars se ut? Fast – ibland vet vi faktiskt fel.
Morsan exempelvis lär vara sörmländska, inte göteborgska som man möjligen kunde tro, och betyder helt enkelt ”frun i huset” eller ”husmodern”. Du som bor i Eskilstuna rycker kanske på axlarna inför detta självklara faktum och utbrister – det vet väl alla!
Pelle J må ha festat grundligt men enligt senare rön så skapades maträtten av Elvira Stigmark år 1928. Rätten döptes efter folklustspelet Jansson frestelse och filmen med samma namn som visades just 1928. Rätt ska vara rätt, särskilt om en rätt!
Paprikan då? Nja, inte är det grönsak inte! Möjligen en grön sak om vi tänker på den gröna varianten. Annars är den faktiskt ett bär – precis som lingon, gurka och bananer. Jovisst! Hallon å andra sidan är inget bär utan en frukt. En stenfrukt, eller rättare sagt att varje hallon består av massor av stenfrukter. Ibland blir man lite förvirrad över hur det kan vara. Man trodde ju man visste!
Från det ena till det andra, passar du tiderna eller är du ute i grevens tid? Det ena utesluter nu inte det andra. Greven var generalguvernören över Finland, Per Brahe, en mycket populär person i breda folklager fram till sin död 1680. Grevens tid var således en lycklig period. Så var den ursprungliga betydelsen, inte att vara ute i sista minuten.
Allt det här och mycket därtill finns att läsa om i ”Allt som du trodde du visste men som faktiskt är alldeles fel” av Ulf Ivar Nilsson. Det vet jag i alla fall helt bestämt!
20070419
Världen upplevs inte intellektuellt
Snart kommer notan - skriver ledaren i DN. Underförstått, bered dig på att pröjsa. Oron är stor för att den pågående lönerörelsen spränger, eller redan har sprängt, ekonomiskt hälsosamma vallar. Vi riskerar obalans med högre ränta och Riksbanken borde nu sända ut starka signaler/varningar. Det borde de nog ha gjort redan tidigare, tycker några. Riktigt drämt till med sin reporänta för att liksom skrämma skiten ur löneförhandlarna, för att valla in dem i hagen igen. Oron är kanske både befogad och välgrundad men man vet aldrig med denna minst sagt egendomliga verksamhet som kallas ekonomi och vars innersta väsen ingen riktigt tycks begripa. Än mindre behärska. Allra minst jag. Och vad värre är, allra minst ekonomerna. Ekonomin är helt enkelt anarkistisk - en slags subtil paradox eller i varje fall en antinomi?
Nu hade jag varken tänkt dissekera och analysera ekonomins innersta väsen eller lappa till förståsigpåare utan jag fastnade bara för det här med signaler som jag bättre begriper. Att signaler har effekt verkar alla vara rörande ense om. Om inte annat så visade väl klassikern Pavlov med sina hundar hur betingning fungerar, d.v.s. förenklat hur vårt beteende styrs via signaler. Gör jag nu fel iakttagelse om jag tycker mig se att repressiva signaler, hot helt enkelt, tycks vara de mest populära? Om du inte/om du bara vågar…. så…. Har vi inte fått höra det sedan barnsben? Klantar du till det lille vän så kan allt hända från att lördagsgodiset konfiskeras till att sotaren kommer eller att du får högre ränta. Mindre kvar i plusskan trots löfte om motsatsen!
Nu vill jag ta vår lille vän i försvar. Jag tycker att effekten av positiva signaler är underskattade. Nu behöver inte positiva signaler samtidigt innebära positiva följder, exempelvis för ekonomin. Pavlov upptäckte av en slump att det automatiskt vattnades i munnen på sina hundar när klockan ringde. De visste att det då vankades godis. Och nu till en halsbrytande parallell: hur länge har inte vi i populasen stått med vattnade strupar och hört klockan ständigt klämta? Under många år stått bredvid och hört klockorna ringa ut belöningar för en klick sjukgiriga ryggdunkare med tveksam själv- och verklighetsuppfattning. Med allt torrare strupar har vi sett dem omåttligt berika sig själva av medel som vi gemensamt har slitit ihop. Snacka om långvariga och starka signaler! Snacka om betingning! Och nu, då det liksom är vår tur att få lite utdelning, först då kommer ropen efter varningar. Varför hördes de inte tidigare, på allvar, då det hade varit möjligt att stämma i bäcken? Ska här utdelas ansvar för en eventuellt skenande ekonomi så är det många som ska dela på bördan!
