Det var en gång en ung man, vacker och begåvad. Plötsligt en dag bara tvärtröttnade han på jobbet. Det var en fredag i mars och den unge mannen var jag. Nu är det ett bra tag sedan och jag var väl inte helt ung ens då, snarare i yngre medelåldern. Vacker och begåvad var nog också att ta i lite i överkant. En hyggligt harmonisk medelmåtta med alldagligt utseende stämmer nog bättre. Man ska inte ljuga och sämre kunde det ju vara.
Att jag tvärtröttnade är däremot helt sant. Dåligt ledarskap – t.ex. att stjäla ansvar, att förminska - kan suga all energi ur vem som helst. Tyvärr vet jag idag att det är alltför vanligt. Klockan var fyra och jag ringde helt sonika till en resebyrå på Sveavägen. (klicka gärna på bilden ovan)
- Hej, har du en resa till något varmt ställe?
- Javisst, när hade du tänkt åka?
- Helst nu med detsamma.
- Vi har en stol till Madeira i morgon?
- Japp. Jag kommer och betalar om en kvart!
Visst gruvade jag mig lite för att komma hem och berätta, att imorgon reser jag hux flux till Madeira. Min dåvarande livskamrat visade ändå den största förståelse, hon kände mitt tillstånd och trodde att en vecka för mig själv bara skulle göra gott. Nu hör det till saken att min galne svåger du vet, han kommer ju just från Madeira. Vi har således en stor släkt på denna lilla pärla mitt ute i havet. Vid denna tidpunkt hade jag aldrig tidigare varit på Madeira, det var ju en slump att det nu råkade bli en resa dit, och jag ville för allt i världen inte bli omhändertagen av en för mig då okänd släktanhopning. En släkt jag idag älskar! Jag ville bara vara för mig själv och slicka såren. Skaffa perspektiv. Skaka av mig offerrollen och göra mig fri. Alltså gav jag min livskamrat stränga order – säg för f-n inget till syrran och svågern! Inte till nån!
Redan på planet känner jag mig bättre till mods. Sitter närmast mittgången med en direktör på SJ och hans fru bredvid mig. Direktören frågar mig artigt vad jag gör – på karlars sedvanliga sätt. Han hade snabbt presenterat sig själv. Man vill veta sin plats bland hyllorna på apberget. Jag är på rymmen från mig själv, blir det korthuggna men ärliga svaret. Direktören hummar och nickar lite osäkert, drar sig närmare frugan vid fönstret och sen var det slutsnackat vilket passar mig alldeles utmärkt.
Vi landar på den hiskligt korta landningsbanan, som att landa på ett hangarfartyg, och jag ställer mig i kön till passkontrollen. Njuter av värmen som slår emot mig. Solen! Funderar på hur jag ska fixa ett hotellrum. Det måste väl gå vanliga bussar in mot Funchal antar jag? Tänker försöka hyra en motorcykel och återuppliva gamla hojminnen.
Väl igenom passkontrollen ser jag, till min stora förvåning, en vänlig liten farbror stå och hålla i en skylt med mitt efternamn prydligt textat på. Som taxi på Arlanda. Men vad i hela….? Farbrorn kommer glädjestrålande emot mig och utropar på bruten engelska:
- I know you, I know you. You Bibbis brother? Äh? Han visar upp ett faxat fotografi på mig.
- Yes…?
- I know you want to be by youself. I not bother you! I just drive you to town.
Jag inser att någon glappat därhemma men accepterar förstås skjutsen. Farbrorn, som i verkligheten är morbror Jaime, vänligheten själv personifierad, hjälper mig att fixa ett bra hotellrum. Idag vet jag ju att han känner ”alla” i stan.
Det blev en mycket fin vecka med en optimal mix av att få vara för mig själv - jag fick förresten låna Jaimes ena bil hela veckan för; no motorbike you know. Very dangerous, very dangerous! - och trevliga träffar med Jaime och familj. Och naturligtvis blev jag guidad till ställen och restauranger som en vanlig turist inte så lätt upptäcker. Men allt efter mina önskemål. Jag lärde mig förstås en massa om ön och kulturen. Sedan dess har turerna till vår älskade lilla paradisö och härliga släkt blivit många. Och landningsbanan har blivit mycket längre!
Hur det gick med jobbet? Efter ett mycket uppriktigt samtal med chefen – med återvunnen självaktning och värdighet - bytte jag ganska snart avdelning. Och tror du inte att svågern på något sätt hade betalat hotellrummet!? Jodå! Snipp, snapp, snut, så var denna sagan slut. Slutet gott, allting gott!
20070129
Att finna sig själv på Madeira
20070128
Hålludden - det kliar i fingrarna på entreprenörerna!
För några år sedan tryckte Naturvårdsverket upp affischer med vackra naturmotiv. Texten under bilderna var kort och kärnfull – Relaxcenter – pekande på naturens läkande förmåga. Det är vad Hålludden är för många av oss värmdöbor, ett gemensamt och naturligt rum för rekreation och återhämtning. Fysisk som psykisk.
Många av oss har valt att bo här av just det skälet. Vi valde ett boende som också kunde erbjuda ett extra och naturligt relaxrum. Ett livsrum. Vi lockades av försäljningsargument – närheten till naturen. Att JM m.fl. sedan urholkat kärnan i detta argument genom att ständigt knapra vidare på jungfrulig mark, för att successivt kringgärda ny bebyggelse med ännu fler byggnationer, förminskar naturligtvis inte argumentets egentliga vikt och betydelse. Däremot skapar det säkert frustration och ilska hos dem som först blev ”lurade” och nu finner sig likt kärnan i en lök omgärdade av skal på skal. Relaxrummet krymper och fjärmar sig allt längre bort. Processen tycks nästan vara naturlagsbunden vilket jag skrev om häromsistens – så länge det ännu finns en plätt kvar att exploatera kliar det gott i byggherrarnas fingrar.
Marknaden är rationell och känslokall. Dess signum och drivkraft är profiten. Och så ska det också vara, hur konstigt det kanske än kan låta, men när dess intressen krockar med sociala eller andra mjukare intressen uppstår svårigheter. Profiten låter sig lätt beskrivas i kronor och ören men hur är det med de mjukare intressena? Hur sätter man pris på t.ex. välmående? Minskad stress? Glädje? Ännu mer intrikat – hur beräknar man förtjänsten av 10 uteblivna hjärtinfarkter? Eftersom de aldrig inträffat förblir läget status quo, det är som vanligt alltså, och ”som vanligt” är inget lysande argument. Dessutom, vem vore kallad att driva?
Ett problem i sammanhanget borde alltså vara intresseägarnas ojämlika styrkeförhållande. Profitintresset har en tydlig företrädare som kan förhandla med kraft. Vem företräder allmänintresset med samma styrka, särskilt under en regim som haussar marknadskrafterna och baissar det politiska inflytandet? Ändå är där många, utöver individen själv, som borde vara intresserade av att invånarna håller sig friska - staten, arbetsgivarna och framför allt kommunen. Just detta faktum – mångfalden intressenter - är kanske ett annat problem. Ansvarsfrågan blir diffus. Ibland tror jag det skulle skapa större tryck om naturens relaxcenter inte vore ”gratis” för budgetansvariga.
En frisk befolkning innebär plus i budgeten. Det trickiga är bokföringsfrågan – hur bokför man den förtjänst som uppstår i följd av uteblivna kostnader hos en friskare befolkning? Tio uteblivna hjärtinfarkter? Man inser lätt svårigheterna att både uppskatta och bokföra en imaginär intäkt men likväl har den en stor ekonomisk betydelse. Då är det naturligtvis lättare att se den tydliga förtjänst som uppstår vid försäljning av mark även om den vinsten är mycket kortsiktig. Att hantera denna fråga intelligent och framgångsrikt kräver både mänsklig mognad, klara visioner och mod hos våra politiker. Och inte minst en stor portion integritet/civilkurage.
Vi kan konstatera att:
* de sociala/mjuka intressena hamnar oftast i underläge mot de mer tydliga och pekuniära
* allmänintresset lider av diffusa ”ägarförhållanden” vilket naturligtvis minskar styrkan i allt vad hävdande innebär
* ett naturligt relaxcenter ger (mer eller mindre utan insats) ett positivt budgettillskott som är svårt att bokföra men som finns där.
Det finns politiker som menar att politiker ska lägga sig i så lite som möjligt. Att inte lägga sig i denna fråga genom att underlåta att företrädda våra kollektiva intressen vore dock att smita från det ansvar vi genom val delegerat till de folkvalda. Vem skulle annars ta det övergripande ansvaret? 
Man kan knappast förneka all den forskning som menar att det finns ett klart och tydligt samband mellan god (natur-)miljö, goda möjligheter till rekreation/avkoppling och god hälsa. Och – inte minst - en god ekonomi, allt i grunden ett tungt argument att väga mot en eventuell och fortsatt överexploatering! Jag kan f.ö. varmt rekommendera läsning av boken ”Mångnatur”, en samproduktion mellan Naturvårdsverket och Mångkulturellt Centrum.
