Liberaltalibaner och reklam?

Frihet. Ett inneord idag. Frihet från, för det mesta. Inte minst frihet från tvångsanslutning till olika föreningar. Nu senast är det ju studentkåren som befinner i skottgluggen. ”Frihetsfundamentalisten Lars Leijonborg hotar med att utradera högskoleväsendets värdefullaste inslag.” – enligt Stig Strömholm i söndagens DN som menar att "Liberaltalibaner vill rasera unikt svenskt kulturvärldsarv". Stig Strömholm var rektor för Uppsala universitet under förra hälften av 90-talet om jag minns rätt. Jag känner inget behov av att behöva kasta mig in i den debatten. Fastnade bara för uttrycken - frihetsfundamentalism och liberaltalibaner. Nya ord som saknar synonymer i Word. Undrar förresten om Lars Leijonborg tar det som en komplimang?

Orden kan trots allt tjäna som en illustrativ bakgrund mot just tidens anda av frihet från. Mindre ofta talas om frihet till – som känns mer framåtsyftande och konstruktivt. Mer ansvarstagande kanske? Från – för tankarna mer till någon form av flykt som i absoluta slutänden landar i en egoismens tummelplats. Fritt från gemensamt ansvarstagande men fullt av bara jag. Låter som en otrevlig plats att vara på. Om man inte är anarkist förstås.

En paradox i sammanhanget, som jag ser det, är att ”liberaltalibanerna” ofta är så positivt inställda till reklamfinansiering, inte minst vad gäller media. Vi har ju den i och för sig alldeles för ljumma debatten om public service. Nu talas allt mer om produktplacering – smygreklam i film och TV. Den har du svårt att värja dig mot liksom mycket av all annan reklam som väller över dig i din brevlåda, i din telefon, i tidningarna, i TV och i det offentliga rummet. Vari ligger då paradoxen? Jo, snacka om tvångsanslutning! Snälla ”frihetsfundamentalister” – jag vill bli befriad från denna reklamtvångsanslutning och använda min frihet till att bidra till ett mer hållbart samhälle som inte nödvändigtvis har sin grund i konsumism. Se där, ännu ett modernt ord!