Egen grop + fem i tolv

Det enkla vinner över det svaga – skriver ledaren i dagens DN och ställer krav mot målstyrning i skolan. Apropå fler diagnostiska prov. Och är trots en intelligent och insiktsfull diskussion farligt nära att falla pladask i egen grop. DN har säkert alldeles rätt i att varken målstyrning eller diagnostisk prov är lösningen för att komma till rätta med den påstådda kunskapsbristen i skolan. Paradoxalt nog så är väl även diagnostiska prov en form av målstyrning oavsett vilken vikt man fäster till dem, något ledaren snuddar vid? Kruxet är, föreställer jag mig, att styrningen blir diffus och i värsta fall odemokratisk. Vem formulerar innehållet i de diagnostiska proven, utifrån vilket mandat och vilka grunder? Här närmar vi oss pudelns kärna och den verkliga fallgropen. Förenklingen. Som vanligt är det enklare att diskutera form än innehåll. I en tid där ”kravskolan” med sina eviga tester höjs till ideal och bildar kultur föreställer jag mig att den oerhört väsentliga diskussionen om vad kunskap är, vilken kunskap vi behöver idag men i synnerhet i morgon, vilka pedagogiker som fungerar bäst, med mycket mera har betydligt svårare att göra sig hörd. Det blir så lätt – som om. Som om kraven i sig är lösningen, som om kraven i sig leder framåt.

Jag är inte emot varken krav eller kunskaper – bara kraven är rättvisa och konstruktiva och om jag vet vad kunskap är eller snarare vilken kunskap som avses. Det är med krav som med makt, de är i sig värdeneutrala. Skillnaden ligger i vilka händer de hamnar i. Utvärdering är en precis lika självklar och vardaglig företeelse som målstyrning, det är så vi lär oss. De diagnostiska proven kan bli ett stort hinder för en verklig utveckling men också en viktig tillgång. Som sagt, det beror på i vilka händer de sätts. I vilken kultur de verkar.



Så över till P C Jersilds oerhört viktiga debattartikel om utförsäljningen av våra stora sjukhus. Ett större hot mot vår gemensamma (mödosamt uppbyggda) välfärd tror jag aldrig vi har upplevt. För mig är det fullständigt obegripligt att något sådant tillåts att ske utan större diskussion. Som PCJ skriver, ett så här genomgripande beslut måste tas i enighet över alla blockgränser. Lika obegripligt är det hur lätt alliansen, framför allt Reinfeldt, kommit undan en svidande svekdebatt - ett tydligare svek går väl knappast att föreställa sig? Karl’n stod ju rätt upp och ned i tv-debatten med Persson och förnekade frenetiskt, nästan kränkt, att några sjukhus inte skulle komma att säljas ut. Är det en följd av skicklig taktik från alliansens sida och en tyst borglig press eller beror det på att varken media eller allmänhet riktigt har hunnit fatta, möjligen bedövade av den försäljningsberusning som PCJ beskriver? Hallå oppositionen – dags att vakna innan baksmällan blir etter värre! Klockan klämtar!