Heders Hammar!

Jag har aldrig varit särskilt kyrkosam. Däremot tror jag att jag sällar mig till den stora skaran människor i Sverige som åtminstone har nån form av tro. Tror på nånting utöver det vi vetenskapligt kan förklara. Många söker mening i sina liv, det vet vi. Kanske fler än någonsin tidigare i vårt högteknologiska och av ekonomi så hårt styrda samhälle. Det tycks som om vi på vår väg mot allt högre materiell levnadsstandard tappar något annat.

Nu i helgen har jag givit mig tillfälle att läsa K.G. Hammars bok - Jag har inte sanningen, jag söker den. Vilken pärla! Vilken källa att ösa klokskap och livsinsikt ur! Vilken pärla! - skulle också kunna gälla Hammar himself. Ska kyrkan som institution överleva annat än som en historisk relik omhuldad av tokskallar så är det precis en sådan ledare som behövs.

Jag vet att han får och har fått ordentligt på skallen för bl.a.sin otydlighet. Och för att vara alltför radikal. All rörelse skapar motkraft om det nu är till nån tröst för en tilltufsad slitvarg. Motsatsen gäller förstås också. Fridens liljor och rabatter och armarna i kors - men du åker baklänges in i framtiden eller omvänt sakta ur historien. Är det så vi vill ha det?
Otydligheten. Funderandet. Prövandet. Det klart att vi skräms! Komma här och lägga ett vuxenansvar på oss arma undersåtar! Komma där och behandla oss som mogna människor!

Jag minns gamle biskop Ingemar Ström - också en hyvens kille - som lika respektfullt som strängt en gång bemötte en äldre dam, enligt egen utsago kvar i sin barnatro, med uppmaningen; "väx upp för sjutton!"
Vad fräckt! Inte kunde väl...? Jo, och det är faktiskt ett respektfullt bemötande!

Nåväl, nu ska K.G. Hammar sluta. Kanske skulle jag skriva en liten hyllning i form av en motbok? Vad den skulle heta? Jag söker inte sanningen, jag har den. Förstås!