Alltmedan koltrasten sjunger. Vår egen koltrast som under vintern tacksamt tagit emot det vi bjudit på – solrosfrön, äpple, nötter, m.m. Nu ger han oss mångdubbelt åter när han flyger från trädtopp till trädtopp runt huset och låter oss njuta av den skönaste fågelsången av alla. Timtals morgon och kväll. Låter oss ana en djupare samhörighet. Det är mäktigt och det är oförställd lycka! Det är något att vara mycket rädd om i en tid där vår gemensamma livslögn lurar på oss tron att konsumtion är vägen till salighet.
Två andra saker har också gjort mig lycklig i veckan. Peter är naturligtvis inte en sak men han har gjort mig lycklig. Peter är i alla fall i mina ögon relativt ung. Han renoverar vårt badrum, något jag själv hade tänkt göra men är glad att jag avstod från nu när jag vet hur mycket jobb det verkligen är. Och hur mycket skicklighet som krävs för att sätta kakel, särskilt som inga vinklar är räta och plattorna ska sitta på diagonalen. Nu är det inte att jag slapp göra jobbet som gjort mig lycklig. Det är Peters noggrannhet. Hans yrkesstolthet, ytterst hans självaktning. Jag som trodde sådant var något utdött, inte minst inom hantverkarskrået. Jag som trodde att girigheten helt tagit över. Som när jag sa till honom att strunta i de små luckor som blev när han kaklade runt dörrkarmen eftersom de ändå skulle komma att täckas över av dörrfoder. Han klarade inte det utan skar till små trekantiga snibbar att passa in. Det är känslan, sa han. Och nej, han går inte på timpenning! Här handlar det om en hög existentiell ribba. Att Peter också är en mycket varm och trevlig människa faller sig liksom naturligt.
Den andra saken är heller ingen sak egentligen utan filmen jag såg på TV1 igår – Insider. Med verklighetsbaserad bakgrund. För dig som inte såg den – om en man som trots ett mycket högt personligt pris – skilsmässa, sparken från jobbet, vanheder, och mycket annat - går emot det stora tobaksbolaget, hans tidigare arbetsgivare, för att avslöja den ynkliga och förljugna värld som i girighetens helga namn är beredd att gå hur långt som helst. Människans hälsa väger lätt i sammanhanget. Framför allt handlar filmen förstås om självaktning. Peter och filmens huvudperson – Jeff - har mycket gemensamt. Det är känslan. Känslan som kommer av att uppleva sig själv som sann och äkta. Som någon värd att akta.
Koltrastens sång berättar oss just detta: det finns värden dyrare än de som räknas i kronor, dollar, euro eller pund. Akta dessa värden!
Såg i DN att gubbarna i ABB:s styrelse tjänar 290 000 kr per möte eller drygt 41 000 kr i timmen. Det är gubbar av samma skrot och korn som ojar sig över satsningen på att höja kvinnolönerna inom Handels med några ynka kronor i timmen. Många skulle nog må bra av att lyssna lite mer uppmärksamt till koltrastens sång.
20070331
Akta dig!
20070329
Om jag verkligen brydde mig om dig....
Om jag verkligen brydde mig om dig....
skulle jag se dej in i ögonen när du talar till mej
skulle jag tänka på vad du säger, snarare än vad jag ska säga när du slutat
skulle jag höra dina känslor tillsammans med dina ord.
Om jag verkligen brydde mig om dig.....
skulle jag lyssna utan att försvara mej
skulle jag höra utan att bestämma om du har rätt eller fel
skulle jag fråga dej varför, och inte bara hur när och var.
Om jag verkligen brydde mig om dig.....
skulle jag släppa in dej bakom mitt yttre
skulle jag berätta för dej vad jag hoppas, drömmer, fruktar och lider av
skulle jag berätta när jag gjorde bort mej och när det gick bra.
Om jag verkligen brydde mig om dig.....
skulle jag skratta med dej, inte åt dej
skulle jag tala med dej, inte till dej
och jag skulle veta när det är tid att vara tyst.
Ruth Senter
Parentetiskt
Gärna trängselskatt – men inte för de rika!
Apropå alliansens syn på miljö och solidaritet och i följd av avdragsrätten.
Gärna konkurrens – bara den inte drabbar oss!
Apropå Svenskt Näringslivs agerande.
Apropå skillnaden mellan ord och handling.
20070327
Har moralen moral?
Akta dig för att bli hoppjerka! Den varningen hörde jag och mina jämnåriga kamrater mer än en gång i vår ungdom. I all välmening. Att vara hoppjerka, hoppa från jobb till jobb, var något vederstyggligt i det spirande trygga folkhemmet. Farsan rös vid tanken minns jag. Statens kaka var liten men trygg, hette det ju och den synen präglade hela vår samtid. Man vet vad man har! Skomakare - bliv vid din läst, var ett annat formande axiom. De genuina skomakare som följde uppmaningen har säkert sedan länge stupat på sin post. Idag finns väl knappt några kvar att bliva vid sin läst.
Kontinuitet var det som gällde. Man gick in i ett yrke efter avslutad skolgång och förväntades, och förväntade sig, att gå ur samma yrke vid pensionen. Ofta hos en och samma arbetsgivare. Med guldklocka för lång och trogen tjänst. Allt det här var inte bara naturligt det gjordes till en dygd. Att vara ”trogen” var god moral. Något fint och eftersträvansvärt.
Nu gäller snarast det omvända. Var förändringsbenägen (detta fullständigt vidriga uttryck!)! Rör på dig så ofta du kan! Fastna inte! Räkna med att ha minst tre olika jobb under din aktiva ålder. Och kanske ännu fler arbetsgivare.
Man undrar, vart tog dygden vägen? Eller har den rent av bytt lojalitet? Förändringsvindarna blåser idag minst lika friska som gårdagens labra bris stilla fläktade. Och doften av moral är lika stark. Man skulle kunna misstänka att varje tid anpassar sin moral efter rådande behov. Eller – ve och fasa – använder moralen för sina syften. Moralen som marknadsförare av en påtvingad verklighet som marknadsförs som något nyttigt för att den ska vara lättare att svälja. För inte är det väl så att verkligheten rättats efter mänskliga behov? Vad är det i så fall för usel moral hos moralen kan man fråga sig? Vända kappan efter vinden bara så där!
Bortsett från samhällsperspektivet så finns här andra intressanta spörsmål ur individperspektivet. Hur mådde/mår människan i respektive kultur? Är det verkligen möjligt, rent mänskligt, att på så kort tid som en knapp mans/kvinnoålder ställa om en hel kultur så fundamentalt? Finns ett pris? Eller kanske en vinst?
Som tappra gamla mamma skulle kunna säga: varför inte kombinera det bästa av två världar? Stabilitet utan låsningar. Nyfikenhet med trygghet. Rörlighet på egna villkor. O.s.v. Visst är det härligt med gamla mammor och utopier? Mer krasst behöver ändå vissa samhällsfunktioner komma ikapp verkligheten, bister eller ej. Det måste exempelvis bli möjligt att låna pengar utan att ha fast anställning, eller tillsvidareanställning som det heter lite tvetydigt och lagom diffust mitt emellan den gamla och nya tiden.
