Nu gör jag ett litet uppehåll i bloggandet för att lägga mig i kirurgernas trygga händer på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.
Njut hejdlöst av vår underbara svenska försommar!
20070527
Paus i bloggandet
20070524
Munviga - vart fan ska ni ta vägen?
Ett brev betyder så mycket, heter det. Jag fick ett trevligt mejl från kören Munviga i Uppsala – vilket naturligtvis väckte en massa nostalgi. Åsa, Signe, Nalle, Lasse, Lennart och jag Uffe – det var vi som var musikgruppen Munviga som härjade runt på det glada 80-talet. Då när nygammalt var hetaste lördagsunderhållning på TV. Där medverkade vi för övrigt. När man ser våra namn så här på rad så inser man lätt att vi alla tillhör en generation som sedan länge är torr bakom öronen och väldigt snart kommer att belasta våra ungdomar å det gruvligaste.
Lustigt förresten att vi och uppsalagänget oberoende av varandra kommit på samma namn - Munviga. Munviga, viga i munnen. Det handlar inte om, som många åtminstone på den tiden trodde, en felstavning av instrumentet mungiga. Och nu vilar alltså ansvaret tungt på Uppsalakören att stolt föra namnet vidare.
Så här kunde det vara. Då. Vi hade blivit kontaktade för en spelning på Gällnö i skärgården. Den skulle äga rum nån gång i slutet av april, i bygdegården eller i nån skola på ön. Kanske samma sak? Vi tackade förstås ja. Lät ju trevligt. Såg framför oss skärgården i lite pilsk vårvärme och en vacker solnedgång i havet. Sånt är ju aldrig fel. Vi skulle bli hämtade av en sjötaxi vid Boda brygga på Värmdö.
När dagen infann sig var det lätt att inse att det handlade varken om värme eller solnedgång utan om ett formidabelt oväder med massor av tung blöt snö. Decimetertjockt. Vi halkade iväg mot Boda i våra tre bilar – för att få plats med alla instrument – och parkerade utmed vägen strax före den helt öde vändplanen vid bryggan. Allt var tyst och öde här ute, inte en bil, inte en människa, och så skulle det säkert förbli resten av den här dagen i alla fall. Ut kommer nån mer eller mindre självutnämnd parkeringsvakt och gormar och skäller – här kan ni ju för fan inte stå! Det begriper ni väl! Vi gjorde inte det, begrep det alltså, men flyttade ändå om än motvilligt ut bilarna på den snötäckta åker som tydligen var parkering och som vi blev anvisade. Skulle vi alls lyckas komma upp därifrån sedan? Vi antog att parkeringsvakten hade en dålig dag. Kanske att han hade för få bilar att härja med så nu gällde det att passa på? Och regler är regler. Nåväl sjötaxin kom och tog oss tryggt och säkert ut till Gällnö i snögloppet.
Nästa utmaning: att i mörker över hala klippor och på smala stigar ta sig upp till stugan. Lennart svor över att han nånsin börjat spela ståfela. Nalle fick i alla fall låna en skottkärra att köra sina congas i. Vi halkade och svor och försökte skydda våra instrument bäst det gick. Genomblöta kom vi i alla fall fram och steg in i den varmfuktiga stugvärmen. Kondensen flödade över fönstren. Mycket folk hade slutit upp och det var ju kul ändå. Säga vad man vill om skärgårdsfolk men de bangar inte för lite skitväder! Jag insåg snabbt det hopplösa i att stämma nyckelharpan i detta subtropiska mikroklimat, om det alls hade gått så hade det tagit hela kvällen i anspråk. Jag lät den ligga kvar i sin låda. Skinnen på congasena (?) kändes som blöta disktrasor. Ett dovt pladusk var allt de släppte ifrån sig. Vi fick gräva lite djupare i vår a capella-repertoar och kompa lite varsamt med gitarrerna. Nalle och jag har en favoritlåt som vi gör tillsammans, en av Evert Taubes mer okända men finstämda låtar - Första Torpet. Just när stämningen nått ståpäls fick brandlarmet ett nervöst sammanbrott av den oväntade och stora skaran människor så här års, var och en spridande värme ungefär som en 75-watts glödlampa, och började stämma in i sången. Milt uttryckt. Den ylade. Stämningen var förbytt och kom nog aldrig riktigt igen. Det gjorde inte gitarrerna heller där strängarna blev alltmer sladdriga i fukten. Trots allt verkade vår lilla konsert uppskattad och vi kände oss relativt nöjda. Vi hade gjort vårt bästa, packade och gjorde oss klara att åter halka över klipporna tillbaka till den beställda och väntande taxibåten. Då kliver en bjässe fram och undrar eller snarare dundrar:
- Vart fan ska ni ta vägen?
- Vi ska hem förstås. Taxibåten väntar.
- Hem? Men vad sjutton, ska ni inte spela till dans!? Varför tror ni att alla vi har kommit hit!?
Vad svarar man? Man käftar liksom inte emot en sån. Smockan hängde nästan i luften trots att Lasse pep ur sig att visst, visst kunde vi dra nån vals eller så. Bjässen knallade helt sonika rakt ut i mörkret, ner till sin eka och rodde hem för att hämta sitt dragspel. Som sagt, det råder inte brist på handlingskraft därute mellan kobbar och skär. Vi hoppades för deras skull att dansen blev lyckad när vi försökte skjuta upp bilarna på vägen igen. Och, tja, vi slapp i all fall myggen.
