Latmaskarnas Samfund Hängmattans Vänner

Så är vintern tydligen här då efter en ovanligt lång inskolningsperiod. Fast visst var det nästan likadant förra året? Man glömmer lätt! Det är som om årstiderna har ruckats ur sin naturliga rytm. Förskjutits medurs liksom. Allt kommer senare än vanligt. Å andra sidan får vi nog vara beredda på att omtolka begrepp som ”vanligt” och ”naturliga” - så som vi jävlas med Moder Jord.

Apropå medurs och inprogrammerade vanor; gör tankeexperimentet att året löper moturs. Vinter kl. 12.00, vår kl. 09.00 o.s.v. Eller varför inte sommar kl. 12.00 och vinter kl. 06.00? Svårt att föreställa sig eller hur? Snacka vanedjur!

Hur som helst, äntligen säger många. Om vinterns ankomst alltså. Hua, säger jag som är född på årets ljusaste dag – om än vanligen inte sommarens varmaste. Men ändå. Funderar på att starta en förening som förenar oss som föredrar sommar och värme, kortbyxor och T-shirt. Har tänkt lite grand på ett namn. Vad säger du om t.ex. Solsting framför snöfling? Lite klatschigt sådär eller hur?

Jag har i och för sig rätt dåliga erfarenheter av att starta föreningar. På jobbet dräller det omkring ett hurtigt gäng som brukar fara uppåt norrland för att åka skidor så här års. De är rätt odrägliga med sitt ständiga snack om valla, skidglasögon, pister och annat sånt där obegripligt för en sommarkramare. Limpan och jag bestämde oss hel sonika för att starta en motrörelse genom att skapa föreningen LSHV – Latmaskarnas Samfund Hängmattans Vänner. Som medlem skulle man förbinda sig (om man orkade) att aldrig stiga upp före kl. 09.00. På jobbet skulle varje medlem ha skyldighet att rapportera till styrelsen om förekomsten av små rastplatser, alltså diskreta gömslen väl anpassade för en lite tupplur emellanåt. Dessa platser kunde sedan förmedlas till medlemmarna – och endast till dem - via ett hemligt telefonnummer. Jag tror Skridskoseglarförbundet kör något liknande system? Fast då gäller det väl knappast tupplurar precis. Man sover så illa på skridskor.

All semester var tänkt att tillbringas helt och fullt ut i hängmattan. Det skulle dock vara tillåtet att sätta upp den, att röra om i groggen och att vinka till sig lite allmän service om nödvändigt. Frågan om – service av vem - har förblivit oklar. Vi tänkte också föreslå tidningsvärlden att ge ut tidningar med bara en sida för att undvika allt onödigt och påfrestande bläddringsarbete. Vi hade många goda idéer som du ser. Intresset för föreningen bland medarbetarna var också stort och vi sökte bidrag från arbetsgivaren för att kunna hyra in någon konsult som kunde sy ihop alltihopa åt oss. Det kändes som ett övermäktigt arbete. Vårt främsta argument var att tillkomsten av föreningen skulle minska stressen och ohälsan. En ren och skär investering således. Arbetsgivarens babbel om minskad produktivitet orkade vi inte ens bemöta.

Vi fick konstigt nog avslag på vårt äskande och eftersom ingen annan orkade pilla ihop statuterna rann allt ut i sanden. Detta faktum pekar säkert på att vi var rätt ute eller något sådant, exakt vad har aldrig blivit helt klarlagt.

Det här var för tretton år sedan och inget mer har hänt sedan dess. Limpan och jag talar förstås om att skaka liv i liket igen. Nån annan gång.

Så, mot bakgrund av dessa dystra erfarenheter, avvaktar jag nog med att dra igång en ny förening. Bättre då att se fram emot en fin vårvinter med sol och takdropp och att det faktiskt blir allt ljusare nu från dag till dag. Värt att fira när det dessutom är fredag!