Annars inget ont om rörlighet. Åtminstone inte om den är frivillig. Den kan ju ha sin hemvist i den goda varianten av girighet – vetgirighet. Ett varningens pekfinger dock, rörligheten kan tjäna som täckmantel till flyktbeteende. Hellre fly än illa fäkta. Livet som lite av slit och släng. Ibland kan det vara nyttigt att stanna kvar och fäkta, möjligen illa men förhoppningsvis allt bättre efter hand. Hur kan vi växa och mogna som människor om vi aldrig vågar utmana, stanna i, leva med våra konflikter för att lära oss konstruktiva utvägar? För att lära känna oss själva. Vi lever i en tid när mer eller mindre våldsamma fysiska och mentala utmaningar är högsta mode. Jag är mer osäker över om det också gäller de psykologiska och relationsmässiga utmaningarna? Dessvärre är det väl ändå så att dagens krav på rörlighet i första hand varken handlar om frivillighet eller flykt utan om tvång utifrån en verklighet som ingen riktigt tycks styra över.
Möjligen är det som nån sa: det var inte bättre förr men det är sämre idag. I alla fall lever vi i en föränderlig tid.
20070325
Från min utpost på Mars - en partisk betraktelse
Jämställdhet är något så självklart att det är märkvärdigt att det ens är ”en fråga”. Men som någon klok sa – det gäller tydligen bara i den bästa av världar. Och i den är det kanske få som lever. Vi andra har att harva oss fram så gott det går. Det är inte så illa det heller.
Däremot finns det naturligtvis skillnader mellan könen vilket är en helt annan sak. Här törs jag yttra mig som en verklig expert så säg inte emot! En mot fyra. Hemma alltså när alla tre döttrarna någon gång är hemma samtidigt. Numera. Plus kära sambon. Inte alltid så lätt alltså att hålla fanan högt och försvara det otäcka könets speciella särart. Ej heller är det särdeles enkelt att vid middagsbordet skifta samtalsämne från Twilfit till den mer spännande frågan om hur många watt stark en effektiv kutterhyvel måste vara.
Om jobbet ska vi bara inte tala! Jo, det ska vi. Här finner jag mig ensam man bland sex kvinnor varav en är min högst värderade chef. Nej, jag lismar inte, hon är genuint bra. Det är alla de andra också. Annars hade vi inte orkat jobba ihop i femton år och fortfarande ha arbetsglädje. Här handlar det inte om mänskliga kvaliteter utan om ett mängdproblem kopplat till strukturella skillnader – som en byråkrat skulle uttrycka sig. Om något så är mannens preferens för projekt ett välbeforskat område. Vi gillar helt enkelt att göra saker i form av projekt. Saker bör ske i tur och ordning så att säga. Från början till slut. En sak i taget. Kvinnans mer anarkistiska förhållningssätt – där allt synes ske på en gång i en enda ofantlig röra - bara förvirrar oss.
Men hallå, kan jag ropa hemma, skulle vi inte dammsuga? Då har söta sambon plötsligt upptäckt att det råder oreda i bokhyllan och håller som bäst på att sortera om böcker samtidigt som hon plockar med blommorna. Vi skulle städa säger hon vänligt och lika självklart som vore det en helt annan verksamhet. Först plockar man, sen dammar man, sen dammsuger man, sen våttorkar man – om det behövs - och sist kan man strukturera om böcker i hyllan om man känner för det. Inte allt på en gång! Försöker jag som är från Mars. Vi brukar lösa problemet så, att jag får ”äga” övervåningen för att där i lugn och ro kunna organisera mina projekt på rätt sätt, d.v.s. på ett manligt. På undervåningen må det totala virrvarret härja fritt. På något underligt sätt blir resultatet till slut ändå detsamma och ganska bra. På båda planen. Och husfriden är räddad. I verkstan är jag dock envåldshärskare! Trist nog egentligen.
På jobbet handlar det bland mycket annat om skilda mötestekniker. Skillnaden mot städningen är inte så stor, man tar bara sakerna, punkterna på dagordningen i det här fallet, i tur och ordning. Väldigt enkelt. Inte huller om buller. Men eftersom mina kollegor nu råkar vara från Venus så råder inte denna naturliga ordning utan - just det, tvärtom - huller om buller. Trots ihärdigt och tålmodigt arbete har jag ännu inte riktigt lyckats knäcka koden. Men jag tänker inte ge upp! Och eftersom vi på våra möten har rullande ordförandeskap så råder ändå ordning och reda på vart sjunde möte! En vargatröst! Å andra sidan, jag vet inte om det är så mycket bättre med sex rätt famlande mötesdeltagare jämfört med en? På något underligt sätt brukar dock resultatet även på våra möten till slut bli ganska hyggligt ändå. Fan vet hur det går till?
Och – man slipper de manliga mötenas evinnerliga och tradiga upprepande av vad den formelle eller informelle ledaren har sagt! Bara en sån sak! Ibland kan jag undra var jag hör hemma egentligen…..
Så är det väl, att jämställdhet handlar om att ta gemensamt och lika ansvar - under lika villkor - hur, det är mer den resandes ensak för att travestera Arne Malmberg alias Arne Stigson?
20070323
Arbete till varje pris?
”Det är lätt att förstå hur regeringen har resonerat.” – skriver DN i fredagens ledare om ”proppen” om förändrad arbetsmarknadspolitik. Jag tycker precis tvärtom. Varför alla dessa snabba och ofta hafsiga förändringar, en oprofessionell slarvighet (korta eller obefintliga remisstider) som i sin tur bara kräver en massa korrigeringar över tid?
Jag ser två huvudskäl att minska arbetslösheten: mänsklig omsorg respektive (samhälls-)ekonomiska samt naturligtvis en mix av de båda. Båda syftena är giltiga. Det är emellertid tveksamt om tyngdpunkten vore densamma hos alliansen respektive i folkdjupet när alliansen tog hem valsegern – enligt egen utsago – på jobb, jobb, jobb. Du känner mantrat.
”Från och med den 2 juli i år måste alla arbetslösa vara beredda på att genast söka jobb på annan ort eller utanför sitt yrkesområde. Den som vägrar att följa reglerna riskerar att bli av med hela eller delar av a-kassan.” som DN vidare beskriver om vad som kommer att gälla. Tidigare hade du 100 dagar på dig att söka jobb i din hemort. Nu tvingas du ompröva både din hemort och ditt yrke för att ta första bästa jobb på första bästa ställe. Här gäller uppenbarligen inte längre valfrihet. Bortsett från en oändlig mängd omöjliga definitions- och gränsdragningsproblem – individuell prövning lär ju ska få förekomma - har jag i varje fall svårt att tro att dessa gamla öststatsmetoder bottnar i en omsorgskultur fylld av respekt för mänskliga värden. Kallt stål gäller. Men det märkliga är att förhållningssättet inte ens verkar vara varken ekonomiskt förnuftigt eller administrativt smidigt.
