Nu tar vi språnget! Eller?

Baumol. Har du hört talas om honom? En amerikansk lite udda ekonom. Han tänker lite så här: på Mozarts tid tog en timmes mozartkonsert en timme. Låter väl rimligt? Säg att en urmakare under denna timme kunde tillverka en klocka av något slag. Knappast troligt men ändå, det blir lättare att räkna. Idag tar samma konsert fortfarande en timme. Det är svårt med produktivitetsökningar i denna bransch! Man kan knappast spela in tid liksom. Men - och här kommer cloun - under samma timme tillverkas idag säg tusen klockor av en och samma tillverkare. Här har produktiviteten minsann ökat. Bra!

Men vänd på kuttingen: man skulle kunna säga att konserten blivit niohundranittionio klockor dyrare. Vad metaforen säger är att medan varor och teknik tenderar att bli billigare blir all arbetsintensiv verksamhet dyrare. Det här är naturligtvis inget nytt, inte ens för ekonomer, men värt att fundera över när alla ropar efter tjänstesamhället som en gudaskänkt lösning på arbetslösheten.


Har vi råd att klia varandra på ryggen i någon nämnvärd omfattning även under vissa skattelättnader? Knappast alla av oss i alla fall. Det finns emellertid ett osvikligt sätt och det är att öka löneklyftorna så att det blir som på den gamla goda tiden när man fick matkassen packad åt sig i affären. Ett fåtal har råd att bli mycket kliade av många. Alla skulle lätt få ett jobb. Problemet är bara att alla vi mindre bemedlade då inte skulle kunna bidra till en nödvändig konsumtionsökning och allt skulle i alla fall kollapsa. Det är inte lätt att lösa framtidens problem med gårdagens lösningar om än i nya skepnader och/eller mer av samma sak.

Jag ska inte kasta sten i glashus, jag sitter inte heller inne med nån lösning. Jag tycker mig dock ha insikten att vi behöver tänka helt nytt. Mycket helt nytt. Kanske t.o.m. helt annorlunda och därför blir jag så trött av alla käbblande politiker som tvärsäkert äger den rätta och ibland enda vägen till lösning men som i praktiken suddar runt lite i marginalerna i en gammal och mycket sliten manual. Påhejade av gamla förvirrade keynesianska ekonomer.

Evolution (som ju också i dessa dagar ifrågasätts!) bygger på långsam utveckling. Vi lägger till. Assimilerar. "Vid assimilation växer vår kunskap om världen kvantitativt och samtidigt blir vi stärkta i vad vi redan vet. Världen ser ut att stämma med vår karta och övertygelse"[1] Men tänk om Troed Troedson och hans paradigmmäklare har rätt? Att vi nu efter en långs tids evolution - en era - står inför ett språng? Ett paradigmskifte. Revolution. Vi själva behöver anpassa oss till en ny verklighet och inte, som vid assimilation, passa in verkligheten i vår gamla och kända karta. Istället för att lära oss fler och nya glosor behöver vi radikalt lära oss ett annat och nytt språk. Så som de antagligen kände sig när man insåg att jorden snurrade runt solen och var rund, inte platt. Snacka om paradigmskifte! Och sånt skrämmer ju!Tänk om det är så? Vilka lösningar på t.ex. arbetslöshetsproblematiken skulle vi då kunna tänka oss? För att inte tala om allt annat! Vad kusligt!

[1] Thomas Sewerin refererar Jean Piaget