Munviga - vart fan ska ni ta vägen?

Ett brev betyder så mycket, heter det. Jag fick ett trevligt mejl från kören Munviga i Uppsala – vilket naturligtvis väckte en massa nostalgi. Åsa, Signe, Nalle, Lasse, Lennart och jag Uffe – det var vi som var musikgruppen Munviga som härjade runt på det glada 80-talet. Då när nygammalt var hetaste lördagsunderhållning på TV. Där medverkade vi för övrigt. När man ser våra namn så här på rad så inser man lätt att vi alla tillhör en generation som sedan länge är torr bakom öronen och väldigt snart kommer att belasta våra ungdomar å det gruvligaste.

Lustigt förresten att vi och uppsalagänget oberoende av varandra kommit på samma namn - Munviga. Munviga, viga i munnen. Det handlar inte om, som många åtminstone på den tiden trodde, en felstavning av instrumentet mungiga. Och nu vilar alltså ansvaret tungt på Uppsalakören att stolt föra namnet vidare.

Så här kunde det vara. Då. Vi hade blivit kontaktade för en spelning på Gällnö i skärgården. Den skulle äga rum nån gång i slutet av april, i bygdegården eller i nån skola på ön. Kanske samma sak? Vi tackade förstås ja. Lät ju trevligt. Såg framför oss skärgården i lite pilsk vårvärme och en vacker solnedgång i havet. Sånt är ju aldrig fel. Vi skulle bli hämtade av en sjötaxi vid Boda brygga på Värmdö.

När dagen infann sig var det lätt att inse att det handlade varken om värme eller solnedgång utan om ett formidabelt oväder med massor av tung blöt snö. Decimetertjockt. Vi halkade iväg mot Boda i våra tre bilar – för att få plats med alla instrument – och parkerade utmed vägen strax före den helt öde vändplanen vid bryggan. Allt var tyst och öde här ute, inte en bil, inte en människa, och så skulle det säkert förbli resten av den här dagen i alla fall. Ut kommer nån mer eller mindre självutnämnd parkeringsvakt och gormar och skäller – här kan ni ju för fan inte stå! Det begriper ni väl! Vi gjorde inte det, begrep det alltså, men flyttade ändå om än motvilligt ut bilarna på den snötäckta åker som tydligen var parkering och som vi blev anvisade. Skulle vi alls lyckas komma upp därifrån sedan? Vi antog att parkeringsvakten hade en dålig dag. Kanske att han hade för få bilar att härja med så nu gällde det att passa på? Och regler är regler. Nåväl sjötaxin kom och tog oss tryggt och säkert ut till Gällnö i snögloppet.

Nästa utmaning: att i mörker över hala klippor och på smala stigar ta sig upp till stugan. Lennart svor över att han nånsin börjat spela ståfela. Nalle fick i alla fall låna en skottkärra att köra sina congas i. Vi halkade och svor och försökte skydda våra instrument bäst det gick. Genomblöta kom vi i alla fall fram och steg in i den varmfuktiga stugvärmen. Kondensen flödade över fönstren. Mycket folk hade slutit upp och det var ju kul ändå. Säga vad man vill om skärgårdsfolk men de bangar inte för lite skitväder! Jag insåg snabbt det hopplösa i att stämma nyckelharpan i detta subtropiska mikroklimat, om det alls hade gått så hade det tagit hela kvällen i anspråk. Jag lät den ligga kvar i sin låda. Skinnen på congasena (?) kändes som blöta disktrasor. Ett dovt pladusk var allt de släppte ifrån sig. Vi fick gräva lite djupare i vår a capella-repertoar och kompa lite varsamt med gitarrerna. Nalle och jag har en favoritlåt som vi gör tillsammans, en av Evert Taubes mer okända men finstämda låtar - Första Torpet. Just när stämningen nått ståpäls fick brandlarmet ett nervöst sammanbrott av den oväntade och stora skaran människor så här års, var och en spridande värme ungefär som en 75-watts glödlampa, och började stämma in i sången. Milt uttryckt. Den ylade. Stämningen var förbytt och kom nog aldrig riktigt igen. Det gjorde inte gitarrerna heller där strängarna blev alltmer sladdriga i fukten. Trots allt verkade vår lilla konsert uppskattad och vi kände oss relativt nöjda. Vi hade gjort vårt bästa, packade och gjorde oss klara att åter halka över klipporna tillbaka till den beställda och väntande taxibåten. Då kliver en bjässe fram och undrar eller snarare dundrar:

- Vart fan ska ni ta vägen?
- Vi ska hem förstås. Taxibåten väntar.
- Hem? Men vad sjutton, ska ni inte spela till dans!? Varför tror ni att alla vi har kommit hit!?

Vad svarar man? Man käftar liksom inte emot en sån. Smockan hängde nästan i luften trots att Lasse pep ur sig att visst, visst kunde vi dra nån vals eller så. Bjässen knallade helt sonika rakt ut i mörkret, ner till sin eka och rodde hem för att hämta sitt dragspel. Som sagt, det råder inte brist på handlingskraft därute mellan kobbar och skär. Vi hoppades för deras skull att dansen blev lyckad när vi försökte skjuta upp bilarna på vägen igen. Och, tja, vi slapp i all fall myggen.