En arbetslös kirurg skulle alltså principiellt måsta ta jobbet som snabbköpskassörska tio mil hemifrån? Har vi inte redan nog av resursslöseri vad gäller våra högt utbildade nysvenskar? Eller ska vissa yrkeskategorier behandlas annorlunda? Vilka i så fall? Enligt vilka kriterier? Vems?
Respekt för mänskliga omständigheter som yrkesstolthet och skicklighet, sociala nätverk, hemkänsla, hus och omgivningar man trivs i, gamla sjukliga föräldrar, barnens kamrater och skolgång gives dock icke generellt. Och hur lätt och rätt är det att övertyga en arbetslös i t.ex. Bengtsfors om det finurliga i att sälja sitt hus (om det alls går) för att sedan tvingas köpa ett likvärdigt hus i någon större stad för kanske det femdubbla priset? Eller en bostadsrätt för 50 000 kr/kvm. Du kan pendla! Jovisst, med utöver försämrad livskvalitet, ökade kostnader för dubbelt boende eller dyra resor. Miljöaspekten oaktad. Den eftersträvade rörligheten riskerar dessutom att bli glesbygdens död. Förhållningssättet känns bakvänt och gammalmodigt tänkt. Att norrlänningarna länge tvingats flytta söderut är inget bra argument för en utökad flyttcirkus, snarare tvärtom. Lägg istället ner samma resurser och idoghet på att skapa jobb där folk vill bo. Vi är säkert många som vill behålla en levande landsbygd.
Med all förståelse för att alla argument – utifrån krav och rättigheter - att människan behöver ett jobb – är det här som byggs nu verkligen det samhälle vi ville ha? Som om arbetsmarknadspolitiken bara vore ett teknokratiskt och byråkratiskt pussel där människan är reducerad till en pusselbit? Ekonomismen grinar humanismen rätt upp i ansiktet och kom inte och säg att jobb, jobb, jobbmantrat grundar sig i en omsorgskultur. Nej, jag har svårt att förstå hur alliansen tänker!
20070322
Att ta farväl och säga goddag
I flera år har jag börjat bygga om badrummet. I tankarna. Vi har till och med införskaffat allt material – pottstol, handfat, duschkabin, kakel och allt annat. Skott är det enda som har saknats. Jag har aldrig riktigt kommit till skott.
Nu är jag äntligen i full gång. Nåja, inte jag direkt kanske, men jag har i alla fall tagit hit hantverkare. Glad är jag för det, för fy fasen för att bila upp det gamla golvet. Den här kåken är byggd i början av 60-talet och mycket stabil om jag säger så. Och hur dammigt kan det bli? Så just för stunden skakar hela huset och smattrandet är mer än genomträngande. Jag hör knappt vad jag tänker. Å andra sidan, desto större tacksamhet att det inte är jag som står därinne i krutröken eller i varje fall i dammet. Peter river ner precis allt.
Tanken slog mig, att riva ner är en del av livet också. För att ge plats åt det nya - tankar, känslor, attityder, beteenden - måste det gamla bort. Rivas. Kill your darlings, heter det ju. Här rivs för att få luft och ljus, sa Strindberg. Kanske menade han inte bara byggnader?
Det låter så enkelt. I ena fallet en fysiskt ansträngning, i det andra en psykisk, men likväl i båda fallen blod, svett och tårar. Varje avsked är ju att dö en smula. En förlust, en sorg. Skillnaden finns också. Medan jag är ganska säker på att Peter bygger ett nytt fint och fungerande badrum, i varje fall så länge jag betalar honom (självklart vitt!), är jag kanske inte lika säker på att en ny livshållning, eller vad det kan vara när det gäller livet, kommer att fungera. Somt är ju svårare att förutsäga. Man vet vad man har….
Gode vännen Lars Lagerstedt gav följande goda råd till den som håller på att bryta upp av en eller annan anledning: Du ska inte lämna ”rummet” ostädat. Sortera allt i tre högar. I den första högen lägger du allt fint som du älskat men måste lämna. Sånt som tillhör det gamla ”rummet”. Här kikar du igenom innehållet och sörjer. Tar avsked. I den andra högen lägger du allt älskat som du får och kan ta med dig in i det nya. En glädjens hög. Den tredje och sista högen består av skräp. Sånt som varit dåligt och som ska hamna på soptippen. Det finns ingen anledning att släpa runt på en massa skit!
Allt det där ska jag tänka vidare på i vårt nya badrum!
20070321
Klok, oklok och inte riktigt klok
Jag fick frågan av en mycket ung person – du Uffe, när blir man klok? … som du, kunde man ha hoppats på som fortsättning. Naturligtvis blev jag svaret skyldig. Ingen lätt fråga att svara på faktiskt. Antonymen är lättare, oklok. Sån är man väl av födsel och ohejdad vana antar jag. Sån kan man lätt förbli också. Sen kan man ju undra om oklok är detsamma som att inte vara riktigt klok - du är ju inte riktigt klok! – eller om det hamnar nånstans mitt emellan såsom varande nästan klok?
Man kan förstås bli en uggla, vilken som bekant sägs vara klok, men det är lättare sagt än gjort. Fjädrar växer på ugglor men knappast på trän. Dessutom undrar jag i sanningens namn om någon i verkligheten träffat en klok uggla? Jag har det inte, har du? Kanske är det bara en försåtlig myt. Man kan bli en pudel också. Ibalnd har det även visat sig klokt att göra en pudel.
”När man är ute på djupt vatten är det klokt att hålla munnen stängd.” Så säger ett ordstäv och det kan man hålla med om. Därtill kan man börja med den klokskapen i ganska unga år. I alla fall med den bokstavliga varianten. Den andra – mer subtila - kan vara svår livet ut.
”Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap.” Så sant - fast antagligen kläckt till en mötande kamrat av någon med nedförsbacke och vind i ryggen. Hur som helst, styrkan är bonus!
Sen kanske det handlar om - i betraktarens öga. Kan man ligga pillande i naveln alldeles för sig själv och känna sig riktigt klok – undrar förresten hur det skulle kännas - eller är det omgivningen som sitter till doms och skänker epitetet? Man är sina relationer som Buber menade. För att i så fall hamna i strålglansen bör man väl omge sig med mindre kloka personer än man själv är – inte riktigt kloka alltså – vem som nu kan avgöra allt det.
”Synkretsen instängd inom studerkammarens väggar, blifver ensidig, mörk och trång, man blifver lärd, men icke klok.” – funderar Wilhelm Erik Svedelius. Lärdom? Tja, universitet är ingen lösning kanske? Kuriöst nog, om man googlar frågan ”hur blir man klok?” så dyker det upp flera sidor om boken med den tvetydiga titeln ”Hur blir man klok på universitetet?” skriven av Orvar Löfgren som jag tror är en klok man. Och rolig. Jag läste med nöje boken ”Den kultiverade människan” som han skrev tillsammans med Jonas Frykman för många år sedan. Det jag minns bäst är definitionen av smuts – rätt sak på fel plats. Svårare än så är det inte. Snorkråkan t.ex. behöver endast förflytta sig den lilla biten mellan näsa och mun för att bli smuts. Rent av äcklig. Ett par skitiga kalsonger betraktas olika på matbordet respektive i tvättkorgen. Fast det där kanske jag fått från nån annanstans. Nåväl, frågan är kanske fel ställd? Borde kanske inte ens vara en fråga utan mer frankt - ”hur man blir klok!”. Det ger två googleträffar. Inte mycket att hämta. Sista försöket: ”när blir man klok?”. Tre träffar, egentligen två, varav en av dem ställer samma fråga.
