Var är hemma, undrar jag så här i sommartid när man som jag som mest intensivt delar tiden mellan olika orter. Ett enkelt svar vore ju - där man är mantalsskriven. I Gustavsberg. Och det är sannerligen inte fy skam! Eller ligger hemma i barndomshemmet? Där man växte upp och där man gick i skolan. Då är Sköndal hemma för mig. Det som då var rena vischan med grusvägar och bondgårdar och allt. Skarpnäck var ett högst livaktigt flygfält. Dubbelvingade plan som drog upp segelflyg. Vi barn kände igen alla plan. Och mitt på det som idag är torget i Farsta centrum stod en gammal skolbyggnad i trä. Dit gjorde vi utflykter på friluftsdagarna. Hemma i Sköndal är sannerligen heller inte något dåligt alternativ även om tiden danat om bygden till något helt annat och mig ganska främmande.
Mest hemma för mig är nog trots allt vårt fina gamla timrade dalslandshus i Sjövikstrakten nära Åmål – Torpet – som numera ömt vårdas av en ny ägare. Det spökar förresten i det gamla huset men det är en vänlig själ. Jag har inte sett henne, det är en gammal husfru, men jag har hört henne gå i den gamla knarriga trappan. Kanske att jag tänker berätta om henne nån annan gång, vi får se.
Hur som, man hinner inte med att sköta hur många hus som helst. Numera hålls vi i stugan nere vid sjön, Vänern alltså, stugan som varit i släktens ägo sedan 30-talet. Salig Farfar hade Apoteket Lejonet i Åmål och ville ha en stuga att ro ut till. Vi bodde stundligen hos Farmor och Farfar i våningen, som var enorm med barns mått mätt, ovanpå apoteket. Lite som i Fanny och Alexander. Ofta smet jag och mina kusiner ner i apoteket när det var stängt för att stjäla lite saltlakrits eller hantverksmässigt tillverka magnecyltabletter - en efter en - på potatismjöl och socker. Jag tror att handpressen fortfarande finns i gömmorna hos tappra gamla Morsan i Sköndal. Måste kolla! Barndomens vintrar och somrar, och all annan tid, i Åmål hos Farmor och Farfar eller på Torpet var en lycklig tid. Hela Dalsland känns som ett lyckligt hem förresten. Åtminstone norra delen, från Mellerud – Bäckefors – Dals Ed och uppåt, där jag hittar som i min egen ficka.
Många gånger har jag funderat över vad som gör ”hemma”. Är det dofterna? Ljuset? Med en dåres envishet hävdar jag att ljuset i väst är annorlunda än ljuset i öster. Skogarna i Dalsland doftar också annorlunda. Eller är det att tiden i Dalsland oftast förknippas med ledighet och barndomens glada närvarande vuxna? Visst har mycket hänt men förändringens vindar har inte svept fram lika hårt i Åmål och Dalsland som t.ex. i Sköndal, kanske en orsak? Man mår bra av att känna igen sig.
Man kan som sagt fundera men hemma ligger nog mer i hjärtat än i geografin. Det är lätt att begripa alla nysvenskars hemlängtan hur bra de än har det i sitt nya land. Hem till dofterna och ljuset. Hem till vars och ens variant av saft och mandelkubb på en rutig filt i en talldoftande skogsbacke. Det går aldrig över. Hjärtats boning är huggen i sten.
20060628
Borta bra men hemma bäst
20060627
Jag och du
Du har säkert varit med om det där ordlösa mötet som vibrerar av energi. När ”jag - du” möter varandra utan skyddsnät. Jag menar nödvändigtvis inte kärlek vid första ögonkastet även om det också är trevligt.
Vi talar ofta om dialog idag, löser problem i dialogform. Den moderna ledaren leder sin personal under dialog. I dessa sammanhang används dialogen som ett verktyg, en form för att anvisa eller informera. Utbyta erfarenheter. Det finns ett givet syfte med dialogen. Men dialogen kan också ha ett egenvärde som i mötet mellan jag och du. Vi är ovana att tänka oss dialogen i den dimension men en som verkligen fördjupat sig inom området är filosofen Martin Buber. Jag tänker inte ens försöka förklara hans alla tankar men det finns gott om bra litteratur att läsa för dig som är intresserad.
Istället vill jag slå ett slag för en metod som utvecklats av den förträfflige Rolf Gustafson på Stiftelsen Stora Sköndal. Ifrån plattformen DialogMiljöer i arbetslivet har Rolf utvecklat metoden PersonalDialog som ett unikt och utmärkt verktyg för att främja god hälsa och minska effekterna av negativa faktorer som exempelvis stress på våra arbetsplatser. Rolf har bl.a. utgått från Bubers tankar om dialog och insett det värdefulla i den ”äkta dialogen”.
Detta i en tid då vi knappt ens har tid att tilltala varandra under arbetsdagen. Än mindre verkligen samtala. Vi skickar mejl eller sms istället. Effektivt ska det vara. Utifrån sin insikt har Rolf sen skapat en enkel metod eller snarare en tydlig struktur där små grupper medarbetare kan träffas för att dryfta sina problem i trygga och ordnade former tillsammans med en coach. Här ges möjlighet att verkligen bli lyssnad till såväl som tillfälle att lyssna till kamraterna. En konkret och personlig handlingsplan ingår i metoden. Det enkla är ofta det geniala.
Syftet är att öka deltagarnas självinsikt och att stärka deras s.k. coopingförmåga, ungefär att kunna handskas med sin livssituation, och att öka deltagarnas sociala stöd - faktorer som naturligtvis har stor betydelse för vår hälsa. Metoden är vetenskapligt utvärderad i samarbete med Karolinska Institutet och har uppvisat mycket goda resultat.
Jag behöver inte gå in mer detaljerat än så, du finner allt bättre beskrivet genom att klicka på länkarna. Kolla och fundera på om det här skulle kunna vara något för din arbetsplats. Och nej, jag har ingen provision för denna promotion! Tycker bara att vi är värda ett bra arbetsliv och vet att detta är ett bra verktyg att göra det bättre.
20060626
Politikerföraktet - finns det?
Politikerföraktet – finns det? Eller är det en spegling av vår egen frustration? Ett eko från våra tillkortakommanden i en tid då blixtsnabba förändringar gör vår verklighet alltmer svårtolkad och obegriplig. Det är skönt att ha nån att skylla på. Kanske har det rent av blivit politikerns viktigaste uppgift – att bära allas våra projektioner? Att sedan ”affärer” inte gjort saken bättre är väl självklart även om politikerna egentligen beter sig precis som de flesta andra av oss gör.
Kan hon kan jag liksom. Vi möblerar kanske alltför lättvindigt om gränserna för vår gemensamma etiska karta. Rättar den efter en verklighet där det alltid finns lämpliga argument för en allt bredare väg. Blir vägen tillräckligt bred riskerar vi att tappa orienteringen helt. Och inte minst – vår självaktning. '
Självaktning och värdighet känns alltmer otidsenligt, att sko sig mer modernt. Vem törs idag tala om höga ideal? God etik talar vi om men det låter inte lika förpliktande. Har nästan reducerats till en modern klyscha. Eller?