20070522
Illusioner eller taktik?
Gåtan Reinfeldt upphör inte att fascinera. Vad han än tar sig för blir det underligt. Förvandlingen från det karska självsäkra statsministerämnet med tung auktoritet i valrörelsen till dagens naiva, försagda och lite fumliga Barbapappa är anmärkningsvärd. Lika spännande är dörrkaruselltricket: att knalla in i dörrkarusellen som total miljöanalfabet för att sekunden senare snurra ut igen som grön gubbe. Ooopppss! Hej, jag är klorofyllens främste advokat! Klart folk blir förbryllade. Att han sedan också vill bli tagen på fullaste allvar gör ju tricket inte mindre fängslande. Sådant ankommer endast en fullfjädrad illusionist alternativt en som släppt kontakten med verkligheten för att istället ägna sig åt självbedrägeri men så illa tror vi väl inte att det är ställt. Elaka tungor gör gällande att det handlar om ingetdera utan om den sluge taktikerns populistiska drag. Man bör dock aldrig låna sitt öra till dessa elaka tungor ity de svedja ens öron och göra en ofri.
Dock har man all rätt i världen att ställa sig frågan: blir Moderaterna - det nya arbetarpartiet nu Moderaterna – det nya miljöpartiet? Den konspiratoriskt lagde kan här börja ana en djävulusiskt skickligt upplagd plan enligt principen - if you can’t beat them, join them. Här genialiskt förädlat till - if you can’t beat them, be them!
De elaka tungorna har kanske på sätt och vis rätt ändå. Tänk efter. Sossarna är onödiga eftersom vi har ett nytt arbetarparti - nu i större och lyxigare förpackning med den nya formulan LO-NJET. Nästa parti på tur är alltså Miljöpartiet. Trollen i Vänsterpartiet får fortsätta att dansa runt granen eller vad de nu hålls med för terapi, de är harmlösa. Något Moderaterna – det nya vänsterpartiet behövs inte. Vips, hela vänsterblocket borttrollat och folk står där som fågelholkar och undrar – hur sjutton gick det här till?
Innan planen är fullbordad finns dock en del tokstollar inom den egna sfären att ta itu med. Moderaterna – de nya kristdemokraterna – nu lite mindre kristna, lite mer demokratiska? Av någon anledning funkar inte det. Kanske att ingen i praktiken skulle förstå skillnaden? Hur som helst spelar det mindre roll eftersom man satt stackars Göran att slakta sjukvården, den heligaste av heliga kor, medan Barbapappa med sina troskyldiga hundögon får vara den gode som förnekat slakten i sanningens namn. Att Göran dessutom har fått djävulen i knät i form av abortlagstiftning gör knappast hans kneg lättare och kommer att få Kd att sönderfalla fortare än Protaktium-234. Ett slags bakvänd hängslen- och livremsstrategi alltså. Göran är chanslös. Kd är chanslöst. Schack matt!
Samma taktik kan gälla Fp fast här gäller snarare ett slags självdestruktion. Har Fp förresten inte alltid präglats av lite masochistiska drag? Lasse snubblade till slut ut sig själv. Eller var där nån framme och sparkade undan kryckan? Att sen se till att den nya härföraren blir en lomhörd före detta militär med samma känsla för nyanser som en färgblind med solglasögon och vars bäst-före-datum gick ut samma år som katekesen begravdes är glimrande. Partiet förvandlar snabbt sig själv till ISLC - Intresseföreningen Stöd Liberala Cykloper. Finemang!
Kvar är nu bara att ta hand om Centerpartiet. En hård nöt att knäcka innan den lika självklara som geniala lösningen uppdagades: Centerpartiet – de gamla moderaterna! Och loopen är fullbordad. Hokus pokus. Borta är Centern eftersom de gamla Moderaterna inte längre existerar. Målet är nått, kort och gott - Moderaterna! Logiken har sina brister och taktiken sina risker men so what. That’s life.
Minns nu att detta knappast är en sanning utan bara vad elaka tungor kan viska i ditt öra. Du gör nog som sagt bäst i att inte lyssna!
20070521
Tack för god omsorg avd 65!
Hade ju planerat att under helgen sitta i stugan på udden i Vänern och njuta av lite ost och vin, eller varför inte en enkel kaffekask, något som bara smakar precis rätt just där, så hamnade jag istället på avdelning 65 på SÖS efter en aggressiv infektion. Visst, hade jag fått välja fritt så… Trots vädret som blev. En lagom het kask när regnet smattrar och kaminen sprakar är aldrig fel, inte ens i maj. Å andra sidan, på SÖS har jag beståtts den bästa omsorg och vård som tänkas kan och gavs rika tillfällen till reflektion. Jag tror kanske nån högre makt beordrade eller unnade mig lite lugn och stillhet och, som sagt, möjlighet till reflektion. Märkligt ändå hur lätt det är att bara halka in i det turbulenta ytflyt vi plaskar runt i, i det moderna samhället där tankarna aldrig hinner bli mer än halva.