Nu är det alltså upp till vår nya kommunala regering att bevisa att de hellre företräder en positiv och hållbar utveckling för flertalet av det folk de är satta att företräda – långt utanför de egna partisympatisörerna - framför att förfäkta de marknadskrafter som vill förvandla det natursköna och orörda Hålludden till en reserverad gräddhylla för några få men sannolikt bättre bemedlade personer. Om det nu ens stannar vid dessa trettio planerade lägenheter, för visst kliar det som sagt i fingrarna!
Gustavsbergs Vänner's remisssvar
20070126
Parentetiskt
Bara i frihet
sjunger min fågel
dansar mitt barn
doftar min ros
sprider min sol
sin värme
Margareta Melin
Den fina dikten tillägnar jag Jan Björklund
Latmaskarnas Samfund Hängmattans Vänner
Så är vintern tydligen här då efter en ovanligt lång inskolningsperiod. Fast visst var det nästan likadant förra året? Man glömmer lätt! Det är som om årstiderna har ruckats ur sin naturliga rytm. Förskjutits medurs liksom. Allt kommer senare än vanligt. Å andra sidan får vi nog vara beredda på att omtolka begrepp som ”vanligt” och ”naturliga” - så som vi jävlas med Moder Jord.
Apropå medurs och inprogrammerade vanor; gör tankeexperimentet att året löper moturs. Vinter kl. 12.00, vår kl. 09.00 o.s.v. Eller varför inte sommar kl. 12.00 och vinter kl. 06.00? Svårt att föreställa sig eller hur? Snacka vanedjur!
Hur som helst, äntligen säger många. Om vinterns ankomst alltså. Hua, säger jag som är född på årets ljusaste dag – om än vanligen inte sommarens varmaste. Men ändå. Funderar på att starta en förening som förenar oss som föredrar sommar och värme, kortbyxor och T-shirt. Har tänkt lite grand på ett namn. Vad säger du om t.ex. Solsting framför snöfling? Lite klatschigt sådär eller hur?
Jag har i och för sig rätt dåliga erfarenheter av att starta föreningar. På jobbet dräller det omkring ett hurtigt gäng som brukar fara uppåt norrland för att åka skidor så här års. De är rätt odrägliga med sitt ständiga snack om valla, skidglasögon, pister och annat sånt där obegripligt för en sommarkramare. Limpan och jag bestämde oss hel sonika för att starta en motrörelse genom att skapa föreningen LSHV – Latmaskarnas Samfund Hängmattans Vänner. Som medlem skulle man förbinda sig (om man orkade) att aldrig stiga upp före kl. 09.00. På jobbet skulle varje medlem ha skyldighet att rapportera till styrelsen om förekomsten av små rastplatser, alltså diskreta gömslen väl anpassade för en lite tupplur emellanåt. Dessa platser kunde sedan förmedlas till medlemmarna – och endast till dem - via ett hemligt telefonnummer. Jag tror Skridskoseglarförbundet kör något liknande system? Fast då gäller det väl knappast tupplurar precis. Man sover så illa på skridskor.
All semester var tänkt att tillbringas helt och fullt ut i hängmattan. Det skulle dock vara tillåtet att sätta upp den, att röra om i groggen och att vinka till sig lite allmän service om nödvändigt. Frågan om – service av vem - har förblivit oklar. Vi tänkte också föreslå tidningsvärlden att ge ut tidningar med bara en sida för att undvika allt onödigt och påfrestande bläddringsarbete. Vi hade många goda idéer som du ser. Intresset för föreningen bland medarbetarna var också stort och vi sökte bidrag från arbetsgivaren för att kunna hyra in någon konsult som kunde sy ihop alltihopa åt oss. Det kändes som ett övermäktigt arbete. Vårt främsta argument var att tillkomsten av föreningen skulle minska stressen och ohälsan. En ren och skär investering således. Arbetsgivarens babbel om minskad produktivitet orkade vi inte ens bemöta.
Vi fick konstigt nog avslag på vårt äskande och eftersom ingen annan orkade pilla ihop statuterna rann allt ut i sanden. Detta faktum pekar säkert på att vi var rätt ute eller något sådant, exakt vad har aldrig blivit helt klarlagt.
Det här var för tretton år sedan och inget mer har hänt sedan dess. Limpan och jag talar förstås om att skaka liv i liket igen. Nån annan gång.
Så, mot bakgrund av dessa dystra erfarenheter, avvaktar jag nog med att dra igång en ny förening. Bättre då att se fram emot en fin vårvinter med sol och takdropp och att det faktiskt blir allt ljusare nu från dag till dag. Värt att fira när det dessutom är fredag!
20070124
JM och Hålludden
Hade egentligen tänkt skriva om alliansens senaste äventyr – att stoppa utbyggnaden av Astrid Lindgrensjukhuset, sälja ut naturreservat, segregera hela Storstockholm med flera odygder. Läs f.ö. gärna Sandro Scoccos och Lars Fredrik Anderssons initierade artikel i DN (070124) om satsningen på nyföretagande även om den inte uttryckligt vänder sig mot/till alliansen. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Ibland kan det löna sig att skynda långsamt. Och klokt.
Men - så kom Telia emellan. Jag har nämligen bytt operatör, som det heter, och det sker sannerligen inte helt smärtfritt. Icke heller kostnadsfritt. Värt en egen liten berättelse.
Men sen – så kom JM emellan. Läste just i dagens nummer av NVP, en av våra lokaltidningar här ute i Värmdö, om eventuell exploatering av Hålludden. Och gick igång! Alltså, man får hålla ett skarpt öga på den där JM, John Mattson. Det räcker förresten inte med ett öga, man borde sätta handklovar på karl’n och binda honom vid ett träd. Så länge det finns några kvar härute efter hans profithungriga härjningar. Den mannen käkar jord som en grävskopa! Självklart måste vi bygga men med förstånd och inte enbart profit som grund.
Tillåt mig att citera mig själv ur ett dokument jag tidigare skrivit. Utgångspunkten är kort att Hålludden är ett stycke njutbar och orörd skärgårdsnatur som flitigt utnyttjas av oss gustavsbergare till rekreation. Idag kommer några mer generella funderingar om exploatering. Senare finns det alldeles säkert anledning att återkomma med flera lokalpatriotiska tankar direkt om själva Hålludden.
Var går gränsen?
Exploatering är en invecklad process. Ett visst värde, exempelvis närhet till skog och vatten, skapar efterfrågan och ett hårt exploateringstryck. Exploatera = bearbeta, utnyttja hänsynslöst, dra oskälig fördel av (SAOB). Som SAOB antyder finns utrymme för förändring med grund i skilda värden. Drivkrafterna kan se olika ut. Det är inte säkert att invånare och exploatörer önskar samma utveckling. Även om så vore kvarstår frågan: vem ska få tillgång till detta goda? Hur många? Var går gränsen för det optimala bortom vilken ingen återvändo finns, där alla de ursprungliga och eftersträvade värdena en gång för alltid har exploaterats bort och det trivsamma har gjorts otrivsamt för alla? Där fåtalets fördelar har transformerats till flertalets nackdelar, om så också i rättvisans namn.
Den ostrukturerade förändringen eller utveckling på spekulativa grunder (= marknadsstyrning) tycks dessutom följa en limesekvation, d.v.s. gränsvärdet går mot oändligheten – det finns alltid en plätt till att exploatera. Och ett kommunalt nej syns vara ett villkorat ja. Utveckling eller ej, vinningen är kortsiktig och resultatet blir överexploatering.
Egoism och rationalitet
Processen är trickig och hämtar delvis sin näring ur mänsklig rationalitet. Om än ogint så är det rationellt handlat av den enskilda individen att sno åt sig ”det sista goda” även om det missgynnar kollektivet och därmed i en förlängning henne själv. Om inte hon gör det så gör någon annan det.
Som företrädare för folket har politikerna att fundera över utveckling ställt i relation till den enskilde individen (som ju går och röstar) och hennes bästa men också i relation till summan av individerna – kollektivet. Sett mot perspektivet ovan så ser den önskade utvecklingen antagligen olika ut. Ett delikat dilemma.
Önskar vi istället ha en strukturerad och kontrollerad förändring, en utveckling byggd på hållbara sociala och miljömässiga grunder måste vi sätta gränser. Vi behöver våga söka svar på bl.a. frågorna ovan. Vi måste våga säga nej även om det kostar pengar. Hållbar utveckling är en balansgång och har i någon mening en bortre gräns.
Liv. Rum. Livsrum.
Planarbetet har att ta hänsyn till två olika rum eller i varje fall till två av det offentliga rummets olika dimensioner - det fysiska rummet, sådant man kan ta på, respektive det upplevda rummet. En hård och en mjuk dimension eller om man så vill, en ekonomisk respektive en social. Man kan gissa vilken som företräds av den starkaste drivkraften men för att nå en önskad, trivsam och hållbar utveckling behöver dimensionerna gå i takt och förstärka varandra före att motverka. För att skapa någorlunda jämbördig balans i en konflikt mellan dessa båda dimensioner behöver sannolikt den mjuka dimensionens företrädare viss förstärkning.
Var på en skala befinner vi oss i Värmdö? Läs remisssvaret från Gustavsbergs Vänner!