Men betänk Syster och Bror - om du inte vårdar din värdighet eller aktar dig själv invaderas du av små djävlar som borrar svarta hål i dig. Tomrum du inte kan fylla med materiella ting. Mig skulle det inte förvåna om vi lite var till mans försöker schasa bort de skavande små djävlarna genom att skylla på nån annan, t.ex. offentliga personer som våra politiker. Dom som missköter våra liv så!
Nåväl, det här låter sig sägas. Hur lätt är det då att vårda sin självkänsla, eller i varje fall sitt självförtroende, i en tid när så mycket runt omkring oss, sånt som vi är beroende av, blir så komplicerat att vi tvingas lämna över alltmer ansvar till alltfler anonyma experter? Alternativt att ge upp.
Hur lätt är det när många av våra grundläggande livsbetingelser tycks förändras mellan två fikapausar?
Hur lätt är det när valfriheten löper amok och valen, liksom kraven på oss att välja, blir så många att de inte går att skåda över? Vi hamnar i valkoma. Det syns mig som om den så omhuldade fria marknaden med alla sina krav på individuella val på sätt och vis har blivit sin egen fiende. Jag styrks i mina misstankar av en ständigt mer uppskruvad och högljudd reklam. Det gäller att överrösta bruset! Eller snarare dånet.
Förr var vi beroende av monopol, många statliga institutioner. Valfriheten var låg men agenterna var inte anonyma, de bar ett ansikte att känna igen. Det handlar om att kunna ställa till ansvar. Det handlar om att känna trygghet i kontinuiteten. Kanske att jag romantiserar men jag tror även att kulturen genomsyrades av mer värdighet än idag, något som också skapade trygghet. Man kunde känna ömsesidig tillit. Vi talade om ämbetsmän och en byrådirektör kunde vara stolt.
Om vi förr var offer i ett monopolberoende så riskerar vi idag att istället drunkna i det fria valflödet. Ett valberoende. En paradox och även det en offersituation.
Bra karl reder sig själv, sa man förr. Det är knappast längre giltigt eller ens möjligt. Valen är för många, för komplexa och utan reella möjligheter för oss att varken överblicka eller att se konsekvenserna av. Ännu värre är kanske att marknadens agenter blivit så många att de i praktiken blir ansiktslösa och många också kortlivade. Vi tvingas inom viktiga områden, inte minst vad gäller vår ekonomi, sätta vår tillit till anonyma experter som dessutom så ofta visar sig ha helt fel. Vi får allt svårare att förstå vem som styr och vilka vi kan utkräva ansvar av när så behövs. Hur många av oss lever inte i känslan av att ständigt vara lurad, att ha valt fel medan grannen gjort ett klyftigare val av teleoperatör, elleverantör eller aktiefond? Är du med på tåget lille vän?
Jag menar inte att gnälla. Den här utvecklingen, eller snarare förändringen (skillnaden finns där, läs här), är troligen inte styrd av varken näringslivet, våra politiker eller nån annan, den är en följd av ”de små stegens tyranni” där du och jag också bär ett ansvar. Vi är med och påverkar. Jag tror inte någon kan göra anspråk på att styra idag, snarare handlar det om att laga efter läge. Däremot vill jag kanske lite väl anspråksfullt visa att det kan finnas orsak till frustration och att den inte alltid riktas år rätt håll. Som Kaj Pollack säger: minns att när du pekar på nån så riktas tre fingrar bakåt! Vad jag kan sakna är visionerna. Men jag kan inte klandra politikerna så länge jag inte har några själv. Kanske kommer de när vi på allvar kliver in i det nya paradigmet?
20060624
Brist på timing!
Lovade igår allvarliga funderingar om dialog. But I’m not in the mood! Kändes fel efter en fin midsommarafton och en lika fin midsommardagsmorgon. Fattar inte hur jag ens kunde tänka tanken igår? Usel timing! Men det kommer!
Visst fick vi en liten skur över oss framåt kvällningen men den var inte värre än att vi kunde sitta kvar ute. Hör liksom midsommar till dessutom. Ännu lite senare får man förlita sig till infravärmen men det är nordbornas ofrånkomliga lott. En doft av varmare trakter värmde ändå våra hjärtan ity min nästan helt normala svåger, han från Madeira du vet, grillade alldeles utsökta espetada, inte att förväxla med den goda fisken espada. Espetada är madeirianska grillspett med oxfilébitar av bästa och möraste kvalitet, i original trädda på pinnar från lagerbladsträdet, insmorda med smör, salt, vitlök och just lagerblad. I brist på lagerbladsträd här i fjällhöga nord har svågern testat med enepinnar vilket fungerar nästan lika bra. En försvenskad variant. Spetten grillas hårt och hastigt så att köttet behåller sin saft. Jag kan säga att köttet smalt i munnen! Han kan det där svågern! Gott vitt bröd och en härlig sallad till bara. Inga krusiduller, köttet står utmärkt väl för sig själv. Lite rött vin i goda vänners lag och livet är klart uthärdligt. Lite lagom avlägset några grannar som antagligen spelar kubb eller nåt, skratt från ett annat håll och spridda snapsvisor från här och var. Allt tillsammans formande en unik midsommaraftonsymfoni.
Nu har ju jag och mina vänner uppnått en så pass mogen ålder att vi inte längre har kul genom att kräkas och simmigt undra var man är och varför, så vi kan också njuta av morgonen därpå, d.v.s. denna dags morgon. En strålande morgon med klarblå himmel. Precis lagom varm att fika frukost i vid vår lillstuga på tomten med porlet från vårt lilla vattenfall som vilsamt ackompanjemang. Klar åldersbonus!
Nu förstår du hur fel det hade känts att i den stämningen pracka på dig och andra en massa allvar om än i det allra godaste syfte. Men som sagt, jag återkommer om dialog och dialogmiljöer. Snart.
Ha en fortsatt fin helg!
20060622
(För)svarslös?
Apropå buss. Det behöver inte bara vara en läxa att åka buss som jag skrev om igår, det kan vara ett äventyr också. Drar mig till minnes en resa hem till Gurraberg för ett par år sedan. Bussen var fullpackad men jag var tidig så jag hade fått en bra fönsterplats i mitten av bussen. Satt där i väntan på avgång och slötittade ut genom fönstret. På vad kan man verkligen fråga sig eftersom Slussen mest består av brungrå skitig betong som luktar piss. Längtade till det enklare livet i Åmål som förskonats från miljöer lika Slussen.
Hursomhelst, bussen fylldes till sista plats med mittgången packad av arma stående passagerare. Bredvid mig satte sig en rätt bastant kille och vecklade upp sin tidning. Benen brett isär så som det anstår en representant för det otäcka könet. Kände irritationen växa fram. Rent av blandad med lite antipati. Vi lär ju vara mer känsliga för dofter än vi tror. Kanske luktade han fel eller så var det bara att han tog för stor plats. Vi kommer iväg, det gör man ändå oftast, och min irritation bara ökar. Efter halva resan kan jag inte hålla mig längre:
- Du det är ganska trångt här, Tror du att du kan maka åt dig lite?
Han blir inte svaret skyldigt:
- Det är ju för fan du som sitter och spänner!