Jag ger upp. Mycket finns sagt och tänkt om vad som är klokt, oklokt och inte riktigt klokt men inget om när eller hur man blir klok. Rådet, mer än svaret, till den unga människan får vara: fråga dig varje dag – vad har jag hindrat mig från att utveckla idag? Varför?
Jag vet, svaret på en så konstig uppmaning riskerar naturligtvis att bli: jag tror jag blir en uggla istället.
20070319
Parentetiskt
Barnen ska ärva jorden. Men jag ska också ärva ett silverhjärta med pappas tänder i av farmor.
Claire 5 år
Det är nyttigt med perspektiv......
Energi och (folk)rörelse
Det är rörande att se hur bekymrade många borgliga journalister, politiker, m.fl. är över en påstådd brist på förnyelse i Monas tal. Som om man innerst inne hoppas på en redig återställare i nästa val? För visst inser väl alla det okloka i att redan andra dagen som nyvald partiledare, i ett parti mitt uppe i en process av nödvändig självrannsakan, gå ut och peka med hela handen? Möjligen är det, slår det mig, ett utslag av kulturskillnad mellan vänster och höger, lusten till och längtan efter en pekande hand? Jag säger bara skolan…I och för sig borde man uppskatta handens frånvaro när man rättar in sig i ledet under parollen valfrihet. Men paradoxerna är som bekant många.
Hur som helst, vad Mona ändå lyckades med, och det måste nog även de skarpaste kritikerna instämma i, var att ingjuta glädje, hopp och framtidstro. Energi. Inte att förakta inser man även med mycket begränsade psykologiska insikter. Energi är den grundläggande förutsättningen för liv och rörelse. So, don’t be worry – det kommer mera. Alternativt tvärtom, det finns all anledning till oro för de som är lagda åt det hållet. Var det förresten inte just denna smittande glädje och energi som var alliansens bärande framgångsfaktor i valrörelsen – innan glansen i regeringsställning snabbt bleknade?
Jag själv, som inte ens röstade på sossarna, smittades i alla fall av energin framför TV:n och tyckte att det kändes lite lättare att andas. Plötsligt såg jag alliansen i ny dager – det i valrörelsen så entusiastiska och tajta gänget som redan grå, trötta, splittrade och käbblande. Mekaniskt rabblande sina mantra likt trollformler. Många internt trötta på moderaternas lika massiva som okloka dominans i regeringen. Pastorlika Reinfelds abdikering. Massor av svikna vallöften. En egoismens – inte individens – plottriga, slarviga och ihåliga politik nödtorftigt maskerad under klatschiga ideologiska slagord som valfrihet och utanförskap.
Slagord är demagogiskt effektiva men de har en krass baksida; alltför frikostigt använda riskerar de att slå tillbaka, särskilt som de inte följs upp av ett verkligt innehåll. Snart orkar man inte längre höra parollen - utanförskap - vilket vore mycket olyckligt eftersom det sakliga innehållet är värt att ta på allra största allvar. Problemen blir ju inte mindre av ett ihärdigt upprepande men trovärdigheten minskar. Peter och vargen känns väldigt nära. Mest problematiskt är kanske att alliansen - hittills - paradoxalt nog tycks skapa mer utanförskap än tvärtom. Farligt är det också att förvandla ett så komplext begrepp som valfrihet till ett endimensionellt slagord.
En annan skillnad blev för mig också mycket tydlig framför TV:n. Sossarna, som en folkrörelse, hämtar energi ur en mullrande urkraft underifrån i de folkliga leden. Alliansen å sin sida, som det verkar stark internt påverkade av reklammakare och marknadsförare, styr Sverige som ett bolag, AB Sverige. Top-down. Hela handen. Ingen lyssning. Det gör som sagt viss skillnad. Man måste vara totalt tondöv om man inte inser att vi i nästa val kommer att ha två mycket tydliga alternativ att ta ställning till. Och det är väl bra!
Själv tycker jag också att det är mycket spännande att Mona är omgiven av så ovanligt många kompetenta (unga) kvinnor, utöver även kloka män förstås. Bara en sån sak. Det kommer automatiskt att leda till nödvändig förändring.
20070317
Parentetiskt
Mammor och pappor tycker lika mycket om flickor och pojkar. Mest tycker de om det barn de själva har, till och med om det inte är en flicka eller pojke utan något annat.
Elsa 6 år
Var på vägen tappar vi bort denna varma godtrogenhet?
20070316
En verklig diagnos
Som om nya häpnadsväckande rön hade framkommit! Självklart sjunker antalet sjukskrivningar i takt med att man sänker sjukpenningen. Folk söker sig andra vägar att överleva drägligt. Man behöver knappast vara forskare för att inse det självklara i det. Det handlar om vår naturliga överlevnadsinstinkt som vi alltid varit utrustade med och som idag i vår avhumaniserade värld alltmer betraktas endast som uttryck för god eller dålig moral. En viktning som undantagslöst tycks ske med ekonomi som skålpund i den andra vågskålen. Inte medmänsklighet! Det handlar om något mycket mer obehagligt, och större, än att ”bara” hantera vår gemensamma budget på ett ansvarfullt sätt. För det måste vi naturligtvis göra. Jag anar mörka undertoner av förakt som berör mig väldigt illa. Vad händer under ytan, i exempelvis en så behjärtansvärd process som att minska utanförskapet, när vi i den vita kartongen för God Vandel – självklart i bästa välmening och för de berördas allra bästa – sparkar in folk i den svarta kartongen för Låg Vandel eller klämmer åt dem som redan är där. Vad händer i och vad händer med oss? För hela synsättet/systemet bygger ofrånkomligen på ansatsen att folk som ”lever på bidrag” per definition är parasiterande och lättjefulla fuskare som dessutom inte vet sitt eget bästa. Vilken människosyn ger det näring åt? Alternativt, vilken kultur har en sådan människosyn skapat?
När man konstaterar att - ”En procents sänkning av sjukersättningen sänker sjukskrivningsbenägenheten med nästan fyra procent.” – eller kyligt kliniskt analyserar skillnaden mellan sjukliga och sjukskrivna och hur den saken förhåller sig till arbetslöshet, ja då har man fallit offer för räknenissarnas ekonomism och fjärmat sig långt ifrån ett mänskligt perspektiv. Kära Hanne, det handlar inte om ifall du har rätt i sak, rent matematiskt, för det kan hända att du har, det handlar mer om från vilket håll du betraktar mig som din medmänniska.