Det är mycket möjligt att någon fortfarande går omkring och tror att ekonomin representerar den enda sanna och krassa verkligheten, klicken ovan tenderar att ha tolkningsföreträde, och att det där hur som helst nu blir bekymmersamt, men nog är det så att vi snarare styrs av det som vi uppfattar vara verkligheten och det behöver inte betyda samma sak. Framför allt betyder det många skilda verkligheter som ibland hamnar i konflikt med varandra. Detta faktum är i sig en av verkligheterna.
Den stränga frågan är till sist, om du som inte också hörbart ropat efter måtta i det groteska frosseriet i bonusar, pensioner, styrelsearvoden med mera, nu verkligen har moralisk legitimitet att uppmana fackförbunden att vara återhållsamma eller hojta efter räntehöjningar hur befogad en sån åtgärd än vore sakligt sett i den ekonomiska verkligheten?
20070418
Parentetiskt
De vuxna kan äta så mycket godis de vill, vara uppe så länge de vill och sminka sig så mycket de vill. Det hemska är ju att de inte vill det.
Louise 7 år
Apropå den svåra valfriheten
Var finns mystiken?
Farbror Gunnar hade inte bara Skönstaviks maffigaste bil, en Standard Vanguard, han var dessutom kvarterets Joe Labero och det långt innan Joe själv tog sina första stapplande steg i denna den yttersta av världar. Som farbror Gunnar trollband oss traktens ungar hemma i sitt kök genom att exempelvis plocka ägg ur näsan eller örat och trolla fram kort från lite här och var! Köket på Finbagarvägen var en plats för magi. Bilen, eller snarare bilarna, bara förstärkte hans redan mytomspunna status.
Farbror Gunnar var förutom barnkär trollkarl också handelsresande, som det hette då, och hans bilar var aningen mer originella än de som våra mindre mystiska pappor hade, om de alls hade några förstås, bilen var knappast var mans egendom på femtiotalet. Bland små svarta Folkor, PV:ar med takgök och en och annan Opel Rekord så kom farbror Gunnar glidande i sin Vanguard, stans första Citroën DS 19 Break eller sin stora amerikanska herrgårdsvagn vars märke jag tyvärr har glömt. Visst gjorde det skillnad!
Min kompis Mats var också magisk. Rättare sagt, han hade magiska saker hemma i vardagsrummet. En stor brun möbel med ett litet fönster mitt i. Televisionsapparat kallades den och visade rörliga bilder vissa timmar i veckan om än inte under alla dagar. Onsdagar t.ex. var televisionsfria. Alla vi barn på Finbagarvägen samlades hemma hos Mats, framför den bruna stora möbeln, för att begapa Andy Pandy, Lassie och Äventyr i helikopter – grabbarnas favorit. Det var mysigt och det var mystiskt.
Jag kom att tänka på dessa gamla minnen i morse när jag vaknade och undrade vart all mystik tagit vägen? Idag tycks inget vara mystiskt längre, i alla fall inte i betydelsen hemlighetsfullt. Den ursprungliga och andliga betydelsen vet jag inte så mycket om. Är det inte ett fattigdomsbevis att aldrig låta sig förvånas, tänkte jag. Att aldrig låta sig överraskas. Be smart, never be overruled! Liksom. I vårt överflödssamhälle verkar det mesta bli så banaliserat och trivialiserat. Här finns inte längre någon hemlig liten vrå att gömma sig i för att ägna sig åt lite mystik – du är väl uppkopplad! Och hur leker man kurragömma i GPS:ens tidevarv?
