Det glesnar i leden

Hur ska det nu gå för det utmärkta satirprogrammet ”Publik Service” i P1 – nu när de tappat både Person och Lejonborg. Säga vad man vill om de båda men tacksamma att imitera har de varit. Knappast slätstrukna. I det sammanhanget kan jag även sakna Affe, Alf Svensson. Det gamla gardet glesnar ut och det är inte utan att man känner viss nostalgi.
Fast jag ska nog inte raljera i en stund som säkert är svår för Lejonborg. Han, liksom alla andra förtjänar naturligtvis respekt, dels på ett rent mänskligt plan men också på ett professionellt vad man sen än tycker om den förda politiken.

Jag håller med Göran Eriksson i SvD, det känns som om LL levt i en glasbubbla. Det känns som att han inte riktigt förmår tolka sin omvärld, t.ex. när han i huvudsak skyller valnederlaget på att Fp inte riktigt fick till sin valspurt p.g.a. dataintrånget. Förnekelsefasen är ju ett känt psykologiskt fenomen. Undrar om LL inte tassat in lite i den tunneln. Möjligen har också triumfen att äntligen komma åt taburetterna paradoxalt nog spelat in. Kan inte vara alldeles enkelt att samtidigt hantera så motstridiga känslor som han behövt göra – valnederlag, solkad moral och regeringsmakten. Vad vore mänskligare än att skygga aningen för en komplicerad verklighet och hänge sig åt den roligare komponenten – att regera.
”Men visst var det så, medgav han, att partiledare ofta avgår under former som de inte själva rår över.” (DN). Möjligen en sann skildring men likt förbenat en mänsklig livslögn. Peter Wolodarski är nog mer träffsäker som konstaterar att: ”Lars Lejonborg väntade för länge”. Ack så svårt men man väljer här i livet.

Ett mera krasst alternativ är att LL hamnat i bubblan av strukturella och kulturella skäl. Han har själv högsta ansvaret för en elitkultur som hindrat honom att se andras verkligheter. Ingen ”en trappa ned från tornrummet” vill/vågar/gitter berätta om sådant som kan störa och rucka ledarens/ledarnas verklighet. Ingen är så ensam och blir så vilseledd som den som är omgiven av ja-sägare.

Det ena alternativet utesluter i och för sig inte det andra. Vi få väl se vad som gäller, allt det här lär väl stötas och blötas den närmaste tiden.

Mer intressant är kanske vem efterträdaren blir. Jan Björklund tycks vara storfavoriten. Som en i det gamla elitgänget och representant för de hårda tagen, väl insatt i maskineriet som det påpekas, är han naturligtvis en garant för kontinuiteten, d.v.s. att inget händer. Är det verkligen det medlemmarna önskar? Även om han i mångas ögon är en lyckad minister i sin klassiskt manliga och karska stil (Sveriges svar på Sarkozy?) så är jag övertygad om att hans ledarstil snart har passerat bästföredatum i ett samhälle som går åt precis det andra hållet. Eller rättare sagt, redan har passerat. En ledarstil vars främsta kännetecken inte är lyssning, kanske just det som saknats uppe i tornrummet där JB huserat med sina bröder Lejonborg, Jakobsson och kanske några till.

Det ska verkligen bli spännande att se om Fp väljer en fyrkantig eller rund till sin nya ledare.