Men nu var det SÖS och avdelning 65. Det kunde också ha varit onkologen på KS (på SÖS), eller kirurgen på Akademiska i Uppsala. Det kunde säkert ha varit de flesta avdelningar inom vården, men här är jag inte vittnesgill. Överallt möter jag värme, respekt och inte minst kompetens. Humor och skratt. Det senare kan man kanske tycka vara opassande uttryck på sjukhuset men tänk efter – hur kusligt vore det väl inte med gravallvaret? Och blanda för all del inte ihop humor med brist på seriositet! Skrattet, och en god stämning, har säkert en starkt läkande effekt. Folk som skrattar när de jobbar gör dessutom antagligen ett bättre jobb. Som nån uttryckte det på Mp:s kongress – politikens yttersta mål måste väl vara att skapa lyckliga människor?
Jag möter människokärlek och tjänstvillighet. Viljan att göra gott. Låter det högtravande? Smakar det liksom lite rostigt i munnen? Värden som sorgligen tycks vara på väg att trängas allt längre bort i den fyrkantiga ekonomismens helga namn där lönsamhet främst räknas i kalla stålar. Värden som ändå funnit en fristad på avdelning 65 och andra ställen i vården där de kan överleva och förhoppningsvis åter växa sig starka nog för en revansch.
Men tjänstvillighet? Det finns väl gränser! Förknippas inte det med den sämsta sortens kränkande pighållning? Må så vara av historiska skäl, men ligger inte mycket i betraktarens öga och tolkningen säger kanske mer om den person som tänker så än den tjänstvillige? Att finnas till hands när någon behöver en hand behöver inte vara detsamma som att vara till lags i alla lägen. Man kan kanske till och med fritt välja att betjäna i den sanna glädjen av att ge. Så har jag en känsla av att det ligger till här. Skulle någon kunna ge mig tillbaka tron på altruistisk kärlek så vore det någon inom vården.
Det fyller mitt hjärta med nytt friskt hopp att se hur många härliga ungdomar som trots underbetalning och möjligen taskiga arbetstider ändå väljer yrken – alla lika värda på sitt sätt – inom vården. Och inte beror det på sänkt a-kassa tror jag…… Däremot kan underbetalningen möjligen säga något om resten av oss – samhället? Det finns liksom inga andra att skylla på.
Till slut bara en varning till klåfingriga politiker, idag när alla priser räknas i pengar och det mesta inklusive våra sjukhus är till salu. En aldrig så pampig byggnad, en aldrig så dyr operationssal ger ingen vård. Det gör människan och hon gör det i samverkan. En fungerande sjukvård bygger man inte av legobitar. Dessutom är det ju så, som alla vet, att trollen behövs. Alla de små troll som är så svåra att se men som liksom får det hela att förvandlas från maskineri, logistik och hantverk till just värme, glädje och omsorg. Till mänsklighet. Hus, apparater och hantverk går att köpa men aldrig ett troll! Glöm inte det!
Tack för god omsorg avd 65!
20070513
Det vill sig inte riktigt x 3
Surt så räven om rönnbären. Lite så kan man väl tolka många kommentarer om gårdagens stora begivelse – melodifestivalen. Eller snarare bör man kanske säga musikfestivalen. Ingen skugga över The Ark, de gjorde vad de skulle och det är knappast deras fel att de på sedvanligt svenskt manér har blivit så haussade. Jag tror fortfarande att Sarah Dawn Finer hade haft en bättre chans med sin oerhört finstämda ballad men det är bara en gissning. Själv tyckte jag det var spännande med så blandad musik som vi bjöds på. Många fina låtar och imponerande framträdanden. Känns som en utveckling åt rätt håll. Det här med den förmenta uppdelningen mellan öst och väst struntar jag i. De flesta sjöng sina låtar på engelska och även många västländer röstade på vinnarlåten. Och snacka förresten om kompisröstning här uppe i Norden! Det tillhör väl också showen lite grand. Om jag ser nån ”fara” så skulle det tvärtom vara att musikutbudet trots en stor genrebredd igår ”mainstreamas” på bekostnad av kulturens och nationalkaraktärernas mångfald.
Jag blev också imponerad av den höga professionalism hos nästan alla medverkande, de flesta så unga dessutom. För mina tankar på något diffust och möjligen långsökt sätt till den nödvändiga men obefintliga debatten här hemma om vad kunskap är. Ett välment grattis till vinnaren! För övrigt var det oåtkomliga och söta vindruvor räven sa surt om i original vilket givetvis ger ett annat och mer korrekt stuk åt vårt gamla talesätt.
Om det inte ville sig för den svenska låten och The Ark så gällde detsamma för våra Tre Kronor. Jag är enligt salig farsan, heder åt honom, född på en främmande planet och vet därför inget om idrott men så mycket vet jag att hockey spelas på is med klubba och puck och att vårt stolta Tre Kronor också ofta haussas upp. Nu förlorade man semifinalen, antagligen av precis samma anledning som The Ark – motståndarna var bättre. En företeelse som tillhör begreppet tävling. Fast visst är det roligare att vinna!
