Blinde date eller hur dekan blev längre.

Svinkall februarikväll på 60-talet. Jag är rätt nöjd med den inledningen så här mitt i den värmebölja som härjar oss köldhärdade nordbor, parentetiskt sagt, men historien börjar lite tidigare. Blinde dates har aldrig lockat mig särskilt mycket men jag föll till föga för en gångs skull. Tyckte inte jag hade så mycket att förlora. Några pålitliga vänner skulle ordna daten. Kändes pirrigt, men jag litade till dom. Vad händer? Efter 5 minuter var jag blixtförälskad! Det sa bara klick - var ännu inte uppfunnit men ungefär så var det nog. Låt mig kalla henne Rebecca. Mörk med glödande kolsvarta ögon. Så mycket kvinna hade jag aldrig vågat närma mig i vanliga fall, jag tillhörde den blygare sorten som alltid bjöd upp panelhönorna av pur humanitet och nån grumlig idé om manlig arvskuld.

Nu tillhörde vi olika kulturer Rebecca och jag. Hon var judinna. Kulturskillnader har aldrig besvärat mig, varken förr eller senare. Folk är folk och likheterna är alltid större än olikheterna. Men det gick inte att förneka att det här blev ett problem. Rebeccas föräldrar var stränga men mycket vänliga och hade nog egentligen inget emot mig personligen. Samtidigt blev det efterhand allt klarare att vårt passionerade förhållande aldrig skulle fungera på sikt. Rebecca skulle gifta sig med en jude, så var planerna. Punkt! Den obönhörliga dagen kom. Vi gjorde slut. Båda motvilligt. Vi orkade inte längre. Och nu är vi framme vid den svinkalla februarikvällen. Vi tog ett dramatiskt avsked i trappuppgången, en sista kyss, och jag gav mig av ut i mörker och kyla. Frusna tårar. Rebecca stod kvar inne i den inglasade farstun och vinkade. Skulle så göra tills jag för evigt försvann ur hennes liv. Jag kunde ju alltid köra ihjäl mig. Sådana tankar hyste jag. Förkrossad satte jag mig i bilen och gav hjärtslitande slängkyssar tillbaka.

Nu var det så vulet att Rebecca bodde på en starkt sluttande gata i sydvästra Stockholm. Jag hade parkerat min högerstyrda DKW 1000S i uppförsbacke, med nosen uppåt. Redan på den tiden var det ont om parkeringsplatser så jag fann min bil rätt inboxad på den snöiga gatan.

Hack, hack, pju. Bilen vägrade starta. Det var i och för sig inget ovanligt. Den startade lätt om man rullade igång den, och kopplade loss frihjulet, men utsikterna att bara få ut den från luckan utan bistånd var noll. Jag frös och blev förbannad. Rebecca började väl tröttna på att vinka farväl och mina melodramatiska känslor som jag så gärna hade önskat underhålla började klinga av. Så här jag hade absolut inte tänkt mig sortin! Jag insåg att jag behövde hjälp att få ut dekan på gatan. Kunde bara inte gå tillbaka till Rebecca och fråga. Hon hade ändå aldrig orkat. Då såg jag att det lyste i fönstret till en liten källarlokal. Var det nån kvar där tro? Kvällen var sen. Gav nån slags fjantig och diffus gest till Rebecca att gå in till sig, vårt hjärtslitande drama hade i alla fall så gott som havererat. Hon fattade nog inte mina signaler och stod kvar. Vinkade tillbaka. Till min glädje såg jag att det rörde sig där nere i källarlokalen. En skräddare som arbetade över. Vågade jag knacka på fönstret?

Knack, knack…. Halvt uppskrämd kikade han ut bara för att se en skäggig man mana honom att öppna en dörr nånstans. Så gjorde han – man litade till varandra förr - och jag framförde mitt ärende så ödmjukt jag var mäktig utan att nämna Rebecca eller det bittra avslutet. Hade han en bil och kunde han i så fall möjligen tänka sig att dra ut mig? Bara ut på gatan, sen skulle allt ordna sig. Det är lätt att föreställa hans vämjelse inför tanken att ge sig ut i kylan. Räckte det inte med att han var tvungen att arbeta över!? Vilka eder som for runt i hans inre vet jag inte, han gav inga sådana tecken, men han var en sann medmänniska och det var själklart att hjälpa till i nöden. Tog på sig en tjock päls och vankade iväg i lågskor för att hämta sin Volvo Duett. Under tiden letade jag fram min bogserlina, eller snarare stålvajer, som var ett måstetillbehör i dekan. Fingrarna var redan stelfrusna. Lyfte av den runda grillen och blottade det stag som grillen fäste vid och som förband de båda stänkskärmarna. Ett bra ställe att fästa vajern i hade jag sedan länge prövat ut. Bilen var annars modernt slät inunder. Fanns ingen annanstans att fästa en lina. Duetten kom puttrande uppför gatan med rutorna totalt igenisade.

Jag förklarade för den tappre skräddaren, som inte var så ung längre men troligen ändå saknade erfarenhet av motsvarande uppdrag, hur jag hade tänkt mig det hela. Jag fäster vajern i din bakaxel och så drar du bara ut mig lite försiktigt på gatan. Sen kan jag själv rulla igång den. Från och med nu vet jag inte om Rebecca fortfarande stod kvar. Själv var jag helt uppfylld av mitt nya projekt. Dramatiken växlar. Fick fast vajern och såg samtidigt att bilen var utrustad med sommardäck. Nåja, ganska justa ändå. Inget ovanligt på den här tiden. Skräddaren nickade införstått och kröp motvilligt in i sin isiga utkylda Duett. Jag satte mig i dekan något spänd. Vred ratten dikt vänster. Det knarrade vintergistet. Vajern som förband oss låg ringlad emellan våra bilar. Den gode skräddaren gasade på för allt vad han var värd men Duetten kom ingen vart. Med fasa undrade jag vad som skulle hända när han kom igenom snön ner till asfalten. När vajern skulle sträckas ut. Skulle jag springa fram till honom och…… jag hann inte tänka mer förrän Duetten tog fart. Jag tror att han vid det här laget glömt att jag satt fast i honom. Nackdelen med en stark stålvajer är att den totalt saknar elasticitet. Med ett ryck så kraftigt att skräddaren höll på att fara ut genom framrutan, och att jag sånär hamnade i dekans baksäte, tog bilen ett språng, tuschade bilen framför och var ute på gatan. Skräddaren sa inte mycket men jag tackade så hemskt mycket för hjälpen. Ville han ha något för besväret? Men det ville han inte. Tänk att det finns sånt folk!

Jag fick loss vajern, med stor möda vill jag säga, och såg att bakaxeln möjligen hade rubbats något ur sitt ursprungliga läge. Det var svårt att säga i mörkret. Å andra sidan, en Duett är rejäla grejer. Mindre svårt var det att konstatera att grillen på min sport-DKW inte längre passade. Bilen hade blivit något längre men smalare framtill. Stänkskärmarna hade liksom dragits ihop så att grillen var ett par tum för bred. Det gick faktiskt senare att återställa bilen i hyggligt skick men det är en annan och nästan lika dramatiskt historia som salig farsan aldrig skulle komma glömma. Han drömde f.ö. ofta mardrömmar om min gamla kära deka – DKW 1000 S.

Rebecca stod inte längre kvar och vinkade när jag lämnade gatan, det kollade jag trots allt. Jag hoppas hon har fått det bra med sitt liv!