Parentetiskt
Ingenting är förskräckligare än en handlingskraftig okunnighet. Johan Wolfgang von Goethe
Jag sa aldrig att jag ser dagsaktuella liknelser.........
20070122
Kartongraseriet
Bakmaskinen – Kenwooden - är nog i olag och därför funderar vi på att bygga ut. Kanske är det lite orättvist att bara skylla på Kenwooden, den råkar bara vara droppen. Hur det hänger ihop? Så här alltså: du köper en TV, gärna en platt i stor kartong, en dator eller ett stereopaket – någon sån här teknisk pryl som vi bara inte kan leva utan idag. Varför inte just en bakmaskin. Efter några år eller så, så pajar grunkan och du tar kontakt med affären där du handlat den. Vill lämna in den för reparation. Vilken är då personalens första fråga? Jo – har du kartongen kvar? Vad tror de egentligen? Det är ju inte heller kartongen som är trasig. Jo, förresten, det är den nog. Till och med tuggad och sedan länge upplöst i någon returprocess.
Ingen bilett, jag menar kartong? Då kommer du inte in på det här varuhuset, för att travestera Hasse Alfredsson. Det är därför vi funderar på att bygga ut, vi måste helt enkelt göra plats för alla kartonger man måste spara på. I åratal!
Köp färre prylar, säger kära sambon lakoniskt. Hon fick vatten på denna sin kvarn för någon vecka sedan då jag fick hem min nya feta bandsåg. I en jättekartong förstås. Tung som bara attan. Mest sågen då, inte kartongen. Vad ska du med ännu en såg till, undrade hon, du har ju redan en uppsjö med sågar. Åter lakoniskt. Eller kanske mer sarkastiskt denna gång. Och med fel fokus enligt min mening, det är ju kartongen som är problemet, inte sågen! Det är faktiskt skillnad mellan bandsåg, klingsåg, kapsåg, klyvsåg, fogsvans, bågfil, sticksåg, kedjesåg och en gammal hederlig spännsåg – säger jag så spänstigt pedagogiskt jag bara förmår men hör att jag låter som Göran Persson. Lite sådär översittarmässig liksom. Spännsåg? Hon rycker på axlarna och jag inser min begränsning som pedagog. Jag inser också att vi helt enkelt inte delar samma intresse för sågar. Vi delar däremot kartongproblemet för hon bidrar hur som helst också med en del wellpapp. Faktiskt!
När jag ändå är inne på förpackningar, en del saker är svåra att komma åt i sina kompositemballage. Har du också upplevt det? Det kan ta sin tid, och det kan behövas grova verktyg, för att komma åt den lilla inplastade grejen man inhandlat. Liten grej, stor förpackning. Köp en enmillimeters borr, för att fortsätta tala i snickartermer, så får du se! Har du tur får du ut borren utan att bryta av den i dina försök att komma åt den. Eller köp sådana där små halogenlampor med två spröt. Man skulle ju ha gått in i förpackningsindustrin för några decennier sedan eller hur? Istället för Telia. Hade man haft sitt på det torra! Fast skruvar och muttrar kan man numera och igen handla hektovis. Precis som godis av Karamellkungen. Mutterkungen – är han gängad? Nej, men han har en skruv lös! Har förresten någon någonsin sett den där Karamellkungen? Var bor han? Jag menar, det vore ju hälsosamt att få en verklig bild av honom istället för att fantasin ska behöva galoppera iväg med en.
Nu tror jag att jag ska knalla ner till verkstan och såga lite. Såga itu några pappkartonger kanske?
20070121
s/s Polstjärnan - mitt hjärtas dam
Jag är fortfarande inne i en nostalgisk period. Känslan fick nytt bränsle när vi igår hade anledning att tömma kära sambons telefon på bilder (vem har en vanlig kamera numera?). Anledningen till min förnyade portion nostalgi, lågan för min passion är en äldre och stolt dam vid namn Polstjärnan. Nej, det handlar inte om stjärnan på himlen utan om Seglationsstyrelsens i Vänern förra fartyg. s/s Polstjärnan. Ångdrivet naturligtvis. Nu finns varken Polstjärnan eller Seglationsstyrelsen kvar. I Åmål. Seglationsstyrelsen har sannolikt för alltid gått upp i Sjöfartsverket men Polstjärnan finns fysiskt kvar, numera ägd och ömt vårdad i Karlstad av Föreningen ÅSP, Ångbåtssällskapet Polstjärnan.
Vi besökte henne i somras, då när bilden togs, där hon låg nästan längst ut i kanalen lika välputsad som vanligt. Lika stolt. Stram och värdig utan att vara malligt uppblåst. Annat var det under den korta sejour som hon låg vid Nybrokajen i Stockholm. Helt malplacé bland alla större fartyg. Som ångfartyg trodde man ju annars att hon skulle trivas tillsammans med de andra ångsyskonen i Nybroviken. Men icke så. Lillasyster från landet liksom. Nu är hon i alla fall tillbaka i Vänern, där hon hör hemma.
Jag är naturligtvis med i Stiftelsen Skärgårdsbåten och har sett många vackra ångbåtar men ingen lika rar som Polstjärnan. Jag blev alltid lika varm i bröstet när hon majestätiskt stävade ut på Åmålsviken med svart kolrök bolmande ur den raka skorstenen - inte så miljövänligt kanske - i mitt blickfält i sundet mellan Kilarne och Kilsholmen på sin trad ut mot öppet vatten. Tyvärr har jag bara bilder på sundet. Utan Polstjärnan.
När jag i början av 1980-talet hörde att hennes tjänst snart skulle upphöra, hon skulle ersättas av ett modernare och mer lättskött fartyg (Polstjärnan IV), vilket man fick acceptera, talade jag med kaptenen – sälj henne aldrig utan att höra av dig till mig. Han hörde aldrig av sig. Lika bra det kanske för söta sambon hade inte gillat att bli redare. Och sen är vår brygga alldeles på tok för liten och bräcklig för henne. Inte för nätta sambon alltså utan för Polstjärnan. Frågan är om hon ens hade klarat att komma in i grunda Kilsviken. Där för övrigt salig farsans hembyggda racerbåt sjönk. Mitt i viken. Som jag tidigare beskrivit.
Med den här lilla betraktelsen får jag nog sätta stopp för nostalgin tror jag. Åtminstone för en tid framöver. Man ska som bekant aldrig säga aldrig. Vill istället kolla in vad alliansen hittat på medan jag förlorat mig i gamla söta och bitterljuva drömmar. Hörde i morse att rankingen på väljarbarometern var i sjunkande. De får väl övertyga sig själva ännu mer om att de bara gör vad de utlovat i sitt manifest och att de faktiskt vann valet. Kanske svära lite över hur illa folk fattar. Otacksamma jäkla slappskaft!
20070120
Parentetiskt
Mamma säger att jag är svartsjuk på Simon, men det är inte sant. Det är bara helt vanligt hat. Ingrid, 8 år
Raka rör!
20070118
Allvar eller ironi?
Alltså, fastnade gjorde väl jag i onsdags i min ”Lasternas bok – Våra kulturfel”. Läser man lite vidare i den blir man ganska snart brydsam – är detta verkligen på fullaste allvar? Då nämnde jag rubriken ”Sofflocksliggareandan”. Låt mig citera ett rejält stycke till njutbar fördjupning (kolla in kommateringen!):
Klicka på fotona för större bild!
”Hur yttrar sig sofflocksliggandet, och vari ligger dess egentliga vådor? Se där spörsmål, som genast tränger sig på oss, efter ett första klargörande, och kräver ytterligare klarhet. I den diagnos, som ovan utlovats, måste de yttre symptomen inta en viktig plats, och med hjälp av såväl behavioristiska iakttagelser som introspektiv djuplodning torde det, i själva verket, även vara möjligt att tillfredsställande lösa denna del av vår uppgift. Sofflocksliggandet, såväl det bokstavliga som de figurliga motsvarigheterna, försiggår i allmänhet på fritiden. Mycket få personer har möjlighet att utöva sin dagliga gärning liggande på ett sofflock eller någon annan sängplats (den nattliga näringsfångst, som bedrivs av vissa s.k. dåliga kvinnor, faller helt naturligt utom ramen för ämnet). Endast i ett fall – det gäller en yngre, framstående professor i nationalekonomi – har jag mig bekant, att yrkesutövaren under någon nämnvärd del av arbetsdagen (som i detta fall var rätt varierande till längd och tidtabell) kunde påträffas liggande. Men fallet måste betecknas som tveksamt, eftersom professorn i fråga alltid hade sinnesnärvaro att påstå, det han ’låg och tänkte’. Sedan samme man genom ett pressuttalande meddelat allmänheten, att han velat praktisera in en soffa på sitt tjänsterum i kanslihuset – efter installationen som statsråd – kan tveksamheten måhända gå åt andra hållet (eftersom statsråd sällan får tid att tänka mellan alla deputationer och riksförbundsjubiléer med medaljutdelning). (Jojo, precis vad jag alltid har misstänkt! Min anm.). Då emellertid mannens namn och rykte jämte hans ansenliga produktion av vetenskapliga m.m. verk närmast utesluter honom från de pålitliga sofflocksliggarnas mångtusenhövdade, anonyma broderskap, torde fallet böra avskrivas helt och hållet.