Sjukskrivningsdata av olika slag behöver inte alls visa det egentliga sjuktillståndet. Det kan lika gärna peka på hur vi hanterar för oss individer svåra situationer något som förtjänar respekt. Alla system kan missbrukas, och missbrukas, men i ett medmänskligt perspektiv utgår jag ändå ifrån att det stora flertalet människor trots allt helt korrekt brukar de möjligheter som står till buds, inte missbrukar dem. I det ekonomistiska perspektivet tycks råda motsatsen – man utgår från att fusk är normen, skötsamma är avvikare.
Jag är själv sjukskriven sedan ganska precis ett år efter diagnosen cancer. Behandlingen har varit och är mycket tuff och långvarig. Det är första gången jag nämner det i min blogg. Jag har tidigare dragit mig för det eftersom jag inte tycker att det har med mina tankar och funderingar att göra. Möjligen har det fördjupat min syn på sånt som ytligt hanteras i den politiska sfären med dess tunnelseende men det vill jag låta vara osagt.
Nu när det ändå är nämnt vill jag passa på att berömma svensk sjukvård. Vilka fantastiska människor jag träffat på SÖS och Akademiska i Uppsala! Undantagslöst. Många unga och mycket kompetenta läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Och mänskliga noggranna lokalvårdare! Just personalens djupa medmänsklighet och sociala kompetens (vad det nu är?) är en starkt läkande faktor och jag ser tiden an med stor tillförsikt.
Dock, idag är jag alltså placerad i den svarta kartongen för Låg Vandel. Taket för min sjukpenning har sänkts betydligt, avgiften till fack och a-kassa har höjts med minst trehundra kronor/månad och något jobbavdrag har jag inte sett röken av eftersom jag inte jobbar. Allt för att tvinga mig till vad då? För att minska utanförskapet? Och jag vill förbanne mig inte bli betraktad som en parasit efter 40 års yrkesarbete! Min situation är inte unik, jag skulle tro att den snarare är det normala, normen, vad gäller sjukskrivning. Men det här skrivs det mycket lite om. Det är väl så, att verkligheten förändras beroende på vilken verklighet man hamnar i?
Just nu när jag tänker sluta ser jag utanför fönstret årets första citronfjäril. Det är stort och mycket verkligt!
20070314
Parentetiskt
Jag tror på nåd och jag tror på kärlek
Jag tror på förlåtelse och jag tror på att tro.
Jag vet med nästan säkerhet, att det är en omöjlighet
det jag tror på.
Så jag tror ändå.
Jonas Gardell
Wild,n Fresh eller Black'n White?
Inlägget är ett svar på PJAL:s blogg i SvD (14/3) men eftersom ledaren idag (15/3) i stort har samma lydelse kan inlägget också läsas som en reaktion på ledaren.
P J Anders Linder tar i sin blogg upp Littorins förmenta ställningstagande för facket och dess blockad av salladsbaren i Göteborg – Wild’n Fresh. Littorin får kritik av framför allt borgliga väljare – underligt vore det väl annars - för detta sitt ställningstagande enlig en sifomätning. Så här skriver P J i sin blogg:
” Uppenbarligen finns det stort gehör för förändring i den borgerliga valmanskår som röstat fram regeringen Reinfeldt. Man ska dra lagom stora växlar på en enda undersökning, men det är i varje fall solklart att det inte finns något entydigt folkligt stöd för HRF:s blockadverksamhet.”
Möjligen är det sant. En annan möjlighet är att det inte är sant. Du som såg ”Uppdrag granskning” på tv i går kan åtminstone tvivla. Där beskrevs hur den avskyvärda händelsen på Kungsgatan för ett par år sedan när en ung person blev ihjälsparkade börjat leva sitt eget dramaturgiska liv i media. Hur den groteskt uppbyggda myten blev till en sanning som i valrörelsen kom att exploateras av alliansen med Kd i spetsen. Det bär emot att i en sån tragisk händelse, med endast förlorare, tala om marknadsföring men händelsen, eller snarare bilden av den skapad av medias behov av dramatisering, kom att utgöra en gedigen vägröjare för diverse borgliga förslag och kulturella synsätt. Mot den bakgrunden kan man fundera över hur Wild’n Fresh- affären har rapporterats i media? Har det även här i pressen och media – övervägande borgligt dominerande – byggts upp en skenbild plikttroget tjänande borgliga intressen? Är världen verkligen så svart-vit som den gjorts till, den unga söta flickan (David) i ensam kamp mot det stora stygga facket (Goliat)? Jag är ingen uttalad fackkramare, jag bara undrar. Jag undrar, hade affären fått lika stora proportioner om den unga söta flickan varit en gleshårig medelålders man? Eller en invandrare? Dramaturgi kanske kräver sina speciella omständigheter?
Själv är jag inte säker på att sifoutfallet blivit likadant i helt igenom välunderrättad population där sakliga argument utan ideologiska övertoner fått gehör. Jag är också väldigt långt ifrån att vara en Littorinkramare men här tycker jag ändå att han åtminstone förtjänar en klapp på axeln.
20070313
Bilnostalgi
Kom av någon outgrundlig anledning att tänka på salig farsans gamla Dyna Panhard. Tänk att han som egentligen var försiktig och lite konservativ körde omkring i en Dyna Panhard!? En väldigt speciell fransyska får man säga, långt före sin tid. På sin tid. Kanske t.o.m. även idag förresten. Byggd i lättmetall och med en tvåcylindrig luftkyld motor. För att inte snacka den djärva formgivningen! Farsans första bil var annars en liten ettrig italienare, en Fiat 500 som han proppade full med familj på semestern. Syrran var inte riktigt till på den tiden och tur var väl det.
Inte heller hade vi vare sig hund eller fåglar under fiatepoken, de kom först under volvoeran. Tänk när vi i PV:n 444 var på väg hem till sommaren i Åmål. Både syrran och jag satt inpackade som i ett skruvstäd i baksätet, mutade med saft och Mariekex, syrran med jycken i knäet och jag med fågelburen fylld av ca tjugo mer eller mindre bilsjuka fjäderfän. Det är onaturligt för fåglar att färdas i bil. Och takräcket, som det hette då, var packat till en ansenlig och lite oroväckande höjd. Allt dock fastspänt med en rejäl bläckfisk. Kommer du ihåg dem? Kunde ge livsfarliga rekyler om man inte passade sig.
PV:n kånkade fram på knäna och just när vi passerade Hjälmaresund bar det sig inte bättre än att vi fick punka. Farsan ut. Tyst svärande men vi hörde nog! Bara det att leta fram reservdäcket bland all bråte. Vi beordrades att stanna kvar i bilen, att packa upp och återinpacka oss skulle antagligen ta för lång tid. Det hjälpte inte att både syrran och jag klagade över känslobortfall i benen. Precis som i ett charterplan du vet. Nu visade det sig att vi ändå hade tur. Farsan blev hett attackerad av ett par riktigt ilskna svanar och jagad runt bilen flera varv – domkraften blockerade dörren - innan han äntligen hittade en käpp att freda sig med. Ett dilemma för en ornitolog som farsan. Vi tyckte förstås synd om honom därute fast ett uppiggande äventyr var det även om hjulbytet tog onödigt lång tid.
