Är det något fel i att vara nostalgisk? Jag har nu övergett tankarna på att odla martyrskapet till förfinad konst – det var inget kul - för att istället ägna mig åt nostalgi. Unna mig lite smärtsamt skönt vemod. När jag nyligen skrev om musikgruppen Munviga väckte det både minnen och känslor. Dessutom har jag ju rätt ålder inne för att ha lov att ägna mig åt nostalgi, dragspel och frimärkssamling. Däremot har jag ännu en bit kvar till släktforskningen. Fast jag måste erkänna att det senare ändå låter lite spännande så man vet aldrig. Är det något jag lärt mig så är det att aldrig vara tvärsäker, även om jag ibland kan låta så.
Nu tänkte jag i alla fall låta nostalgin ta sig uttryck i ännu en historia med just Munviga. Den har att göra med bilden i förra inslaget om Munviga. Bilden pryder baksidan på skivomslaget till vår andra och sista (senaste?) LP. Vi talar nu historisk tid och vinyl. Vi hade just bytt bolag och hamnat på CBS. Skivan var precis klar, det återstod bara att ta omslagsbilderna. Det lämpliga tillfället uppenbarade sig när vi fick en spelning på nåt religiöst café på Kungstensgatan. Minns inte namnet. Undrar om det finns kvar förresten? Där kunde fotografen ta bilder från en livespelning och få med lite publik och så. Passade bra.
Vi anländer i vår skrangliga buss och finner efter en del letande adressen. Det var bara en hake – caféet låg tomt och öde. Stängt. Hade vi tagit fel på datum? Fotografen som anlänt i god tid såg mindre road ut. Han visste säkert bättre sätt att spendera en kväll på än att stå på en öde mörk blöt trottoar och frysa. Medan vi står och funderar på vad göra så dyker det upp en ung man som tydligen ska in på caféet och dessutom har nycklar. Förundrad betraktar han den lilla skaran på gatan medan han låser upp.
- Jobbar du här? frågar vi.
- Jo.
- Vi är Munviga och ska spela här ikväll.
- ??? Det har ingen sagt något om. Det är stängt ikväll.
- Vi ser det. Jaha ja, och vi som har fotograf med för att ta bilder och allt!?
Den unge mannen lyser upp. Finner på råd och de är verkligen dyrabara just nu!
- Jag kan ringa ihop några vänner?
- Ringa ihop några vänner? Tja, det är väl bättre än ingenting. Gör det. Tack!
Sagt och gjort. Fem trofasta vänner droppar in medan fotografen i stort sett bygger om lokalen för att den bättre ska passa hans syften. Gardinerna rivs ner och sätts upp som draperi bakom den lilla scenen. Hej och hå! Vår värd betraktar förskräckt vad han antagligen upplever som förödelse. Vi lovar dock dyrt och heligt att försöka återställa lokalen så gott det går efteråt.
Vännerna bänkar sig med en kopp kaffe vid ett runt bord alldeles nedanför scenen. Vi kör vårt program som avtalat. Man ska stå för sina löften. Nu var programmet avpassat för en större publik så det kändes lite fånigt i sanningens namn. För mycket ”gasa på” liksom. Här skulle vi haft lite mer förtroligt kammarstuk. Dessutom är det faktiskt svårare att spela för en liten intim publik än en stor och mer anonym. Likaså är det svårare att vara en liten publik. Vi var ju faktiskt fler på scenen. Det blir så nära, så personligt. De fem tappra vännerna gjorde ändå så gott de kunde och det var inte illa. Och viktigast av allt, fotografen fick sina bilder och kunde nöjd troppa av. Sen kan man ju tycka, som Shakespeare när han släppte väder, att det blev mycket väsen för ingenting….
20061130
Mycket väsen för ingenting
20061129
Sanningen är den att....
Idag vill jag vara lite politisk igen. Skolpolitiken väcker känslor. Skolgeneral Björklund har ju åter varit i farten med sina nationella prov. Fast egentligen är det nog inte skolpolitiken i sak som väcker energi den här gången utan mer något annat, vad det nu kan vara. Kanske är det alliansens dogmatiska hållning. Jag blir knottrig på folk som i likhet med Maud Olofsson säger – …men så här är det…. Ett av hennes absoluta favorituttryck. Jan Björklund å sin sida briljerar i stället med – sanningen är den att….. (se DN-texten länken ovan: "Men sanningen är att den viktigaste förändringen i svensk skolpolitik..."). Sen gammalt har vi ju också Bildt med sin enda vägens politik. Alla synnerligen modiga anspråk!
