Tillhör du dom som gillar reklam? Jag gör det inte! Nu ska man väl inte vara så kategoriskt småaktig så jag ändrar mig genast till dålig reklam. Och för mycket reklam. Och definitivt inte mitt i känsliga filmer - så grattis Clas Eriksson och salig Vilgot Sjöman! Därmed har jag väl täckt in 99% av all reklam. Men ändå.
Trots allt har jag ju lagt märke till en påträngande trend just nu vad gäller TV-reklam i alla fall; snutten måste avslutas med en klatschig slogan på engelska. Naturligtvis inte uttalad av nån pipig sopran, en mörk baryton eller åtminstone en alt ska det vara. Tänk om man skulle börja praktisera det i det vardagliga livet? Så här:
- Älskling, nu har jag tömt soporna! Because you’re worth it!
- Titta så fint jag tejpat ihop farmors gamla pinnstol! Designing good life!
- Oppsan så fel det blev! Useless with love!
- Jag tror jag tar mig en liten rackarbajsare! Make me feeling good! Alternativt:
- Jag tror jag tar mig en liten rackarbajsare! Because I’m worth it!
- Blodpudding! I’m loving it!
- Aj, aj, aj så ända in i Hellboms gamla lada! Min arma tumme! Building a better world!
- Jag jobbar i växeln. Connecting people.
- Skäll inte på mig! I’m your number one!
- Vadå? Jag älskar ju visst svärmor! Driving me crazy!
- Oj, förlåt, jag släppte visst lite väder! Much ado about nothing! (Sv övers Mycket väsen för ingenting, Shakespeare)
Vad säger du? Håll med om att det skänker lite mer glans åt vardagen i alla fall. Fast var sjutton hittar man den där förföriska barytonen? Själv är jag ju tenor. Tror jag struntar i’et i alla fall! Dessutom skulle hustrun börja undra mer än hon redan gör och det vore inte bra – because all goats aren’t at home!
Apropå blodpudding, du äter väl blodpudding med knaperstekt bacon, stekt ägg och lingonsylt? Om inte - pröva! Taste for experienced people!
20060531
Skänk lite reklamglans åt vardagen!
20060528
Heders Hammar!
Jag har aldrig varit särskilt kyrkosam. Däremot tror jag att jag sällar mig till den stora skaran människor i Sverige som åtminstone har nån form av tro. Tror på nånting utöver det vi vetenskapligt kan förklara. Många söker mening i sina liv, det vet vi. Kanske fler än någonsin tidigare i vårt högteknologiska och av ekonomi så hårt styrda samhälle. Det tycks som om vi på vår väg mot allt högre materiell levnadsstandard tappar något annat.
Nu i helgen har jag givit mig tillfälle att läsa K.G. Hammars bok - Jag har inte sanningen, jag söker den. Vilken pärla! Vilken källa att ösa klokskap och livsinsikt ur! Vilken pärla! - skulle också kunna gälla Hammar himself. Ska kyrkan som institution överleva annat än som en historisk relik omhuldad av tokskallar så är det precis en sådan ledare som behövs.
Jag vet att han får och har fått ordentligt på skallen för bl.a.sin otydlighet. Och för att vara alltför radikal. All rörelse skapar motkraft om det nu är till nån tröst för en tilltufsad slitvarg. Motsatsen gäller förstås också. Fridens liljor och rabatter och armarna i kors - men du åker baklänges in i framtiden eller omvänt sakta ur historien. Är det så vi vill ha det?
Otydligheten. Funderandet. Prövandet. Det klart att vi skräms! Komma här och lägga ett vuxenansvar på oss arma undersåtar! Komma där och behandla oss som mogna människor!
Jag minns gamle biskop Ingemar Ström - också en hyvens kille - som lika respektfullt som strängt en gång bemötte en äldre dam, enligt egen utsago kvar i sin barnatro, med uppmaningen; "väx upp för sjutton!"
Vad fräckt! Inte kunde väl...? Jo, och det är faktiskt ett respektfullt bemötande!
Nåväl, nu ska K.G. Hammar sluta. Kanske skulle jag skriva en liten hyllning i form av en motbok? Vad den skulle heta? Jag söker inte sanningen, jag har den. Förstås!
20060524
Tankens makt
Vad är en tanke? När börjar den, när slutar den? Hur börjar den. Vem trycker på knappen? Kanske är det som med musik? Var, när och hur existerar musik? När den hörs förstås! I så fall kan vi genast konstatera att döva, som faktiskt också går på konserter ibland, inte upplever musik utan något annat. Vad ska vi kalla det?
Och hur kan jag plötsligt bara brista ut i en sång om den inte redan fanns inom mig? Vilande på lagret liksom. Existerar tanken och musiken bara i det direkta nuet eller lämnar de kvar en skugga, en efterklang som också är en del av helheten? Var fogar vi in de upplevelser och känslor som de frambringat?
I orkestermusik bidrar varje musiker i orkestern till att det uppstår en gemensam klang "i mitten". Tänk om det är så med tanken också? Att den inte bor i någon särskild hörna i skallen utan bildas "i mitten" av många bidrag från olika håll i hjärnan? Spännande!
Tro't eller ej, men de här funderingarna leder mig nu in på regionalpolitiken! Tänk tanken (!) ovan och ge den ett makroperspektiv. Ställ dig sedan frågan: vad skiljer t.ex. Gnosjö från andra småorter och avfolkningsbygder, exempelvis Åmål i Dalsland. Just det! Gnosjöandan! Är inte den också ett exempel på något ytterst påtagligt men som ändå inte går att ta på? Nånting som uppstår i mitten av många individuella bidrag. F.ö. finns det fler "gnosjöorter" i landet vilkas namn jag tyvärr förgätit. (Du vet att förgät-mig-ej är Dalslands landskapsblomma?). I Dals Ed finner vi kanske en början till något som liknar Gnosjö?
