Hur har vi det i restaurangvagnen?

Sjukskrivningarna minskar men gör även ohälsotalen/sjuknärvaron det – som naturligtvis är mycket svårare att ringa in? Särskilt i den rådande kulturen med en dov underton av att sjuklighet och svaghet nästintill är att jämställa med bedrägeri även om syftet att jaga folk med blåslampa vore än så vällovligt. Det är väl inte alltför vågat att anta att den här repressiva undertonen inte är så selektiv att den bara drabbar och påverkar ”dem det berör”, de som pekas ut på ena eller andra sättet, den genomsyrar till slut oss alla. Vad betyder det? Hur påverkar det min självaktning?

Såg den frågande rubriken i SvD i morse – ”Håller våra hjärnor på att kollapsa?” – antagligen en befogad fråga. Jag har tidigare skrivit om att vi enligt zoologen Sverre Sjölander fortfarande i grunden och rent biologiskt knallar omkring med hjärnor konstruerade att hantera stenålderns alla utmaningar. Det var säkert inte bättre då men rätt annorlunda om jag får gissa.

Följande historia hörde jag på ett femtioårskalas för några år sedan. Kalle – det var han själv som berättade - skulle omskola sig till lokförare. Nu satt han som aspirant i ett lok uppe i norrland och hade en garvad kollega bredvid sig. Så som det tydligen går till. Naturligtvis bar det sig inte bättre än att han fick ett par renar uppe på rälsen och bromsade för allt vad tygen höll. Tvärnit. Han klarade renarna. Den garvade kollegan la armen om hans axlar och berömde honom broderligt – ”det där var bra gjort! Snabbt reagerat. Men normalt sett bromsar vi inte så hårt för några renar. Du har just dukat av i restaurangvagnen!”

Rått och cyniskt måhända. Jag vet inte om det går att finna någon sens moral i sammanhanget, jag kom bara att tänka på historien när en mycket god och välinitierad vän nu skrev till mig med anledning av just ökande ohälsotal och sjuknärvaro – ”Full fart mot ruinens brant, verkar vara ledordet.” Kanske att vi i den effektiva och teknokratiska ekonomismens spår lite i lönndom håller på att bygga upp en jättestor baksmälla? Bygger en ohälsobomb trots ett sjunkande antal sjukskrivningar och minskad arbetslöshet? Kanske att vi som, Kalle gjorde, rent av behöver göra en tvärnit innan branten även om den för stunden skapar oreda? Men hur sannolikt är det scenariot?

Rent matematiskt går det alltid att förbättra resultatet något litet ytterligare – lite längre, lite högre, lite fortare. Men fråga höjdhopparen om skillnaden mellan att förbättra sitt resultat från 1 till 2 meter jämfört med från 2,39 till 2,40. Någonstans finns en gräns där priset i alla mänskliga valörer och för varje liten ökning blir orimligt – ohälsosamt? – högt. Ett högt pris - för vad då?

Många frågor. Jag får också en annan bild - en fråga - för min inre syn, Peter Tillbergs klassiska tavla ”Är du lönsam lille vän?”