Allvar eller ironi?

Alltså, fastnade gjorde väl jag i onsdags i min ”Lasternas bok – Våra kulturfel”. Läser man lite vidare i den blir man ganska snart brydsam – är detta verkligen på fullaste allvar? Då nämnde jag rubriken ”Sofflocksliggareandan”. Låt mig citera ett rejält stycke till njutbar fördjupning (kolla in kommateringen!):

Klicka på fotona för större bild!

”Hur yttrar sig sofflocksliggandet, och vari ligger dess egentliga vådor? Se där spörsmål, som genast tränger sig på oss, efter ett första klargörande, och kräver ytterligare klarhet. I den diagnos, som ovan utlovats, måste de yttre symptomen inta en viktig plats, och med hjälp av såväl behavioristiska iakttagelser som introspektiv djuplodning torde det, i själva verket, även vara möjligt att tillfredsställande lösa denna del av vår uppgift. Sofflocksliggandet, såväl det bokstavliga som de figurliga motsvarigheterna, försiggår i allmänhet på fritiden. Mycket få personer har möjlighet att utöva sin dagliga gärning liggande på ett sofflock eller någon annan sängplats (den nattliga näringsfångst, som bedrivs av vissa s.k. dåliga kvinnor, faller helt naturligt utom ramen för ämnet). Endast i ett fall – det gäller en yngre, framstående professor i nationalekonomi – har jag mig bekant, att yrkesutövaren under någon nämnvärd del av arbetsdagen (som i detta fall var rätt varierande till längd och tidtabell) kunde påträffas liggande. Men fallet måste betecknas som tveksamt, eftersom professorn i fråga alltid hade sinnesnärvaro att påstå, det han ’låg och tänkte’. Sedan samme man genom ett pressuttalande meddelat allmänheten, att han velat praktisera in en soffa på sitt tjänsterum i kanslihuset – efter installationen som statsråd – kan tveksamheten måhända gå åt andra hållet (eftersom statsråd sällan får tid att tänka mellan alla deputationer och riksförbundsjubiléer med medaljutdelning). (Jojo, precis vad jag alltid har misstänkt! Min anm.). Då emellertid mannens namn och rykte jämte hans ansenliga produktion av vetenskapliga m.m. verk närmast utesluter honom från de pålitliga sofflocksliggarnas mångtusenhövdade, anonyma broderskap, torde fallet böra avskrivas helt och hållet.

Åtskilliga yrkesutövare, kontorschefer, byråchefer och andra befattningshavare kan anträffas sovande i fåtöljen å tjänsterummet, men detta har icke med sofflockets problem att skaffa. Många andra är så beskaffade, att man endast med svårighet kan avgöra, t.ex. vid överläggningar och sammanträden, om de befinner sig i sovande eller vaket tillstånd, men också de undandrar sig problemkretsen och därmed vårt intresse. I regel spelar det ingen större roll, om de sover eller inte; de fyller sin uppgift, vilket är huvudsaken, och om de sover är det å tjänstens vägnar (undrar om Eva, min chef, skulle köpa det argumentet? Min anm.). Förmodligen förhåller det sig mestadels så, att de ’sitter och tänker’ (just ja. Min anm.).

Sofflocksliggandet försiggår alltså alltid utom tjänsten; det är ett av dess främsta särmärken.”

O.s.v. Allvar eller ironi? Döm själv. Men kul är det, håll med om det.