Självklart finns en massa varierande yttre förutsättningar som skiljer orterna åt att ta hänsyn till. Det kan förklara en del men inte allt. Om det var så skulle det vara en lätt match att kopiera framgångsreceptet. Jag är t.o.m. övertygad om, att om man skärskådade orterna i detalj, bit för bit, så skulle man finna förvånande små skillnader. Det är när bitarna sätts ihop till en helhet som det uppstår något annorlunda i mitten. Tänk om man fick fatt i det! Det känns som om begreppet "kritisk massa" är en viktig faktor. Att tillräckligt många är med på båten. En annan viktig faktor är nog självsynen - martyrskap eller frimodighet. Jävlaranamma! En tredje faktor borde vara mod och förmåga att tänka nytt. Att inte lösa morgondagens problem med gårdagens verktyg utan dagens problem med morgondagens verktyg. Så lätt är det! Självklart inte men man kan alltid börja med att pröva självsynen.
20060523
Det stora Bedrägeriet!
Ja, vad ska man säga? Mer än jag inte vågar kika på mina aktiekonton i internetbanken. Är denna värld särskilt lätt att begripa? Vår värld. Hur ställer man sig till saker och ting? Jag förväntar mig naturligtvis inget svar men behöver ställa frågorna känner jag. Som den naturvetare jag i grunden är lever jag i föreställningen att det mesta omkring oss mår bäst av, eller i varje fall eftersträvar, jämvikt. Balans. När du vädrar så faller inte all frisk luft ner i en hög på golvet under fönstret, den fördelar sig jämt i rummet. Det finns i stort lika mycket luft att andas i Gustavsberg som i Åmål som på Jamaica. Eller varför inte på vårfagra Gotland varifrån jag just kommer efter några fina dagar. Du skulle också få problem när du badar i badkaret om inte denna naturlag rådde. Hur kan det då komma sig att det mesta som vi människor hitt' på ställer till sån oreda, sån obalans? Som det tycks i alla fall. Visst, tidsaspekten får inte glömmas bort. Det betyder något om vi mäter och eftersträvar jämvikt i varje fryst ögonblick eller över t.ex. 100 år. Precis som med rättvisa eller objektivitet på Sveriges Television f.ö. Ändå frågar jag mig om vårt sätt att organisera tillvaron kan betecknas som hållbart? Det känns inte så. Är det t.ex. klokt att vi bygger hela vår ekonomi på någon form av spelsystem satt i händerna på överbetalda croupiers som likt apor springer iväg i flock så fort asplöven darrar i vinden? Särskilt som det kostar alldeles för mycket att köpa spelmarker via högt prissatta tjänster och som att resultatet alltid blir en omvänd Robin Hood - från det fattiga folket till de redan besuttna. Ibland kan jag drabbas av känslan av att likt Jim Carrey vara en ofrivillig och omedveten deltagare i någon usel dokusåpa som går ut på att testa tålamod - hur mycket skit pallar dom egentligen! Kom och se! Kom och se - Det stora bedrägeriet! Och där springer man omkring som en förvirrad lilleputt och tror att man ska göra klippet! Dramaturgin är skickligt upplagd. Köp! Sälj! Nej sitt still i båten! Långsiktigt! Man hetsas runt i cirkel av det ena rådet före det andra och när man tror sig sitta säkert i sadeln - schvopp! Fel igen! Försök på nytt!
Då inträffar det fullständigt obegripliga; man gör det! Man försöker igen. Förklara den du om du kan! Är vår girighet så stor att vi inte kan motstå? Eller orkar vi inte stå emot risken att ensamma stå utanför när "alla andra" är med? För visst föreställer vi oss det, att alla andra är med och dessutom gör jättestora vinster? Såg f.ö. i dagen DN att en av rasets orsaker skulle vara vinsthemtagning. Jo, man tackar! Kul för dem. Men nu ska jag inte vara sån, en martyr, utan göra mig lycklig och fri genom att vara generös. Den mogna människan kännetecknas av viljan att ge. Dessutom lyssnar jag som alltid till min kloka vän Annika Borg (lyssna till hennes Tankar för dagen i radions P1!) som påstår att girighet och allmänt mörka tankar eroderar värdigheten och det vill jag förstås inte!
Jag har nog redan i tidigare betraktelser varit lite nedlåtande över ekonomer och skäms lite för det. Man ska aldrig dra en grupp över en kam. Dessutom känner jag flera mycket trevliga ekonomer. Men de gör det inte lättare för mig att känna förtröstan och tillit till skrået, det måste jag erkänna.
Hur som helst och strikt sakligt så är köp- och säljråden exakt lika värda i varje givet ögonblick. I ett retrospektiv är det annorlunda. Nu vet man vad man då inte visste och att ett av råden var bättre än det andra. Som Kierkegaard säger: livet måste levas framlänges men kan bara förstås baklänges. Hur sant är inte det!?
Vän av ordning vill nu påstå att det finns betydligt svårare och viktigare obalanser att bry sig om i vår omvärld. Såklart det finns! Jag behöver inte ens namnge dem. Dock tror jag att många av dem hänger samman med ekonomifrågorna och/eller de mänskliga drivkrafter som tjänar som motor i det spelsystem vi kallar världsekonomin. Den tuggan känns lite väl stor just nu. Icke desto mindre tänker jag i jämviktens namn ge mig i kast med en annan fråga - var uppstår en tanke och hur kan den processen kopplas till regionalpolitiken? För Kalle i Gustavsberg och Kajsa i Åmål är den frågan kanske lika viktig som vilken annan global fråga som helst.
Är jag i slag tänker jag också försöka förstå Troed Troedsons syn på en myrstack. Jag misstänker att det också har bäring på balans och jämvikt. Visst låter det spännande!
Till dess, hej då!
20060519
SUV
En gubbe från Slaka såg ner på sin sak,
liten och ynklig hängde den slak.
Något behövdes att stärka imaget
SUVen han ställde i nya garaget.
En bullig och vräkig låda av plåt,
en broilermoped att glädja sig åt
gör väl en gubbe ståndaktigt kåt.
Gubben från Slaka såg ner på sin sak,
som ändå inte dessvärre var rak.
Kan man verkligen dikta så? Är inte det lite otrevligt? Och vad har Slaka gjort för ont?