Men Fiaten ja. Värmen i den var lika obefintlig som i en gammal Folka. På vintern var det sannolikt varmare utanför bilen än inne i den. Farsan snickrade till en egen lösning som höll på att ta livet av oss alla när det läckte in kolos. Fiaten blev nu inte så långvarig i familjen, han sålde den när jag hade ramlat ur i rondellen vid Gullmarsplan. Jag vägrade nämligen efter den upplevelsen att närma mig Fiat 500. Farliga saker och man har även som mycket ung sina principer!
Sen blev det den mörkgröna Dyna Panharden med de elegant snigelformade lyktorna och sin plutande mun. Ett ovanligt smycke som farsan var mäkta stolt över. Hur många liknande bilar fanns det i Sverige? Inte många. Lite stukad blev hans stolthet när killen på macken kikade ner i motorhuven bara för att till sin stora förvåning upptäcka den tvåcylindriga och luftkylda motorn – va fan, är det en motorcykel? Tyvärr sprack den sedan. Bilen alltså. Lite här och var. Man hade väl inte utvecklat aluminiumtekniken tillräckligt antar jag. När han ett par år senare blev erbjuden ett skambud vid inbytet hos märkeshandlaren inleddes, i nån slags stolt protest som jag förstod, volvoeran med den svarta PV:n 444. Med vita däck!
Själv kör jag omkring i Madame Citroën XM Break som du trogne bloggläsare redan vet. Antagligen är det inte helt politiskt korrekt men jag älskar henne. Jovisst, hon är lite nyckfull - men charmig. Elfel är hennes signum men låter man dem bara vara så lagar de sig själva. Jag kommer aldrig att kunna skiljas från henne! Och jag vet att farsan också skulle ha älskat Madame trots att han nog egentligen var mer anglofil än frankofil. Han var som sagt lite försiktigt konservativ men han gillade udda bilar. Den stora drömmen var annars vedskutan Agda men det är en helt annan historia.
20070310
Husläkare och ödlepiss
Läser i DN att husläkarna är på väg tillbaka. Är de inte redan här sedan länge? Åtminstone finns de här i Gustavsberg där vi dessutom har Sveriges finaste vårdcentral. Snacka läge nere i hamnen! Och allt är nytt och fint. Ska man invända mot något så ligger den inte längre lika centralt som tidigare i landstingshuset – som man växte ur - i Gustavsbergs sorgliga centrum. Där alla bussar finns. Men ok, man kan inte få allt. Ändå är det svårt att rekrytera läkare har jag förstått. Allmänläkare – läs husläkare - har låg status har jag också förstått och är därför för få. Än så länge, det håller enligt välunderättad källa tydligen på att vända. Annorlunda var det förr. Distriktsläkaren – läs allmänläkaren - hade väl högst status i hela bygden, före både prästen och skolläraren som även de rutschat ner en bra bit på rankinglistan sedan förr om tiden, då när allt var bättre.
Idag tycks alla jobb som har med folk att göra ha låg status och låg lön. Är inte det konstigt? Vem har bestämt så? Ett samhälle som rankar reklammakare – ta det inte personligt! - högre än de som vårdar medmänniskor måste befinna sig på ett sluttande plan. 
I Åmål har man haft vådliga problem med att slå ihop två vårdcentraler till en, den i Ekbacken, och trubbel med att få (behålla) sin egen läkare – läs husläkare. Känslorna har svallat och man får ha respekt för det, trygghet är viktigt särskilt för våra äldre i stort behov av vård. Annat var det på Reimars tid. Tänk doktor Albin Reimar, den legendariske provinsialläkaren i Åmål. Han hade minsann status. Med all rätt också ty han var i sanning mycket kunnig. Och lite fruktad som sig bör. Mottagningen i den vackra Dahlgrensgården vid Plantaget har väl alla äldre åmålsbor besökt åtminstone nån gång. I den vackra trädgården på östra sidan satt han understundom och groggade med farfar min - apotekaren. Har det sagts mig alltså, det är inget jag själv minns eller kan gå i god för. Däremot minns jag tydligt när min dåvarande sambo alldeles hade tappat rösten och vi begav oss till Reimars mottagning. Som vanligt rådde en viss oordning i väntrummet där folk mer eller mindre lättklädda sprang om varandra. Han var väl inte fullt så noga med den fysiska integriteten kanske. När han fick se mig, eller snarare mitt namn, frågade han förstås efter farmor som då hade övergivit Åmål för Stockholm. Farfar hade sedan länge lämnat både apoteket och detta jordeliv för ett lyckligt liv i himlen. Jasså, lever den gamla skatan än! – utbrast han, själv säkert bort mot de åttio. Sagt med både respekt och kärlek. Farmor höll nog lite ordning på gubbarna när det behövdes. Hon var av den sorten.
Nåväl, efter en kort titt ner i halsen på sambon hade han allt klart för sig och nöjt grymtande skrev han ut ett recept som han trodde skulle bli en utmaning för farfars gamla apotek Lejonet på Torggatan. Det stämde men redan dagen efter kunde vi hämta ut medicinen som luktade ödlepiss eller något ännu värre. Jag tror det tog en kvart för sambon att återfå sin vackra sopran när hon väl hade fått i sig den föreskrivna dosen! Han visste vad han gjorde Reimar. Frågan är om det finns något apotek alls i hela Svea Rike som idag skulle kunna förse honom med de förskrivna medicinerna? Eller om trollformler numera alls ingår i allmänläkarutbildningen?
Parentetiskt
Apropå hängslen och livrem..
Jag förlitade mig på alla korallrevs skapare
och höll samtidigt skarp utkik åt alla håll.
Joshua Slocum
20070308
Tack Göran!
Tack Göran R för din debattartikel i DN som vädrar in lite frisk luft i ett rum där luften blivit kväljande och svår att andas av alla klatschiga slogans som alliansen spottar ur sig. Som om man ville göra om Sverige till ett företag att sälja ut. Du tar upp svår materia men vid tredje genomläsningen förstår jag hur rätt du har och vilka viktiga insikter du bjuder oss på. Mot bakgrund av det du, och det som P C Jersild förtjänstfullt tar upp, kan man bli betänksam inför framtiden. Tillsammans med klimatproblematiken handlar det om vilka livsbetingelser vi överlämnar åt barn och barnbarn.
Förstår då alliansen inte lika bra som vi? Så enkelt är det naturligtvis inte. Min gode och kloke vän Lars Lagerstedt skrev så här till mig en gång:
”Medan målstyrning vanligtvis vänder sig till intellektet, styrs vi människor i vårt agerande främst av känslor och värden. Vi tänker inte alltid på det i vardagen - vi anpassar oss till vad som förväntas och lär oss uttrycka tankar och undertrycka känslor.
Men hör verkligen känslor hemma på arbetet? Vi känner engagemang, glädje, samhörighet, stolthet och energi. Intuitionen är känslobaserad. Värderingar och förhållningssätt har ursprung i känslan. Kvaliteten i det vi gör ökar då vi använder både intellekt och känslor.”