Inte heller nu vill det sig riktigt för Fredrik Reinfeldt. Nu nekar tydligen Bush, även om han gör det på ett sofistikerat diplomatiskt sätt, att tillsammans med FR teckna under någon gemensam miljödeklaration som uppenbarligen var tanken. Vad den skulle innehålla har gått mig helt förbi? Har den verkligen diskuterats? Men strunt samma, när amerikanerna upptäcker att det är good business så kommer de att sätta en väldig fart, säger Reinfeldt till TT. Heja Fredrik, friskt humör! Lite naivitet får man acceptera hos predikanten med den nyfrälstes röda rosor på kinden. Men som jag skrev igår, FR måste börja nånstans. Vi får ha tålamod och hoppas på det bästa när det gäller miljöfrågorna. Jag lovar verkligen försöka att inte vara sarkastisk.
Det som förenar The Ark, Tre Kronor och Fredrik Reinfeldt – alla har och har haft ett gott uppsåt och alla gör sitt bästa. Värt att respektera även om de inte nådde ända fram!
20070512
Fredrik - mer osynlig än borta?
Det finns likheter mellan min kära vänerbok och Fredrik Reinfeldt. Båda har försvunnit. Vänerboken försvann nog sorgligen vid flytten hit ut till fagra Värmdö anno datzumal. FR försvann vid flytten från det ljuva livet i valrörelsen till det mer karga i regeringskansliet. Dock - en liten skillnad; medan min bok definitivt är borta så sägs FR bara vara osynlig. Man vet att han finns men han syns inte. Ska jag vara lika ärlig som jag lovat föräldrarna måste jag tillstå att jag saknar boken mest. FR får ursäkta. Jag hittar inte ens en ny på något antikvariat. Där finns väl inte heller FR, inte än på ett par år i alla fall. Men nu ska jag inte vara dum, ty även jag smälter inför dessa ögon, sorgsnare än hos den mest nedstämda spaniel, och känner mig benägen att ta honom i försvar, vurmat för de utsatta som jag alltid har.
Klart han är sorgsen. Vem skulle inte vara det efter en sådan rivstart – med backen i! Ett debacle som knappast gagnar självförtroendet. Och det vet vi ju, har det väl börjat jävlas…. Inte ens sedan han fått ordning på växlarna får han några applåder för all bränd gummirök. Illvilliga tungor säger att visst, rivet är okey, men nu kör hela teamet åt fel håll. Fort och fel alltså. Att höra sånt prat tär även på den mest självtillitsfulle. Helt begripligt om man vill göra sig lite osynlig för att slicka på såren.
Faran med rivstarter, åt vilket håll som helst, är att de på kort tid slukar otroligt mycket energi. Och nu verkar det som om FR & CO står där lite snopet med soppatorsk. Man har redan bränt av sitt krut liksom. Det här med trygga mantrat jobb och utanförskap är redan uppkört så att säga. Förbrukat. Mantra riskerar att ganska snart tjata hål i öronen på folk så att de till slut bara hör ordet klyscha ringa. Energin rinner ut, innehållet urholkas och värdet devalveras. Undantaget är förstås M’ Odell som inte har förstått det här med soppatorsk utan mekaniskt oförtrutet bara tutar på. Kan ingen plocka batterierna ur karl’n?
Nu vill nån pracka på FR att företräda – driva - nya visioner med energi nog i att räcka mandatperioden ut. Att effektivisera den offentliga sektorn skulle kunna vara en. Hur kul är det att sticka in labben i det röda getingboet för att röra om? Och apropå labb, särskilt inte som att FR tydligen gjort dygd av att vara Perssons raka motsats, d.v.s. väljer att stå i skuggan av allianssyskonen och hålla hela handen i schack bakom ryggen. De klantiga försök som hittills gjorts manar väl heller inte till efterföljd direkt. Dessutom har regeringen Persson inte precis krattat manegen utan snarare tvärtom med sina obegripliga och dyra myndighetsrockader runt om i landet. Åmål som verkligen är behövande fick f.ö. ingen myndighet!
Europafrågan skulle kunna vara en annan. Men Jösses då! Här har FR, som saknar allt inom området som ger tyngd och auktoritet – inget ont i det, it hasn’t been his cup of tea - att tampas med sin lika hårt uppumpade som bångstyrige och kunnige utrikesminister. Som dessutom är en jävel på att blogga. Hur ska det sluta? FR gillar ju skuggan men lite solglans att spegla sig i behöver väl även han ändå?
Klimatproblematiken då? Han måste helt enkelt lyckas göra det till en vision. Inte heller inom detta område är väl FR:s tyngd och trovärdighet så överväldigande att man hoppar jämfota. Men här måste vi tro att övning ger färdighet och att en omvändelse är en omvändelse om än under galgen.
Så heja Fredrik! Livet är en kamp. Och precis som lilla Joel 6 år så klokt konstaterar: ”Världen slutar aldrig för den är rund. Så man kan inte stiga av.”
20070510
Parentetiskt
Kuckeliku!
Klockan är sju!
Kuckelikex!
Klockan är sex!
Kuckeliåtta!
Klockan är åtta!
Detta är alltså uppenbart fakta:
En gick för fort och en gick för sakta.
En hade lärt sig alltsedan skalet -
det ska va' riktigt, det som är galet.
