Att berg kan krympa?

Igår var det Valborgsmässoafton, något som väl inte gått så många förbi med möjliga undantag för ett antal ungdomar som idag vaknar upp med präktiga minnesluckor efter att ha försökt supa skallen av sig. Förmodligen betraktas gårdagens begivelse just därför som en lyckad afton. Som vuxen upplever jag det nästintill som en personlig tragedi att vi inte lyckas erbjuda våra unga ett bättre alternativ till vad lycka eller en lyckad fest skulle kunna vara.

Hur många vet varför vi firar Valborg? En jättestor gemensam grillfest med fyrverkeri, som jag hörde en yngre person föreslå vid brasan igår? Själv osäker gick jag förstås till Wikipedia. Traditionen grundar sig på den Heliga Valborgs kult mot häxtro och onda andar, som uppstod speciellt efter hennes död 779. En gammal sed således, tysk och inte alls svensk från början.

Själv firade jag och kära sambon gårdagen i all enkelhet tillsammans med våra gamla mammor, båda nära de nittio, hemma hos min mamma i Skönstavik. Det är bara att erkänna, jag kunde vara en bättre son, besöken hemma i Skönstavik är alltför få. Räcker man nånsin till förresten? Hur som helst, den här gången tog jag mig för att vandra runt lite i min barndoms äventyrsland. Märkligt vad Atomklippan, de tuffa grabbarnas stora utmaning, hade krympt? Och Cortinabacken, vår fruktade störtloppsbacke, var den verkligen så flack även då, när det begav sig? Lika märkligt är vad man ändå kommer ihåg. Detaljer. Små gropar, speciella trädrötter, en särskild sten eller handgreppen och fotstegen på just Atomklippans södra sida. Nej, jag försökte inte bestiga den igen. Jag tillhörde nog inte det tuffaste gänget ens då – Kenta och dom.

Senare, väl nere vid den brasa som av tradition tänts i stort sett varje år sedan 1955, letade jag förstås efter gamla kamrater. Kom på mig med att titta efter barndomsvännerna så som de såg ut i sin fulla blomnings ståtliga prakt, inte efter lite luggslitna äldre medelålders personer vilket rätteligen borde vara mer sanningsenligt. Det är bara att titta sig själv i spegeln. Hörde mig själv så där lite gammelmanstöntigt och halvhögt konstatera att, vad fan vad tiden har gått fort! Med viss besvikelse kunde jag också konstatera, att här var bara för mig helt okända människor. Massor av unga småbarnfamiljer. Men sedvanlig trevlig stämning! Den traditionen har glädjande nog hållit sig vital. Lite speciellt var det att uppleva barndomens rike nu befolkat av en massa främmande invånare. Samtidigt som jag kunde känna en viss stolthet så var det på nåt sätt som om jag ville skrika ut: Hallå, jag bodde här långt före er. Jag är en urinvånare! Pionjär. Ni vet inte hur det såg ut här då. Rena vischan. Bara grusvägar. Där hela Norra Sköndal mitt framför näsan på er bara var en stor platt åker och en fullt levande bondgård. Så det så! Och Skarpnäck var faktiskt ett flygfält. Ni vet ju ingenting!

Förklara för mig vilka underliga behov en sådan frustration kommer sig av? Kändes i alla fall skamligt ogint på något sätt och jag avhöll mig förstås och dessbättre från att mässa. Hur som helst så var fiskgratängen vi hade lagat till och tagit med för att bjuda mammorna på mycket god om än lite för lös i konsistensen. Tio minuter till i ugnen hade inte skadat. Receptet runt hörnet.

Och nu ska vi väl demonstrera…..?