- Jag kan inte bli mindre än så här tyvärr, svarar jag kanske lite syrligt men absolut inte ovänligt. Det är då det händer. Mannen slår ihop sin tidning, far upp från sätet och ryter till så det hörs i hela bussen:
- Du är ju för fan inte klok! Tokjävel!Han makar sig bort bland alla stående till en plats längre bak i bussen. Tja, vad säger man? Jag kan ju inte gärna ställa mig upp och ryta tillbaka nåt barnsligt i stil med att:
- Det är ju du som inte är riktigt funtad!Hade knappast gjort saken mycket bättre. Inser att jag är körd. Folk har redan skapat sig sina fantasier vilka jag helst vill slippa veta något om. Den insikten förstärks av det faktum att den unga kvinna som står närmast mig i gången fortsätter resan stående. Platsen bredvid min förblir tom hela vägen. Jag försöker naturligtvis verka helt oberörd. Hur det lyckades vet jag inte. Vill inte veta heller.
Mitt vanrykte tycktes sedan ha spridits snabbt, Gurraberg är ju trots allt en ganska liten ort och rykten kan lätt fortplanta sig, för en lång tid därefter fick jag sitta ensam i bussen. I min fantasi var denna trista omständighet en vedertagen sanning men i verkligheten antagligen bara en tillfällighet.
Hur som helst, det finns väl något att lära även av denna historia. Man ska lita på sin näsa kanske? Åk inte i fullpackade bussar. Sätt dig inte på den inre platsen. Flytta till Åmål!
Framför allt lärde jag mig hur det känns att vara oskyldigt anklagad och helt utan möjlighet att på ett trovärdigt sätt kunna försvara sig. Många delar den tunga erfarenheten, inte minst de som utsätts i media. Min salig faster fick sin erfarenhet troskyldigt stående i busskön (!) med ett gäng busgrabbar bakom sig. En grabb utbrister högt och ljudligt samtidigt som han nyper sig i näsan:
- Fy fan, kärringen har fisit!
I min nästa fundering tänkte jag bli ännu allvarligare och fundera över begreppet dialog, som företeelse och som en metod att minska stress på arbetsplatsen. Läs om det!
20060621
Övning ger färdighet
PS Bussen på bilden finner du på Sveriges Bussmuseum i Malmköping. Där finner du en massa andra trevliga saker också som t.ex. historiska spårvagnar DS 
Du känner till Kaj Pollak. Du har säkert sett filmen Så som i himmelen. Han säger kloka saker, vad man sen än tycker om hans kroppsspråk. Bl.a. påstår han att folk du irriterar dig på är utsända att öva på. Låter ju både mystiskt och magstarkt men tänker man efter så ligger det nog något i det. Så skulle man i alla fall kunna se det. Och läxor, ja det finns så det räcker till eller hur?
Inte nog med det, håll med om att läxorna alltid kommer vid de mest opassande tillfällen! Som häromdagen. Jag säger bara busschauffören! Eller chaufförerna - fast den första aldrig ens dök upp med sin buss. Vanligtvis spelar 10 minuter hit eller dit ingen större roll men just den här dagen gjorde det så och naturligtvis sänder dom ut nån att öva tålamod på – en vanlig läxa vill jag påstå. Av kända skäl redan försenad sätter jag mig intet ont anande på nästa buss. Demonstrativt makligt sölar sig vår chaufför igång. Det vanliga är annars att bussen skenar iväg som en vettskrämd fåle, man riktigt önskar en makligare färd. Men inte nu nej! Kör på då, jag har bråttom! Fattades bara det också, alla som bordar bussen på de följande hållplatserna saknar kort. Jäkla amatörer som ska fibbla med skrynkliga kuponger eller promt betala med pengar. Är dom också utsända? Till råga på allt så får jag bussens omfångsrikaste färdkamrat bredvid mig. Sätena är trånga nog ändå. Mosad mot fönsterrutan övar jag på så gott jag kan och försöker tänka bara goda tankar. Se potentialen hos alla mina medmänniskor. Föreställa mig det som dom är ämnade att vara. I dans med sig själva, för att travestera Kaj. Svår läxa - är inte alla ovanligt fula och motbjudande idag?
Nej, jag klarade inte läxan till hundra procent som du har förstått. Men jo, jag hann ändå. Och lite skamset mindes jag att världen skapas i betraktarens öga.
20060620
Vänskap
Man kan undra, har man nånsin tänkt en ny tanke? Klokheten och livsinsikten är i varje fall gamla skatter, och mycket klokt är tänkt under årtusenden, om än lite olika formulerade. En som formulerat vänskap på ett både insiktsfullt och poetiskt sätt är Kahlil Gibran genom sin Profeten. Jag tar mig friheten att referera hans tankar om vänskap i en tid då den betyder särskilt mycket för mig.
”Din vän är svaret på dina behov.
Han är din åker, som du sår med kärlek och skördar med tacksägelse.
Han är din föda och din härd.
Ty du kommer till honom med din hunger och du söker honom för att få ro.
Då din vän säger sin mening, fruktar du inte ett ”nej” hos dig själv, ej heller håller du tillbaka ett ”ja”.
Och då han tiger, slutar ditt hjärta ej upp att lyssna till hans hjärta; ty utan ord föds och delas alla tankar, alla önskningar, alla förhoppningar vänner emellan, med en glädje som ej kräver bifall.
Då du skiljs från din vän, sörjer du inte; ty det som du älskar mest hos honom, blir kanske klarare i hans frånvaro, liksom berget från slätten ter sig klarare för den som skall bestiga det.
Och låt det inte finnas något annat syfte med din vänskap än fördjupandet av din själ.
Ty kärlek, som söker något annat än att avtäcka sitt eget mysterium, är inte kärlek utan ett utkastat nät; gagnlös blir då fångsten.
Och låt din vän få det bästa du har.
Om han måste känna din själs lågvatten, låt honom då också känna dig då floden kommer.
Ty vad är det för vän, som du uppsöker blott för att fördriva några timmar?
Sök honom alltid de stunder då du verkligen lever.
Ty han skall fylla dina behov men inte din tomhet.
Låt det vara skratt och delad glädje i vänskapens ljuvhet. Ty i daggen av de små tingen finner hjärtat sin morgon och vederkvickes.”
Kan det sägas bättre?
20060619
Slarva inte med orden!
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje till livets slut
det kan uppväcka obehag livet ut
Ja, det påverkar livet på jorden,
så slarva inte med orden!
Så skaldade Alf Henriksson en gång. Dikten finns också som en underbar körkanon. Alfs dikt kom för mig i morse när jag handlade i Farsta Centrum efter att ha besiktat bilen i Högdalen. Utan minsta anmärkning! En 11 år gammal Madame och 25 000 mil. Så är hon ju en Citroën också! En Citroën är alltid en hon till skillnad mot Volvo, Saab, japparna och alla de andra mer eller mindre könlösa farkosterna. Lite av en famme fatal alltid redo att behaga sin förare. Låter kanske lite mansgrisigt men förhållandet gäller även kvinnliga förare. Men OK, innan jag vecklar in mig i den snårskogen – tillbaka till Alf och orden. I Farsta ser du fler nysvenskar än här i Värmdö. I Åmål är det liksom i Farsta bättre ställt med mångfalden. Satt vi alltså där i Farsta Centrum min käresta och jag och åt lite lunch. Firade den lyckade besiktningen. Glodde lite. Jag tycker det är härligt med människor från jordens alla hörn. Berikande. Mindes förutom Alf vad Gillis Herlitz sa på ett seminarium i Uppsala, jag tror det var han som sa det och att det var då i alla fall, om att välja ord omsorgsfullt. Vad är normalt? Ett snitt hur medelsvensson är och gör? Förmodligen i ett manligt perspektiv då. Det är normen. Norm och normalt, släktskapet riktigt hörs. Vi som följer normen är alltså normala. Dom andra, dom med mörk hudfärg, slöjor eller vad du vill – dom är självklart onormala. Låter lite kusligt eller hur? Idag träffade jag en onormal medmänniska! Som t.ex. min svåger, madeirianen. Fast han är nog mera svensk idag och ganska normal faktiskt. Men tack och lov, jag har fullt av härliga, varma och onormala släktingar på Madeira! Det är lycka! Men vad sa då Gillis? Jo, byt ut ”normal” mot ”vanlig”. Och? - tänkte vi åhörare tills vi fattade galoppen.