Jag tänkte på en sak...Tiden
Jag tänkte på en sak. Tiden. Inte så originellt kanske men rätt anständigt ändå. Man kunde ju tänkt på värre saker. "Har du tid ett tag?" Vilken dum fråga! Det vet man ju inte förrän man ligger där i en etta med lock och med notan i hand. Som när man handlat på krita. "Jo, det hade jag väl haft." Egentligen är det bara fantasin om min fortsatta existens som jag kan sätta i pant.
Vi jagar tid som gick den att spara på hög när den inte ens finns så länge att du hinner sätta ner foten i backen - och vips, då har den ju redan försvunnit. Ett slags ögonblickets kretslopp ungefär som decemberlönen. Vi försöker springa ikapp tiden när vi hela tiden är mitt i den. Så måste det vara eftersom den fortfarande finns när vi stannar upp, eller hur? Varken bakom eller framför utan rakt under. Det värsta är kanske att vi ändå hetsar varandra att kuta allt snabbare. Och allt snabbare försvinner den tid vi försöker springa ikapp likt moroten framför åsnan. Men hallå!
Jo jag vet, det är skillnad mellan Kronos, den mätbara tiden som egentligen är rörelse, och Kairos som är den upplevda. Den senare kan ju vara raka motsatsen mot rörelse, t.ex. i väntrummet hos tandläkaren, på apoteket eller på ett uselt enhetsmöte. Just därför är de ställena antagligen hälsosammast att vara på. Om du ändå inte vill sitta där, så sluta att springa. Stanna upp, möt mig i nuet! Carpe diem!
20060518
En regnig dag. Men vadå?
Det regnar ute. Typiskt! Inte underligt att börsen rasar. Efter en veckas sommarväder nyligen och börsrally så är allt åter vid det gamla vanliga - regnigt, kallt och börsdepp. Vädret kunde vi alla förutspå. Börsen kunde åtminstone jag ha förutspått - och borde väl egentligen har förvarnat - i ty jag för några månader sedan äntligen köpte in mig i vinstmaskinen. Tjoho! En psykolog skulle skaka på huvudet och ställa mig frågan: ser du nåt mönster? Och då mena mig, inte marknaden! Det kan förresten gälla marknaden ocskå! Jo, det gör jag. Jag brukar haka på i nerförsbacken. Vad kan det betyda annat än jag har en god anledning att deppa? Det är i sanning en regnig och deppig dag.
Å andra sidan - det där är ju historia. Solen kommer snart fram igen. Och vad jag förstår så finns det ingen egentlig anledning till att marknaden ska braka sönder och samman. Säger ekonomerna i alla fall och då vet man väl aldrig i och för sig. Tänk dig ombytta roller - att läkarna hade samma träffsäkerhet i sitt arbete med analyser och prognoser som ekonomerna. Kusligt! Vem skulle våga närma sig sjukhuset? Vore kanske bättre, apropå psykologer, att de styrde marknaden? Om nån nu överhuvudtaget styr vilket jag betvivlar.
Skitsamma, det finns nog ingen anledning att deppa alltså. Titta nu istället ut på de skira och sköljda björkarna! Konstverk! Och kolla vad det nyvattnade gräset gror! Alla naturens färger har blivit duschade och putsade och våra kamrater pollenallergikerna kan åter förhoppningsvis vistas ute. Bara det! Snart får också skomakaren sin traditionella ledighet mellan hägg och syren. Då är det brottsligt att inte gå ut och lukta! Så ses vi senare i syrenbersån och tar ett kylt glas Cassal Garcia! Vem sa att det var en deppig dag?
20060517
Finns det nån tjänst mot yr i huvudet?
Tjänstesamhället! Jag blir inte klok på det! Hörde på radion hur dyrt det är att ta studenten idag. 3 000 - 10 000 kr för kläder och kalas, är det vettigt? Även om så vore så straffar faktum ut många unga kamrater från festligheterna, alla de som helt enkelt inte har råd. Grymt, för självklart ska man ha fest efter 12 år i skolan! Fest, där alla berörda enligt min ålderdomliga syn på gemenskap ska ha möjlighet att vara med!
Men det var inte studenten som fångade mitt egentliga intresse utan just tjänstesamhället. Jag får ingen ordning på mina tankar. Länken mellan studenten och tjänstesamhället var att jag hörde att man kan köpa ett studentkit, light, medium och grandiose - eller vad klasserna nu heter. Medium innehåller såvitt jag kunde begripa mössa, vinglas, visselpipa och trosor. Just det trosor! Kanske finns det en trist koppling mellan visselpipa och trosor men så hoppas jag verkligen att det inte är menat! Dyra är de i alla fall, kitsen. Medium kostar 700 kr.
Idag växer det upp massor av små tjänsteföretag som exempelvis säljer just studentkits, fixar bröllopet, stajlar om hemmet inför försäljning, ordnar trädgården - ja som fixar allt möjligt tänkbart och otänkbart. Det är väl bra! Jo, det kan jag ärligt tycka men jag anar också en medaljens baksida, ett ständigt upptrissat pris för många saker som för inte länge sedan var "gratis". Ingick i levnadsmönstret. Man gjord'et själv utan större åthävor. Den rättrådige hänvisar nu förstås till valfriheten. Repliken blir då; fråga vilken förälder som helst till ett tonårsbarn hur väl parollen valfrihet fungerar i praktiken i dessa grupptryckens förlovade dagar! Och som om vi vuxna var utan grupptryck!
Men den intressantaste frågan är trots allt den jag inte kan röna ut på egen hand. Eller snarare sagt frågorna med självklar grund i - vem/vilka tjänar på detta system?
Jag inser att tjänsteutövaren gör det, vad vore annars vitsen? Därmed rullar det väl in en massa skattekronor. Bra! Å andra sidan driver det upp priserna på tjänster som egentligen är onödiga, något som på sikt riskerar att öka klyftorna i samhället. Förstå mig rätt med "onödiga" och absolut inget ont om utövarna. Det är strukturerna jag möjligen vill ifrågasätta. Ligger det inte också ett visst egenintresse i att "bra karl/kvinna reder sig själv? Bortsett från den misantropiska dimensionen då. Att själv sköta sin trädgård, fixa festen, sy upp kläder och städa (jo, jag menar det!), laga bilen - är inte det också tillfredsställande? Bara jag hade tid!
