JM och Hålludden

Hade egentligen tänkt skriva om alliansens senaste äventyr – att stoppa utbyggnaden av Astrid Lindgrensjukhuset, sälja ut naturreservat, segregera hela Storstockholm med flera odygder. Läs f.ö. gärna Sandro Scoccos och Lars Fredrik Anderssons initierade artikel i DN (070124) om satsningen på nyföretagande även om den inte uttryckligt vänder sig mot/till alliansen. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Ibland kan det löna sig att skynda långsamt. Och klokt.

Men - så kom Telia emellan. Jag har nämligen bytt operatör, som det heter, och det sker sannerligen inte helt smärtfritt. Icke heller kostnadsfritt. Värt en egen liten berättelse.

Men sen – så kom JM emellan. Läste just i dagens nummer av NVP, en av våra lokaltidningar här ute i Värmdö, om eventuell exploatering av Hålludden. Och gick igång! Alltså, man får hålla ett skarpt öga på den där JM, John Mattson. Det räcker förresten inte med ett öga, man borde sätta handklovar på karl’n och binda honom vid ett träd. Så länge det finns några kvar härute efter hans profithungriga härjningar. Den mannen käkar jord som en grävskopa! Självklart måste vi bygga men med förstånd och inte enbart profit som grund.

Tillåt mig att citera mig själv ur ett dokument jag tidigare skrivit. Utgångspunkten är kort att Hålludden är ett stycke njutbar och orörd skärgårdsnatur som flitigt utnyttjas av oss gustavsbergare till rekreation. Idag kommer några mer generella funderingar om exploatering. Senare finns det alldeles säkert anledning att återkomma med flera lokalpatriotiska tankar direkt om själva Hålludden.


Var går gränsen?

Exploatering är en invecklad process. Ett visst värde, exempelvis närhet till skog och vatten, skapar efterfrågan och ett hårt exploateringstryck. Exploatera = bearbeta, utnyttja hänsynslöst, dra oskälig fördel av (SAOB). Som SAOB antyder finns utrymme för förändring med grund i skilda värden. Drivkrafterna kan se olika ut. Det är inte säkert att invånare och exploatörer önskar samma utveckling. Även om så vore kvarstår frågan: vem ska få tillgång till detta goda? Hur många? Var går gränsen för det optimala bortom vilken ingen återvändo finns, där alla de ursprungliga och eftersträvade värdena en gång för alltid har exploaterats bort och det trivsamma har gjorts otrivsamt för alla? Där fåtalets fördelar har transformerats till flertalets nackdelar, om så också i rättvisans namn.

Den ostrukturerade förändringen eller utveckling på spekulativa grunder (= marknadsstyrning) tycks dessutom följa en limesekvation, d.v.s. gränsvärdet går mot oändligheten – det finns alltid en plätt till att exploatera. Och ett kommunalt nej syns vara ett villkorat ja. Utveckling eller ej, vinningen är kortsiktig och resultatet blir överexploatering.


Egoism och rationalitet

Processen är trickig och hämtar delvis sin näring ur mänsklig rationalitet. Om än ogint så är det rationellt handlat av den enskilda individen att sno åt sig ”det sista goda” även om det missgynnar kollektivet och därmed i en förlängning henne själv. Om inte hon gör det så gör någon annan det.
Som företrädare för folket har politikerna att fundera över utveckling ställt i relation till den enskilde individen (som ju går och röstar) och hennes bästa men också i relation till summan av individerna – kollektivet. Sett mot perspektivet ovan så ser den önskade utvecklingen antagligen olika ut. Ett delikat dilemma.

Önskar vi istället ha en strukturerad och kontrollerad förändring, en utveckling byggd på hållbara sociala och miljömässiga grunder måste vi sätta gränser. Vi behöver våga söka svar på bl.a. frågorna ovan. Vi måste våga säga nej även om det kostar pengar. Hållbar utveckling är en balansgång och har i någon mening en bortre gräns.


Liv. Rum. Livsrum.

Planarbetet har att ta hänsyn till två olika rum eller i varje fall till två av det offentliga rummets olika dimensioner - det fysiska rummet, sådant man kan ta på, respektive det upplevda rummet. En hård och en mjuk dimension eller om man så vill, en ekonomisk respektive en social. Man kan gissa vilken som företräds av den starkaste drivkraften men för att nå en önskad, trivsam och hållbar utveckling behöver dimensionerna gå i takt och förstärka varandra före att motverka. För att skapa någorlunda jämbördig balans i en konflikt mellan dessa båda dimensioner behöver sannolikt den mjuka dimensionens företrädare viss förstärkning.

Var på en skala befinner vi oss i Värmdö? Läs remisssvaret från Gustavsbergs Vänner!