För visst låter det mycket mer positivt om jag säger; idag mötte jag en ovanlig människa. Håll med om att det väcker lite nyfikenhet. Låter lite spännande. Det annorlunda och ovanliga är ju storheter som lägger till, plussar på, den gamla vanliga trallen. Något som vidgar och berikar mallen – det normala. Så, bäste bloggläsare, slarva inte med orden! Nu ska jag ta mig en whisky. Vad gjorde vi förresten utan dom mycket ovanliga skottarna? Kan ju aldrig vara normalt att röka ner brännvin med mossa!
20060618
Ordning eller kaos?
Ordning eller kaos? Hur det är hemma kan vi ju ha lite olika meningar om liksom vem som i så fall bestämmer. Och du får nog olika svar beroende på vem du frågar. Utanför hemmets trygga ramar då, därute i den bistra verkligheten?
Kaos. Slumpen och tillfälligheterna styr. Du finner ingen ordning eller mönster. Är det kaos som är vår verklighet? Då är verkligheten säkert ganska otrevlig.
Motsatsen då? Total kontroll. När allt styrs av förutsägbara lagar och regler. Ordning och reda till 100%. Egentligen ingen rörelse alls. Inga överraskningar. Vem skulle vilja leva i den verkligheten?
Låt oss nu betrakta en myrstack. Råder här ordning eller kaos? Inte lätt att svara på eller hur. Nånting mitt emellan kanske? En ordnad oordning. Där finns rimligen ingen överordnad och/eller medveten plan men ett näst intill oändligt antal individuella beslut (eller nån form av programmerad betingning) och handlingar som bidrar till en gemensam ordning, ett önskvärt och upprepat mönster. Om det inte vore sant så skulle ingen myrstack likna en annan. Rätt häftigt! En rafflande följdfråga måste bli, är denna tingens ordning menad att gynna den enskilda individen och hennes frihet eller kollektivet? Vad är förutsättningen för vad? Ytterst handlar det förstås av självändamålet artens fortlevnad.
I myrstacksperspektivet blir allt tal om valfrihet, självförverkligande och den fria individen intressant. Leder vår sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-kultur – som egentligen handlar om girighet - till kollektivets kollaps och därmed till att hela grunden för vår existens rycks undan? Frihet till döds. De yttersta konsekvenserna av denna kultur torde vara att den ultimata friheten är ett totalt oberoende av andra människor. Upplevt i kollektivet vore det att jämställa med kaos. Ingen samordning alls. Ingen myrstack. Motsatsen åter, ett totalt beroende av kollektivet, innebär å sin sida brist på rörelse. Sannolikt heller ingen myrstack.
Handlar det om att våga vara lagom beroende av varandra? Är det nödvändiga kittet det idag alltmer sällsynta värdet hänsyn, d.v.s. att våga avstå något av min personliga frihet och bekvämlighet till förmån för andra? Omvänt uttryckt - att våga ge något från mig till dig. Frihet behöver ju relatera till något för att inte bara bli tomhet, ingenting. Att visa hänsyn kan också uttryckas som friheten att välja till, att ge. Frihet att välja till eller från vad – frågan är ofrånkomlig men svaret är inte alltid givet. Givet är däremot att andra värdebegrepp som självaktning, etik och moral är starkt kopplat till frihet och hänsyn. Minns också att för mig är du en i kollektivet och vise versa. Vi är alla både individer och samtidigt en del av kollektivet – vare sig vi vill det eller inte.
Det här lämnar ju stort utrymme för dilemman: tänk dig t.ex. den lugna viken där folk i stugorna omkring njuter av stillheten. Någon får för sig att nu vore det kul att åka vattenskidor. Aktiviteten river sönder den tidigare stillheten. Aktiviteterna kan inte samsas. Ett inte ovanligt scenario. Individens valfrihet, hennes oinskränkta behovstillfredsställelse, kontra kollektivets. Vems frihet gäller?
Till slut kan man fråga sig åt vilket håll är vi på väg – mot mer kaos eller mer förstelnande ordning? Eller är det lagom som det är? Man kan också fråga sig vem eller vad som styr utvecklingen? Vem styr t.ex. börsen? Skillnaden mellan förändring och utveckling är också spännande, ett tema jag tidigare utvecklat här. Troed Troedsson har funderat på temat om myrstacken, och mycket mer, i sin bok Don´t Panic – som jag fortfarande inte hittat! DS
Fotot: Kent Bäckström
20060617
Ljuva juninatt
Sitter i den ljumma junikvällen och funderar. Nu är det som bäst. Det är förstås bra på dagarna också men de ljusa kvällarna och nästan varmt! Vad slår det? Tid för närvaro och en känsla i nuet som nästan gör ont. Minns med en rysning då vi i början av januari landade på Arlanda efter nyårsfirande på Madeira, vårt ”tredje hem” – svågern kommer därifrån – för att mötas av mörker, minus 14 grader och en totalt insnöad Citroën som tack och lov ändå startade. Citroën, det är det där tillståndet lite ovanför vanlig bil. Nu är det här som det då var där liksom. På Madeira. Fast ljusare. Oslagbart!
Lite ruelse mitt i paradiset känner jag inför det faktum att jag tidigare ikväll, i kriget mot naturen, matat vår digra snigelarmada med godsaker som försåtligt kommer att få dom att svälta ihjäl. Nån järnsulfatlösning blandad med snigelmums. Tänk dig själv! Grubblar på om det verkligen är försvarbart men nu är det för sent att plocka upp alla de hundratals små blåa karameller jag bjudit ut i gräset. Varningsskyltar funkar nog inte heller? Beslutar mig för att tänka på något helt annat.
Tänker istället på det glädjande faktum att ”min” utmärkta förening Gustavsbergs Vänner äntligen lyckats rädda vår pampiga Strandvillan i Gustavsbergs hamn. Skandal att det dröjt så länge, förfallet är stort. Jag ogillar stort det schackrande som mer eller mindre alltid tycks omge JM, som äger huset. JM är allestädes närvarande i G-berg tycks det för att sätta tänderna i minsta markplätt. Tur att vi har Gustavsberg Vänner som en tung motvikt! Jag äger några aktier i JM, är det inte dubbelmoral? Måste sälja! Ska inte heller locka in tankarna på börsen för då blir jag bara förbannad igen och det vill jag inte nu i juninatten. Det ska jag spara till hösten!