Jag vet, jag är farligt nära att kasta sten i glashuset, jag kan nog också uttrycka mig väldigt kategoriskt ibland. Men ändå, det gör knappast saken bättre eller hur? Och aldrig att jag så tvärsäkert gör anspråk på sanningen. Den som vill undersöka vådan av en sådan hållning uppmanas istället att ringa Jojje. Bush alltså, med sin svart-vita världsbild. Sitt polariserade sätt att se världen. Med eller mot. Inget däremellan.
Tala sanning! – det har vi som barn ofta i bästa välmening fått höra och det är klart att vi ska tala sanning. Det ska vi efter vår bästa förmåga för sanningen är nog en mer komplicerad företeelse än vi möjligen går omkring och tror sen barnsben. Bland annat finns den i oerhört många skilda upplagor, alla lika sanna! Bara en sån sak.
Nu kan man kanske tycka att det här endast är ett semantiskt – språkligt – problem. Sanningen är den att… jag menar förstås att jag inte tror att det är så enkelt. Jag är övertygad om att hur vi uttrycker oss också återspeglar en given livshållning och följande sätt att tolka omgivningen. Livsrummet. Vår syn på människan. Ju mer kategorisk livshållning, desto snävare tolkning. Ju mer dogmatisk livshållning, desto mer tunnelseende och intolerans. Och enkla lösningar.
Nu fjärmar jag mig långt ifrån någon sanning, när jag gissar vilt, när jag provokativt påstår att det antagligen främst är jag-svaga personer som söker den enda vägen, den enda sanningen, de enkla lösningarna ity det helt enkelt är enklast och bekvämast så. Jag kan i så fall känna en viss respekt för detta i den oerhört komplicerade värld vi lever i idag med alla sina snabba förändringar och gråzoner. Och visst hemfaller vi alla då och då åt de enkla lösningarna eller hur? Inte minst då det gäller barnuppfostran.
För att återvända till bloggens favorit Jan Björklund och hans nya förslag. Jag har sagt det förr, det går inte att invända mot ordning och reda i skolan och mycket annat han förespråkar. Det finns en hel del i hans tankar som jag ärligt kan ställa upp på. Åter, det är inte främst sakfrågorna som stör mig, det är den dogmatiska hållningen och förtjusningen i de enkla lösningarna. Frånvaron av problematiserande. Frånvaron av fördjupade och insiktsfulla analyser och resonemang om intrikata orsakssammanhang. Jag tror att JB med sina klämkäcka tilltag missar oerhört mycket av allt det subtila, allt det osynliga som styr. Det är väldigt många trådar som är sammanvävda till en invecklad väv. Bara det att entydigt definiera begreppet kunskap! Och vad är skillnaden mellan kunskap och kompetens? Hur kommer begreppet förmåga in i bilden och hur mäter vi den? Det har betydelse vem som säger sig äga definitionen, en slags sanning och utgångspunkten för alla mätningar. Foto: Pawel Flato
Nationella prov i trean? Jag tycker trots allt att det går att både förstå och försvara detta bara man är medveten om farorna. Alla mätningar är en form av enkla lösningar och riskerar därför att missbrukas som ersättning för mer fördjupade analyser och relevanta insatser - av ren bekvämlighet eller i följd av mer eller mindre medvetet tunnelseende. Vi väljer utifrån vår privata sanning vad vi vill se ibland. Och vem vet, det kanske inte är eleverna som ska utsättas för nationella prov utan lärarna? Detta sagt med den största respekt för vår lärarkår och kanske mot bättre vetande. Bilden av den goda läraren/pedagogen är så komplex att den aldrig låter sig mätas eller avtecknas rättvist i något som helst dokument eller certifikat.
20061127
Chef eller ledare?