Åtskilliga yrkesutövare, kontorschefer, byråchefer och andra befattningshavare kan anträffas sovande i fåtöljen å tjänsterummet, men detta har icke med sofflockets problem att skaffa. Många andra är så beskaffade, att man endast med svårighet kan avgöra, t.ex. vid överläggningar och sammanträden, om de befinner sig i sovande eller vaket tillstånd, men också de undandrar sig problemkretsen och därmed vårt intresse. I regel spelar det ingen större roll, om de sover eller inte; de fyller sin uppgift, vilket är huvudsaken, och om de sover är det å tjänstens vägnar (undrar om Eva, min chef, skulle köpa det argumentet? Min anm.). Förmodligen förhåller det sig mestadels så, att de ’sitter och tänker’ (just ja. Min anm.).
Sofflocksliggandet försiggår alltså alltid utom tjänsten; det är ett av dess främsta särmärken.”
O.s.v. Allvar eller ironi? Döm själv. Men kul är det, håll med om det.
Vad fort tiden går!
Ibland drabbas man av nostalgi. Nostalgi lär betyda det här enligt SAOB: melankoliskt själstillstånd som förorsakas av lång bortovaro från hemmet l. hemlandet, stark o. plågsam hemlängtan, hemsjuka; trånsjuka.
Klicka på fotot för större bild!
Sånt erfor jag alltså när jag härförleden letade efter en gammal tröja i den överbelamrade garderoben. Kartongen med gamla kort, riktiga kort i svart-vitt, föll mig rätt i skallen. Tröjan fann jag inte men sittandes blev jag ibland en massa kort – och drabbades av nostalgi. Lika slitet som sant – vad fort det går!
Klasskortet. Tänk, gamla överlärare Nilsson – du som är yngre säger säkert rektor - vars sträva röst hördes i vår skrapiga högtalare i klassrummet när vi kollektivt behövde tuktas och förmanas eller så. Kan väl exempelvis ha handlat om odygden snöbollskastning tänker jag mig. Minns inte riktigt men jag minns hur högtalarna såg ut. Och fröken Hallman minns jag, hon med scarf! Fattas bara! Den första sanna förälskelsen. Ja, bortsett från strävsamma gamla morsan då enligt Freud eller så. Jag var beredd att offra min högra arm för denna ljuvliga kvinna. Vad då åldersskillnad? Spelar roll i en äkta passion! Jag tror dessutom att min kärlek var besvarad. Om inte, så vill jag fortsätta att leva i frid med denna min villfarelse.
Jag var även förälskad i en jämnårig klasskamrat, i Christina. Hemligt förälskad. Så där så att det gjorde ont. Skönt ont. Bitterljuvt skulle jag ha sagt om jag hade känt till ordet då. Hon finns med på kortet. Ack ja. Vid något tillfälle måste jag dock ha pratat bredvid mun. Det var under lördagens roliga timme – veckans absoluta höjdpunkt - när Gugge släpade dit sin stora kasperteater och spelade upp Grodan Boll och Kalle Stropp så att han var hes i flera dagar därefter. Mitt under föreställningen ropar så, jag tror det var Ankers: Uffe stjärna Christina, Uffe stjärna Christina! Du minns kanske Curt i nån amerikansk TV-serie för många år sen, han som knäppte med fingrarna för att försvinna när det körde ihop sig? Tänk om man hade kunnat det! Rodnaden har ännu inte lagt sig. Kärleken var nog dessutom inte besvarad, så som sig bör med bitterljuv och hemlig förälskelse. Ja, vad blev det av alla våra drömmar? Dröm eller ej, både Gugge och Ankers är fortfarande varma och nära vänner.
Annars är det mest oförrätterna jag minns bäst. Kränkningarna. Tänk vilka djupa spår sånt sätter! Mobbing kände vi inte till, och jag var inte alls särskilt utsatt, men en av de värsta kränkningarna stod sorgligen älskade fröken Hallman för – utan att hon hade en minsta aning om det, än mindre någon avsikt. Jag var ett lugnt barn och stod följaktligen lugnt och stilla på vår grusade skolgård i Sköndals Folkskola. Kommer så en jagad flicka från en annan klass, tar tag i min tröja och snor sig runt mig. Nu faller det sig inte bättre än att hon snubblar och slår knäna i blod. Hon springer hem för att gråta ut och bli omplåstrad av mamma. Antar jag. Nästan alla bodde vi nära vår skola. På något sätt blir jag sedan utpekad som skyldig till vådan, ett faktum som når ända upp till fröknarna. Vad då jag? Jag stod ju helt stilla och blev påsprungen! Det är nu det stora sveket sker, sveket som aldrig kommer att glömmas. Fröken Hallman tror mer på den rödhåriga tjejen än hon tror på mig. Jag minns inte vad tjejen hette men minns att hon var känd för att stinka vitlök, en delikatess som var alla oss andra helt obekant på den tiden och som därför betraktades som lite underligt – vilket ju inte alls hör hit egentligen!
Men det var ju inte mitt fel, försöker jag men förblir ohörd. Jag blir tillsagd att inför hela hennes klass be om ursäkt. Jag som var lika blyg som den skyggaste viol!
Nåja, några större men har jag väl inte lidit och vår kärlek – fröken Hallmans och min – stod trots allt pall för påfrestningarna. Skit hade det väl varit annars!
20070117
Redan då?
Nu ska ordningsbetygen återinföras i skolan som medicin mot allehanda försyndelser och i akt och mening av Herrans tukt och förmaning. Känns verkligen insiktsfullt och nydanande! Hörde förresten på bilradion på väg hem från udden i Dalsland igår, Radio Väst hade ett kul inslag om rockabilly - Radio Väst ligger f.ö. näst högst efter SR’s P1 på min rankinglista - att det finns en affär i Stockholm där man i stort sett kan köpa ett komplett femtiotalshem. Apropå ordningsbetyg alltså. När inför man förresten agan igen? Den bet ju bättre än ett C i ordning och uppförande som det hette då.
Tiderna förändras, sägs det, men gör vi? Tog fram min gamla bok - ”Lasternas bok. Våra kulturfel” - från 1946 för att se efter. Inköpt på antikvariat för 5 spänn. Bara ordet – kulturfel! Härlig inledning eller hur? Boken handlar alltså om våra svenska odygder. Ännu ett härligt ord att fräscha upp på nytt – odygder! Du är väl inte odygdig Jeppe för då sänker jag ditt ordningsbetyg!
Jag citerar ur förordet: ” Ett tidigt försök att fixera de speciellt svenska felen har vi i den med munkstil målade inskrift, som fordom stod att läsa i ett av Riddarholmskyrkans takvalv, och som i Starbäcks version lyder: ’Sex hafwa warit, äro och skola blifwa orsakerna till Sweriges olyckor:
- Egennytta
- Hemligt hat
- Förakt för lagarna
- Liknöjdhet för det allmänna bästa
- Obetänksam ynnest mot utlänningar
- Hårdnackad afund inbördes’”
Jajjamen. Så enkelt kan det vara. Men visst känns det åtminstone lite bekant? Man kan ju i och för sig fundera över vad hemligt hat betyder och vilka de eventuella orsakerna kan vara. Jag blir också lite brydd över det här med obetänksam ynnest mot utlänningar? Vad då, skulle de alltså hållas kort? Tur i så fall att min tokiga svåger från Madeira inte levde på den tiden! Idag är det ju helt annorlunda inte sant?
Jag kan tyvärr inte återge hela boken på 345 sidor – du vet lasterna är många. Men jag kan ge dig några rubriker så kan du fantisera ihop resten. Det illitterata Sverige. Ungarna lärde sig inte att läsa i plugget. Då heller. Hör här då: Bör litteraturkritiken avskaffas? – följt av följande drapa: ”Som en av svenskarnas olater vill man därför beteckna det okritiska accepterandet av asfaltlitteraten, vars ofta av alkohol upplösta tänkande omöjliggör varje intellektuell fördjupning, och som nöjer sig med att i synonyma vändningar av häpnadsväckande banalitet älta beredskapsjargongens tristaste truismer.” Den du! Ord och inga visor men mustigt är det och ett härligt språk! Undrar vad Lena Adelsohn Liljeroth tycker idag? Ska vi avskaffa litteraturkritikerna?
Vi går vidare. Är svensken materialist? Idag känns frågan med ja besvarad. Individen och normalsvensken. Av Fil.lic. Birger Beckman. Normalsvensken? Svensson alltså? Villa, Volvo, vovve! Sofflocksliggareandan. Det problemet är fixat idag med sänkta bidragsnivåer! Schas ut och jobba! Idrottens svans. Va? Fanns den redan då? Det minns jag inte! Och så Skräp-Sverige förstås. Också återinfört alldeles av sig självt på nåt sätt. Kverulans. Men sånt finns väl ändå inte kvar i vår moderna tid? Skulle väl i så fall vara de här simulanterna som kallar sig utbrända. OBS IRONI! Svensken och kvinnan. Tänk efter ett tag, vad säger rubriken egentligen? Nåt för Fi att fundera över. Svenska folket (här får kvinnan vara med, min anm) och alkoholen. Av Byrådirektör Daniel Wiklund minsann. En hederlig gammal långkörare.