Inte förbannad men mycket bekymrad bli jag över rapporter från vår lilla vik Kilsviken i Åmålstrakten. Nu är åter tid för vattenskidor. Jag fattar trots min ålder det roliga i vattenskidåkning. Vill inte hindra någon från det nöjet men det trista är att det är så störande för alla andra. Bullret skräpar ner över ett vida stort område. Har verkligen ett fåtal personer ”rätt” att störa, sätta sig före så många andra som önskar tystnad, funderar jag? Ett generellt dilemma. Det tycks mig som om de mjuka värdena alltid får stå tillbaka för de mer kommersiella och svulstiga. Att bara lyssna till vindens sus i björkarna eller doppingungarnas gälla pip räknas liksom inte. Tråkhåkan typ. Kan det vara så? Lika mycket som vattenskidåkare gillar vår lugna lilla vik, lika mycket gör massor av fåglar det. Betraktar det som sitt hem där det är lämpligt att föda upp sina ungar. Här finner du änder av olika slag, svan, dopping, sothöna, rördrom, vigg, skrake, lom, kricka, fiskgjuse, gäss, den illa sedda skarven och t.o.m. aftonfalk och havsörn. Och måsfåglar förstås. Snacka om intressekonflikt! Skulle fåglarna få råda… Eller alla de som sitter och fiskar i stilla ro i sina båtar. Konflikten skulle vara lätt att lösa genom att fartbegränsa båttrafiken i viken och låta skidåkarna hållas på Åmålsviken. Tror jag ska snacka med kommunen och länsstyrelsen.
Min sista fundering innan sängdags, sittande under den ljuvligt blommande jasminen där humlor och bin flitigt kvällsarbetar – varför gör inte humlorna nån honung?
20060615
Fildelning! Ja, gärna med lite matjessill!
Jag har aldrig delat fil annat än gräddfil till matjessillen. Mums! Snart är det dags igen. I slutet ska du få ett sillrecept du aldrig glömmer. Men innan dess, fildelning alltså. För några år sedan visste man inte ens att fildelning fanns, vilket det nästan inte gjorde heller. Vi äldre fattar kanske inte så mycket av det ens idag. Vi känner oss exkluderade och sånt skaver. Kanske att vi t.o.m. odlar en diffus avundsjuka i vetskapen att allt detta mystiska och roliga går våra näsor förbi? Nu tror jag att många av oss skulle fixa’t om vi bara satte oss ner men det är inte det som är det intressanta.
Det är att hela företeelsen styrker mig i min uppfattning om ett förestående paradigmskifte. Jo, jag har nämnt det förut… Här blir så tydligt att en ny ung generation skapar en helt annan etik som krockar med vår äldre syn på saker och ting. Den rätta synen s.a.s. Förfasade pekar vi tillbaka på den uppsättning regler, den paradigm, vi är uppfödda med via modersmjölken. ”Vi vet väl hur verkligheten ser ut unga dumskallar, vad som är rätt och fel. Och ni har fel. Och ni kommer också att bli gamla en dag med bättre förstånd.” Det är inte lätt eller hur? Men lyssna får du höra, frågorna vi ställer och påståenden vi kastar ur oss stävar bakåt. Dom ekar liksom i skuggan bakom oss. Här gäller det inte små marginalkorrigeringar som vi traditionsenligt löser avtalsvägen, här gäller helt nya förutsättningar och en ny uppsättning regler. En ny tolkning av verkligheten. Vi behöver släppa de gamla mönstren, de invanda tankarna, för att bereda plats åt frågor från ett helt annat håll. Från vilket håll vet vi kanske inte ens och därför är nyfikenhet och öppet sinne goda förutsättningar för att förstå förändringen. God spaningsförmåga typ.
Jamen, upphovskvinnan då? Ska inte hon få vad hon förtjänar? Stimpengar, Samipengar och allt annat? Självklart ska hon ha betalt. Det är hur som är det nya och intressanta. Vilka oupptäckta vägar finns? När det gäller musik så påstår t.ex. en del att artisterna aldrig varit så i ropet tidigare, starkt marknadsförda som de blir via nätet. Dom säljer kanske mindre med skivor och videos men får istället fler liveengagemang. Och det verkar ju vara en hemsk utveckling....
Hur som helst så handlar det mindre om ekonomi tror jag, naturligtvis bortsett från dom som tjänar grova slantar i ordningen för dagen och självklart spjärnar emot, och mer om att våga släppa kontrollbehovet. Det är väl klart att vi äldre i vår diffusa IT-dimma känner den oro som genererar ett behov av kontroll? Och så fort som allt går sen! Jag tror att flera upplevde ångmaskinen på samma sätt när den var ny. En häst visste man ju vad det var! Så släpp kontrollbehovet som bara gör oss ofria och skåda nyfiket glatt in i framtiden med dess nya spännande lösningar. Om det här gäller fler områden än fildelning? Jag gissar det!
Matjessill
Just nu när det är som roligast hoppar jag käckt över till sillen. Kanske för att jag börjar bli hungrig. Receptet är från gamla och tappra morsan som i sin tur en gång i tiden tagit det ur ICA-kuriren eller så. Vad vet jag. Jag vet inte heller hur många som kommer på ditt kalas så jag anpassar receptet till lagom så får du själv räkna ut’et. Det ska sluta med en form vars botten i stort är täckt med sillfiléer. På dessa har du sedan smetat ut en smet med majonnäs och gräddfil, strött kapris över i smaklig mängd och slutligen täckt hela fatet – på tvären - med ränder av hackad inlagd rödbeta, hackad rödlök och hackat ägg. Rödbeta, ägg, rödlök, ägg, rödbeta o.s.v. varvat med varandra. Vackert blir det! Som du inser går det åt mer ägg än rödbeta och rödlök. Majonnäsen ska vara ”bärande” i smaken – mer sån än gräddfil alltså - men det är som sagt en smaksak. En lagom stor snaps förgyller tillvaron ytterligare. Pröva Läckö. Ta med dig sillfatet dit förresten, och käka där, det är fint runt Läckö slott! Och du, glöm inte färskpotatisen!
20060614
Entreprenör fick mig att spela minigolf!
Kanske beror det på värmen att min hjärna tycks ha gått i stå. Eller så är det sommaren i sig med alla känslor som det innebär. Värmen ska väl förresten ge sig idag och jag har inget emot en rejäl skur som sköljer rent från allt frömjöl som ligger som en gul hinna över allt.
Igår spelade jag minigolf med kära makan ute på Siggesta Gård på Värmdölandet. För första gången på många, många år. Trodde hela tiden att jag skulle förlora så dåligt som det gick för mig, oftast 4 över par sa hon vad det nu är. Otur och oflyt! Jag skyllde förstås på värmen men den delade vi lika sa hon också. Sen kom jag på att jag antagligen höll klubban fel. Vänster över höger hand istället för tvärtom liksom. Alla bortförklaringar var onödiga då det visade sig vid sammanräkningen efter 18 hål att jag vann med en poäng! Fast jag misstänker att hon nog la sig lite mot slutet. Hon är god.
Men vad har det här med min hjärna att göra? Jo, jag kan inte släppa skillnaden mellan Värmdö och Åmål. Siggesta Gård är egentligen en omöjlighet långt ute på Värmdölandet som endast blivit möjligt genom det entusiastiska entreprenörsparet Inger och Olof Stenhammar. Kul idéer, fantasi, glädje och jävlaranamma är säkert några av ingredienserna. Bara minigolfbanan är en upplevelse i sig, annars hade jag aldrig lockats att spela där. OK, ”kundunderlaget” på Värmdö är relativt stort med närheten till stan och med tanke på alla invånare som numera trängs i kommunen. Stenhammars bankkonto är säkert också fetare än mitt och ditt. Men det tror jag ändå inte är det avgörande. Gustavsbergs hamn håller också på att förvandlas till ett spännande kulturellt centrum tack vare en annan entreprenör, Dag Landvik.
