PJ Anders Linder för ett intressant resonemang om skolan i sin söndagskrönika (SvD). Mycket är tänkvärt. PJ har naturligtvis rätt i det orättvisa i att jämföra alla lärare med superpedagogen som Robin Williams gestaltar i Döda poeters sällskap. Men….. ”I de flesta fall har den stackars läraren en alldeles vanlig personlighet..” skriver han och fortsätter ”.. och då behövs instruktioner, krav och kontroll för att det ska bli något inlärning av.” Första konstaterandet är lika sant som de följande argumenten är svaga. Uppgivna. Den yppersta pedagogen hämtar antagligen sin unika förmåga ur sin personlighet, äger något som man knappast kan tillägna sig, men även en alldeles vanlig personlighet går väl att utveckla? Att förorda stöd åt den stackars lärarkraken i form av mer krav och kontroll låter som att ordinera honom/henne kryckor till den fortsatta promenaden.
Missförstå mig rätt. Alldeles självklart behövs regler, instruktioner och krav som på vilken annan arbetsplats som helst. Som fundamenta. Frågan är bara hur dynamisk skolan blir om de höjs upp till pedagogiska ledstjärnor? Jag protesterar också mot att en dynamisk pedagogik, typ Döda poeters sällskap, så ofta ställs mot kraven på ordning och reda. Antingen eller. Så behöver det alls icke vara.
Jämför med andra ”vanliga” arbetsplatser. Vem av oss skulle finna sig i att följden av en undermålig chef skulle vara att ålägga personalen mer kontroll och restriktioner? Istället skickar man väl iväg chefen på någon utvecklingsaktivitet? På mitt arbete på myndigheten har vi till och med en chefspolicy för att reglera sådana frågor. Men det är kanske så PJ menar, att kraven och kontrollen gäller läraren? Inte minst apropå rapporten nyligen att lärarna står för mer än 30% av trakasserierna i skolan.
I övrigt finns som sagt en del tänkvärt att fundera över i PJ:s krönika. Dock vidhåller jag med en dåres envishet att skolan som institution är starkt nedvärderad och inte alls så misslyckad som det så ofta görs gällande. Jag vidhåller att skolan fostrat våra ungdomar till framgång – inte minst inom hela kultursektorn - om än med andra framgångsfaktorer och inriktningar än exempelvis religionskunskap och historia. Utan att desavouera dessa ämnen i sig. Att t.ex. vara bilmek idag, ett populärt yrkesval, kräver helt andra och mer avancerade kunskaper än att kunna hantera en skiftnyckel.
Lika självklart som ordning och reda behöver vi alla en god portion grundkunskaper. För vår allmänbildning om inte annat. Den viktigaste frågan är väl trots allt – vilka kunskaper och kompetenser behöver vi i morgon? Vilken inriktning vi än önskar ha i skolan kan vi säkert enas om att intresse och engagemang är inlärningens förutsättning.
Läs gärna mitt tidigare inlägg i frågan här.
20070225
Vilken är skolans ledstjärna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kommentar till PJ Anders Linders ledare i SvD den 25 februari 2007.
En reflexion från den gamla skolan.
Tack för ett mycket bra och välbehövligt inlägg i skoldebatten i dagen SvD!
Själv gick jag i den gamla realskolan och gick ut som, tror jag, den sista kullen VT 1969. Sedan hade grundskolan hunnit ikapp i alla kommuner. När jag började gymnasiet var hälften av eleverna från realskola och hälften från grundskola. Det var en enorm skillnad på våra förkunskaper i samtliga ämnen, men mest märktes det i språk och NO-ämnen. PÅ den tiden fanns adjukter och lektorer som gav en extra krydda ur utbildningssynpunkt. Deras associationsförmåga och helhetssyn på stora ämnen som samhällskunskap, historia och svenska, för att bara nämna några, var som grädde på moset och inspirerade mig, som inte var speciellt intresserad av dessa ämnen. Det var lustfyllda lektioner även för en "naturnörd" som jag.
Det mesta av detta är borta idag. Därför välkomnar jag Björklunds och Leijonborgs insatser på att höja kunskapsnivån, inte bara bland elever utan också bland lärarna. Att alla som söker sig till lärarutbildning kommer in är inte bra. Inget blir bättre än den svagaste länken, som i detta fall är lärarna. Har de inte tillräcklig pondus och kunskaper blir resultatet katastrof. Barn till föräldrar som stöttar och har koll klarar sig, medan de andra får det svårt, mycket svårt.
På 60-talet fanns inom olika studieförbund kurser i flera ämnen, bl a matematik, engelska och tyska för elever i realskolan, motsvarande dagens högstadium. Dessa var till för att eleverna skulle kunna kunna läsa upp sina betyg så att de klarade sin realskoleexamen. Dessa kurser var mycket uppskattade. Sådana kurser försvann med det nya gymnasiet och realskolans avskaffande och därmen mindre krav på kunskapsinhämtning.
Jag tycker att det skolsystem som jag växte upp i på 60-talet var betydligt bättre än det rådande. Varför? Ju man sökte till 3- eller 4-årig linje i realskolan från klass 6, 7 eller 8 i folkskolan. Den 4-åriga linjen läste samma som den 3-åriga, men tog det lite lugnare. Olika elever mognar olika och att jag kommer ihåg flera kamrater som sökte in från klass 8 till 4-årig linje. När det tog sin examen var de 3 år äldre än dem som kom in från klass 6 och gick 3-årig linje. Detta innebar att det fanns ett större spann och att de som hade det svårare för sig fick gott om tid att utvecklas i sin egen takt. Detta saknar jag idag då alla skall pressas igenom samma skolform utan några större variationer.
Det har gått för långt när lärarna i NO-ämnen koketterar i lärarrummet att de inte kunnat lösa de svåraste C-talen i matte i åk 8 och 9 (inhämtat från säkra källor). Eller att NO-läraren på utvecklingssamtalet käckt säger att "Ja, jag fattade inte så mycket av matten i högstadiet!". Man blir alldeles matt... Hur går det för de elever som inte har en förälder som kan hjälpa dem med att lösa de svåraste talen...
Vi får inte heller glömma bort de praktiskt inriktade yrkeslinjerna. Jag anser inte att det skall vara ett kvav att de skall vara högskoleförberedande och man kan då något sänka kraven inom matematik eller engelska. Dessa betyg kan ju kompletteras senare om motivation finns. En uppvärdering av hantversksyrkena är förhoppningsvis på gång och kanske kommer lärlingsutbildningen tillbaka som förr så att fler tar mästarbrev som bevis på sin kompetens. Det ger också högre status och lön.
De från studiemotiverade miljöer klarar sig alltid pga stöttande och uppmuntrande familjer, men de andra har det svårare idag i den skola vi har nu med, på sina håll, lärare som inte själva uppfyller kunskapskraven för den nivå som de undervisar på.
Ge läraryrket mera status med högre lön och spärrad utbildning, då får man en helt annan kunskapsnivå, inte bara bland lärarkandidaterna, utan också bland eleverna.... så småningom.
Hoppas på bättring innan det är för sent.
HB
Skicka en kommentar