Tablettraseriet. Idag kallar vi det drogmissbruk. Same shit. Och till slut: En indier talar fritt ur hjärtat – med underrubrikerna Le åt er själva och Vi älskar mar och dryck. De är kloka de. Indierna! Men vi då? Ibland får jag för mig att vi är folket som uppfann masochism.
20070116
Plockepinn - natur - kultur
Det har inte hänt så mycket på bloggen sedan i söndags. Du har märkt det ja! Och det tackar man ju för. Orsaken, för att nu skylla ifrån mig, är det myckna blåsandet. Skrev häromdagen om rapporter hemifrån udden i Vänern om att en av granarna hade givit upp. Det var inte nog med det, nya rapporter kom i följd av söndagens stormväder – en tall lutar oroväckande mycket just över ert slott Turris. Det nybyggda gästhuset. Fann för gott att sätta mig i Madame Citroën och köra dit för att ta hand om eländet.
Fick i bilen lugnande besked från Harry och Ingemar att – vi är nere hos dig nu och fixar det. Ta’t lugnt och kör försiktigt! Sådana vänner är sann rikedom! En halvtimme senare ringer mobilen igen, ungefär vid Karlskogatrakten, man måste ju i dessa dagar alltid svara på frågan var man är, och Harry berättar att - tallen hann lägga sig över taket innan vi hann koppla den till traktorn. Men! Hon la sig mjukt som en silkesvante och inget är skadat. Det är inte ens nån rispa i takpappen! Och nu är hon borta. Uppsågad. Man tackar inte bara sina vänner utan också försynen. Goda vänner och vänliga makter ska man vårda. Faktum är att en ”systertall” till denna la sig precis likadant över taket på mellanhuset Schatullet i stormen Gudrun. Utan att skada något. Kanske borde jag köpa ett par trisslotter? Och nu finns det knappt längre några träd kvar som kan falla på husen. Tomten ser visserligen ut som ett plockepinn men det får vi reda upp i vår. Mest är det ändå bara grenar och ris kvar. Slit och släp alltså.
Mina tankar går trots allt till våra verkliga skogsbrukare i väst och i Småland/Skåne som precis hunnit ställa in sågen efter Gudrun och nu måste ut igen och reda upp alla bröten. Ett farligt jobb dessutom. Måste vara nästan övermåttligt tungt med alla minnen i bagaget! Och ingen finns det att egentligen skylla på. Var ska man göra av all ilska och frustration? En del skopor skvätter väl – med all rätt – över på el- och telebolagen men vädergudarna rår man ju inte på. Dessutom tycks det ju som om vi retat upp dem å det grövsta med vårt respektlösa och uppkäftiga sätt att leva. Till ringa tröst för de drabbade förstås.
Skogen är ju dessa brukares levebröd men naturen har många ansikten för att inte bara tala elände i stormens spår. Eller stormarnas spår. Skogen har funnits i alla tider men naturen är ett ganska nytt påfund. Ett stadsbornas påfund egentligen. Skogsbruk och naturbruk - två skilda intressen som kan krocka men som borde vara varandras stöd och förutsättningar. Det senare, att bl.a. nyttja naturen för rekreation, får väl ofta vika för det tyngre skogsbruket som är lättare att redovisa i kalla slantar.
Om detta och mycket mer kan du läsa i en trevlig och nyutkommen bok – ”Mångnatur. Friluftsliv och natursyn i det mångkulturella samhället.” Boken är ett spännande resultat i följd av det nyss avslutade mångkulturåret och är en samproduktion mellan Naturvårdsverket och Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Se där hur natur och kultur gifter ihopa sig! Redaktör är Ella Johansson. I boken möter du dessutom många andra kunniga författare. Ett par lockande titlar: Är blågul islam grön? Pernilla Ouis. Eller vad sägs om: Sinnlighet i naturen av Åke Daun. Lite provocerande: Myten om ett brinnande naturintresse av Magnus Öhlander.
Boken kan beställas från Mångkulturellt centrum:
info@mkc.botkyrka.se
www.mkc.botkyrka.se
Gör det! Beställ boken.
PS Grattis Jess! DS
20070113
Parentetiskt
Välsignad vare den man, som när han inget har att säga, avstår från att med ord bekräfta detta faktum. Georg Eliot
Konsten att lägga ett träd eller att sätta en skärgårdskryssare i sjön
Gråväder, men med några blå revor ändå, och blåst. Grannens vimpel står sträckt som en stärkkrage. Som vanligt alltså denna vinter. Och på norra sidan huset har bildats en sjö i vilken våra rara jordgubbsplantor lever sitt liv på botten. Sjögubbar. Antagligen inte så bra. Inte heller är det bra att min virkeshög delvis ligger under vatten. Får väl snickra ihop lite möbler med sjödränkt stuk framöver. Det har å andra sidan hänt förr så jag vet att jordgubbarna klarar sig – om det inte fryser på nu – och det är det viktigaste. Det är som sagt en gammal rar sort från vårt släkttorp i Dalsland. Små men väldigt söta och goda. Lite smultronsmak. Skulle det mot all förmodan frysa på så får vi i stället en egen skridskobana på tomten. Kan ju vara lite kul att skrilla rund bland träden. Sen kan man ju undra varför jag aldrig har flyttat virkeshögen men man kan ju inte hinna allt eller hur. För övrigt tror jag att vi får ro för att komma över till komposten.
Ser i morgonavisan att borgarna i stan, ja i Stockholm då, tänker sälja ut delar av lägenheterna i miljonprogrammet. Ska bli bostadsrätter. Smart idé eftersom underhållet är tämligen eftersatt. Lämpar man över kostnaderna på intet ont anande köpare! Det är inga småpengar det handlar om när balkongerna håller på att rasa i backen för att undermålig betong har vittrat sönder. Och vad kostar det inte att rätta till bågnande väggar? Stambyten. Allt! Låter inte som en lika lysande affär för köparen som för säljaren – stan. Gör nåt roligare för pengarna än att köpa ett eländigt dyrt renoveringsobjekt om du nu råkar gå i de tankarna!
Fick rapport från udden hemma i Dalsland att en av våra tre jättegranar gav upp i stormen häromdagen. Turligt nog hade den fallit exakt så som man kunde önska och då ska man veta att denna sektor är smal! Det kunde ha gått åt fanders med dasset eller ännu värre nåt av husen. Slotten. Nu gäller det att få ner de andra två i mer ordnade former. Behöver rekrytera en kranbil för det jobbet och ta ner dem bit för bit. Det blir väl Ingemar på Sjövik som får hålla i sågen, han är förbenat duktig på sånt. En konstart jag kan känna en stor respekt för. Jag minns när jag själv skulle fälla grannens stora och skräpiga asp härom året. Den vispade under några hisnande sekunder runt ett par varv innan den föll i backen åt precis andra håller mot vad jag hade planerat. Nu gjorde det inget för ytorna runt trädet var fria och jag kunde lite högmodigt berätta för häpnande och lätt skrämda åskådare, d.v.s. grannen och kära sambon - att jag tyckte det var bättre att lägga ner den åt det här hållet istället. På frågan varför fick de inget bra svar. Huvudsaken är väl att trä’t är nere – tyckte jag lätt sårad. Jag har i alla fall omdöme och självbevarelse nog att inte ge mig på granarna vid stugan. Skulle inte vilja se dem vispa runt några varv innan de slutligen bestämmer sig för ett håll att ramla åt! Husen har visserligen kraftiga takstolar men det finns ju gränser.
Annars lärde jag mig mycket av Kalle på Ornö. Han var klockare där och en mycket vis gammal man. Jag lärde känna honom som den alltiallo han var på varvet på Gålö där vi hade båten några år. Varvet hade redan då sett sina bästa dagar och slipen var en synnerligen vansklig historia. Ett stort äventyr var det varje gång båten skulle upp eller ner. Vår båt var inte så stor, som jag tidigare beskrivit, men Kalle sjösatte jättelika långa och smäckra skärgårdskryssare på denna arma och skeva räls. Ett veritabelt konststycke! Han satte sig på sin pall, tände pipan och plirade på den långa slanka seglaren på den skraltiga slipvagnen. Gick upp och bankade i en kil nånstans där han tyckte att den behövdes. Det tog sin tid men tid hade han gått om. Bara det! Man får inte tvinga naturen utan spela med den, sa han och det gjorde han verkligen. Med små, små mått och steg vägde han av och fick båten precis dit han ville. Hjärna framför muskler var hans devis. Åtskilliga är de tillfällen jag hör hans kloka ord eka från den himmel han nu befinner sig i. Ta inte i! Väg av! Ta’t lugnt! Använd huvudet mer än armarna! Den stress som bet på honom fanns bara inte. Var finner man sådana människor idag?