Samtalsämnet usla chefer kommer på ofta upp i vänkretsen. På förekommen anledning. De tycks vara vanligt förekommande på de mest skiftande arbetsplatser. Chefer som mer eller mindre medvetet gör livet surt och energifattigt för många medarbetare. Stjäl ansvar och har för sig fasoner. Är det så? Har vi så många dåliga chefer? Har du? Är du kanske rent av själv en dålig chef? Nej förlåt, det var väl en onödigt provokativ fråga. Rent generellt tror jag att vi människor, som Kaj Pollak menar, i varje given stund gör så gott vi kan. Och det gäller naturligtvis också chefer. Att vara chef idag är en tuff utmaning, det måste man inse. Jag tror dessutom att det bara är några få som jävlas med folk på pin kiv. Å andra sidan ställer just dessa få till med stor skada som det verkar. Sådana ska bort fortare än kvick och märkas ut med pestflagg för att hindra framtida tragedier! De flesta gör nog annars så gott de kan även om alla liksom inte riktigt räcker till – många är kallade, få är utvalda.
Jag har, om inte teorier, så i varje fall några tankar om det hele. Är det inte så att vi i dagens ekonomistiska, teknokratiska och rationella värld tror att det också är det rationella och intellektuella som styr? Vi gör upp planer och måldokument. Hjärnan jobbar. Är det inte så att vi samtidigt glömmer bort allt det varav hjärtat är fyllt av? Alla våra emotioner. Här finner vi mäktiga krafter som avundsjuka, maktbegär, girighet, rädsla, ilska, hämndbehov men också värme, kärlek, omsorg, välmening och inte minst idealism – en önskan att åstadkomma något gott. De här krafterna talar vi sällan om i professionella sammanhang och du finner dem knappast i några planer. Ändå finns de där mycket påtagligt och styr och behöver därför hanteras på något sätt.
Det är som om arbetslivet delas upp i två parallella världar varav en görs till en skuggvärld som man i värsta fall låtsas bort. Självklart är denna dubbelhet inte helt enkel att hantera ens för en chef som är medveten om alla kraftfält, vilket långtifrån alla verkar vara. Och dessutom behöver hon/han vara medveten om hur hon/han själv intervenerar – griper in - i gruppen och vad det för med sig. Krävs stor mogenhet för den insikten, något som det vanligen krävs många års erfarenhet och eklut för att tillägna sig. Kan det sen vara så – vilket vore naturligt - att chefen i första hand väljer att hantera den intellektuella världen med sina konkreta planer och hårda krav på resultat, den går liksom att ta på, medan mycket av det medarbetaren upplever händer i den mer luddiga emotionella världen med eventuella konflikter? Chef och medarbetare går förbi varandra, mer eller mindre medvetet?
Naturligtvis är det inte alls så här enkelt men det kan vara en skärva. Chefskapet handlar om rekryteringsprocesser och urvalsmetoder, kulturfrågor, tradition, organisation, personlig mognad, resurser och allmänna förutsättningar och mycket annat. Trots allt går det inte att komma ifrån att ansvaret för en positiv utveckling är delat. Medarbetarskapet kräver också sitt. Likaväl som att en medarbetare fungerar bättre under en mogen och insiktsfull chef, en som i sin tur leder sina underställda att växa genom att komma till egna insikter, likaväl är det självklart lättare att vara chef för en skara ansvartagande och vuxna medarbetare. Tricket måste väl vara att tillsammans, under gemensamt ansvarstagande, finna sin väg in i den gröna cirkeln för att kunna växa tillsammans?
Den något provokativa slutfrågan blir alltså: har vi de chefer vi förtjänar? Den du, den får man ta några djupa andetag på.
20061126
En riktigt tung smäll!
Igår var en dag som sent avslutades med en präktig smäll. Sov till att börja med ganska länge. Låg sedan lite halvvaken och njöt av min nya – dyra - tempurmadrass. Skön grej fast lite hård just när man lägger sig. När den är kall. Som att lägga sig på en planka men sen, ganska snart, sjunker man djupt ner i Morheus mjuka famn. Förmiddagen gick som brukligt åt till diverse måsten och fix. Det är bara att acceptera. Glömde att ge fåglarna sin dagliga frukost och fick skäll av både talgoxar, blåmesar, grönfinkar och fan vet vem när jag var ute med soporna. Man tror att fågelkvitter bara är gulligt men jag vet nog, det kan vara nog så skarpt uppfordrande.