Kanske kan Ingvar Oldsberg på samma sätt lyfta Baldersnäs men jag tycker mig ana att det skulle behövas en yngre kraft med lite piggare idéer där. Ingvar har under åren dragit stora lass så det må vara honom förlåtet att krafterna börjar sina. Framför allt behövs det, som jag skrev om igår, en motor, ett nav som inte bara handlar om turismen, och sen nån som kan se vilka kombinationsmöjligheter det finns och hur de skulle kunna realiseras. Det är synergieffekterna som gör ett plus ett till tre. Haken är förstås; var finner vi denna goda kraft?
20060613
Kan Åre, kan Åmål!
Jag har en plan. En knäpp plan kanske du tycker men den finns där i huv’et likt förbenat och gnager. Hur ska min andliga hemort Åmål/Dalsland överleva som blomstrande bygd, tänker jag just nu sittande i trängseln på Värmdö. Hur kan man undvika den röda spiral nedåt som många kraxar om?
För dagen är sammanslagningen av de två vårdcentralerna högst aktuell. Friheten att själv välja läkare är viktig. Själklart en angelägen fråga som väcker mycket energi. Särskilt i en ort med hög medelålder. Krämporna kommer med åren. Men lika viktigt som att vården fungerar på kort sikt är att bygden inte på lång sikt dräneras på ungdomar, de som är framtiden och en garant för god vård också på lång sikt. Det här vet vi alla så tillbaka till planen.
Vad har Åmål/Dalsland för komparativa fördelar, sånt som andra inte har? Unika fördelar. Vacker natur finns det gott om – men det är inte unikt i Sverige. Alla landsändar slåss om turismen och resultatet blir något slags nollsummespel. Knappast ett vinnarrecept även om man ändå måste vara med och slåss om kakan för att inte bli en ren förlorare. Högskolor finns det allt för gott om redan. Sofias dansare är en utmärkt men alltför lokal grej. Industrietableringar? Kanske. I mindre skala men de gamla goda tiderna kommer inte åter. Något mer, något alldeles extra måste till. Något som kan ge spinn off-effekter, gärna sådana som ”drabbar” just turismen och då helst över hela året. Kan Åre så kan Åmål liksom!
Då tänker jag så här: ett ofrånkomligt framtidsområde att forska på och utveckla är våra kommunikationssystem och nu tänker jag inte på IT. Hur kommer vi att färdas i framtiden? Transportera varor? Jag vet, som Annika Lantz brukar säga, att det forskas både här och där inom området men jag tror inte att det finns ett naturligt centrum för denna forskning och utveckling. Framför allt saknas ett nav för praktiska tester i stor skala. Åmål ska bli detta centrum och nav! Åmål har historisk gott om duktiga praktiker, industrifolk. Den andra nödvändiga ”halvan” – akademiker/forskare – kan lockas hit. Det gäller att ha mod och kraft att skapa en nödvändig ”kritisk massa”, sen rullar processen på av bara farten.
Tänk att t.ex. bygga något liknande en spårtaxibana uppe i luften, uppburen på pelare, som knyter ihop Åmål med exempelvis Baldersnäs och med stopp vid särskilda attraktioner. Samtidigt som det ger möjligheter att testa ut olika lösningar i praktiken så får vi en egen attraktion i sig. Tänk att sväva fram över vårt vackra Dalsland och stanna till vid någon av de få krogarna ute i bygden! Det skulle ge dem möjligheter att växa som konferensalternativ. Eller vid nån fin badplats vid nån av alla våra fina sjöar. Att vintertid stanna till vid Högheden. Knyt ihop framtiden med det historiska via DVVJ och JÅÅJ och Dalslands kanal! Det finns massor av goda synergieffekter att utveckla, unika kombinationer och företeelser! Bara fantasin sätter gränser. Ja, och pengar då…
En sån här bana är naturligtvis miljövänlig och tar inte mer mark i anspråk än en vanlig ledningsgata om ens det. Något att just testa och utveckla f.ö. Vilken grej, forskning och utveckling i samarbete med turismen! 1 + 1 = 3! Det är dit vi ska komma, halmslöjd och logdanser i all ära! Håll med om att det låter spännande. Realistiskt? Tja, kan Åre så kan väl Åmål!
Fotot: David Sohlberg
20060611
Hett!
Idag blev inte mycket gjort. Hade äntligen fullt upp med att klaga på värmen. Jo, jag lyssnade förstås på ”På minuten” och ”God Morgon Världen”, dessa lika ärevördiga som nödvändiga program i P1. Såg också i morgonblaskan att Sverige förlorade igår. 0-0 visserligen men jag förstod att det räknas som en förlust. Konstigt spel. Oavgjort sa vi förr. Blir alltid lika fascinerad av idrottsreportrar. Finns liksom bara svart eller vitt och nu är det kört. Svart. Hallå, vi har väl bara spelat en match? Först bygger de upp ett crescendo i månader och sen blir de förbannade när deras egna och skapade drömbilder går i kras av verkligheten. Jag tror psykologerna kallar det för projektion. Charmen måste väl vara just det ovissa i alla matcher eller hur? Och alla är experter. Utom några stackare som tydligen satsade snuskigt mycket pengar på vadslagning. Shit!
Det läskiga är att jag åter får börsen i huvudet. Liknelserna är för många. Ovissheten, hetsen, psykologin, en mängd trosvissa experter som mer eller mindre alltid tycks ha fel. Och dom som förlorade sina pengar på vad. Den läskiga skillnaden är att börsen handlar om vår framtid, våra pensioner och besparingar, i en tid när få andra alternativ än madrassen gives. Är det klokt? Vari ligger den så av marknaden omhuldade friheten? Ibland undrar jag vad dom kommer att säga om oss i ett historiskt perspektiv.
För att byta ämne och inte bittra ner mig så gryr en idé i huvudet om hur Åmål kan överleva i en stretsam tid. Skillnaden i problematik mellan mina respektive hemorter är f.ö. kolossal. Du skulle ha sett vägarna här i går, lördags. Helt igenkorkade. Och så är det nästan jämt nuförtiden. Vi har blivit på tok för många här ute på Värmdö. Det som var bra för lagom många för några år sedan har blivit dåligt för alla. Men hur styr man sånt? Vem ska välja ut de lyckliga få? Vem ska lämna båten? Knepig fråga. Tillbaka till Åmål istället. Jag ska fundera lite mer och återkomma.
20060610
Vaddå fotboll?
Vad är det för fel på mig? Salig Farsan – heder åt hans minne - tvivlade emellanåt på att jag verkligen var hans son. Jag minns stunder då jag kom hem på besök till föräldraskapet i maj eller juni. Solen bara ödslade sin energi, fåglarna stämde upp sina bästa arior, blommorna tävlade ikapp om färgprakten och livet bara kokade. Knack, knack. Hej, var är Farsan? Jo, han satt instängd med persiennerna nere och såg på TV. Och det var inte nån dokusåpa han var fängslad av, de fanns f.ö. inte då om man inte ska räkna Onedinlinjen eller Dallas dit och det kanske man inte ska. Jag vet inte som aldrig sett ett avsnitt ur varken dessa eller nån annan såpa. Se där, ytterligare en defekt i min själsliga uppsättning! Tillbaka till Farsan så, vad var det som trollband honom så? Idrott förstås! Helst hockey eller fotboll.