Jag vet inte om den här tanken är långsökt eller inte men jag tror att den som ständigt är uppkopplad och nåbar, den som kan se sina TV-program eller lyssna till sina favoritradioprogram i snart sagt vilken apparat som helst när som helst, den råkar ut för väldigt lite mystik. Trots ett stort eget teknikintresse har jag börjat känna en kväljande mättnad över alla de möjligheter som sköljer över oss i frihetens namn. Jag börjar känna mig ofri, nästan kvävd, och har faktiskt gömt undan mina iPods och andra möjlighetsapparater. Har slutat spela in program på TV som jag riskerar att missa. De samlas i alla fall bara i en frustrationshög. Nu tänker jag istället låta mig missa en massa saker – TV- och radioprogram, telefonsamtal, mejl, sms, - och bara njuta av min nyvunna (återvunna?) frihet! Att missa något måste ju betyda att jag faktiskt väljer något annat före eller hur? Jag tänker välja att låta mig överraskas mera. Jag tänker välja att förtjust häpen traska vidare genom livet på jakt efter något mystiskt! Ska du hänga med?
20070415
Höj rösten - här är argumenten svaga!
Kronos och Kairos. Två grekiska tidgudar. Man kunde tro att de två vore bittra konkurrenter men så var det nog inte. Enkelt uttryckt så hade Kronos hand om den mätbara tiden, den som klockan registrerar (jmf kronometer), medan Kairos sysslade med den upplevda. Vi vet alla att det är stor skillnad mellan det ena och andra, hur samma klocktimme kan upplevas som ett ögonblick alternativt en evighet beroende på omständigheterna.
Höj rösten – här är argumenten svaga! En klassisk demagogisk marginalnotering i exempelvis ett politiskt manus.
Sossarna är nu åter enligt SIFO större än alliansens/regeringens partier tillsammans och borgerliga analytiker river sitt hår för att försöka förstå, förklara och försvara. Man anar, begripligt nog, en doft av grämelse och ruelse.
Hur kan det här hänga ihop – om det nu gör det? För att börja med demagogin eller kommunikationskompetensen som man väl snarast talar om idag så förklaras ofta tillbakagångar med att – vi nådde inte ut. Vi måste bli bättre på att kommunicera vår politik. Det må vara sant men likt förbaskat andas förhållningssättet ett slag väljarförakt för tänkt om det var precis vad som hände? Vi nådde ut. Väljarna förstod. Väljarna gillade inte det de förstod och gjorde tummen ned. Att höja rösten skulle bara göra illa värre. Två alternativa förklaringar, båda lika giltiga.
Dessutom misstänker jag att jag inte är ensam om att ha tröttnat på plakatpolitiken som med sin retorik, sina käcka paroller och slagord, möjligen säljer mer Coca-Cola men antagligen fungerar sämre när det gäller att administrera förutsättningarna för medborgarnas liv och leverne. Kanske att man helt enkelt inte vill känna sig som en ständig kund och konsument? Särskilt inte som man ofta har anledning att känna att kunden blir lurad. Antagligen har det med självrespekt och värdighet att göra, basala värden som ligger högt över vad köp- och säljsamhället kan erbjuda och där privatiseringar tycks ha blivit (själv)mål istället för medel. Kanske att många har erfarenheten att konkurrens bara till en viss gräns erbjuder förbättringspotential och att utvecklingen därefter endast leder till sämre produkter och tjänster? Fast billigare. Kanske att många längtar tillbaka till något som istället har med samverkan att göra? Göra gemensamt. Till något med djupare mål och mening än alla fria val som konsument. Fast det låter gammeldags. Kanske att många till och med i en komplex värld längtar efter friheten att slippa välja – tjänster, spar- och skolformer och mycket mera - i tid och otid?
Kronos och Kairos då? Den mätbara tiden finns där som ett faktum, en form av sanning. Vår upplevelse av denna ”sanning” är mer privat, mer anarkistisk och svårfångad. När jag läser borgliga analytikers sökande efter förklaringar till underläget så dyker ofta tankarna upp – regeringen gör en massa saker men det märks inte utåt, framför allt saknas helhetsperspektivet. Såvida det handlar om en informationsfråga eller ej har jag redan klarat av. Men tänk om där faktiskt saknas ett helhetsperspektiv? Helt otänkbart är det inte i en alliansregering där var och en av systrar och bröder vill ha sin kaka. Om det regeringen faktiskt gör – och allt är naturligtvis inte dåligt! – skulle kunna jämföras med den mätbara tiden så är alltså folks upplevelse av detta en mer svårfångad dimension. Av tusen olika och giltiga skäl att respektera. Några som jag tror på har jag nämnt.