Kvinnorna i huset är och roar sig på spa i Nynäs hela helgen – tjejgrej du vet, mor och döttrar - så det tunga ansvaret för allt fixet har de helt sonika lagt på mina axlar. ”Eftersom du ändå är hemma”. Säg det liv som är rättvist. Jag putsar på min karriär som martyr
Å andra sidan hade jag sen en mycket trevlig lunch och eftermiddag i sällskap av min vän Annika Borg. Bjöd på broccolisoppa med heta och halstrade gambaräkor. Får man förresten äta sådana? Jag menar hotar de miljön på något sätt eller är de själva utrotningshotade? Måste jag ta reda på. Och jag är för en gångs skull inte sarkastisk. Gott var det i alla fall. Lyssna förresten på Annikas ”Tankar för dagen” som hon har med jämna mellanrum i radions P1 kvart i sju på mornarna. Jag lovar att du får nya insikter! Dessutom är det en bra start på dagen.
Hyrde sen – i min trista ensamhet… en video. Troja. Tänkte passa på att fräscha upp mina historiekunskaper. Orkade se halva filmen innan jag fick nog av alla fältslag och allt dödande. Storslaget naturligtvis, skickligt filmat och en imponerande mängd statister, men slakt tycker jag vi har nog av i verkligheten, inte minst i Irak förstås. Jag behöver inte ännu mer historiskt våld. Tar det nånsin slut?
Satte mig istället och lyssnade till gamla vinylskivor lämpliga för att tyckte synd om sig själv till. Funderade på att gå ut och sätta på en vittvätt, bara som en demonstration liksom, men insåg det löjliga i det hela. Och vem brydde sig? En demonstration behöver publik. Jag putsar vidare på min martyrkarriär.
Hann knappt sätta mig ner innan huset skakade till nåt alldeles förfärligt av en jättesmäll. Hela berggrunden skakade. Lyftes nästan ur fåtöljen. Tankarna for runt i huvudet; vad i hela heta helvete var det? Det var i alla fall ingen vanlig fyrverkerismäll utan något mycket tyngre. Var kom smällen ifrån? Klockan 23. Jag såg att grannarna samlades på gatan och jag anslöt i mina tofflor i regnet. Alla lika förundrade. Det måste ha varit gasoltanken nere i hamnen, föreslog någon som också tog bilen för att kolla. Nej, det var det inte. I hamnen var det lugnt. Nån villapanna som exploderat? Men det syntes ingen brand nånstans. Bilar började köra runt, antagligen för att kolla. Så ropade nån att ”det står i Aftonbladet på webben”. Jag gick in igen, ganska blöt, och kollade själv. Mycket riktigt. Det var en bil som hade exploderat. Vad jag förstår av smällen att döma måste den ha varit fullproppad med dynamit. Idag står det att läsa att det antagligen handlade om ett självmord. Tragiskt! Man får ändå vara glad att personen i fråga inte smällde av sitt självmord närmare bebyggelse än han/hon gjorde. De närmaste husen fick tydligen ändå vissa skador. Kan man förstå när smällen kändes ända ut på Ingarö som ändå är flera mil från platsen ifråga.
Trots allt somnade jag gott. Och idag är det en ny dag. Livet går vidare utom för en som av okänd anledning gav upp livsgnistan. Fåglarna kvittrar vidare, ovetande och obekymrade om nattens dramatik. Idag i gladare tongångar ity de har fått sin frukost i laga ordning.
20061124
När blir man vuxen?
Vad menas med att vara vuxen? Och när blir man det? Handlar det om ålder eller något annat? Sånt kan jag ibland fundera över. Känner jag mig själv vuxen med alla decennier som travats i min rygga sedan jag som liten parvel tog världen i besittning? Inte det minsta! Klok som en uggla och vis som man med ålderns rätt skulle bli? Inte det minsta! Det där måste vara ytterligare ännu en av alla dessa påhitt om vuxna som vi slår i barnen. Vi som vet bäst liksom. 'Och barnen i sin tur - när det är så dags - slår dunsterna i sina barn o.s.v. i all oändlighet. Man kan säkert gladeligen knalla genom hela livet utan att bli särskilt vis. Mer erfarenheter drar man förstås på sig, och det är ju bra, men man måste ju göra något av dem också eller hur? En spännande fråga är om jag själv kan utse mig till vis – japp, jag är vis! – eller om omgivningen vill ha ett ord med i laget?