Farsan var normalt en mycket lugn, klok och försynt personlighet men i dessa stunder kunde han bli rent farlig och vi barn hade en säkerhetszon med en radie om två meter från stolen som var hans borg. Råkade man sig in i den zonen när nåt gick galet i rutan kunde man åka på en riktig tjolablängare, en sann hästspark. Men jag då - och nu kommer det - jag är alltså inte ett dugg idrottsintresserad! Typiskt felnavlad med andra ord. Vad gör man?
I min gröna ungdom hände det förstås att jag spelade handboll, på ganska avancerad nivå faktiskt, kappseglade, körde mc – bara för att jag trodde att det var så man skulle göra. Egentligen gjorde jag mest illa mig, särskilt i den brötiga handbollen. Körde omkull med mc:n. Minns förresten en handbollsmatch i Eriksdalshallen när jag plötsligt fick hoppa in som målvakt och gjorde en praktfull utrusning, vigt utspänd som en stjärna. Jag räddade bollen och lärde mig samtidigt vad en suspensoar hade varit bra att ha till. Nej, jag vet inte. Springa och hoppa och jaga läderkulor, kan det verkligen vara något att hetsa upp sig för?
Jag inser att det under ytan döljer sig starka och delvis grumliga krafter och det är säkert bra med all idrott. Funkar kanske som nån slags ventil. Ungdomarna får något meningsfullt att syssla med. Å andra sidan tycks det mig som om mycket håller på att gå överstyr i girighetens glada tidevarv. Från lek till blodigt allvar, tvärtemot utvecklingen på börsen där det motsatta tycks gälla. Så fick jag det sagt igen! Man undrar ju! Men nu ska jag inte vara sån utan i milt sinnelag gå ut i den efterlängtade sommarvärmen och njuta av den fuktiga jordens doft i växthuset. Och kl. 18.00 tänkte jag åka handla. Skönt att ha affären för sig själv.
20060607
Jag tänkte på en sak...Åldern!
Big Mac blir biggare. Ett trist faktum för folkhälsan. Folk blir större och sjukare. Flygplanen blir biffigare. Bilarna blir bredare - SUV-igare. Kan man ju undra varför? Allt tycks bli större utom - parkeringsplatserna som bara blir mindre. Inte färre, mindre. Har du också märkt det? I morse höll jag inte på att komma in i bilen, så trångt var det på parkeringen. Hänger det ihop med parkeringsbolagens girighet? Tryck ihop dom bara! Och nu ska vi få parkeringsvakter i Åmål också. Trist faktum! Men vi får väl skylla oss själva som inte respekterat varken regler eller vår egen självaktning!
Nåja, läs detta som en liten men aktuell parantes! Jag har fortfarande inte hittat Don’t Panic och får nog lov att köpa en ny! Dessvärre finner jag inte heller Buber, jag-och-du-filosofen du vet. Jävlas makterna med mig eller? Skulle vilja berätta lite om vad dialog kan vara. Till dess jag kommer till nån jävla ordning kan man ju alltid fundera över åldern – jag fyller snart år. Om du liksom jag tycker att åren börjar bli lite många, misströsta inte, jag har hittat en tröst.
Ung på nytt!
Jag tänkte på en sak. Åldern. Tiden går ju så förbenat fort nuförtiden eller hur? Man undrar vart den tar vägen liksom. Och man blir ju inte direkt så mycket yngre. Sommaren, semestern, allt bara försvinner i ett nafs. Hur länge kommer arbetsgivaren att pröjsa samma timlön för en tid som blir allt kortare kan man fråga sig men det är en annan sak.
Nu har jag dock kommit hela mysteriet på spåret. Vi räknar helt enkelt ålder på fel sätt! När jag fyller 2 så har jag ju dubblerat min ålder. 100%! Det är lång tid och tiden går sakta. Sommaren är oändlig och det är ju den som räknas vill jag påstå. När jag fyller 3 så har jag ju bara lagt till ytterligare 1/2. Låter ju klurigt men jag tror det blir så. Det är i alla fall lite mindre - fast sommaren är fortfarande oändlig. Ja, så där rullar det på. Jag är lite osäker på när sommaren slutar vara oändlig men kanske kan det vara i 15-årsåldern eller så? I det gamla sättet att räkna år förstås för räknar man på det nya och bättre logaritmiska sättet så blir bilden betydligt ljusare. Kolla här:
Räknar man ihop den här serien 1+1+1/2+1/3+1/4……….1/60, för det är ju i det häradet man rör sig inte sant, så är jag inte äldre än lite drygt 5 ½ år och kommer sannolikt aldrig att nå den aktningsvärda åldern av 6 år! Vips, så blir den eftertraktade sommaren oändligt lång igen.
20060606
Sverige, Sverige fosterland!
Lite tafatt firar vi idag nationaldagen. Hur ska vi fira? Vad? Vi är ju inte så yviga av oss precis, kanske ett arv från det fattigsverige som faktiskt inte ligger så långt tillbaka i tiden. Ett par generationer bara. Man vet sin plats. Möjligen spelar det också en viss roll att det snart är midsommarafton – vår ”riktiga” nationaldag? Vi väntar till dess liksom.
Finns det då något att fira? Självklart! Att tyskarna under Hansatiden fram till 1500-talet starkt bidrog till att bygga upp vår handel och därmed vår välfärd. Att vallonerna sedan vågade sig upp i detta kalla och gudsförgätna land för att utveckla gruvnäringen på allvar. Och därmed ytterligare bygga upp vårt välstånd. Att finländarna hjälpte oss med skogsbruket och att bryta ny mark i de stora skogarna i Dalarna och norra Värmland. Fransmännen har väl mest bidragit till adeln och hovet men också att bygga upp vår byråkrati. Låter ju inte så kul precis men den har ändå varit en starkt bidragande faktor i vår välfärdsutveckling.
På 50-talet kom turkar, italienare, jugoslaver och greker hit för att rädda vår industri och vår välfärdsutveckling.
I dagens krympta och globaliserade värld har vi folk från alla hörn som valt att komma just till vår lilla och kalla plätt - Sverige - för att hjälpa till att bygga välstånd. Nu handlar det inte om skog eller malm, nu handlar det om tjänster. Vi finner våra nysvenskar som chaufförer, i sjukvården, som renhållare, restaurangägare, småföretagare och på många andra ställen. Vår matkultur har verkligen berikats och vi har snabbt tagit till oss allt från pizza till läckerheterna i det libanesiska köket. Då som nu förekom skärmytslingar innan de nya och konstiga svenskarna blev accepterade. Det är väl mänskligt att till en början vara lite avvaktande till allt avvikande? Däremot är det en stor synd att inte låta alla bidra med allt man kan!