Gösta Frick
Kalsongmysteriet
Om jag fattat rätt så är det billigare för sjukhusen att köpa nya kalsonger än att låta tvätta de använda. Sånt väcker förstås spännande frågor i dessa dagar präglade av en nymornad miljömedvetenhet. Låter ju som ett mysterium om jag utgår från min egen situation. Tror knappast att det skulle bli billigare för mig att slänga kallingen efter en dag och köpa nytt. Nu är väl mina kalsonger i alla fall något mer sofistikerade än sjukhusens sladdriga höftskynken, och inte köper jag dem i Kina heller, så det gör kanske viss skillnad. Å andra sidan borde det väl vara effektivare och billigare i styckepris räknat att koka ett helt lastbilslass fillingar än den veckoranson jag ägnar mig åt? Men jag har i grunden ingen anledning att ifrågasätta uppgiften, den stämmer säkert. Mysteriet pekar dock på en generell problematik – miljö kontra ekonomi och socialutveckling. Det visar på hur komplex vår vardag har blivit och hur svårt det är att vara konsument – stor eller liten - idag.
Att odla bomull belastar miljön liksom all odling gör. Men det ger en välkommen utkomst åt odlarna och lantarbetare, i det här fallet troligen i något utvecklingsland. Likaså ger hela processen från åkern till färdiga kalsonger arbete och inkomster till en hel rad människor, antagligen också i något utvecklingsland. Och processen, åtminstone vissa delar, påverkar miljön negativt. Sen ska kalsongerna skeppas över till Sverige för att bekläda patienterna. Det ger jobb åt rederierna och ger, säg filipiner, en chans att förtjäna sitt levebröd som matroser. Varvsarbetarna får förstås också jobb med att bygga fartygen. Och miljön påverkas. Här hemma blir det tvärtom. Tvätteriarbetarna mister sina jobb men miljön slipper eventuella gödande och i värsta fall giftiga utsläpp. Till det har vi frågan om vad som händer med de skitiga kalsongerna.
Mer vardagsnära finner vi samma problematik när vi t.ex. talar om att bara köpa närodlade grönsaker. Miljön vinner kanske men en fattig bonde i Kenya förlorar samtidigt möjligheten att försörja sig. Miljön vinner kanske, skriver jag. Det borde nog ha stått - på kort sikt - för hur ska utvecklingsländerna komma ikapp och ha råd att investera i hållbar teknik, system och strukturer som gynnar miljön om vi tar deras utkomstmöjligheter ifrån dem genom att bl.a. inskränka handeln? Om vi raserar något som borde vara positivt för oss alla på längre sikt?
Så vad är rätt och vad är fel i denna ytterst komplexa väv av plus och minus? Denna väv av miljöhänsyn, ekonomi och social utveckling. Denna väv av på kort och lång sikt i en värld där allt har ett pris. Till allt detta behöver vi idag lägga den tidspress som klimathotet utgör. Så vad göra som den lilla människan, den lilla konsumenten, utan möjlighet att helt och fullt sätta sig in i alla livscykelanalyser (LCA) och miljökonsekvensbedömningar (MKB)? Ja, faktiskt även om man kunde det. Vad göra när den intellektuella kompassnålen vägar peka ut den enda rätta vägen?
Sämst av alla alternativ måste väl ända vara att förhålla sig dogmatiskt till det ena eller andra även om det vore bekvämt. Bättre då att våga se den komplexa helheten och kanske, som en liten kugge i det stora maskineriet, följa de råd varav hjärtat är fullt?
20070508
Hur har vi det i restaurangvagnen?
Sjukskrivningarna minskar men gör även ohälsotalen/sjuknärvaron det – som naturligtvis är mycket svårare att ringa in? Särskilt i den rådande kulturen med en dov underton av att sjuklighet och svaghet nästintill är att jämställa med bedrägeri även om syftet att jaga folk med blåslampa vore än så vällovligt. Det är väl inte alltför vågat att anta att den här repressiva undertonen inte är så selektiv att den bara drabbar och påverkar ”dem det berör”, de som pekas ut på ena eller andra sättet, den genomsyrar till slut oss alla. Vad betyder det? Hur påverkar det min självaktning?
Såg den frågande rubriken i SvD i morse – ”Håller våra hjärnor på att kollapsa?” – antagligen en befogad fråga. Jag har tidigare skrivit om att vi enligt zoologen Sverre Sjölander fortfarande i grunden och rent biologiskt knallar omkring med hjärnor konstruerade att hantera stenålderns alla utmaningar. Det var säkert inte bättre då men rätt annorlunda om jag får gissa.
Följande historia hörde jag på ett femtioårskalas för några år sedan. Kalle – det var han själv som berättade - skulle omskola sig till lokförare. Nu satt han som aspirant i ett lok uppe i norrland och hade en garvad kollega bredvid sig. Så som det tydligen går till. Naturligtvis bar det sig inte bättre än att han fick ett par renar uppe på rälsen och bromsade för allt vad tygen höll. Tvärnit. Han klarade renarna. Den garvade kollegan la armen om hans axlar och berömde honom broderligt – ”det där var bra gjort! Snabbt reagerat. Men normalt sett bromsar vi inte så hårt för några renar. Du har just dukat av i restaurangvagnen!”
Rått och cyniskt måhända. Jag vet inte om det går att finna någon sens moral i sammanhanget, jag kom bara att tänka på historien när en mycket god och välinitierad vän nu skrev till mig med anledning av just ökande ohälsotal och sjuknärvaro – ”Full fart mot ruinens brant, verkar vara ledordet.” Kanske att vi i den effektiva och teknokratiska ekonomismens spår lite i lönndom håller på att bygga upp en jättestor baksmälla? Bygger en ohälsobomb trots ett sjunkande antal sjukskrivningar och minskad arbetslöshet? Kanske att vi som, Kalle gjorde, rent av behöver göra en tvärnit innan branten även om den för stunden skapar oreda? Men hur sannolikt är det scenariot?