En av mina klokare vänner sa en gång att skillnaden mellan barn och vuxen är, att barn blir glada av att få, vuxna av att ge. Och när sker den metamorfosen om jag får fråga? Aldrig, skulle jag säga mot bakgrund av allt egotrippande och den allt mer perversa girighet som verkar breda ut sig, särskilt i kretsarna mycket vill ha mer. Själv trodde min vän att det åtminstone borde ske runt tjugoårsåldern, då när man är redo att skaffa egna barn. Att ge till. Så menar nog i alla fall naturen att det ska vara, påstod vännen.
Min kloke vän fortsatte sitt resonemang med att påstå att förmågan att glädjas över att ge också gör en fri och oberoende. Vill jag glädjas är det bara att ge! Lite kärlek. Lite värme. Ett leende. Ett mejl. Den som bara kan glädjas över att få sitter ju fast i ett beroende av sin omgivning. Tänk om jag inte får något? Deppigt! Skapar martyrskap. Mig är det minsann ingen som tänker på! Nej visst, men pröva på att ge lite då. Är du själv martyr förresten?
Vi närmar oss med stormsteg kommersialismens stora orgasm – julafton. Bra tillfälle att kolla in om man är fri eller ofri! Själklart menar varken min vän eller jag att man inte också får glädjas över att få, julklappar t.ex. Eller ett leende. Det är helt OK! Det är t.o.m. välgörande! Livet är ju så fiffigt ordnat att genom att visa uppskattning för en gåva ger du givaren en positiv bekräftelse. Man ska ju aldrig hindra någon från att ge. Är vi förresten för dåliga på att ge varandra uppskattning?
Med dessa lite ostrukturerade funderingar lämnar jag dig därhän åt dig själv och dina funderingar tills vi råkas igen. Kanske rent av i morgon.
20061123
Och i Åmål då?
Vad händer i mitt älskade Åmål med omnejd? Nu tror jag inte Åmål avviker från andra småorter men ändå. De bryr jag mig inte om lika mycket. Här är några notisrubriker ur tisdagens Provinstidning (PD):
Man anhölls för att ha misshandlat sambon
Man anhållen för misshandel
Säfflebo åtalas för hot mot tjänsteman
Åmålbo sålde kött olagligt
Personalen spurtade efter snattare
Lärare upptäckte förberedd skolstöld
Man körde bil utan körkort
Misstänkt rattfyllerist stoppades av polis
Husägare får böter för olovligt bygge
Och så fortsätter det. Ungefär likadant varje dag. Man undrar. Förr lämnade man gladeligen både båt, bil och hus olåsta. Var trygg i stan. Fast det finns ju glädjande rubriker också. Vänern ligger t.ex. 52 centimeter över referensytan vilket betyder att jag har vatten under större delen av bryggan. Och det är ju bra! Själva vitsen med en brygga är ju att det är vatten under och så är inte alltid fallet när Trollhättan tappar för mycket heta nederbördsfattiga somrar som i somras. Å andra sidan kan vi inom en snar framtid förvänta oss det rakt motsatta problemet i Vänern. Det har klart framgått den senaste tiden när allvaret i klimatfrågan verkligen har gått upp för oss.
Vården förstärks! Budgeten ser bättre ut p.g.a. att befolkningsutvecklingen varit bättre än väntat. Minns jag rätt har den hittills i år ökat med 25 personer. Trots svår arbetslöshet. Glädjande! ICA Supermarket firar ettårsjubileum. Den ombyggda butiken alltså. Man har vänt den bakfram tycker jag som saknar den gamla butiken med utgång mot gågatan. Sen gillar jag inte de höga hyllorna som får mig att känna mig instängd och som gör att kära hustrun ofta tappar bort mig. Eller om det är tvärtom. Man ser ju inte varandra och får ta till mobilen - bakom vilken hylla gömmer du dig? Grattis i alla fall Linda och Rikard! Bara det att våga satsa på en stor butik mitt inne i stan är värt en applåd! Precis som Konsum gör kanske jag bör tillägga. Två bra butiker – så blir det rättvist!
