Har du märkt att det är ett nytt år?

Så är det ett nytt år då. Jag tycker det känns precis likadant som förra året? Samma väder. Samma gamla slitna spegelbild. Behöver nog förnya mig. Vädret är väl inget att göra åt däremot men, som jag tidigare sagt och fortfarande står för, det passar mig ändå bra. Och tänk om sölige plåtisen hinner hit med mitt snörashinder innan det blir snö, för förr eller senare dimper det väl ner sånt. Snö. Bäst av allt, när jag nu ställer om alla – och det är många ska du veta – våra timers (tajmrar?), så är det åt rätt håll!

Själva inträdandet i det nya året skedde som planerat i det vackra Bjursås. Under mycket städade former som så ofta nuförtiden. Inte för att jag känner att jag har framtiden bakom mig men det vilda festandet hör onekligen dåtiden till. Att slumra sött i Morpheus’ hage känns mera bekvämt än att rumla runt med Bacchus om jag säger så. Levern har väl ändå fått sitt under åren antar jag. Och dystert lyssnar jag till nyheterna dagen efter, d.v.s. under nyårsdagen – misshandel, våldtäkter och annat allmänt svineri i fyllans spår. Man får känna sig privilegierad som ”bara” haft trevligt i goda vänners lag. Skratt. God mat. Lagom med dryck. Man går Morpheus till mötes med ett brett leende på läpparna. Det är helt klart inte alla förunnat har jag fattat.

Efter en nyårsdag i långsamhetens tecken - dock inte i baksmällans – så for vi till vårt andra hem, stugan på udden i Vänern. I strålande sol tog hon emot oss. Högt vattenstånd. 104 cm över referensytan om det säger dig något. Yttre delen av bryggan låg och flöt men det får bli ett senare bekymmer bestämde jag mig för. Allt stod annars väl till med våra tre små hus – Scatula, Schatullet och Turris. Vad det betyder? Liten ask, lite större skrin och slott. Allt anspelande på husens respektive storlek. De är inte stora men de är i alla fall tre stycken. Turris, slottet, är på 10 kvm men ändå. Alla slott behöver väl inte vara så himla stora. Som du förstår ligger det lite ironi i namnet. Funderar på att kalla mig hemmansägare precis som salig morfar i Asker (på Närkeslätten).
Och vårt nyplanterade värmländska paradisäppelträd verkade vara intakt i sin bur av hönsnät. Bävrarna hade heller inte stökat om i träden nere vid stranden.


Upptäckte sen på vägen hem till våra vänner i trakten, där vi ämnade att kinesa under natten, att ”torpvägen” var försedd med en ny järnbom. Vägen leder ner till vårt gamla kära släkttorp Stenrönningen, som numera inte är vårt för all del, men det var ändå tråkigt att se. Jag förstår trots allt den nuvarande ägaren som på kort tid råkat ut för tre inbrott. Huset ligger väldigt avsides inne i en glänta i skogen. Tiderna förändras men jag har svårt att kalla detta utveckling. Nåväl, vi hade under kvällen ytterligare en trevlig och städad samvaro med utsökt mat i goda vänners lag.

Innan det var dags för hemfärd beslöt jag att tvätta av bilen som var helt nedsölad av vägsalt och lera från de Dalsländska grusvägarna. Fick bli tvättautomaten på Statoil i Åmål. Den brukar vara bra. Glänsande kom Madame Citroën ut på andra sidan. Hon har förresten inte knotat en enda gång under resorna runt i mellansverige utan burit oss mjukt och säkert fram över alla knaggliga vägar. Tycker förresten att trafiken blivit lugnare? Inte lika trevligt upptäckte jag nu när hon var nytvättad att någon backat in i hennes bak. Inga större skador men fullt synliga. Tror du denne någon hade meddelat oss? Icke! Min fantasi skenade förstås iväg – det var säkert nån i en för den personen alldeles för stor bil, antagligen en sån där SUV – broilermoppe – som har noll koll på var bilen börjar och tar slut. Hur som helst, hade han/hon bara meddelat mig så hade jag sagt – det är OK. Glöm det hela. Värre är det inte. Istället får han/hon nu dras med en eroderad självrespekt. Ett högt pris att betala!