Haken ligger väl snarast i hur vi organiserar vårt liv med arbetet som tungt nav. Tankarna mina lutar åter in mot paradigmskiftet jag tidigare tjatat om? En kittlande paradox finner vi i att alla de tjänster som erbjuder sig att sysselsätta våra ungar - dom stjäl präktigt med tid av oss! Var inte tanken tvärtom? Å andra sidan är de säkert utvecklande för ungarna.
Den ekonomiska exploateringen av vår tillvaro snuddar också vid problematiken med tjänstesamhället som jag ser det. Ta exempelvis fritidsbranschen. Jag må vara gammalmodig men jag tycker det känns galet när man måste skaffa utrustning för tusentals kronor för att åka en runda lagg på golfbanan en vacker vinterdag! Jovisst kryddar jag lite men ändå? Observera att jag inte påstår att det var bättre förr! Möjligen sundare. Kanske gladare. Definitivt var friheten större i relation till grupptryckens alla måsten som idag dunkas in i oss under pressen av en massiv marknadsföring. Om det här systemet, att allt mer "tas ifrån oss" och utförs av andra, ger plus eller minus i slutändan, det fattar jag inte. Ju mer tjänster jag köper för att spara tid (dyr tid, dyra tjänster), desto mer behöver jag arbeta för att ha råd med tjänster och desto mer behöver jag arbeta…..
Kanske finns det också andra värden än pengar som behöver vägas. Eller?
Som sagt, jag blir inte riktigt klok på't!
20060515
Idag var en bra dag!
Idag var en bra dag! Såg i PD att Åmål under första kvartalet vuxit med 21 invånare! Bara det! Vädret blev också bättre än förutspått. Bara det! Och sen ska du höra! Har du möjligen ett gammalt fotogenkök från omkring 20- eller 30-talet? Primus eller Optimus eller så? Det har jag och jag använder det varje dag hela sommaren. 2-lågigt. Vi har nämligen originellt nog ingen ström i stugan hemma i Dalsland. Men gasol då? Jovisst, men vad är det för fel med fotogen? Mer än att den nu faktiskt börjar bli lite i dyraste laget. Ta bara doften av rödsprit blandad med lite lagom av fotogen - den är fin! Inte som äkta terpentin eller tjära eller så men ändå en barndomens sommardoft! Definitivt bättre än lukten av gasol!
Faktum är att jag häromdagen trodde att jag trots allt skulle behöva överge mitt gamla kära kök, krypa till korset och inhandla ett nytt gasolkök. Köket pajjade i somras men först nu tog jag mig tid att börja rota i'et. Insåg ganska snart att det var illa ställt. Läderpackningar som totalt torkat sönder, rensnålar på kuggstänger som slitits ut, o.s.v. Ett litet läckage kunde jag visserligen laga med hårdlödning men allt det andra?
Döm så om min förvåning när jag över nätet fann en firma som hade precis alla delar - och mycket mer därtill - i lager! Idag! 2006! Bingo! Alltså, sånt blir man bara lycklig av! Var där idag och inhandlade alla nödvändiga reservdelar som de prydligt hade ordnade i en massa lådor. Heders åt Fogas AB. I morgon ska jag njuta av att pilla ihop köket igen!
Och än är dan inte slut!
20060514
Nu tar vi språnget! Eller?
Baumol. Har du hört talas om honom? En amerikansk lite udda ekonom. Han tänker lite så här: på Mozarts tid tog en timmes mozartkonsert en timme. Låter väl rimligt? Säg att en urmakare under denna timme kunde tillverka en klocka av något slag. Knappast troligt men ändå, det blir lättare att räkna. Idag tar samma konsert fortfarande en timme. Det är svårt med produktivitetsökningar i denna bransch! Man kan knappast spela in tid liksom. Men - och här kommer cloun - under samma timme tillverkas idag säg tusen klockor av en och samma tillverkare. Här har produktiviteten minsann ökat. Bra!
Men vänd på kuttingen: man skulle kunna säga att konserten blivit niohundranittionio klockor dyrare. Vad metaforen säger är att medan varor och teknik tenderar att bli billigare blir all arbetsintensiv verksamhet dyrare. Det här är naturligtvis inget nytt, inte ens för ekonomer, men värt att fundera över när alla ropar efter tjänstesamhället som en gudaskänkt lösning på arbetslösheten.
Har vi råd att klia varandra på ryggen i någon nämnvärd omfattning även under vissa skattelättnader? Knappast alla av oss i alla fall. Det finns emellertid ett osvikligt sätt och det är att öka löneklyftorna så att det blir som på den gamla goda tiden när man fick matkassen packad åt sig i affären. Ett fåtal har råd att bli mycket kliade av många. Alla skulle lätt få ett jobb. Problemet är bara att alla vi mindre bemedlade då inte skulle kunna bidra till en nödvändig konsumtionsökning och allt skulle i alla fall kollapsa. Det är inte lätt att lösa framtidens problem med gårdagens lösningar om än i nya skepnader och/eller mer av samma sak.
Jag ska inte kasta sten i glashus, jag sitter inte heller inne med nån lösning. Jag tycker mig dock ha insikten att vi behöver tänka helt nytt. Mycket helt nytt. Kanske t.o.m. helt annorlunda och därför blir jag så trött av alla käbblande politiker som tvärsäkert äger den rätta och ibland enda vägen till lösning men som i praktiken suddar runt lite i marginalerna i en gammal och mycket sliten manual. Påhejade av gamla förvirrade keynesianska ekonomer.