Läser vidare att handelsministeriet blir rena åmålsmaffian sedan Göran Lithell nu knutits an till Sten Tolgfors – båda åmålsgrabbar även om Lithell hette Carlsson på den tiden. Man heter Carlsson i Åmål och Lithell på deppet, det måste man förstå.
Åmåls BC rycker i sydallsvenskan – vad det nu kan betyda? Viktig bortaseger för Åmåls SK. Ny förlust i handbollstrean. Anfallsbröder lämnar Åmål. Andra obegripliga idrottsrubriker för en idrottsanalfabet som jag.
Biografen Saga, den enda som är kvar, visar Nicke Nyfiken, Farväl Falkenberg och När mörkret faller. Jag har inte sett nån av dem. Måste skärpa mig. Senast jag var på bio var nog för fem år sen. Vilken film det var har jag glömt. Det är för mycket att välja på i Stockholm. Man får ju kramp! Tänk om jag väljer fel?
Och så har det varit dansgala i Karlbergsskolan aula. Elever från skolor i Åmål med omnejd visade upp sina talanger. Det dansas mycket i Åmål. Till stor del Sofias förtjänst skulle jag tro. Jag har sagt det förut, hon gör med sin dansskola en jätteviktig insats för våra ungdomar!
Det finns hopp!
20061122
Den mänskliga faktorn
Den mänskliga faktorn. Vi hör om den titt som oftast, nästan alltid i samband med trista saker som en massa olyckor. Då har den mänskliga faktorn stuckit fram sitt fula tryne igen. Man får en känsla av att vi helst av allt borde avskaffa den mänskliga faktorn. Utrota den från jordelivet. Så att inga fler olyckor händer. Är det ett sätt att distansera sig, att smita från ansvar genom att avpersonifiera orsakssammanhang?
Typ: bilen krängde till, sladdade över vägen och fortsatte ut på gärdet där den slutligen krockade med ett träd. Visst får man en känsla av att bilen var tom. Ingen förare, ingen passagerare. Den var helt enkelt ute och for lite för sig själv när det råkade olyckade sig. Och så kommer slutklämmen - olyckan berodde troligen på den mänskliga faktorn. Istället kunde man väl skriva som det var: ”Karl-Petter var ute och gjorde vägarna osäkra med sin gamla ruttna Volvo 144. Det bar sig inte bättre än att han körde av vägen och krockade med ett träd ute på ett gärde. Ingenting att förvånas över en så usel förare som han är! Kan knapp skilja mellan ratt och växelspak! Kan ju bara sluta på ett sätt”. Då hade vi i alla fall klätt den mänskliga faktorn i lite kött och blod. Och hade man frågat Karl-Petter själv om det var den mänskliga faktorn som orsakade olyckan så hade han stirrat förvånat på en och svarat – nä, dä va ja som dro ratta snett!
Nästa steg vore kanske att putsa upp den mänskliga faktorns rykte, återupprätta dess rättmätiga status. Göra den mänsklig. Håll med om att den egentligen klingar ganska varmt. På sykehuset vill man väl gärna bli omhändertagen av den mänskliga faktorn eller hur? Och tänk så många olyckor som den mänskliga faktorn rimligen bör ha avstyrt! Om det inte hade varit för just den så hade det gått rent åt helvete helt enkelt. Därute i verkligheten finns det alltså en massa vardagshjältar gömda bakom den mänskliga faktorn. Vardagshjältar som sällan blir omskrivna. Och blir de det så nämns i varje fall aldrig den mänskliga faktorn vid namn! Synd och skam är det!
Som när gänget i den gröna ungdomens dagar hade tillverkat en fallskärm av två utslitna lakan nån hade snott hemifrån. Av någon anledning blev det Klasa som skulle hoppa från det platta tvättstugetaket, en sju, åtta meter högt. Kan knappast tänka mig att han volonterade utan det var nog efter tunga påtryckningar. Eller så. Hur som helst kom någon på att vi nog först borde testa skärmen med en tyngd av något slag. Sagt och gjort, vi samlade ihop lite skräp som vi trodde skulle vara lika tungt som Klasa och band fast skärmen i bråten. Ett, två och tre – och rätt ut i rymden med byltet som sekunden senare med en präktig duns slog i backen så att gruset yrde. Klasa var aning blek men samlad. Vi övergav de fortsatta planerna för att istället satsa vår energi på något nytt spännande projekt. Varför t.ex. inte sätta segel på cyklarna? Det gjorde vi också och uppfann de facto vindsurfingen betydligt tidigare än gemene man tror. Segelcyklarna fungerade faktiskt även om en del haverier med viss blodspillan förekom vid vindkantring eller när man tvingades göra slag. Eller så trasslade man hopplöst in sig i alltsammans och for i backen för den skull. Kul var det i alla fall och plåster gick det åt! Men tillbaka till Klasa. Det är tveksamt om han hade levt idag om det inte hade varit för att den mänskliga faktorn grep in lite försynt och påpekade det vettiga i att först testa fallskärmen utan Klasa i linorna.
