Tack för god omsorg avd 65!

Hade ju planerat att under helgen sitta i stugan på udden i Vänern och njuta av lite ost och vin, eller varför inte en enkel kaffekask, något som bara smakar precis rätt just där, så hamnade jag istället på avdelning 65 på SÖS efter en aggressiv infektion. Visst, hade jag fått välja fritt så… Trots vädret som blev. En lagom het kask när regnet smattrar och kaminen sprakar är aldrig fel, inte ens i maj. Å andra sidan, på SÖS har jag beståtts den bästa omsorg och vård som tänkas kan och gavs rika tillfällen till reflektion. Jag tror kanske nån högre makt beordrade eller unnade mig lite lugn och stillhet och, som sagt, möjlighet till reflektion. Märkligt ändå hur lätt det är att bara halka in i det turbulenta ytflyt vi plaskar runt i, i det moderna samhället där tankarna aldrig hinner bli mer än halva.

Men nu var det SÖS och avdelning 65. Det kunde också ha varit onkologen på KS (på SÖS), eller kirurgen på Akademiska i Uppsala. Det kunde säkert ha varit de flesta avdelningar inom vården, men här är jag inte vittnesgill. Överallt möter jag värme, respekt och inte minst kompetens. Humor och skratt. Det senare kan man kanske tycka vara opassande uttryck på sjukhuset men tänk efter – hur kusligt vore det väl inte med gravallvaret? Och blanda för all del inte ihop humor med brist på seriositet! Skrattet, och en god stämning, har säkert en starkt läkande effekt. Folk som skrattar när de jobbar gör dessutom antagligen ett bättre jobb. Som nån uttryckte det på Mp:s kongress – politikens yttersta mål måste väl vara att skapa lyckliga människor?

Jag möter människokärlek och tjänstvillighet. Viljan att göra gott. Låter det högtravande? Smakar det liksom lite rostigt i munnen? Värden som sorgligen tycks vara på väg att trängas allt längre bort i den fyrkantiga ekonomismens helga namn där lönsamhet främst räknas i kalla stålar. Värden som ändå funnit en fristad på avdelning 65 och andra ställen i vården där de kan överleva och förhoppningsvis åter växa sig starka nog för en revansch.
Men tjänstvillighet? Det finns väl gränser! Förknippas inte det med den sämsta sortens kränkande pighållning? Må så vara av historiska skäl, men ligger inte mycket i betraktarens öga och tolkningen säger kanske mer om den person som tänker så än den tjänstvillige? Att finnas till hands när någon behöver en hand behöver inte vara detsamma som att vara till lags i alla lägen. Man kan kanske till och med fritt välja att betjäna i den sanna glädjen av att ge. Så har jag en känsla av att det ligger till här. Skulle någon kunna ge mig tillbaka tron på altruistisk kärlek så vore det någon inom vården.

Det fyller mitt hjärta med nytt friskt hopp att se hur många härliga ungdomar som trots underbetalning och möjligen taskiga arbetstider ändå väljer yrken – alla lika värda på sitt sätt – inom vården. Och inte beror det på sänkt a-kassa tror jag…… Däremot kan underbetalningen möjligen säga något om resten av oss – samhället? Det finns liksom inga andra att skylla på.

Till slut bara en varning till klåfingriga politiker, idag när alla priser räknas i pengar och det mesta inklusive våra sjukhus är till salu. En aldrig så pampig byggnad, en aldrig så dyr operationssal ger ingen vård. Det gör människan och hon gör det i samverkan. En fungerande sjukvård bygger man inte av legobitar. Dessutom är det ju så, som alla vet, att trollen behövs. Alla de små troll som är så svåra att se men som liksom får det hela att förvandlas från maskineri, logistik och hantverk till just värme, glädje och omsorg. Till mänsklighet. Hus, apparater och hantverk går att köpa men aldrig ett troll! Glöm inte det!

Tack för god omsorg avd 65!