20070111
Pengar, värde, värdighet och självrespekt
För flera år sedan hörde jag en sommarpratare, tyvärr minns jag inte hennes namn, berätta följande lilla historia: hon (prataren) och hennes bror satt i sin barndom och spelade något spel. Hon fuskade vilket en observant morfar la märke till. Denne morfar var inte bara observant utan också insiktsfull. Istället för att basta barnbarnet för hennes tilltag gick han bara förbi, klappade henne lite vänligt på axeln och viskade – känn efter! Psykologi på högsta nivå! Han tilltalade naturligtvis hennes djupaste självrespekt eller värdighet. Jagets äkta kärna. Jag är övertygad om att vi alla äger denna kärna men att den kan utvecklas olika beroende på hur kärleksfull miljö den möter. I den bästa av världar blommar den ut och bidrar till kärleksfyllda möten. I sämsta fall kan den nog kapslas in i ett hårt skal med förlorad förmåga till empati som följd. Har jag ingen kontakt med min självrespekt, hur ska jag då kunna respektera andra?
Hur påverkas vi då generellt, som folk och samhälle, av den omvärld vi möter idag? Är det en gynnsam grogrund där värdigheten frodas eller en kargare miljö som får vår självrespekt att skrumpna och kapsla in sig? Vännen Annika Borg behandlar ofta detta tema, bl.a. i sina ”Tankar för dagen” i radions P1. Det är inte många andra som talar om värdighet idag. Ett tecken i tiden? Själv kan jag inte frigöra mig ifrån tanken att marknadsfundamentalism och/eller ivrig och okritisk teknokratism knappast gynnar det rent mänskliga mognandet. Däremot skapar en sådan kultur miljömässiga komplikationer men det får bli en parentetisk fråga i det här sammanhanget. Läs gärna den finländske och pessimistiske filosofen von Wrights tankar!
Marknaden är bra på att hantera varor – köp och sälj. Den var aldrig ämnad att hantera mellanmänskliga processer. Jag är rädd för att vi idag, för att ta till en matematisk term, extrapolerar köp- och säljmekanismerna in i de mjuka rum där de inte har att göra. Vad jag menar är att med den idag ökande kundorienteringen som grundsyn i samhällskulturen så smyger sig också oönskade element omärkligt på oss, element som påverkar vår syn på varandra och hur vi förhåller oss. Det är så lätt idag att vara politiskt korrekt och lite klatschigt tala om entreprenörskapets och kundorienteringens frälsning i snart sagt alla verksamheter. Må vara att det skapar en bättre effektivitet och högre produktivitet mätt i ekonomiska termer men allt handlar nu inte om ekonomi. Priset för värdighet och självrespekt – värden för hur vi ytterst sedan behandlar varandra – mäts i en annan valuta än kronor och ören. Även den så hyllade valfriheten har ett pris som inte nödvändigtvis räknas i pengar. Valfrihet är som bekant ett relativt begrepp. Valfrihet till eller från vad? Varje tillval innebär samtidigt ett frånval. Hur många av oss tänker på konsekvenserna av de frånval vi samtidigt gör när vi ofta i okritisk yra gör våra tillval? Och min frihet din ofrihet. Det handlar om en balans mellan individen och kollektivet. Individens totala frihet skulle medföra ett samhälleligt fullständigt kaos och paradoxalt nog innebära att individens frihet reduceras till noll. De käcka gossar som så ofta propagerar för minskad politisk makt, själva varande politiker, har nog inte riktigt förstått sitt uppdrag enligt mitt sätt att se världen.
Med risk för att vara tjatig – kund. Vad kännetecknar en kund? Köpare och konsument är två synonymer. Man finner kunden i en affärssituation. Det sägs att kunden alltid har rätt, och det låter ju bra, men verkligheten pekar mot något annat. Fråga Sverker! Lustigt nog tycker jag det verkar som om, ju mer kundorientering desto fler kunder som inte har rätt. Eller blir lurade. Värt att fundera över även om detta också får bli en parentes idag.
Som kund är jag oftast anonym och avpersonifierad. Begreppet patient eller elev m.fl. rymmer en annan och djupare dimension med mänsklig anknytning, det där som morfar kände till – även om det naturligtvis kan slarvas också med patienter. Därför är jag hellre patient än kund på sjukhuset även om kund- eller marknadsorienteringen möjligen driver fram en effektivare enhet, ett produktivare sjukhus mätt i pengar. Därmed inte sagt att inte också sjukvården, skolan och andra institutioner där mellanmänskliga verksamheter bedrivs behöver utvecklas. Självklart är det så. Men sättet att närma sig nödvändiga förändringar blir annorlunda med olika utgångspunkter – t.ex. pengar eller värdighet. Ibland kan en ekonomiskt olönsam investering vara värdig och mänskligt (och ofta även miljömässigt) mycket lönsam. Den ekonomiska bördan får i så fall bäras solidariskt – ännu ett bortglömt begrepp idag – av kollektivet. Skatt.
20070110
Celiaki - att vara glutenallergisk
Celiaki, glutenallergi eller glutenintolerans – man tål inte mjöl eller produkter som har mjöl i sig kort och gott. Havre går trots allt bra, påstår i alla fall de flesta forskare om jag fattat rätt. Men då ska den vara väldigt ren. Det är inte själva mjölet som är boven i dramat utan proteinet gluten som finns i mjöl, det som gör degen och brödet segt och gott för att uttrycka saken krasst. Som vanligt finns det olika grader i helvetet, några är förfärligt känsliga, andra mindre. Som jag som aldrig märkt nåt särskilt som jag skrev om igår. Diagnosen kom som en överraskning.
Hemma är det knappast några problem även om det handlar om mycket mera än att undvika bröd. Vanligt bröd alltså, för det finns så klart specialbröd. Men många fler produkter än man anar innehåller gluten, många gånger av ren slentrian anar jag, så det gäller att se upp när man handlar. Värre är det att äta ute. Du måste alltid fråga: Innehåller såsen mjöl? Är köttbullarna gjorde på skorpmjöl? O.s.v. Pannkaka är naturligtvis uteslutet liksom de flesta pajer och pizzan. Nästan allt vad kaffebröd heter utom biskvier som oftast går bra. Korv? Frågetecken. Ibland OK, ibland inte. ÖL!!! Samma sak, några OK, några inte. HP-sås? Nix!
Hemma har man bättre koll och upptäcker efter ett tag att det i de flesta fall finns fullt godtagbara alternativ till mjöl. Alternativ som även tillverkare och restauranger borde ta till sig. Red såsen med Maizena eller arrowrot istället för med vetemjöl i soppor och såser. Eller använd risstärkelse. Baka pajerna på glutenfritt mjöl. Ha en alternativbotten till pizzan. Bruna bönor, blodpudding, korv, leverpastej är exempel på produkter som kan men inte behöver innehålla gluten. Smakerna skiljer sig inte åt i någon märkbar grad. Det är kryddningen som är A och O. Här finns alltså goda möjligheter till förenkling och antagligen också till bättre förtjänst för de som tillverkar motsvarande produkt utan gluten. Och tänk om man kunde byta ströbröd mot havre i pannbiffar och köttbullar! Enkelt och lika billigt men godare! Små och enkla justeringar, och en större medvetenhet, skulle alltså vidga utbudet och underlätta otroligt för oss "intoleranta"!
Bröd är en fråga för sig. Det matbröd som finns att köpa, mest fryst, är ingen hit för att vara ärlig. Här finns utrymme för experimenterande och expantion! Man kan baka gott bröd själv, på glutenfritt mjöl, vilket jag också försöker göra trots en trilskande Kenwood - min bakmaskin som jag tidigare beklagat mig över! Ett allmänt problem med glutenfritt bröd är hållbarheten. Den är kort.
Öl är också en särskild fråga. En del öl går, som jag nämnde, bra att dricka medan andra är bara nej. Naturligtvis är det kornmalten som spökar. Halten gluten kan variera mellan sorterna och klasserna inom samma bryggeri. Ljust öl är tydligen att generellt föredra framför mörkt. Tyvärr säger jag. Livsmedelsverket har gjort en analys som finns att hämta på webben. Men vem bär med sig den överallt? Tänk om bryggerierna enkelt kunde redovisa gluteninnehåll på etiketten. Tillsammans med beska å de å sånt. Eller hur? Det verkar ganska simpelt och skulle sannolikt inte kosta mer än att man skulle ha igen pengarna i ökad försäljning.
Jag tror så här: celiaki är ett ganska ”nytt” problem. Eller kanske snarare, det är nytt att så många tycks lida av det. Lida låter ju förfärligt men du förstår vad jag menar. Producenterna, livsmedelsindustrin och mat- och kaffeserveringar, har inte riktigt hunnit med. Inte heller butikerna för där varierar utbudet kolossalt. I vissa butiker finns ett stort och brett sortiment, i andra är frågan sorgligen eftersatt. Jag tror att den butik som marknadsför sig med det breda sortimentet gör goda affärer för vi intoleranta drar ju också med oss toleranta anhöriga.