Så tänk på det kära Syster och Bror; varje gång du griper in och tar ditt ansvar så ger just du den mänskliga faktorn ett ansikte! Fint värre!
20061120
Kraftfulla höstbilder - jag infriar mitt löfte!
För några veckor sedan lovade jag ju här i bloggen vännen Jessica att finna på några höstbilder att söka styrka i. Jag tror jag funnit dem. Löften måste man hålla för att inte erodera sin värdighet!
Den här bilden har du säkert redan sett, den finns i Windows. Men jag blir glad av den! 
Den här bilden - tagen i Forsmark - blir jag lugn av. En bild att meditera till.
Klicka på bilderna för att göra dem större!
Sen slog det mig; varför bara landskapsbilder? Stockholm en tidig novembermorgon kan också vara vackert och något att hämta höstinspiration i. Så därför följer nu några stockholmsbilder.
Ur led är inte tiden - men väl alliansen
Det råder baisse för alliansen på den politiska börsen ser jag. Ett ganska präktigt kursfall också. Kan man undra på det? Man behöver inte vara geni för att inse att starten inte precis varit så som Fredrik Reinfeldt & CO antagligen önskade sig. Den goda och uppsluppna stämningen som präglade alliansen före valet känns som bortblåst och det är kanske inte så konstigt så snålt som det blåst runt knutarna. Förklaringarna är många och har ältats tillräckligt fram och tillbaka. Jag lämnar dem därhän nu men en sak måste jag bara ta upp.
Alliansen och framför allt moderaterna tycks ha hamnat totalt ur takt med tiden! Allvarligt! Nu tänker jag framför allt på miljöfrågorna. Medan resten av oss verkar har vaknat upp för att inse allvaret i det som händer med vår livsmiljö, när det utmärkta TV-programmet ”Planeten” just berättar kusliga saker för oss, när t.o.m. kvällstidningarna har miljökampanjer traskar moderaterna käckt på åt helt motsatt håll. Man skär ner på anslag efter anslag som rör miljöfrågorna, inte minst i kungliga huvudstaden. Läste i tidningens ekonomidel att nu ska det istället satsas på tillväxt. Men hallå, var är ni? Jag vet inte vad som är värst: om det är ett medvetet val eller en följd av att leva i en rosenskimrande dimma? Inte heller verkar det som om man törs sätta sitt hopp till de stackars allianskamraterna som hittills fört en tynande tillvaro i skuggan av de starkt dominerande moderaterna och som nu verkar ha hamnat i total solförmörkelse. Snälla Andreas, nu får du käka vitaminer och morska upp dig!
I det senaste avsnittet av ”Planeten” fick vi möta en nationalekonom som enligt egen utsago var en f.d. frälst tillväxtekonom men som nu hade kommit på bättre tankar. Kan jag förändra mig kan också andra, som han sa. Hoppfullt. Om det var han som också sa - att vi påstår att Kina och Indien är de stora problemen medan det i själva verket är vi – minns jag inte. Men klokt var det ändå sagt!
Time to wake up!
20061119
Musik - är det något som hörs eller?
Apropå Munviga, gillar du liksom jag musik? Om så, tycks vi inte vara ensamma du och jag. Sverige har formligen exploderat av musik och ska nåt explodera så är det väl bra om det är av musik och inget annat skit! Musik har till och med blivit en viktig exportartikel. Helt säkert har vi den kommunala musikskolan att tacka för mycket. Hör du det Jan B? Talla inte på den! Att man sen i mogen ålder inte förmår hålla rätt på alla nya grupper och artister må väl vara en förlåtet? Det är många dagsländor. En hit och sen tyst. Förr var artisterna inte så många och de fanns tryggt med en år från år i all evighet. Man hann bekanta sig.
