Ett svart-vitt gammalt fotografi......

Gick jag inte och blev lite nostalgisk under Valborg minsann, därhemma i Skönstavik i Sköndal. Där det är skönt. Och nu när värmen börjar återvända går jag omkring och längtar efter mitt andra barndomshem, på udden i Vänern, där mitt hjärta bor. I Åmålstrakten.

Jag har ett gulnat fotografi - som Mats Paulson skaldar i sin Visa till vindens ängar - på mitt älskade lilla hus i Dalsland. Visst väcker ett gammalt svart-vitt foto en massa känslor? Mer än alla digitala bilder som vi drunknar i idag. Eller är det bara för att det är gammalt? Nostalgi alltså. Kanske spelar det in, att förr var det en begivenhet att bli fotograferad. Märkvärdigt var det och folk skulle stilenligt riggas upp i mondäna poser. Sen hålla andan och le. Sådant lyser säkert igenom och ger gamla bilder en särskilt aura. Jag minns min gamla mormor. Så fort man tog fram kameran frös hon till, blev en stenstod och helt omöjlig att komma i kontakt med. Förtrollningen bröts först när man stoppade ner kameran igen. Skam att säga så blev man tvungen att lura henne ibland om man ville ha en något sånär naturlig bild.
Förr blev inte så många bilder tagna vilket kanske också har betydelse, varje bild känns liksom mer rar och värdefull. Man slarvade inte med fotograferingen. Hur är det idag? Har vi bytt kvalitet mot kvantitet?

Vilka alla personerna är på den veranda vi ännu denna dag njuter av är jag inte helt säker på. Att det är farmor och farfar som står i mitten, så mycket är klart. Farmor i sin kära gamla halmhatt och farfar alltid lika välklädd i kavaj och väst hur varmt det än var. Jag tror till och med att han bar långfillingar året om.
Möjligen är det sen salig farsan till höger, min faster Karin till vänster med kusin Stefan halvt liggande över räcket och möjligen är det jag som sitter bredvid och dinglar med benen. Vem som kryper omkring vid dörren på gaveln har jag faktiskt ingen aning om. Syrran? Men jag kan ha fel. Det kan vara familjen Lindqvist som är på besök. Då är det barnen, mina kompisar, Anders och Lars som sitter där med mor Kerstin och jag som kryper vid dörren. Så är det nog. Till höger skymtar i alla fall ”racerbåten” farsan byggde i masonite och som sedermera sjönk i Kilsviken vilket jag tidigare berättat om.

Tro’t eller ej, men denna lilla stuga rymmer hela 5 bäddar, loftet inräknat. Bland annat finns där en UMA-säng, en snillrik åmålsuppfinning som förvandlar en pall till säng. Inte för att alla låg över men det gick. Man tog snarare båten från Åmål och for ut till stugan vackra dagar för att bada och sola. Sen vände man hem framåt kvällen. Tro’t eller ej – skulle jag också kunna säga till farfar om han levde – tro’t eller ej men stugan står kvar än idag. Det är ju inte precis något timmerhus om jag säger så. Precis likadant ser det ut bortsett från nya (nåja) tapeter och att vi förra året bytte ut fotogenköket mot gasol. Som ett litet museum säger besökande vänner. Mitt hem säger jag karskt, jag var faktiskt bara sju dagar gammal när jag låg på det här köksbordet första gången!

Jag gissar att den gamla bilden är från början av femtiotalet, den nya från förra året, 2006. Drygt femtio år mellan bilderna alltså. Huset i sig själv är byggt på trettiotalet.

Det är hit jag längtar just nu! Kan känna lukten…..