Evolution (som ju också i dessa dagar ifrågasätts!) bygger på långsam utveckling. Vi lägger till. Assimilerar. "Vid assimilation växer vår kunskap om världen kvantitativt och samtidigt blir vi stärkta i vad vi redan vet. Världen ser ut att stämma med vår karta och övertygelse"[1] Men tänk om Troed Troedson och hans paradigmmäklare har rätt? Att vi nu efter en långs tids evolution - en era - står inför ett språng? Ett paradigmskifte. Revolution. Vi själva behöver anpassa oss till en ny verklighet och inte, som vid assimilation, passa in verkligheten i vår gamla och kända karta. Istället för att lära oss fler och nya glosor behöver vi radikalt lära oss ett annat och nytt språk. Så som de antagligen kände sig när man insåg att jorden snurrade runt solen och var rund, inte platt. Snacka om paradigmskifte! Och sånt skrämmer ju!Tänk om det är så? Vilka lösningar på t.ex. arbetslöshetsproblematiken skulle vi då kunna tänka oss? För att inte tala om allt annat! Vad kusligt!
[1] Thomas Sewerin refererar Jean Piaget
20060513
Apoteket – hallå? Förlåt, nu förstod jag inte?
Fick nyss anledning att bli förgrymmad igen, för andra gången på kort tid! Den här gången är det vårt kärt omhuldade Apotek som är källan till min ilska. Inte bra eftersom just dom väl är till för att främja hälsan och inte tvärtom.
Anledningen var en banal skitsak; jag hade skäl att kolla öppettiderna för våra två apotek här ute på Värmdö. Klockan var 14.35 - lönade det sig att sticka iväg?
Alltså: Letar febrilt i 2006 års katalog men finner bara ett nummer - 0771 - 450 450. En mekanisk röst låter mig förstå att jag i vanlig samtalston ska tala in mina önskemål. OK, det ska väl inte vara så svårt. Den stammande och mekaniska kvinnorösten berättar att jag närsomhelst kan ropa på hjälp eller starta om. Känns betryggande!
- Vilken ort?
- Värmdö, försöker jag.
- Förlåt, nu förstod jag inte?
- Värmdö!!!
- Förlåt, nu förstod jag inte? Nämn en postnummerort, stammar hon vidare
- Gustavsberg! Det måste hon väl begripa!?
- Förlåt, nu…..
- Hjälp!!!! Hjälp!!! Men kvinnan bara hackar och tjatar vidare.
- Om du väntar så kopplar jag över till kundtjänst
- Du är placerad i kö. Kötiden är 5 minuter.
Äsch tänkte jag, nu ringer jag 118 118 – tiden börjar rinna ut om de nu stänger kl. 15 som jag tror. Men även den vägen var tilltäppt – Eniro har heller inget annat nummer att erbjuda. Nu börjar jag fundera över varför en i högsta grad publik inrättning, ett monopol, försett sig med hemligt telefonnummer? Borde det inte vara tvärtom? Vi bestämmer att sambon far iväg på vinst och förlust, det tar ganska precis de 20 minuterna som återstår till kl. 15.00. Om det nu är deadline. Trots det kan jag ju inte ge mig, eller hur? Nu är det kamp som gäller! Ringer igen.
- Vilken ort?
- Mölnvik, säger jag för att variera mig. Där ligger också apoteket Skutan.
- Mölnlycke, är det rätt uppfattat?
- Nej! Mölnvik!
- Förlåt, nu nu förstod jag inte….? Det vanliga hacket. Inte lätt att veta när man kan rulla in sin replik ska jag säga!
- Värmdö!
- Värnamo?
- Nej!!!!! – för i helvete! Men det sista vågar jag inte säga. Hjälp!!!! Starta om!!!
- Nämn en postnummerort.
- Stockholm! Sverige!
- Förlåt, nu förstod jag inte.
- Skitsamma!
- Jag kopplar….
Försöker en tredje gång med samma intelligenta dialog som resultat. Nu är dock kötiden bara en ynka minut så kör till då, jag väntar! När sambon kommer hem igen efter välförrättat ärende – som hon hann med någon minuts marginal - sitter jag fortfarande och väntar på att min minut ska rinna ut. Apoteket kör tydligen med Kelvintid eller någon annan mystisk skala där varje minut motsvaras av minst 25 vanliga minuter. Jag vet ju inte säkert för nu ger jag upp! Lägger på.
Men, men, jag måste ju bara försöka en gång till. Och se nu går det! Jag får reda på att apoteket Fyren i Gustavsberg stänger redan kl. 14.00 på lördag och apoteket Skutan i Mölnvik kl. 15.00. Vad bra att få veta och det bara efter en timmes arbete! Heja Apoteket! Teknikens seger över människan! Sen förstod jag. Naturligtvis ville dom bara pigga upp mig, och alla andra sjuklingar, för ilskan rann ju av. Särskilt uppiggad blir jag när jag tänker på vilka hejjiga konversationer alla gamla mammor skulle kunna ha med den mekaniska rösten! Man kan ju inte annat än skratta åt eländet!
PS Farfar var apotekare på Apoteket Lejonet i Åmål. Han hade minsann inga mekaniska tanter! DS
20060512
Jag tänkte på en sak
Vilse
Jag tänkte på en sak. Professor Charles Handy. Han som for vilse hemma i Irland. Antagligen saknade han GPS i sin gamla Rover.
Dessbättre såg han en gammal böjd farbror i keps som stod och hängde utefter vägkanten, så som man gjorde därute på landsbygden. Varje bil sin alldeles egen händelse på den lilla slingriga vägen. Ett äventyr. Honom kan jag säkert fråga, tänkte Charles och vevade ner rutan.
- Excuse me Sir, do you by chance know the way to the House of Archeloch?
Den gamla mannen plirade misstänksamt på honom.
- May be….
Lång paus.
- Yes, and…?
Farbror’n tuggade ett varv på sin tobak och spottade.
- Just drive this road straight ahead until you come to a long sloop ending up at an old bridge.
- Yes?
- At the left hand you see Irish Arms, the pub. Can’t miss that Mister!
- Probably not.
- Some mile before you come to Irish Arms you turn right and drive on for some ten minutes and, there you are!
- Thank you Sir!
Charles Handy for glatt iväg. Vaken gubbe tänkte han innan det slog honom hur tokigt rådet egentligen hade varit. När han skulle komma fram till bron och puben hade han ju sedan länge passerat den avtagsväg som ledde honom rätt. En annan sak slog honom också. Likheten med livet. Vår danske filosof S. Kierkegaard har uttryckt samma sak ungefär så här: livet måste levas framlänges men kan bara förstås baklänges. Kanske är det så?