Rent matematiskt går det alltid att förbättra resultatet något litet ytterligare – lite längre, lite högre, lite fortare. Men fråga höjdhopparen om skillnaden mellan att förbättra sitt resultat från 1 till 2 meter jämfört med från 2,39 till 2,40. Någonstans finns en gräns där priset i alla mänskliga valörer och för varje liten ökning blir orimligt – ohälsosamt? – högt. Ett högt pris - för vad då?
Många frågor. Jag får också en annan bild - en fråga - för min inre syn, Peter Tillbergs klassiska tavla ”Är du lönsam lille vän?”
20070507
Är du anpasslig?
Vill sig gör det inte för alliansen, den borgliga regeringen. Till och med hos ledarskribenterna på DN börjar man ana en viss misströstan vilket för det goda med sig att de nu begynner göra riktigt nyktra analyser över det politiska läget – om än fortfarande kryddade med en svag doft av väljarförakt. Att opinionssiffrorna ser ut som de gör kanske inte bara beror av att folket inte förstått utan på att vi kanske just gör det! Journalisterna, inte minst de borgliga, medverkar för övrigt i högsta grad själva till att uppfylla profetian som ger vänstern greppet om problemformuleringsinitiativet. Jag klagar inte, jag bara konstaterar.
Jag klagar heller inte över regnet. Det är torrt nu. Ett under att mina vanskötta jordgubbsplantor – av gammal rar dalsländsk sort - alls orkar ta sig upp ur den cementhårda lerjorden i det vi i högsta högmod kallar bärlandet. Nu torka, för bara ett par månader sedan dränkta i en vårflod, eller snarare sjö, med ett par tre decimeter högt vatten. Jag tror att de t.o.m. en period var helt infrusna. Snacka om anpassningsförmåga!
Består förresten inte hela livet av anpassningar kanske – inte bara för ledarskribenterna på DN? Det är därför vi numera inte simmar omkring i havet som en Ichtyostega, den fyrbenta kvastfeningen, utan knallar omkring och föröder vår jord som Homo sapiens. Utveckling eller förändring kan man fråga sig? Å andra sidan, vi måste väl tro på tekniken även om det illvilligt sägs att varje teknisk lösning skapar två nya problem. Ett slags perpetum mobile. Antagligen pillar man väl ihop nån genmodifierad och värmetålig variant av oss människor som andas svavel och käkar plutonium. Det du Aldous Huxley! Eller så hamnar vi tillbaka plums i vattnet och får börja om.
Förresten tror jag modern vetenskap inte längre anser Ichtyostega som den felande länken mellan vatten- och landlevande, utan betraktar gamla kära ”Iche” som en av naturens många språng och gåtfulla nycker. Om det nu kan vara nån tröst. Bortsett från spelmanslaget ”Felande länken”, som jag var med att starta på Nacka musikskola, så upphör väl själva begreppet felande länken den dag man finner den eller hur? Och världen blir ett mysterium fattigare.
Alla våra bekanta småfåglar är nu på plats utom möjligen lövsångaren. Den svartvita flugsnapparen är senast anländ och har besiktat sin gamla holk. Domherren har sent om sider flugit till skogs tror jag, det var ett tag sedan han var här och snackade. Kalle Koltrast har välförtjänt skruvat ner sitt tempo något men som han stått i hela våren! En sann vän som glatt oss både mornar och kvällar och för all del även på dagarna ibland. Och vår kompis grävlingen har visat sitt tryne till kära sambons stora och oförställda förtjusning. En järv ville hon först ha honom till vilket hade varit både kul och en stor sensation. Men tyvärr. Visst är det kul med alla kompisar som också bor just här. En kompis mindre har det dock blivit sedan Snobben, grannens katt, åt upp en kopparödla igår. Alla traktens katter verkar förresten samlas hos oss. Nu sprider jag ut nåt illaluktande men ofarligt preparat – Mota bort katt eller nåt sånt - som ska göra dem förvirrade. Luktar gör det sannerligen men inte tycker jag de verkar mer förvirrade än vanligt. Ska man pudra själva katten med pulvret kanske? Fast det verkar lite väl omilt, vi vill dem ju inget illa och lite smickrande är det ju att de trivs så bra här.
Nej, jag säger som Filip 7 år: Ett syskon är någon som man både älskar och hatar. En väldigt kär skitunge, helt enkelt. Så kanske det är. Och nu ska jag göra mig en kopp kaffe. Glädja mig åt mina vänner. Människan är sina relationer säger filosofen Martin Buber. Så kanske det också är. Då är jag lyckligt lottad!