Det kan även vara mycket enkelt: att alliansen vann valet med ytterst knapp marginal behöver inte betyda att de borgliga sympatisörerna i realiteten är lika många. Kanske är det så enkelt att väljarbarometern nu visar en mer rättvisande bild, en troligare balans mellan borgliga respektive vänsterorienterade väljare? Den som har elever får se, som läraren sa.
Läs i DN
Läs i SvD
20070412
Det görs skillnad.....
Det är rörande att se i DN med vilken entusiasm alla repressiva ekonomiska styrmedel möts så fort det gäller den heliga kampen mot utanförskapet – denna idag luggslitna och tveksamma slogan som alliansen gjort till sitt adelsmärke och som mekanisk tjatas om i tid och otid. Ju mer det stryps och skränks in, desto högre hurrarop. Nu gäller det våra arbetslösa och lättjefulla ungdomar som ska piskas och svältas ut tills de slutligen tvingas krypa till arbetsförmedlingen där de sen bör hållas trettio timmar i veckan. Vad de ska syssla med där i trängseln alla dessa timmar har jag inte fattat. Vad glada de ska vara i t.ex. Åmål - världens näst bästa stad! – när ungdomsarbetslösheten nu tack vare piskan ska minskas från sjutton procent till noll. Att ingen tidigare upptäckt denna genialt enkla lösning för att sänka arbetslösheten, förlåt utplåna utanförskapet, i glesbygden?
Om nu ekonomiska styrmedel, här utformade som piska och inte morot, fungerar så bra vad gäller utanförskapet så varför inte gå vidare med samma heta entusiasm till miljöfrågorna, trafikproblemen, problemet med snuskigt omoraliska bonusar, pensioner och ersättningar till fattiga direktörer, med mycket mera? Var är hurraropen? Här finns säkert en uppsjö av olika problemområden som lätt skulle kunna åtgärdas med en liten successivt åtskruvad svältkur och andra skruvar, företrädesvis om tummarna.
Men tänker jag efter så styrs det nog - och hurras i DN - mer än jag tror. Fast skruvarna är gängade åt andra hållet. Piskan är bytt mot morot. Vad är borttagen förmögenhetsskatt om inte ett ekonomiskt styrmedel? Och vad är sänkt fastighetsskatt om inte….? Att jag inte har förstått! Att jag inte förstått att här behöver göras skillnad.
20070410
Fan ska vara......
Som Gösta Frick så fyndigt fångat vårt förhållande till moral och etik:
Omoral bör alltid klandras.
Inte min – men alla andras.
Alla andras är framför allt Fp:s i detta nu. Om vi definierar etik som vår karta, vår inre instruktion hur vi bör förhålla oss till vår omvärld, så kan vi definiera moral som vår förmåga att leva upp till instruktionen. Hur väl vi förmår orientera oss efter vår etiska karta. Jag är osäker på om en filosof skulle godkänna denna ordning men för mig skapar den i alla fall en begriplig struktur. I nästa steg är det spännande att undersöka om det är någon skillnad mellan omoral respektive brist på moral. Det känns naturligt att våga påstå att omoral handlar om en aktiv handling, att medvetet sätta sig över eller att strunta i den etiska instruktionen. Brist på moral skulle mer kunna hänga ihop med antingen brist på etik alternativt bristande förmåga att leva upp till sin etik. Förutsatt att denna förenklade bild i någon mening ändå gäller, vad handlar det då om i Fp – medvetet brott mot etiken, taskig karta eller usel orienteringsförmåga?