20060511
Mer ris än ros!
Idag blev jag faktiskt riktigt förbannad! På riktigt. Ett av mina smultronställen är Storängsudds naturreservat ute vid Beatelund på Ingarö. Att ströva där just denna tid är balsam för själen. Ekbackarna med alla sina vitsippor! Gullvivor, Adam och Eva och inte minst kungsängsliljan. Upplands landskapsblomma du vet. Vattnet och sjöfåglarna.
Just på det ställe, syd mot Kolström, där kungsängsliljan bor som bäst och nu står i full blom har man röjt undan björk och sly ner mot vattnet. Inget ont i det, tvärtom. Säkert bra och avverkningen skedde tidigare i vårvintras. Sedan själva avverkningen har dock riset legat kvar – tills idag.
Jag gick här i förrgår också och svor då över att riset lämnats. Å andra sidan, tänkte jag, nu är det lika bra att det får ligga kvar till i vinter, annars förstör man bara ännu mer. Och det har man nu alltså gjort! Skogstraktorn har fullständigt massakrerat stora delar av denna fina mark med alla sina blommor mitt i den bästa blomstringsperioden! Otroligt klumpigt! Först häpnar man. Sen undrar man, vem ansvarar för denna fullständigt briljanta skötselplan!? Jag tror inte jag vill veta men som tur (!) är finns trots allt fortfarande blommor kvar att se. Gör det!
20060510
Bollen är rund - båsen hygieniska
Om du kan – läs Kolumnen i DN 10/5 av Jenny Jewert! Bland det bästa jag läst i frågan om EM och könshandeln! 4 mycket angelägna brev; till Zlatan, adressat okänd, Clas Borgström och till alla de som försvarar näringsfriheten in absurdum. Jag måste bara få referera några korta utsnitt. .....
”Självfallet menar jag inte att sporten är roten till sexuell exploatering. Däremot är efterfrågan en svårbemästrad rot. Var med och rucka lite på den. Den andra roten stavas fattigdom. Det visste du säkert.” Skrivet till Zlatan.
”Hej! Hur tror ni att ni kan bedöma vem som är en lycklig hora? // Sannolikheten att just du råkar föra in kuken i en kvinna som är nöjd med livet och sin försörjning är tyvärr pytteliten, måste jag meddela. // Varför tvinga omkring fyra miljoner människor per år in i sexhandeln om det finns gott om frivilliga?” Till adressat okänd.
” ’Borgström: Människohandel för sexuell exploatering är att utöva våld. Sex är en sak, prostitution en annan. Kopplingen mellan människohandel och prostitution är uppenbar.’ ”
”Handlar människovärdet enbart om självbestämmande? Eller finns det företeelser som kränker alla människors värdighet, och som det därför är motiverat att förbjuda trots att det begränsar vissa individers handlingsfrihet? // Hur långt ska vi harmonisera den gemensamma europeiska könsmarknaden? Den svenska sexköpslagen – ett handelshinder mot den innersta av inre marknader?”
Värt att fundera över eller hur? Läs hela Jennys kolumn! Ett tag framöver kan du antagligen nå den via denna länk.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=543604&previousRenderType=2
20060508
An ordinary chair
Vilka dagar! Hade det extremt skönt i helgen hemma i stugan i vårt fagra Dalsland! Det var väl bara vattentemperaturen som inte levde upp till sommarvärmen.
Nu hade jag tänkt uttrycka funderingar om vattenskotern - inte så positiva kanske - alternativt det ökade fusket med akademiska examen. Men i den fortsatta värmen är det inte så lätt att bli irriterad över nånting.
Så - istället vill jag förmedla ett par fina dikter som min kära, unga och vackra kusin och nära vän Susanna har skrivit. Tyvärr bor hon sedan länge i London så hon diktar helst på engelska. Det senare är verkligen inte tyvärr för finns det något vackrare än engelska språket varsamt och intelligent hanterat? Tyvärr, står förstås för att jag så sällan har möjlighet att träffa henne! Var så goda:
Ticking life
Heart ticking
Through day and night
While breathing, while sleeping
Trough wrong, through right
Ticking goes on
Pumping life through veins
As the future unfolds
Ensuring clockwork remains
It will jump, it will stop
Begin again, as before
Through the journey of life
And then, no more
An ordinary chair
A crumpled old chair
In the corner, no use
Collecting dust every day
With nothing to lose
A warm weight parked on seat
Filling cushion to top
With softness all around
Support and what not
A hand, stroking back
Sides and feet
How it longs to be touched
And accompanied to sleep
Now this chair
Is rugged and old
But with lots of memories
And stories to be told
20060505
Åmål i centrum!
Snarare borde man kanske fråga: centrum i Åmål? Nu ska Systemet byggas ut i kvarteret Lejonet (men var finns planen att finna på hemsidan!!??). På något sätt känns det som om stans centrum vänds bakofram. Fokus förskjuts gradvis från Plantaget och torget – den naturliga mittpunkten - till en trist parkeringsplats på västra sidan om centrumbebyggelsen där Konsum, ICA och Systemet nu kommer att samsas. Inte för att jag missunnar systemet att bygga om och ut men lite oroar det mig hur det ska gå med Mellanbrogatan - gågatan. Tappar den något av charmen eller? Särskilt nu när ICA’s ingång inte heller möter oss här längre. Visst kan det bli bra om man på något sätt knyter ihop torget – gågatan – parkeringen och Torggatan till nån slags helhet? Men det kräver sannolikt att man gör något mer av parkeringen – hur det nu ska gå till.
Bilar och parkering tycks vara problemet överallt. Åtkomlighet är honnörsordet. Helst ska man kunna öppna bildörren och bara ramla in i butiken. Parkeringar kräver stora ytor som är mer eller mindre döda, alldeles särskilt sedan butikerna stängt. Det gör väl inte så mycket om det handlar om ”köpplatser” långt ut från själva stan men mitt i! Se bara på många vackra torg i våra små och mellanstora städer, se hur de förvandlats från levande och myllrande platser till parkeringar på dan och öken på kvällen. Dynamiken drar sig allt längre bort från torget. Med undantag, visst!