På något sätt tror jag ”gåtans lösning” står att finna i dessa rader. Kanske förstår vi olika saker? Jag har tidigare uttryck mig ungefär så, att alliansen behärskas av unga räknenissar (för att stjäla Guillous favorituttryck) som förälskat sig i modellbygge och kartritning. Med decennier av frustration och oförlöst energi i bagaget, rusar de ideologiskt fartblinda och med lock i öronen genom sin agenda. Varför annars denna febriga intensitet? Kanske för att de inser att de bara har fyra år på sig? Hur det än må vara med den saken, här uppstår en underbar paradox; medan frustrationen likt förälskelsen kan hänföras till den emotionella dimensionen så rör sig ändå både själva hantverket, räknandet, och resultatet av tankemödan inom den intellektuella sfären.
För att knyta an till sjukvården så är jag övertygad om att den behöver utvecklas i en sund balans mellan intellekt och emotion, så som LL säger. Att inom ett område som rymmer svåra mänskliga avvägningar och vilar tungt på värderingar (som ”har sitt ursprung i känslan”), som bygger mer på samarbete än konkurrens, att här sätta sin tillit till intellektuella beräkningar byggda på marknadsekonomiska incitament känns så oerhört fel och fattigt. Ålderdomligt tänk och så långt från den morgondagens sjukvård som jag vill lämna i arv till barnen. Dessutom, som Göran Rosenberg visar, behöver inte ens de intellektuella beräkningarna vara rätt tänkta. Kanske en följd av den bristande kopplingen mellan emotion och intellekt? Eller kanske tvärtom? Jag har fel. Förälskade människor brukar vara lite förblindade.
Jag ser det här mer som en rent mänsklig fråga snarare än en politisk. Det har tagit lång tid och krävt stora uppoffringar att bygga vår nuvarande sjukvård, med sina fel och brister, men också med erkänt hög kompetens och stor medmänsklighet. Antagligen går det mycket snabbare att riva ner den. Likt skolan drabbas hela sjukvården ofta av oförtjänt mycket stryk för att några funktioner inte fungerar tillfredsställande. Självklart ska brister åtgärdas. Självklart behöver också sjukvården ständigt utvecklas och förbättras men jag önskar att det gjordes i ödmjuk och insiktsfull balans och inte som nu i händerna på unga oerfarna f.d. reklammakare och ett Kd som tycks ha sålt sin själ till den mäktiga och heliga marknaden – som är bra på andra saker - alternativt kröker rygg för dominanten M. Människans hälsa är inte en marknadsfråga. Var det f.ö. inte Jesus som kastade ut månglarna från det tempel Kd nu är på väg att kasta in dem i?
Hårda ord? Javisst men t.o.m. min tappra gamla mamma (f.d. folkpartist) instämmer och hon om någon vet…… Hon är förresten riktigt arg så pass upp!
20070307
Inkommande: våren!
Grått, grått, grått är det. Men koltrasten sjunger igen och snödropparna tittar upp. Tussilago lär ha siktats på Ekerö om jag hörde rätt. Rådjuren slår sina lovar runt huset för att kolla in läget i det blivande skafferiet. Ljuset återvänder och snart ska vi ställa om klockorna till rätt tid – sommartid. Man anar våren! För många är våren en tung period har jag förstått, för mig är den bara lycka. Man kan ju fundera över om den lyckokänslan skulle infinna sig hösten och vintern förutan? Hur skulle det vara att leva i ständig vår eller sommar för oss nordbor? Mina släktingar på Madeira gör ju det och de verkar vara lyckliga. Å andra sidan vet jag ju att känslan ”att komma i mål” efter en särskild ansträngning är lite utöver det vanliga. Att stapplande av utmattning spränga målsnöret smakar liksom sötare än att bara lugnt promenera i mål. Ljuset i slutet av en lång och mörk tunnel är ljusare än ljuset bredvid. Samtidigt, att lida pin för att senare kunna njuta sitt otium påminner om mannen som slog sig själv i huvudet med en hammare bara för att det var så skönt när han slutade. Hur som helst, våren är på intågande och så här säger Profeten, inte om lycka men väl om glädje och sorg:
Och han svarade:
Er glädje är er sorg utan mask. Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar. Och hur kan det vara annorlunda? Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.
Är inte den bägare, som innehåller ert vin, just den bägare som brändes i krukmakarens ugn?
Är inte den luta, som lugnar er ande, samma stycke trä som urholkades med knivar?
Då ni är lyckliga, skåda då djupt in i era hjärtan och ni skall finna att endast det, som berett er sorg, nu ger er glädje. Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.
Några av er säger: ”Glädjen är större än sorgen”, och andra säger: ”Nej, sorgen är större.”
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga. Tillsammans kommer de, och när den ene sitter ensam med er vid bordet, kom då ihåg, att den andre sover i er säng.
I sanning, ni är som en våg mellan er sorg och er glädje. Endast då vågskålarna är tomma, är ni stilla och i jämvikt. När Skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, måste er glädje eller er sorg, antingen stiga eller falla.
20070306
Kunskap? Nu förstår jag inte?
Det gläder mig att några nu äntligen börjar diskutera vad vi menar med mantrat - kunskap. I det här fallet handlar det om matematik med dess olika tillämpningar. Precis den här diskussionen behöver föras, inom alla ämnen, så snart man diskuterar begreppet kunskap. I alliansens febriga iver att förändra allt och alla, i synnerhet skolan, springer man förbi den viktiga frågan: vad är kunskap och vad ska vi ha den till? Om vi inte vet det, hur ska vi då kunna omvandla den till kompetens, d.v.s. göra den tillämpningsbar och därmed nyttig? Idag är det alldeles för enkelt att knipa billiga poäng på klatschiga men tomma slagord. Vem är inte för mer kunskap? Eller ordning och reda? Det är ”hur” som skiljer och ”hur” kräver både ödmjukhet och djupa insikter. Och tid till eftertanke!
För att ta det aktuella ämnet - matematiken. Det är inget entydigt yrkesämne som leder en rakt in i en viss fålla. Matematik är ett verktyg, ett språk, att användas på olika sätt i de mest skilda sammanhang. Så som författarna påpekar. Undervisningen behöver differentieras. Matematik generellt uppfattas som ett svårt ämne vilket rimligen gör det ännu mer angeläget att handskas med det både intelligent och varsamt. Dessutom lider många elever av dyskalkyli, d.v.s. de har medfödda svårigheter att räkna. Dyslexi är kanske mer känt och accepterat inte minst sedan kungen blivit en god ambassadör inom området. (”Neuropedagogik – om komplicerat lärande” av Björn och Hanna Adler, Studentlitteratur). För övrigt och parentetiskt tvivlar jag på att folkflertalet någonsin haft praktiskt nytta av t.ex. en andragradsekvation.
Nu några pinnar på brasan:
Behöver sen alla elever ha en och samma kemiundervisning från högstadiet och uppåt? Vissa elever kanske ”bara” behöver lära sig om olika praktiska tillämpningar med anknytning till kemi? Man kanske inte behöver veta allt om hur en kolatom ser ut och fungerar för att kunna hantera kemikalier hemma i hushållet – som i sig är allt för många. Kocken behöver lära sig sin kemi, o.s.v.