Möjligen vågar vi påstå att alla tre alternativen gäller samtidigt? Där finns naturligtvis också ett fjärde och femte alternativ, det att själva etiken är tydlig men undermålig eller att det med tiden utvecklats flera mindre sunda subkulturer - flera kulturer existerar samtidigt, kanske kopplade till olika skikt. Vem skulle bli förvånad om en hårdare inre kärna tycker sig kunna sätta sig över den gängse etiken, alltså medvetet bryter mot den och med tiden utvecklar en egen subkultur? Vem skulle bli förvånad om ungdomarna (Luf), uppvuxna och fostrade i it-samhället, inte riktigt begriper en ur deras synpunkt möjligen urmodig gammal karta, och utvecklar sin subkultur? Vem skulle slutligen bli förvånad om medlemmarna och väljarna lever i tron att en tredje variant av etik gäller? Antagligen en mer traditionell och värdeliberal.
Hur det än må vara med dessa mina hypoteser så pekar röran ändå på ett svagt ledarskap. Till kaptens försvar kunde man anföra att det tydliga ledarskapet inte är så lätt att utverka om ingen riktigt vet vart skutan ska. Allra minst kapten själv. Vad vill Fp egentligen? Sossarna blir ofta beskyllda för att ha tappat riktningen, idéerna är slut, men det gäller väl i ännu högre grad Fp? Eller snarare, där vimlar det av riktningar, sinsemellan svårförenliga idéer, propåer och allmänna hugskott. Fp – partiet för dig som gillar pop-ups! En spännande men spretig mångfald. Kapten har all anledning att i likhet med August Blanche utbrista – fan ska vara teaterdirektör! Eller snarare kapten då.
Men hur virrigt skutan än må kryssa runt så måste det vara kaptens sak att se till att någon form av gemensamma värderingar gäller i besättningen. Varför exempelvis inte det universella värde som föräldrar predikat i alla tider – ljug inte pojk! Eller flicka! En bra början i alla fall. Och hur utslaget i tingsrätten än blir förefaller det fullständigt nödvändigt för partiet att hantera moral- och ledarproblematiken på något sätt. Ett annat sätt än nu då …….
Läs mer i DN
20070409
Vad vore livet utan kontrast!
Så kom den då även hit till sist, aprilsnön. Men vad vore livet utan kontraster? Kontrast efter contrastare - contra = mot samt stare = stå. Motstå eller stå emot. Nu behöver vi stå emot vinterns – förhoppningsvis - sista angrepp och försvara den sköra och skira våren mot angreppet. Blåsippor och vitsippor kräver det! Likaså vår älskade koltrast som aningen förebrående betraktar mig genom köksfönstret precis som om snögandet var mitt fel. Där står du inne i den go’a värmen hör jag honom tänka. Hans uppsyn förändras inte mycket av att jag ihärdigt skakar på huvudet. Fel kroppsspråk måhända? Kanske att jag har uppvaktat honom istället för att ha bedyrat min oskuld vilket i så fall bättre kunde förklara hans skeptiska uppsyn.
Kontrast. Den gamla svart-vita filmen skulle t.ex. inte blivit till utan kontrasten. Allt skulle ha blivit bara vitt eller svart och hur kul hade det varit? Om inte varmt och kallt fanns vad skulle vi då ha känt? Lite lagom kan man ju alltid gissa men finns inte ytterligheterna så finns ju rimligen inte heller något mitt emellan? Eller så fanns det bara ett enda läge, just precis bara lagom. Fast det är svårt att tänka sig något utan något annat ”på sidorna” så att säga. Kan lagom existera utan någon omgivning? Kan nånting alls existera utan en omgivning, utan referenser?
Och vad skulle vi känna om vi inte hade glädje och sorg att luta oss mot? Att kunna vandra emellan så som Kahlil Gibran’s Profeten säger? Vi kan alltid vara nollställda! Bortsett från att det låter jäkligt tråkigt så, kan man verkligen tala om noll utan att blanda in plus och minus?
Snus är snus och strunt är strunt om ock i gyllene dosor men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. En vacker och poetisk illustration av kontrasternas underbara värld. Och apropå strunt, jag ska nog sluta här. Egentligen ville jag bara säga – håll ut, värmen kommer i slutet av veckan!
PS Om bilden - Klicka på den för att göra den större. Koncentrera dig på de 4 prickarna i mitten. Titta på dem i ca 30 sekunderBlunda sedan och luta huvudet bakåt. Forsätt att blunda (ignorera samtidigt känslan av att vara lurad) Du kommer nu att se en rund cirkel, forsätt att blunda och iaktta cirkeln...Vad ser du? DS
20070407
Om du vågar....