Självklart finns en förening för oss celiakier om du vill veta mer: http://www.celiaki.se/
Parentetiskt
Ett faktum förblir alltid naket, även om det skulle vara klätt efter sista modet. S.J. Lec
20070109
Sociala koder och celiaki
Har du varit med om samma sak? Som hände mig nyss och som händer häpnadsväckande ofta. Kör upp till parkeringen utanför Coop Forum i Charlottendal. Det behöver naturligtvis inte vara just den parkeringen men det råkade sig så idag. Ovanligt öde. Madame Citroën är ju lite bred över höften så jag ställer mig gärna så att jag har svängrum runt bilen, dvs långt bort. Det är skönt att kunna öppna dörrarna på vid gavel. Man får kanske gå några steg längre men det lär ju bara vara nyttigt. Så gjorde jag idag också. Citroënen tronade i nästan ensamt majestät långt därute på den nästan tomma parkeringen. Nu börjar du ana eller hur? Javisst, när jag handlat färdigt en kvart senare och går ut till bilen så har den fått sällskap. En stor Volvo kombi står parkerad precis bredvid. Så nära att bredvid nästan vore fel att säga. Att äntra bilen är som att försöka tränga sig ner i brevlådan. Kan jag tro alltså, jag har faktiskt aldrig prövat. För övrig är parkeringen lika öde. Visst känner du igen’et? Förklara gärna för mig varför man gör så? Är det nån sorts social signal jag missat? Eller värre, på pin kiv?
Liknande händelser upplevde jag på sjön så många gånger att det var en av anledningarna till att jag tröttnade på båtlivet och sålde segelbåten. På sjön kan jag ändå förstå tanken – har han kommit in i viken så ska väl jag också klara det! Inga grynnor alltså. Ut med fendrarna bara! Så ligger man där i den öde viken, tajt sida vid sida som ett förälskat par. Vår båt var så låg att vi dessutom allt emellanåt fick tjänstgöra som askkopp till bättre bemedlade personer i högre och fetare båtar. Och vi som inte ens är rökare! Man får förresten vara glad att ingen loskade ner en prilla på oss för det hände aldrig såvitt jag minns.
Ibland flög svartalfen i mig och jag funderade på att lägga ut en båtatrapp utan köl på något riktigt grunt och grynnigt ställe. Bara för skojs skull liksom. Kära sambon delade inte den sortens humor så det blev inget av’et. Det är ju hon som bestämmer fast det gillar hon inte att jag säger – då när jag vågar mopsa upp mig. Jag bara skojar. Men på parkeringen utanför Coop finns väl ändå inga grynnor?
Förfärligt vad jag är händelsestyrd! Har jag ingen egen vilja alls? Idag hade jag tänkt vara betydligt allvarligare och skriva om celiaki eller på vardagsspråk glutenallergi. Jag föredrar som du vet glutenallergi framför glutenintolerans som låter så tillsnöpt. Eller ännu hellre celiaki som låter som nån frestande japansk anrättning.
Intolerant? Jag har egentligen inget alls emot gluten! Tvärtom. Det är ett trevligt litet protein som farbror doktorn talat om för mig att jag ska undvika. Jävligt noga, som han sa. Vem blev förvånad om inte jag. Vuxna karl’n. Har alltså traskat omkring en stor del av mitt liv i total okunskap om denna åkomma. Har aldrig märkt nåt särskilt. Nu lär det inte vara så ovanligt har jag förstått. Många knallar uppenbarligen runt med lite diffusa symtom. Äsch, lite stressmage får man väl tåla! Ingen fara. Det har varit lite körigt på jobbet du vet. Så sa nog jag också. Inget att bry sig om. Så var det celiaki!? Adjöss du härliga nybakade fralla! Det är i alla fall nästan sant. För dig som är lika ovetande som jag var kan jag berätta att du finner gluten i alla våra sädesslag. Fast havre går att äta (anser de flesta forskare). Men då ska den vara behandlad utom synhåll för de andra syskonen!
Imorgon tänkte jag berätta lite mer om livet som celiakist eller, tja, livet som intolerant då. Jag har lite tankar och några idéer. Men innan jag slutar för idag vill jag berätta vad de nya orden från igår betyder – så att du åtminstone får sova i natt!
Blingbling = glittriga och pråliga smycken som ska visa att man är rik.
Datalektiker = person som inte lyckas lära sig att använda dator och Internet.
Flexitarian = person som ”flexar” mellan vegetarian och allätare – det hade du listat ut?
Brattig = snobbig, överklassig. Det gissade du också eller hur?
20070108
Pillerier och blingbling
Jag behöver nya glasögon. Kan nån låna mig ca sjutusen laxar? Större bokstäver på skärmen får knappast plats. Det blir så mycket scrollande. Scrolla förresten – det visste man inte vad det var för kanske tio år sedan. Tänk vad många nya ord vi har att lära oss! Sverka är bra tycker jag – att reklamera efter Sverker O på Plus. Eller nånannanism - att någon annan får ta hand om ett problem. Den måste jag använda. Nä, du vet, det här är inte min grej - nånannanism. Dricker du förresten vuxenvälling? Fast du kallar det förstås caffelatte. Kanske att du också kranar? Häller upp vin ur en vinbox. Nu får du själv fundera ut vad följande nya ord står för: backflyt (inte så svårt eller hur?), blingbling, datalektiker, flexitarian och brattig.
Idag hade jag tänk citera ytterligare kloka tänk av Kahlil Gibrans alter ego Profeten men eftersom jag ser så glest med mina gamla glasögon hittar jag inte boken i bokhyllan. Kom just på att jag fortfarande saknar min Don’t panic om Troed Troedssons syn på paradigmskifte. Kanske att den kommer fram med nya glasögon? Visst är vi mitt inne i ett stort paradigmskifte fast kanske inte riktigt av de orsaker som TT hade tänkt sig? Det där måste jag fundera vidare på. Men okey, jag vet av mejlen att många är intresserade av Profeten. Du som kan engelska har hans samlade teser här (nästan vackrare på engelska än på svenska): http://www.leb.net/mira/
Mer av en slump hittade jag istället en annan lite bortglömd bok – Pillerier av Gösta Frick. Utgiven 1960, ett gediget gammalt årtal. Här följer en dikt jag skulle vilja tillägna min speciella favorit Jan Björklund som ju vill ha ordning och reda. Vad bra då att dikten heter just Ordning och reda!
Tänk om dagarna kom i en röra?
Det fick dom verkligen inte göra!
Tänk om veckans dagar blev störda
- måndag på tisdag och onsdag på lörda’!
Tänk om månader kom när dom vill –
september i juni och sedan april.
Tänk om den femte följs av den fjärde.
Då vore verkligen fara å färde.
Detta är alltså en benhårt fastslagen sats,
att datum bör verkligen veta sin plats!
Slog mig att det en gång i kära Provinstidningen (PD) en gång stod: Det blir torsdag på onsdag istället för på lördag. Nu var de inte så virriga som man kunde befara utan Tyrckfelsnisse hade varit framme – det skulle inte vara torsdag utan torgdag.
Samme Nisse spelade spratt i en så allvarlig sak som i en dödsannons: Snickaren sörjes närmast av två bräder. Man får väl ändå anta att snickaren smålog lite i sin grav?
Hur var det nu, kunde du låna mig lite stålar?
20070107
Ett fjädrans fågelliv
Att skator kan vara retsamma - jomenvisst! Vi har ju två katter som håller tomten fri från både det ena och det andra, bl.a. grävlingar som jag tidigare skrivit om. Nu är det inte våra katter, vi har dem bara anställda liksom. Eller rättare sagt, vi har ingått en tyst överenskommelse med de båda, Findus och Snobben, att de disponerar vår skogstomt för sin jakt och vi slipper råttor och möss helt enkelt. Vinn-vinn tycker vi. Till våren blir det kanske så att huset begåvas med en vovve och då får vi antagligen sluta en ny överenskommelse. Men den tiden, den sorgen.
Findus funderar nog med ålderns rätt på att pensionera sig tror jag. Hans kroppsspråk talar för det. Han rör sig numera ganska slött även om han säkert skulle föredra att kalla det för värdighet. Han vaktar inte, eller snarare äger inte gatan längre. Inte heller bryr han sig om våra fjäderbeklädda vänner. Jag tror han blir lite snurrig av flaxandet. Snobben däremot är mycket fågelintresserad, som den värsta ornitolog. Som salig farsan. Nån värsting till ornitolog var han väl inte farsan men han kunde ändå jaga upp oss mitt i natten för en kylig cykeltur ut till Ågesta, som var rena vischan på den tiden, för att kolla pippi. Min kikare immade oftast igen och för det mesta såg jag inget alls. Kråkorna såg jag utan kikare men de fanns ju hemma också. Den största behållningen var den varma chokladen i termos och ostmackan med stekt ägg. Håll med om att det är något rörande med fanatiska ornitologer. Åker 100-tals mil för att spana in nån vilsekommen mås med tre tår eller nåt sånt. Ibland tänker jag – tänk om pippin bara visste vilken uppståndelse hon eller han orsakat! Movie star!
