Vad fort tiden går!

Ibland drabbas man av nostalgi. Nostalgi lär betyda det här enligt SAOB: melankoliskt själstillstånd som förorsakas av lång bortovaro från hemmet l. hemlandet, stark o. plågsam hemlängtan, hemsjuka; trånsjuka.

Klicka på fotot för större bild!

Sånt erfor jag alltså när jag härförleden letade efter en gammal tröja i den överbelamrade garderoben. Kartongen med gamla kort, riktiga kort i svart-vitt, föll mig rätt i skallen. Tröjan fann jag inte men sittandes blev jag ibland en massa kort – och drabbades av nostalgi. Lika slitet som sant – vad fort det går!
Klasskortet. Tänk, gamla överlärare Nilsson – du som är yngre säger säkert rektor - vars sträva röst hördes i vår skrapiga högtalare i klassrummet när vi kollektivt behövde tuktas och förmanas eller så. Kan väl exempelvis ha handlat om odygden snöbollskastning tänker jag mig. Minns inte riktigt men jag minns hur högtalarna såg ut. Och fröken Hallman minns jag, hon med scarf! Fattas bara! Den första sanna förälskelsen. Ja, bortsett från strävsamma gamla morsan då enligt Freud eller så. Jag var beredd att offra min högra arm för denna ljuvliga kvinna. Vad då åldersskillnad? Spelar roll i en äkta passion! Jag tror dessutom att min kärlek var besvarad. Om inte, så vill jag fortsätta att leva i frid med denna min villfarelse.

Jag var även förälskad i en jämnårig klasskamrat, i Christina. Hemligt förälskad. Så där så att det gjorde ont. Skönt ont. Bitterljuvt skulle jag ha sagt om jag hade känt till ordet då. Hon finns med på kortet. Ack ja. Vid något tillfälle måste jag dock ha pratat bredvid mun. Det var under lördagens roliga timme – veckans absoluta höjdpunkt - när Gugge släpade dit sin stora kasperteater och spelade upp Grodan Boll och Kalle Stropp så att han var hes i flera dagar därefter. Mitt under föreställningen ropar så, jag tror det var Ankers: Uffe stjärna Christina, Uffe stjärna Christina! Du minns kanske Curt i nån amerikansk TV-serie för många år sen, han som knäppte med fingrarna för att försvinna när det körde ihop sig? Tänk om man hade kunnat det! Rodnaden har ännu inte lagt sig. Kärleken var nog dessutom inte besvarad, så som sig bör med bitterljuv och hemlig förälskelse. Ja, vad blev det av alla våra drömmar? Dröm eller ej, både Gugge och Ankers är fortfarande varma och nära vänner.

Annars är det mest oförrätterna jag minns bäst. Kränkningarna. Tänk vilka djupa spår sånt sätter! Mobbing kände vi inte till, och jag var inte alls särskilt utsatt, men en av de värsta kränkningarna stod sorgligen älskade fröken Hallman för – utan att hon hade en minsta aning om det, än mindre någon avsikt. Jag var ett lugnt barn och stod följaktligen lugnt och stilla på vår grusade skolgård i Sköndals Folkskola. Kommer så en jagad flicka från en annan klass, tar tag i min tröja och snor sig runt mig. Nu faller det sig inte bättre än att hon snubblar och slår knäna i blod. Hon springer hem för att gråta ut och bli omplåstrad av mamma. Antar jag. Nästan alla bodde vi nära vår skola. På något sätt blir jag sedan utpekad som skyldig till vådan, ett faktum som når ända upp till fröknarna. Vad då jag? Jag stod ju helt stilla och blev påsprungen! Det är nu det stora sveket sker, sveket som aldrig kommer att glömmas. Fröken Hallman tror mer på den rödhåriga tjejen än hon tror på mig. Jag minns inte vad tjejen hette men minns att hon var känd för att stinka vitlök, en delikatess som var alla oss andra helt obekant på den tiden och som därför betraktades som lite underligt – vilket ju inte alls hör hit egentligen!
Men det var ju inte mitt fel, försöker jag men förblir ohörd. Jag blir tillsagd att inför hela hennes klass be om ursäkt. Jag som var lika blyg som den skyggaste viol!

Nåja, några större men har jag väl inte lidit och vår kärlek – fröken Hallmans och min – stod trots allt pall för påfrestningarna. Skit hade det väl varit annars!