Handlar det inte, egentligen, om ökad bekvämlighet? Vi orkar inte gå längre än max 100 meter? Själv har jag aldrig reflekterat över att det skulle vara för långt att gå från Konsum, ICA eller
Systemet till bilen som jag oftast och utan svårigheter parkerar på Kyrkogatan vid Plantaget eller på Hamngatan vid gamla fesketôrje (känner du igen’et på bilden förresten? Åren går. Vår 
gamla båt ligger f.ö. mitt för flaggstången). Vi som orkar, vi går en bit, så räcker de nära p-platserna till för de som inte orkar! Sämre promenadvägar finns dessutom! Vad är problemet?
Fick förresten igår båda mina hemortstidningar; Nacka/Värmdöposten och PD. Två skilda världar vad gäller i mycket. Diskussionen om parkering förenar dock liksom faktum att lapplisorna ännu lyser med sin frånvaro.
Nu lämnar jag öst för att i em åter strosa runt hemma i vårt fina Åmål, mitt hjärtas stad! För visst finns du!
20060504
Är jordärtskockan underskattad?
Piglördag. Låter gammaldags. Lillördag låter trevligare. I varje fall var det onsdag igår, en anledning så god som någon att fira lite. Alldeles särskilt som att försommaren gjorde entré kl. 13.27 här hos oss. Bjöd därför frun på middag.
Menyn, som naturligtvis alls icke kan tävla med Kungens, såg ut som följer: en skummig jordärtskockssoppa med doft av parmesan och pepparrot. Till den ett glas madeiravin av bästa sort (medium rich). Som huvudrätt varmrökt lax (hemrökt förstås) med färskpotatis från Cypern och en syrlig sallad med ärtor och äpple. Ett glas vitt vin satt som pricken över i:et (Jacob’s Creek).
Jag började med att hälla upp lite whisky! Jo, faktiskt. Men bara lite att smutta på i köket.
Skalade, delade och kokade mjuka ett par fina skockor - denna vackra lilla knöl - i ca 5 dl vatten + 1 hönsbuljongtärning. Det tog ungefär 15 minuter och en smutt.
Sen mixade jag skockorna med lite av buljongen – i en alldeles för vid skål. Glad att jag hade förkläde….. Tillbaka med moset i kastrullen och i med ca 1 msk finriven parmesan (osten får inte ta över) och 1 msk riven pepparrot (tub).
Nu blir jag lite osäker på proportionerna men jag spädde på med rödmjölk, matlagningsgrädde och lite kokosmjölk – för sötman. Mest var det nog rödmjölk. Det blev väl ungefär en liter soppa.
Kryddade soppan efter behag med salt, vitpeppar och tabasco – tack för den!
Värmde upp’en och skummade till’en med mixern, som jag onödigtvis redan hade diskat!
Nu hade jag fått för mig att det skulle vara både vackert och gott med skivade rädisor i den vita soppan, så det hade jag i. Lite spets. Jag hade fått tag i verkligt fina exemplar! Tyvärr kan jag inte påstå att de gifte ihop sig så där glimrande men det var heller inte otäckt. Gott sa frun som alltid är välmenande! Däremot tillförde glaset madeira ett definitivt mervärde! Det var vi överens om!
Huvudrätten så. Den tinade laxen la jag helt enkelt i min lilla ABU-rök men sedvanliga alspån. Räknade med att rökningen skulle ta lika lång tid som att ångkoka färskpotatisen, d.v.s. 15-20 minuter. Vilket stämde. Det gav mig tid att mojsa ihop tillbehöret - efter en liten smutt. Du får ju faktiskt smutta när du vill om du har samma fallenhet som jag för lite matlagningswhisky. Hur som helst, vispade upp ca 1 dl grädde ganska hårt. Rörde ner ungefär ett par msk majonnäs och en dutt tomatpuré. Vet inte varför jag tog det när jag hade tänkt ta chilisås? Hackade ett skalat syrligt äpple i ganska fina bitar som jag hade i tillsammans med tinade, men kalla, gröna ärtor och en kaffekopp finklippt dill. Smakade av med flingsalt och grovmalen citronpeppar.
Lite smör och salt på den varma färskpotatisen, som var helt OK, och lyckan var fullständig! Nu råkade vi ha en flaska Jacob’s Creek hemma men det går väl lika bra med annat vitt vin antar jag.
Och – vi satt ute! Koltrasten sjung men på slutet fick vi sätta på värmeelementen i taket. Vilken skön kväll! Onsdagar är bra dagar!
20060503
Med rumpan före in i framtiden? Eller gatlopp på Skänninge Marken
Du har sett Kalle Anka på julafton? Hur skulle du kunnat undvika! Hackspetten du vet – ba-ba-pa-ba-ba-bappa o.s.v. – eller hur han nu sjunger när han dyker upp lite här och var. Känns det inte lite likadant när våra folkvalda företrädare dagligen dyker upp lite här och var och kacklar? Ett löfte här ba-pa-ba-ba-bappa, ett annat löfte där ba-pa-ba-ba-bappa. I likhet med i Kalle Anka så gäller det också att puckla på varandra eller i varje fall varandras förslag i en oändlig cirkus utan ände. Einstein måste ha haft den politiska sfären som idé till sin modell av universum: sluten men oändlig!
Precis som jag sedan länge hunnit tröttna på Kalle, tradition eller ej, så känner jag mig redan riktigt less på det politiska spelet – och det med flera månader kvar till valet!
Vem talar de till? Jag känner mig i alla fall inte berörd. Det känns som att tvingas löpa gatlopp genom Skänninge Marken (absolut inget ont om den, tvärtom!) utan att få ta del av själva den folkliga festen. Mer och mer blir jag övertygad om att politikerna lever isolerade i en bubbla, ett slutet universum, där de skapar sina egna regler och sin egen verklighet. Retoriken, brösttonerna, det krystade allvaret, det totalt förutsägbara och rigida spelet dem emellan känns i varje fall så främmande i min värld, i min verklighet. Var finns dynamiken? Var finns visionerna och de stora sammanhangen? Var finns viljan att skapa en berättelse värd att lyssna till som alternativ till den gamla vanliga plotterkompotten som serveras dag ut och dag in?
