Plockepinn - natur - kultur

Det har inte hänt så mycket på bloggen sedan i söndags. Du har märkt det ja! Och det tackar man ju för. Orsaken, för att nu skylla ifrån mig, är det myckna blåsandet. Skrev häromdagen om rapporter hemifrån udden i Vänern om att en av granarna hade givit upp. Det var inte nog med det, nya rapporter kom i följd av söndagens stormväder – en tall lutar oroväckande mycket just över ert slott Turris. Det nybyggda gästhuset. Fann för gott att sätta mig i Madame Citroën och köra dit för att ta hand om eländet.

Fick i bilen lugnande besked från Harry och Ingemar att – vi är nere hos dig nu och fixar det. Ta’t lugnt och kör försiktigt! Sådana vänner är sann rikedom! En halvtimme senare ringer mobilen igen, ungefär vid Karlskogatrakten, man måste ju i dessa dagar alltid svara på frågan var man är, och Harry berättar att - tallen hann lägga sig över taket innan vi hann koppla den till traktorn. Men! Hon la sig mjukt som en silkesvante och inget är skadat. Det är inte ens nån rispa i takpappen! Och nu är hon borta. Uppsågad. Man tackar inte bara sina vänner utan också försynen. Goda vänner och vänliga makter ska man vårda. Faktum är att en ”systertall” till denna la sig precis likadant över taket på mellanhuset Schatullet i stormen Gudrun. Utan att skada något. Kanske borde jag köpa ett par trisslotter? Och nu finns det knappt längre några träd kvar som kan falla på husen. Tomten ser visserligen ut som ett plockepinn men det får vi reda upp i vår. Mest är det ändå bara grenar och ris kvar. Slit och släp alltså.

Mina tankar går trots allt till våra verkliga skogsbrukare i väst och i Småland/Skåne som precis hunnit ställa in sågen efter Gudrun och nu måste ut igen och reda upp alla bröten. Ett farligt jobb dessutom. Måste vara nästan övermåttligt tungt med alla minnen i bagaget! Och ingen finns det att egentligen skylla på. Var ska man göra av all ilska och frustration? En del skopor skvätter väl – med all rätt – över på el- och telebolagen men vädergudarna rår man ju inte på. Dessutom tycks det ju som om vi retat upp dem å det grövsta med vårt respektlösa och uppkäftiga sätt att leva. Till ringa tröst för de drabbade förstås.

Skogen är ju dessa brukares levebröd men naturen har många ansikten för att inte bara tala elände i stormens spår. Eller stormarnas spår. Skogen har funnits i alla tider men naturen är ett ganska nytt påfund. Ett stadsbornas påfund egentligen. Skogsbruk och naturbruk - två skilda intressen som kan krocka men som borde vara varandras stöd och förutsättningar. Det senare, att bl.a. nyttja naturen för rekreation, får väl ofta vika för det tyngre skogsbruket som är lättare att redovisa i kalla slantar.

Om detta och mycket mer kan du läsa i en trevlig och nyutkommen bok – ”Mångnatur. Friluftsliv och natursyn i det mångkulturella samhället.” Boken är ett spännande resultat i följd av det nyss avslutade mångkulturåret och är en samproduktion mellan Naturvårdsverket och Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Se där hur natur och kultur gifter ihopa sig! Redaktör är Ella Johansson. I boken möter du dessutom många andra kunniga författare. Ett par lockande titlar: Är blågul islam grön? Pernilla Ouis. Eller vad sägs om: Sinnlighet i naturen av Åke Daun. Lite provocerande: Myten om ett brinnande naturintresse av Magnus Öhlander.


Boken kan beställas från Mångkulturellt centrum:

info@mkc.botkyrka.se
www.mkc.botkyrka.se

Gör det! Beställ boken.


PS Grattis Jess! DS