Sen kan vi naturligtvis fira att Sverige är ett vackert land med varierande natur - med plats för många fler! Särskilt Dalsland förstås, ett Sverige i miniatyr som det sägs. Du har bergen i Kroppefjäll och upp mot norr. Slättlandskapet söderut. Ställ dig på Björndalsbergets topp, nära Edsleskog, och njut av utsikten! Upplev vänerskärgåden per fot i Yttre Bodane inte långt från pärlan Köpmannebro. Bada i Vita Sannar utanför Mellerud eller vandra i Örtträdgården i Dals Rostock. Ta en kanaltur från Bengtsfors ner till Håverud och rälsbuss tillbaka. Fika sen på Gammelgården med värstingutsikt! Vandra i den vackra parken runt Baldersnäs Herrgård. Slicka i dig en glass på Marinan i Åmål (bilden).
Allt detta är väl värt att fira! Bland det finaste jag sen kan tänka mig vore att dagen avslutades av en barnkör med barn med rötter i alla våra nysvenskars respektive fosterländer. Det vore en final det!
20060604
Är du med eller mot naturen?
Myggorna har vi förmodligen fått genom arvsynden eller så. Dom är inget att göra något åt. Men sniglar och maskrosor! Och alla de söta små rådjuren, som vi f.ö. stöttar med käk under vinterhalvåret. Fästingar inte att förglömma.
Nu när försommaren äntligen om än så sakta tycks vara på väg med sina ljusa nätter, ja då börjar också kampen. Den som aldrig lyser igenom i alla förföriska trädgårdsmagasin med sina paradisiska bilder. Jag är kluven. Allt grundar sig ju i att vi betraktar det stycke natur vi kallar tomt som vår privata egendom. Men det gör ju dom också! Sniglarna, fästingarna, rådjuren m.fl. Betraktar det som sin natur alltså. Som en alltigenom god människa borde man alltså låta allt ha sin gilla gång. Glädjas över att sniglarna också uppskattar vår ruccula, mer än allt annat grönt som vi inte odlar, istället för att knipsa huvudet av dom. Några grannar riggar upp ölfällor vet jag men där går gränsen. Jag tar gärna en öl i goda vänners lag men jag avstår villigt att skåla med hela vår snigelarmé. Dessutom blir det för dyrt.
Jag borde yvas över att rådjuren älskar våra tulpaner, gärna pepprade med nån form av cayennepeppar som nog från början är avsedd att avskräcka. Våra rådjur har dock lärt sig att också värdesätta variationen i det globala köket. Och hur ska dom kunna skilja mellan de äpplen vi lägger ut under vintern och smaskiga vårtulpaner? Vi har ju inte precis informerat dom. Och hur ska fästingarna kunna respektera vår tomtgräns när den inte syns? Även om vi satte upp ett staket mot skogen skulle dom förmodligen inte kunna se det. Tänk dig själv ett gunnebostängsel sett ur deras mikroperspektiv. Måste te sig som en gigantisk och underlig konstruktion. Stora hål som är ihopknutna av stålrör. Det kan ju inte vara avsett för dom!
Nej, jag är kluven. När rådjursgeten kommer och visar upp sitt kid, vad betyder då några tulpaner? Om sniglarna är det svårare att finna goda omdömen liksom om fästingarna. Och förresten, hur för man meningsfulla förhandlingar med ett gäng mördarsniglar? Jag vill faktiskt ha min ruccula i fred! Här blir det nog fortsatt kamp, en kamp som jag känner att jag håller på att förlora. Deras uttröttningstaktik är förödande.
Ack, ja! Snart är det vinter igen och man kan drömma om den sommar som är både mygg-, fästings-, och snigelfri! Och framför allt varm!!
20060602
Läxa?
Tut, tut. Det brinner i knutarna och den lika ståndaktige som beskäftige skolsoldaten J. Björklund rycker ut. Härden har sin näring i den gamla slitna frågan om läxa eller ej i skolan. Vad är det för fel på både ock? Jag begriper mig inte på fp med dess paradoxala förhållningssätt mellan frihet och gammal klassisk kadaverdisciplin. Det gäller f.ö. inte bara skolan. Invandrarpolitiken är ett annat viktigt exempel. Visst vinglas det ganska vådligt från kant till kant i det partiet?
Utbildning och/eller utveckling är en komplicerad individuell process som man bör närma sig med stor ödmjukhet och insikt. Här funkar sannolikt inga dogmer åt varken det ena eller andra hållet. Och kunskap, vad är det? Vem har tolkningsföreträde? Ska tyngdpunkten ligga på reproducerbart stoff, att lära sig svaren på redan besvarade frågor, eller på förmågan att finna ut nya obesvarade frågor? Kanske är frågorna viktigare än svaren? Var finns den optimala mixen? Kanske är den viktigaste förmågan i framtiden att se och kunna hantera komplexa system och vad ställer det för krav på undervisningen? Hur ser det ut runt hörnet? Har skolan verkligen också ett ansvar för elevernas mognadsprocess - gör nu läxan och gå hem och lär dig bli som folk!
Jag lovade tidigare i våras att återkomma till Kahlil Gibran och Profeten. Så här säger Profeten om att undervisa:
”Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap. Den lärare, som vandrar i Templets skugga (läs skolan, min anm) bland sina lärjungar, ger inte av sin visdom utan snarare av sin tro och kärlek. Om han i sann mening är vis, bjuder han er inte att stiga in i sin visdoms boning, utan leder er till tröskeln av er egen själ.”
Agneta Lagercrantz skrev så här en gång inför ett seminarium om kompetens:
Kompetens. Kompetens? Kompetens! Kompetens*
Man hör ordet bara precis till en gräns
Kompetens kompetens kompetens kompetens
Det låter som komp i en rytmisk frekvens
Kompetens:
Är det intuition eller intelligens?
Är det särskild förmåga eller något som känns?
Är det kunskap, begåvning, en godkänd licens?
Eller är kompetens, kompetens, kompetens, kompetens
inte kapacitet, inte skicklighet ens -
utan summan av min existens?
Kan det sägas bättre! Frågorna är många, av varierande slag och viktiga. Att då börja tjafsa om läxans vara eller inte känns som att begå intellektuell harakiri. Fjuttigt! Pill i naveln. Läxa är väl ändå en fråga som får anpassas efter situation och bästa förstånd. It’s our future, man!
Ofriserade tankar
Jag har fått panik! Jag hittar inte boken ”Don’t panic” av bl.a. paradigmmäklaren Troed Troedson. Den boken är ju en nödvändighet! Försynen gav mig ändå en liten tröst när jag istället hittade en annan måstebok, ”Ofriserade tankar” av Stanislaw Jerzy Lec. Polack. Död 1966. Medlem i polska motståndsrörelsen. M.m. Boken är fylld av aforismer, alla små pärlor som manar till eftertanke. Just nu tänkte jag bjuda på några av mina favoriter. Hör här:
”För att komma till källan måste man simma mot strömmen.”
”Varför ljuga när man inte känner till sanningen?” (Apropå KG Hammars förhållningssätt inte minst!)
”Somliga ser precis detsamma med högra som med vänstra ögat. Och tror att detta är objektivitet.”
”Det finns ord så stora, så tomma, att man kan hålla hela nationer fångna i dem.” Skicka vidare till Bush….
Och den här underfundiga pärlan: ”Inte utförda handlingar utlöser ofta en katastrofal brist på följder”. Den du!
”Jag är inte överens med matematiken. Jag anser att nollornas summa är ett farligt tal.”
En till bara: ”Utan kännedom om det främmande språket kommer du aldrig att kunna förstå utlänningens tystnad.”
Fundera och njut medan jag letar vidare efter Don't Panic!