20070505
Egen grop + fem i tolv
Det enkla vinner över det svaga – skriver ledaren i dagens DN och ställer krav mot målstyrning i skolan. Apropå fler diagnostiska prov. Och är trots en intelligent och insiktsfull diskussion farligt nära att falla pladask i egen grop. DN har säkert alldeles rätt i att varken målstyrning eller diagnostisk prov är lösningen för att komma till rätta med den påstådda kunskapsbristen i skolan. Paradoxalt nog så är väl även diagnostiska prov en form av målstyrning oavsett vilken vikt man fäster till dem, något ledaren snuddar vid? Kruxet är, föreställer jag mig, att styrningen blir diffus och i värsta fall odemokratisk. Vem formulerar innehållet i de diagnostiska proven, utifrån vilket mandat och vilka grunder? Här närmar vi oss pudelns kärna och den verkliga fallgropen. Förenklingen. Som vanligt är det enklare att diskutera form än innehåll. I en tid där ”kravskolan” med sina eviga tester höjs till ideal och bildar kultur föreställer jag mig att den oerhört väsentliga diskussionen om vad kunskap är, vilken kunskap vi behöver idag men i synnerhet i morgon, vilka pedagogiker som fungerar bäst, med mycket mera har betydligt svårare att göra sig hörd. Det blir så lätt – som om. Som om kraven i sig är lösningen, som om kraven i sig leder framåt.
Jag är inte emot varken krav eller kunskaper – bara kraven är rättvisa och konstruktiva och om jag vet vad kunskap är eller snarare vilken kunskap som avses. Det är med krav som med makt, de är i sig värdeneutrala. Skillnaden ligger i vilka händer de hamnar i. Utvärdering är en precis lika självklar och vardaglig företeelse som målstyrning, det är så vi lär oss. De diagnostiska proven kan bli ett stort hinder för en verklig utveckling men också en viktig tillgång. Som sagt, det beror på i vilka händer de sätts. I vilken kultur de verkar.
Så över till P C Jersilds oerhört viktiga debattartikel om utförsäljningen av våra stora sjukhus. Ett större hot mot vår gemensamma (mödosamt uppbyggda) välfärd tror jag aldrig vi har upplevt. För mig är det fullständigt obegripligt att något sådant tillåts att ske utan större diskussion. Som PCJ skriver, ett så här genomgripande beslut måste tas i enighet över alla blockgränser. Lika obegripligt är det hur lätt alliansen, framför allt Reinfeldt, kommit undan en svidande svekdebatt - ett tydligare svek går väl knappast att föreställa sig? Karl’n stod ju rätt upp och ned i tv-debatten med Persson och förnekade frenetiskt, nästan kränkt, att några sjukhus inte skulle komma att säljas ut. Är det en följd av skicklig taktik från alliansens sida och en tyst borglig press eller beror det på att varken media eller allmänhet riktigt har hunnit fatta, möjligen bedövade av den försäljningsberusning som PCJ beskriver? Hallå oppositionen – dags att vakna innan baksmällan blir etter värre! Klockan klämtar!
20070504
Ett svart-vitt gammalt fotografi......
Gick jag inte och blev lite nostalgisk under Valborg minsann, därhemma i Skönstavik i Sköndal. Där det är skönt. Och nu när värmen börjar återvända går jag omkring och längtar efter mitt andra barndomshem, på udden i Vänern, där mitt hjärta bor. I Åmålstrakten.
Jag har ett gulnat fotografi - som Mats Paulson skaldar i sin Visa till vindens ängar - på mitt älskade lilla hus i Dalsland. Visst väcker ett gammalt svart-vitt foto en massa känslor? Mer än alla digitala bilder som vi drunknar i idag. Eller är det bara för att det är gammalt? Nostalgi alltså. Kanske spelar det in, att förr var det en begivenhet att bli fotograferad. Märkvärdigt var det och folk skulle stilenligt riggas upp i mondäna poser. Sen hålla andan och le. Sådant lyser säkert igenom och ger gamla bilder en särskilt aura. Jag minns min gamla mormor. Så fort man tog fram kameran frös hon till, blev en stenstod och helt omöjlig att komma i kontakt med. Förtrollningen bröts först när man stoppade ner kameran igen. Skam att säga så blev man tvungen att lura henne ibland om man ville ha en något sånär naturlig bild.
Förr blev inte så många bilder tagna vilket kanske också har betydelse, varje bild känns liksom mer rar och värdefull. Man slarvade inte med fotograferingen. Hur är det idag? Har vi bytt kvalitet mot kvantitet?
Vilka alla personerna är på den veranda vi ännu denna dag njuter av är jag inte helt säker på. Att det är farmor och farfar som står i mitten, så mycket är klart. Farmor i sin kära gamla halmhatt och farfar alltid lika välklädd i kavaj och väst hur varmt det än var. Jag tror till och med att han bar långfillingar året om.
Möjligen är det sen salig farsan till höger, min faster Karin till vänster med kusin Stefan halvt liggande över räcket och möjligen är det jag som sitter bredvid och dinglar med benen. Vem som kryper omkring vid dörren på gaveln har jag faktiskt ingen aning om. Syrran? Men jag kan ha fel. Det kan vara familjen Lindqvist som är på besök. Då är det barnen, mina kompisar, Anders och Lars som sitter där med mor Kerstin och jag som kryper vid dörren. Så är det nog. Till höger skymtar i alla fall ”racerbåten” farsan byggde i masonite och som sedermera sjönk i Kilsviken vilket jag tidigare berättat om.