Snobben är ingen finsmakare som skiljer på rara arter och sånt krafs. Pippi som pippi liksom. Kanske har han ett horn i sidan till oss eftersom vi satt upp fågelbord och automater utom räckhåll för honom. Vi har också klätt in de träd vi har holkar i med en krage av hönsnät för att skydda fåglarna från ovälkommet besök under häckningstiden. En gyllene tid som snart nalkas! Kanske blir han också trackad av småfåglarna, trygga på fågelbordet - fåglar är inte dumma - på ett för oss okänt språk? I så fall är han ju korkad som sätter sig därunder och ser obegåvad ut. Vår stora skatfamilj är i alla händelser inte känd för sin subtilitet. Möjligen dumdristighet. Här handlar det om så öppen mobbing att en mänsklig motsvarighet hade varit ett klart fall för polisingripande. De sätter sig i en tät ring kring Snobben, ibland så nära som en dryg meter, och flaxar, hoppar och hånskrattar. Stackars Snobben blir helt yr i mössan och vet inte åt vilket håll han ska göra sitt utfall. Han blir helt enkelt sittande orörlig djupt generad så som bara katter kan bli. Men han har å andra sidan sig själv att skylla. Jag tycker mig vid dessa tillfällen kunna ana glimten av skadeglädje i de mer försiktiga finkarnas ögon där de sitter på tallegren och betraktar skådespelet på lite lagom avstånd. Jag kan ha fel förstås.
Och nu har jag med skrivandet lyckats fördriva en god stund av den tid jag ursprungligen hade avsatt för städning……….. Art before cleaning!
Parentetiskt
Läs högt och fort följande tre ord. Fundera sedan över hur du läst....
- Potatismos
- Rotmos
- Plåttermos
Nå?
20070105
Kenwood - eller att öva sitt tålamod
Idag är jag lite förbannad. Antagligen en synd på själva trettondagsafton men vad gör man. Jodå, jag tappade ytterligare en pizza på golvet, denna gång utan fyllning men ändå! Kära sambon börjar oroa sig för min motoriska och mentala status och har nu beordrat mig att bara göra en sak i taget. Inte fem – som vanligt. Men jag kan väl inte rå för att bakpappret är så halt? Eller glatt, fast det ordet för tankarna åt fel håll liksom.
Nu är det inte pizzan som gjort mig på dåligt humör – den plussade bara på - utan bakmaskinen. Eller snarare Kenwood personligen. Har du någonsin försökt komma fram till en kundtjänst eller en serviceavdelning hos något av de moderna företagen? Rena Kafkaupplevelsen! Förr, då det som bekant var bättre, huserade företagen i en byggnad. Oftast av rejält tegel. Gärna med en rosenrondell utanför och parkeringen bredvid en tydlig entré. Vajande flagga med firmasymbol. Kundtjänst omedelbart innanför dörren. Ett telefonnummer. Ordning och reda. Företagen idag är typ imaginära eller virtuella. De finns överallt – runt hela vårt sargade klot - och ingenstans. Den rejäla tegelbyggnaden har ersatts av en diffus dimma känns det som. Framför allt är det omöjligt att hitta någon som tar ansvar.
Så här är det, att bakmaskinen fubbar varför brödet inte blir färdigbakat. Jag vet faktiskt inte om man ska skylla på maskinen, som är ny, eller om det är skit bakom ratten. För att vara ärlig. Nu var det just den frågan jag hade tänkt reda ut genom att bara skicka ett enkelt mejl till just kundtjänst eller så. Lätt som en plätt! Trodde jag ja. Ända tills jag började söka efter den lämpliga mejladressen. Efter en timmes surfande på sökordet Kenwood vet jag nu allt om tuners, högtalare och all annan hem- och bilelektronik. Intressant på sitt sätt men inte riktigt det jag sökte förstås. Jag har också lärt mig att Kenwood är spritt över hela världen – men saknar kontor i gamla Sweden. Å andra sidan känner jag numera till servicekontor i Great Britten och i Sudan. Men dit finns det bara telefonnummer. I England svarar ingen och till Sudan törs jag inte ringa. Jag är för dålig på sudanesiska.
Fortsatte surfa och fann via Norge en länk som visade att Kenwood faktiskt också tillverkar köksmaskiner – något jag nästan börjat tvivla på trots det handfasta beviset i köket. Här borde det finnas en sida med en mejladress att rikta min enkla fråga till! Men så icke. Åter några underliga och långa telefonnummer som vetitusan vem de går till. Känner i alla fall en motvilja mot att ringa mer. Man blir antagligen bara skickad runt i en evig cirkel tills man ger upp av sig själv. Utmattad. Så som när man ringer Apoteket.
Det var nog inte bättre förr, men ofta var det enklare. Det sägs ju att alla våra apparater ska spara tid, hur det nu går till, men jag vet inte. Tvivlar. Och vad göra nu? Slå maskinen i spillror och njuta av människans seger över tekniken? Emigrera till Sudan? Testa alla inställningar tills mjölet i butiken tar slut? Nu har de ju funnit ut att jag är glutenintolerant som det heter, utan att jag någonsin känt några symtom, varför mjöl är lika dyrbart som guld. Nästan i alla fall. Jag gillar förresten inte själva ordet intolerant, det är inte så jag ser mig själv liksom även om jag ser en massa annat. Jag gillar heller inte Kenwood! Men jag tar gärna emot goda råd! Särskilt dyra!
20070104
Har du märkt att det är ett nytt år?
Så är det ett nytt år då. Jag tycker det känns precis likadant som förra året? Samma väder. Samma gamla slitna spegelbild. Behöver nog förnya mig. Vädret är väl inget att göra åt däremot men, som jag tidigare sagt och fortfarande står för, det passar mig ändå bra. Och tänk om sölige plåtisen hinner hit med mitt snörashinder innan det blir snö, för förr eller senare dimper det väl ner sånt. Snö. Bäst av allt, när jag nu ställer om alla – och det är många ska du veta – våra timers (tajmrar?), så är det åt rätt håll!
Själva inträdandet i det nya året skedde som planerat i det vackra Bjursås. Under mycket städade former som så ofta nuförtiden. Inte för att jag känner att jag har framtiden bakom mig men det vilda festandet hör onekligen dåtiden till. Att slumra sött i Morpheus’ hage känns mera bekvämt än att rumla runt med Bacchus om jag säger så. Levern har väl ändå fått sitt under åren antar jag. Och dystert lyssnar jag till nyheterna dagen efter, d.v.s. under nyårsdagen – misshandel, våldtäkter och annat allmänt svineri i fyllans spår. Man får känna sig privilegierad som ”bara” haft trevligt i goda vänners lag. Skratt. God mat. Lagom med dryck. Man går Morpheus till mötes med ett brett leende på läpparna. Det är helt klart inte alla förunnat har jag fattat.
Efter en nyårsdag i långsamhetens tecken - dock inte i baksmällans – så for vi till vårt andra hem, stugan på udden i Vänern. I strålande sol tog hon emot oss. Högt vattenstånd. 104 cm över referensytan om det säger dig något. Yttre delen av bryggan låg och flöt men det får bli ett senare bekymmer bestämde jag mig för. Allt stod annars väl till med våra tre små hus – Scatula, Schatullet och Turris. Vad det betyder? Liten ask, lite större skrin och slott. Allt anspelande på husens respektive storlek. De är inte stora men de är i alla fall tre stycken. Turris, slottet, är på 10 kvm men ändå. Alla slott behöver väl inte vara så himla stora. Som du förstår ligger det lite ironi i namnet. Funderar på att kalla mig hemmansägare precis som salig morfar i Asker (på Närkeslätten).
Och vårt nyplanterade värmländska paradisäppelträd verkade vara intakt i sin bur av hönsnät. Bävrarna hade heller inte stökat om i träden nere vid stranden. 
Upptäckte sen på vägen hem till våra vänner i trakten, där vi ämnade att kinesa under natten, att ”torpvägen” var försedd med en ny järnbom. Vägen leder ner till vårt gamla kära släkttorp Stenrönningen, som numera inte är vårt för all del, men det var ändå tråkigt att se. Jag förstår trots allt den nuvarande ägaren som på kort tid råkat ut för tre inbrott. Huset ligger väldigt avsides inne i en glänta i skogen. Tiderna förändras men jag har svårt att kalla detta utveckling. Nåväl, vi hade under kvällen ytterligare en trevlig och städad samvaro med utsökt mat i goda vänners lag.
Innan det var dags för hemfärd beslöt jag att tvätta av bilen som var helt nedsölad av vägsalt och lera från de Dalsländska grusvägarna. Fick bli tvättautomaten på Statoil i Åmål. Den brukar vara bra. Glänsande kom Madame Citroën ut på andra sidan. Hon har förresten inte knotat en enda gång under resorna runt i mellansverige utan burit oss mjukt och säkert fram över alla knaggliga vägar. Tycker förresten att trafiken blivit lugnare? Inte lika trevligt upptäckte jag nu när hon var nytvättad att någon backat in i hennes bak. Inga större skador men fullt synliga. Tror du denne någon hade meddelat oss? Icke! Min fantasi skenade förstås iväg – det var säkert nån i en för den personen alldeles för stor bil, antagligen en sån där SUV – broilermoppe – som har noll koll på var bilen börjar och tar slut. Hur som helst, hade han/hon bara meddelat mig så hade jag sagt – det är OK. Glöm det hela. Värre är det inte. Istället får han/hon nu dras med en eroderad självrespekt. Ett högt pris att betala!