Fram med nya unga förmågor! Men fort, innan de också hinner sugas in i något svart hål! Framtiden hör de unga till så det är väl inte mer än rätt att de också får styra? Visdomen kan möjligen stå bakom och varsamt och ödmjukt viska lite i örat. Så tacka av alla våra gamla kända och utslitna ringrävar, allihopa, de har alltför länge dragit ett stort och tungt lass i den gamla paradigmen! Och det ska de verkligen ha heder av! Låt oss nyfiket frejdigt med öppen famn, och inte med rumpan före, åka in i framtiden!
20060502
Behöver god kost vara kostsam?
Alla vet att närminnet kan svikta på äldre dar. Däremot tycks vi bättre minnas det som var förr. Nyss hörde jag en klok och erfaren kvinna i radions program P1 konsument som påpekade det egentligen självklara i ett rikt land som vårt – att de våra i äldrevården borde få mat som ”smakar som förr”. Gedigen gammeldags husmanskost alltså före det moderna globala köket – "konstig mat" - hur väl det senare än smakar. För våra utlandsfödda äldre gäller förstås moderlandets smaker och dofter. Vi vet ju alla hur mycket god mat och sköna måltider betyder för välbefinnandet. Tänk vad lite som antagligen skulle göra så mycket! Det vore väl själva f-n om vi inte skulle klara detta!
När jag ändå är inne på mat - en spännande asiatisk rätt eller? Nja. Celiaki är det finare namnet för glutenintollerans eller glutenallergi som vi ofta säger. Det är en livslång åkomma som tycks öka, möjligen för att vi blivit bättre på att upptäcka den. En på hundra lär ha den. Gluten är ett protein som finns i våra sädesslag med undantag av havre vilket alltså betyder att en glutenallergiker inte kan äta vanligt bröd. Nu finns särskilt bröd att köpa som är helt acceptabelt – men dyrt. Vad värre är, vete finns ”gömt” som smak- och konsistensgivare, som redning i många fler produkter än man tror. Såser, öl (malt), sojasås, blodpudding, HP-sås, bruna bönor, choklad, panerad fisk och mycket annat kan innehålla gluten. I många fall skulle det gå lika bra att använda ex. majs- eller rismjöl som ersättningsmedel vilket åtskilliga producenter också gör. Heders! Andra tror jag inte är riktigt medvetna om problemet. Visst vore det väl fint om samtliga producenter - när det går - bytte ut vete mot något annat så kan alla köpa och äta deras produkter. Det vore antagligen dessutom mer lönsamt än kostsamt!
Många caféer serverar och märker idag ut glutenfria kakor. Den vackra Hembygdsgården i Vaxholm är ett bra exempel. Fika gärna där! Liksom att många restauranger serverar glutenfri mat. Jättebra! Däremot ser man mer sällan rejäla och goda (lunch)mackor med glutenfritt bröd. För att inte tala om korv- och hamburgerbröd! En möjlig utvecklingspotential måhända?
20060501
Nu har jag deklarerat - på hedersord!
Nu har jag deklarerat – på heder och samvete! På hedersord alltså. Har du? Det är inte ofta vi längre använder ord besläktade med heder. Hör här: aktning, resning, ädel, tillit, artig, hövisk, omsorg, hänsynsfull med många flera. Hur känns dom i munnen? Smakar lite unken humus eller hur? Doftar nymoralism. Dock, hav tröst, igen skada skedd så länge som det finns moderna ersättningsord hos yngre generationer. Ord som vi äldre kanske gärna missuppfattar eller inte hör för att vi misstolkar nyanserna. Illa blir det först om ordens tynande tillvaro också återspeglar att innebörden förpassats till glömskans fatabur.
Om t.ex. hedersord förvanskats från att ha inneburit ovillkorlig ordfasthet - vid min heder - till något som bara gäller intill dess uttalaren blir avslöjad! Nesan att bli avslöjad väger tyngre än själva sveket. Tänk om det är så, då är vi illa ute!
Vi behöver vår etiska karta som guide för vårt agerande. Om inte bara orden utan själva värdena bakom orden också urholkas står vi plötsligt där med en värdelös karta, omöjlig att orientera sig efter. Vi blir förvirrade vilket är något helt annat än fria. Jag tycker mig märka att vi allt oftare blandar samman dessa begrepp. Frihet måste relatera till eller från något. Att våga göra avsteg från en korrekt karta, det är frihet. Att vilset bara irra omkring är ofrihet!
Omsorg är ett annat sånt där fint ord som man kan bekymra sig för. Håller inte det på att kidnappas av politikerna som försnillar dess rätta innebörd och förvandlar det till en klyscha som närmast betyder – att jobba inom äldrevården? Har jag fel? Det är vackert nog – att ta hand om våra gamla – men omsorg har en bredare och djupare innebörd så. Däri ryms inte bara handling utan också en mer känslomässig dimension som har med värme och kärlek att göra.
Trots min gardering ovan är jag rädd att vi faktiskt håller på att förlora något riktigt viktigt. Fyrarna på vår karta blinkar allt svagare, kartans innebörd blir allt otydligare, och vi får svårare att orientera oss. Samspelet oss emellan fungerar sämre. Osäkerhet och i värsta fall rädsla sprider sig och det vet vi ju vad det kan leda till.
Tänk om vi behöver återerövra handslaget som en tillitsgaranti? Det har vi tagit i hand på! Tänk om vi behöver öva upp vår hänsyn, t.ex. genom att i all enkelhet hålla upp dörrar åt varandra och blinka när vi svänger? Så kan vi även visa omsorg.
Tänk om vi behöver förstärka vår självaktning genom att inte skräpa ner? Varken med avfall, ljud eller destruktiva tankar!
Tänk vad en deklaration kan sätta igång! På hedersord.