Stubbar är märkliga troner. Alldeles särskilt om de står så till, att när man sätter sig på dem så har man fri utsikt över havet. Eller Vänern, vårt innanhav. Jag satte mig i dagarna just på en sån stubbe, långt bort från stadens hets och de stora tidningarnas ledarsidor, och drabbades av tankar. Det är risken man löper när man sätter sig på en stubbe, att drabbas av oväntade tankar. Ibland till och med nya och helt främmande och det kan ju vara skrämmande. Man vill naturligtvis inte få sina gamla käpphästar och framför allt inte sina fördomar hotade eller hur? Man vill fortsätta vara som man är.
Den som dessutom gillar struktur har all anledning att frukta det värsta för tankarna tycks mest komma osorterade huller om buller, bara ramlar på en så där i största allmänhet och i högsta oreda. Nästan överfaller en med sin överraskningstaktik. Som om de ville säga – nu du, nu kommer du inte undan! Och man spjärnar emot så gott man kan. OOOOppppppsss! Nej men…stopp nu! Hur kunde jag tänka så? Konstigt! Vänta ett tag…Men så kan det väl inte vara… Eller kan det kanske? Varför har jag inte sett det tidigare i så fall? Trevande prövar du det nya - ja, jo… jovisst! Allt pipigare hör du din inre röst protestera – men…
Du ser. Förr än du tror börjar du tänka annorlunda. Lägger märke till andra saker än tidigare. Ser nya strukturer som du tidigare aldrig har skönjt, du anar hur saker och ting hänger ihop. Det blir plötsligt enklare att skilja smått från stort. Och inte bara det, många gamla kära och invanda föreställningar liksom byter plats så att de stora blir små och tvärtom. Rena rama rockaden. Är inte det underligt så säg? Bara för att man sätter sig en stilla stund på en stubbe! Nästan magiskt. Stubben har nu oåterkalleligt tagit makten över dig! Du har börjat förändras!
Jag undrar hur ofta Epiktetos satt på en stubbe. ”Icke tingen är det som förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen. Döden, till exempel, är inte något fruktansvärt /…/ utan det fruktansvärda ligger i själva föreställningen att döden är fruktansvärd. Därför, då vi råka ut för förhinder, förskräckelse eller sorg, må vi inte anklaga någon annan, utan allenast oss själva, det vill säga våra föreställningar. Det är ett tecken på bristande insikt att anklaga andra för sina lidanden; den som börjar komma till insikt anklagar ingen annan än sig själv; och den insiktsfulle anklagar varken sig själv eller andra.”
Den kan man andas på ett tag, särskilt så här i påskatider då död och liv för oss i det kristna samhället har en speciellt framträdande plats.
Bungyjump, off-pist, surfing, racing, triathlon – tuffa utmaningar! Men vågar du sätta dig på en stubbe?
Parentetiskt
Inte är det ens hem, där man har sin bostad,
utan där man får förståelse.
Christian Morgenstern
20070406
Dolce far niente!
Så sitter jag här igen på min äskade udde i Vänern. Solen strålar och nordan viner. Det är bra att det är nordan för då ligger vi i lä. Värmen räcker mer än väl till för att vi ska bli svettiga i bara tunna skjortor. Vi har en del ris att röja bort efter stormen Per i vintras då ett antal träd behagade lägga sig på backen. Ett över vårt tredje och senaste hus – Turris - som jag tidigare skrivit om. Ibland, t.ex. när riset aldrig tycks vilja ta slut hur mycket vi än släpar, undrar jag över livets mening. Ska man verkligen ha hus på två ställen? Ständigt detta arbete med eller snarare mot naturen. Slit och släp. Så sällan i nuet. Sen. Sen när jag räfsat färdigt, grävt upp rabatterna, lagat bryggan, målat fönstren, städat. Sen. Kruxet är ju att sen aldrig kommer som vi alla vet. Sen, är det allra största självbedrägeriet vi ägnar oss åt! Jag säger vi för jag tror inte att jag är ensam om’et. Sen, med rötter i det arv efter Luther som vi så ofta och felaktigt pekar ut som skäl. Luther var visst inte någon sträng tråkmåns.