Tro’t eller ej, men denna lilla stuga rymmer hela 5 bäddar, loftet inräknat. Bland annat finns där en UMA-säng, en snillrik åmålsuppfinning som förvandlar en pall till säng. Inte för att alla låg över men det gick. Man tog snarare båten från Åmål och for ut till stugan vackra dagar för att bada och sola. Sen vände man hem framåt kvällen. Tro’t eller ej – skulle jag också kunna säga till farfar om han levde – tro’t eller ej men stugan står kvar än idag. Det är ju inte precis något timmerhus om jag säger så. Precis likadant ser det ut bortsett från nya (nåja) tapeter och att vi förra året bytte ut fotogenköket mot gasol. Som ett litet museum säger besökande vänner. Mitt hem säger jag karskt, jag var faktiskt bara sju dagar gammal när jag låg på det här köksbordet första gången!
Jag gissar att den gamla bilden är från början av femtiotalet, den nya från förra året, 2006. Drygt femtio år mellan bilderna alltså. Huset i sig själv är byggt på trettiotalet.
Det är hit jag längtar just nu! Kan känna lukten…..
20070503
God timing!
Visst blir det lite kul när ledaren i DN klankar på oppositionen för att vara "Tre solister på scen" samtidigt som alliansens fyra partisekreterare går ut i DN Debatt med - "Alliansens fyra partier ska utvecklas vart för sig"!
Jag tror väl att det där med - vart - i rubriken kan skyllas på tyrckfelsnisse men annars vore det ännu roligare.
20070502
Eldklotter
Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
Tomas Tranströmer
20070501
Att berg kan krympa?
Igår var det Valborgsmässoafton, något som väl inte gått så många förbi med möjliga undantag för ett antal ungdomar som idag vaknar upp med präktiga minnesluckor efter att ha försökt supa skallen av sig. Förmodligen betraktas gårdagens begivelse just därför som en lyckad afton. Som vuxen upplever jag det nästintill som en personlig tragedi att vi inte lyckas erbjuda våra unga ett bättre alternativ till vad lycka eller en lyckad fest skulle kunna vara.
Hur många vet varför vi firar Valborg? En jättestor gemensam grillfest med fyrverkeri, som jag hörde en yngre person föreslå vid brasan igår? Själv osäker gick jag förstås till Wikipedia. Traditionen grundar sig på den Heliga Valborgs kult mot häxtro och onda andar, som uppstod speciellt efter hennes död 779. En gammal sed således, tysk och inte alls svensk från början.
Själv firade jag och kära sambon gårdagen i all enkelhet tillsammans med våra gamla mammor, båda nära de nittio, hemma hos min mamma i Skönstavik. Det är bara att erkänna, jag kunde vara en bättre son, besöken hemma i Skönstavik är alltför få. Räcker man nånsin till förresten? Hur som helst, den här gången tog jag mig för att vandra runt lite i min barndoms äventyrsland. Märkligt vad Atomklippan, de tuffa grabbarnas stora utmaning, hade krympt? Och Cortinabacken, vår fruktade störtloppsbacke, var den verkligen så flack även då, när det begav sig? Lika märkligt är vad man ändå kommer ihåg. Detaljer. Små gropar, speciella trädrötter, en särskild sten eller handgreppen och fotstegen på just Atomklippans södra sida. Nej, jag försökte inte bestiga den igen. Jag tillhörde nog inte det tuffaste gänget ens då – Kenta och dom.
Senare, väl nere vid den brasa som av tradition tänts i stort sett varje år sedan 1955, letade jag förstås efter gamla kamrater. Kom på mig med att titta efter barndomsvännerna så som de såg ut i sin fulla blomnings ståtliga prakt, inte efter lite luggslitna äldre medelålders personer vilket rätteligen borde vara mer sanningsenligt. Det är bara att titta sig själv i spegeln. Hörde mig själv så där lite gammelmanstöntigt och halvhögt konstatera att, vad fan vad tiden har gått fort! Med viss besvikelse kunde jag också konstatera, att här var bara för mig helt okända människor. Massor av unga småbarnfamiljer. Men sedvanlig trevlig stämning! Den traditionen har glädjande nog hållit sig vital. Lite speciellt var det att uppleva barndomens rike nu befolkat av en massa främmande invånare. Samtidigt som jag kunde känna en viss stolthet så var det på nåt sätt som om jag ville skrika ut: Hallå, jag bodde här långt före er. Jag är en urinvånare! Pionjär. Ni vet inte hur det såg ut här då. Rena vischan. Bara grusvägar. Där hela Norra Sköndal mitt framför näsan på er bara var en stor platt åker och en fullt levande bondgård. Så det så! Och Skarpnäck var faktiskt ett flygfält. Ni vet ju ingenting!
Förklara för mig vilka underliga behov en sådan frustration kommer sig av? Kändes i alla fall skamligt ogint på något sätt och jag avhöll mig förstås och dessbättre från att mässa. Hur som helst så var fiskgratängen vi hade lagat till och tagit med för att bjuda mammorna på mycket god om än lite för lös i konsistensen. Tio minuter till i ugnen hade inte skadat. Receptet runt hörnet.
Och nu ska vi väl demonstrera…..?
Parentetiskt
A: En dummare flicka än fröken Hornström har jag aldrig träffat på .... en gås som bara kan säga ja och nej.
B: Det måtte ha varit ett nej hon svarat dig, kan jag märka.
Avdelningen kvinnosyn ur Kasper N:o 10 1903
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