Historia. Vad menar vi är kunskap här? Vad vill vi med denna kunskap? Handlar det om ”bara” ren allmänbildning – att nöta in Sveriges kungalängd – eller ska den vara användbar för ekonomer och samhällsvetare? Jag föreställer mig exempelvis att historieboken ”Människans rikedomar” av Leo Huberman vore en bra grund för våra politiker. Eller varför inte ”Tiotusen år i ett liv” av Albert Maori Kiki, född under stenåldern på Papua Nya Guinea. Nyttig kunskap för biståndsarbetare? Och politiker.
För att vara riktigt provokativ – behövs grammatiken i språkinlärningen? Är grammatik nyttig – ”rätt” - kunskap för andra än språkforskare? Vi lär oss som bekant språk genom kodning, igenkänning. Eller? Den här kommer jag väl att få på skallen för….. Igen! Att jag aldrig lär mig?
Framför allt: vilken kunskap sorterar vi bort? Varför? På vilka grunder?
Problemet, eller snarare möjligheten, är väl att kunskap inte går att entydigt definiera och att kunskap behöver kopplas till våra respektive förmågor för att bli till kompetens och komma till nytta. Kompetens handlar om både färdigheter och kunskap och har stark koppling till det vi är eller kommer att vara satta att göra. Kompetens är ett relativt begrepp och vår förmåga en färskvara i en snabbt föränderliga värld. På så sätt blir även kunskap, åtminstone ”rätt” kunskap, en färskvara i alla sammanhang utom i allmänbildningen. Kanske blir vår förmåga att ständigt kunna förse oss med för stunden och utifrån rådande behov ”rätt” kunskap alltmer viktig?
Beskäftigt har jag säkert slagit in massor med öppna dörrar. Jag vet ju att flertalet skolor fungerar mycket bra och förser eleverna med allt detta och mycket mer därtill. Inte minst kommunikativ- och social kompetens!
Parentetiskt
Apropå en massa imbecill radioreklam en skylt i fönstret hos skomakaren:
"Gå inte till någon annan och bli lurad. Kom lika gärna hit med detsamma!"
20070302
Som en låga
Som en låga
Som en låga
i min mitt
värmer minnet
av vårt möte.
Några timmar
avskildhet
gav åt evigheten
rum.
Timmarna har gått
och tiden går
men evigheten
doftar än.
Margareta Melin
Utan smärta inget liv
Utan smärta
inget liv som lever
ingen växt.
Ingen kärlek
utan sårbarhet
och sår.
Ingen fullhet
utan saknad sen –
sol som går i moln.
Låt oss inte frukta
livets smärta:
den gör ont
men gör oss inte illa.
Låt oss ta det bittra
med ljuva –
äppeblom
och vinterns nakna gren.
Margareta Melin
Parentetiskt
Bär aldrig mer än ett slags bekymmer i taget. Somliga människor bär tre - de som de haft, de som de har och de som de väntar att få.
Horace Fletcher
20070301
Blogg - som vad då?
Jag tvekar att ge mig in i Bildt-bloggdebatten. Antagligen blir jag omedelbart, och mot min vilja, instoppad i ett svart eller vitt fack på gammalt klassiskt Bushmanér – är du med eller mot? Så enkelt är det kanske inte. Själv ivrig bloggare är jag kluven. Ser både plus och minus i Bildts bloggande.
Det är väl positivt att lägga ytterligare en ny arena till politikens övriga traditionella? Demokratin gynnas när politikerna kan ha direktkontakt med sina väljare. Fler ungdomar kan lockas ”in i politiken” via denna deras naturliga kanal. Allt det här känns rätt och riktigt och får tjänstgöra som en övergripande positiv utgångspunkt att spinna tveksamheter runt.
Arena. Ja, vilken sorts arena är det? Vems? Många har redan frågat sig vem som håller i megafonen; är det privatpersonen Calle, utrikesministern C Bildt, alliansföreträdaren eller någon annan? Vad händer på sikt om rollerna blandas samman, särskilt i ett internationellt perspektiv? Värt att begrunda är det scenario som prof. Kent Asp målar upp i dagens DN.
Några andra funderingar: Gynnar en mjukare gräns mellan rollerna demokratin eller tvärtom?
En minister eller riksdagsledamot är vald av folket att företräda våra gemensamma intressen. Det betyder att hon/han offentligt – än så länge - har att stå till svars för sina handlingar i strukturerade, reglerade och väl beprövade former. En trygghet för både företrädaren och de företrädda. Ponera nu, i en inte osannolik utveckling, att samtliga ministrar öppnar mer eller mindre privata bloggar. Självklart kommer man där att vid eventuella behov promota sina intressen och försvara sina tilltag. Risken finns att vi då i bloggarna får en mängd privata och fritt babblande lobbyister och ”försvarsadvokater” när rättartinget rimligen borde föras samlat och någon helt annanstans, nämligen i riksdagen. Risken är särskilt stor i en allians med sin inbyggda sprängkraft. Direktkontakten med folket ökar förstås men en mänsklig och naturlig utveckling vore att vi i så fall också får en situation som mer liknar idrottens – vem håller du på? – än att viktig kunskap kommer i dagen. Fanklubben kommer naturligtvis att hålla på sin ”spelare” - och tvärtom med belackarna – vad som än kommer fram snarare än att kritiskt granska argumenten. Vi kan redan skönja tendensen. Är det önskvärt och demokratibefrämjande frågar jag mig?
Verktyget opposition är ett värdefullt instrument, ett instrument som förenar politik och vetenskap. I kraftfältet mellan respektive motpoler kan vi vaska fram ny kunskap och nya insikter. Vi kan utveckla och vidmakthålla en hög saklig kvalitet såväl vetenskapligt som inom politikens ram. Vi har möjlighet att pröva hållbarheten i olika argument. Tänk nu tanken att doktoranden börjar försvara sin avhandling i en privat blogg istället för på gängse sätt under en kvalificerad opponent? I politiken skulle motsvarande förhållningssätt vara OK?
Men politikerna blir ju granskade också på sedvanligt sätt, bloggen lägger bara till. Adderar och det är väl bara bra? Kanske är det så enkelt. Kanske är det så enkelt så länge det bara är Calle eller Bildt som bloggar, men sen? I politiken är det inte vetenskapsmannen utan journalisten som är vår professionella opponent. Bloggskeptiska journalister klandras nu för att bara företräda egna intressen, rädda att förlora makt som de påstås vara. Det må vara hur som helst med den saken men rollen är likt förbenat mycket viktig i samhällsutvecklingen. Jag föreställer mig att den blir både viktigare och mycket svårare i en utveckling mot allt fler bloggande ministrar och riksdagsmän. Eller?
Faktum är att jag redan har lite bry med att också journalisterna på senare tid börjat blogga utöver att skriva ledare och krönikor. Frågeställningen är densamma: vem och vems intressen företräder hon/han i bloggen?
Ordning och reda, löning på fredag. Typ. Jag börjar väl bli gammal. Men jag är förbanne mig inte svart-vit!