Men vi vill väl ha det på detta viset då? Är det genetiskt betingat? Kanske är det livets mening, att flytta på saker och ting. För det är vad allt går ut på. Arbete är till nittionio procent att flytta på saker och ting – granris, damm, jord, bräder, mjölk och blodpudding – d.v.s. mat, pengar, papper om du är byråkrat, möbler, mejl. Dig själv. Precis allt! Till och med dina tankar om du är filosof. De måste ju flyttas ur huvudet om de ska bli till nån nytta eller hur. Bli till ord som du flyttar.
Tänk vad bekvämt om alla saker kunde förflytta sig själva. Marsch upp i vagnen nu allt granris!Maten bar hem sig själv från affären och bryggan, som nu ligger och skvalpar lite löst i högvattnet, bara skulle lägga sig till rätta igen utan några större åthävor. Vänerns vattenstånd är icke att lita på! Just nu är nivån ca 100 cm över referensytan som det kallas. Förra sommaren, när jag fixerade bryggan, var vattenståndet som högst 46 cm. Förr i tiden låg det oftast runt 80 cm över. Precis lagom. Än värre hotar det att bli i och med klimateländet. Problemet med bryggan kommer närmast att kännas som ett banalt lyxbekymmer men just nu, och vi uppmanas ju leva i nuet, är det bekymmersamt med en fast brygga som ligger och flyter. Jag får lösa det där sen….
Men jag ska verkligen inte klaga. Solen skiner som jag sa, vattnet glittrar i solen (hemma i Gustavsberg är det i skrivande stund och enligt uppgift kallare, blåsigare och mer mulet), vi har nyss druckit gott kaffe och riset är bortforslat. Den stora frågan är nu – vad är göra härnäst? Mer än att önska Glad Påsk!
20070402
Så jävla korkat!
Minns du? För många år sedan visade TV en film. I korthet handlade den om, säg Kalle Kvist, som skulle skaffa sig en ny legitimation eller om det var ett nytt körkort. Det spelar mindre roll. Grejen var att han av misstag fick titeln ”älg” istället för det han nu var. Till saken hör att titlar var lite viktiga då, förr. Vem titulerar sig exempelvis byrådirektör idag?
Tjänstemannen som handlägger Kalles ärende skrattar naturligtvis åt misstaget när Kalle påvisar saken. ”Det ska vi självklart rätta till med detsamma!”. Men tiden går och ingenting händer trots Kalles ihärdiga påstötningar. Allt visar sig, när ärendet börjar processas genom alla berörda instanser, vara betydligt svårare än man först trodde. Så enkelt som att bara sudda ut älg är det definitivt inte! Kafkas kusliga värld blir allt tydligare. Skrattet fastnar i halsen. Hösten kommer och med den en av många hett efterlängtad älgjakt. Nu har det gått så långt att man på allvar börjar fråga sig om det faktiskt vore lagligt att skjuta Kalle. Han är ju trots allt en älg enligt myndigheterna! Filmen slutar med att Kalle för säkerhets skull under några veckor sätts i älghagen på Skansen. Där är han fredad.
Nu har temat blivit verklighet. Oskyldiga fastnar av misstag i kronofogdens register och inget i hela världen tycks kunna ändra på dessa misstag. Det hjälper inte ens att du drar din sak inför rätta, understödd av den myndighet som begått misstaget, de som felat och försatt dig i den här situationen. En gång prickad - en gång älg - alltid älg. Åtminstone under den sedvanliga perioden om två eller tre år med eventuella och trista konsekvenser när du t.ex. ansöker om lån. I DN:s artikel framgår faktiskt inte riktigt vari svårigheterna ligger mer än att man med en ny lag gjort det omöjlig att rätta till misstagen.
Du absurda sköna värld! Jag har skrivit mycket om självaktning. Längtar gör jag efter en person, en tjänsteman värd tilltalet ämbetsman och med civilkurage nog att slå näven i bordet för att utbrista – så här jävla korkat får det bara inte vara! Ge hit så ska jag omedelbums rätta till misstaget!