Jag tror en framgångsfaktor är att musik i dag får vara kul. I undervisningen också. Det är okey att spela hellre än bra. Det är okey att öva och spela musik av sin egen tid. På min tid skulle det tvärtom vara svårt och tråkigt. Att slinta bland tangenterna var dödssynd. Status ska kosta på! Typ. Minns med fasa mina mardrömslika pianolektioner. Bara klassisk musik som var för svår att både förstå sig på och att spela för en vanlig ung medelmåttig tonåring som jag – som dessutom emellanåt fann större glädje i annat. Till slut, i ett anfall av nervöst sammanbrott, rev min pianolärare sönder noterna. Jag var inte dummare än att jag förstod att min karriär var över och droppade snabbt av från lektionen. Sen fick farsan klara upp efterbörden. Själv vågade jag inte gå tillbaka. But – no hard feelings! Idag har jag lätt att förstå Mr X:s reaktioner. Han var en konsert- och fullblodspianist som antagligen tvingades att försörja sig genom att ge snutna och ointresserade ungar lektioner. Sådana som jag som inte ens visste vem Vladimir Horowitz var! Man får ha förståelse! Förresten upptäckte jag själv lite senare att det nästan gick bättre att spela utan noter! Jag tog igen’et. Han skulle bara veta Mr X! Jag tror det var ungefär likadant för Robert Wells – utan några som helst andra jämförelser. Jag har sagt det förr i bloggen – glädje och lust är lärandets yttersta förutsättningar. Det är vägen att få komma till egen insikt. Lyssnar du Jan B?
Hörde förresten på radion (P1 förstås) att vårt västerländska musikaliska kulturarv är i stor fara. Ingen unge orkar idag öva i nödvändig omfattning. Fort och enkelt ska det gå, minsta motståndets lag gäller, och det gör det ju också med moderna halv- eller helautomatiska musikmaskiner. Vi ska nog ändå inte döma ut dessa för de har givit många som annars aldrig hade kommit i kontakt med musik ett bra verktyg. Apropå lust. Men jag fattar. Räddningen finns som så ofta nuförtiden i öster. I Kina och Japan. Där övar ungarna skalor som flitiga bävrar och gillar dessutom den klassiska musiken. Hoppas de mår bättre än bävrarna, höll jag på att säga, men jag menar de stackars barnen som tillverkar våra billiga jeans! Frågan är rent av om inte bävrarna har det bättre än dem?
Nu kan man också fundera på vad musik är om man är lagd åt det hållet. Finns den när den inte spelas? Jo, på noter kanske men är det musik eller bara en skuggbild i Platons anda? Eller är det så att den bara uppstår i stunden? Kanske att musiken stannar kvar i oss som varma minnen? Sätter sig i blodomloppet. Eller så låter man bli. Att fundera alltså - om man inte är lagd åt det håller menar jag.
20061116
Jag har försummat mina båda hemorter - Gustavsberg och Åmål
Känner att jag på sistone försummat både Gustavsberg och mitt kära Åmål. Så mycket annat har kommit i vägen - säger den som vill avsvära sig ansvaret för sina val……
Här i Gustavsberg har det inte hänt så mycket under hösten. Eller annars är det så att det bara är jag som slumrat till lite sött men jag tror inte det. Kanske beror det på det lokala regeringsskiftet, det uppstår liksom ett vakuum under en tid? Men det är klart, Biltema startade förstås sitt bygge - som ska vara klart till våren till glädje för alla bilägare - i ett av våra tre centra. Jag vet vilket men vad det heter törs jag inte säga, jag blandar ihop namnen. Åtminstone vad gäller Värmdö Köpcentrum och Värmdö Marknad. Jag tror att Köpcentrum är det vid Mölnvik och att Marknaden ligger vid Ingarökrysset/Charlottendal? Sen har vi förstås Gustavsberg Centrum - Skärgårdscentrum – det enda riktiga fast det för en tynande tillvaro i skuggan av de andra två bjässarna. Andra tider skola dock komma om man får tro planerarna. Och varför bara nöja sig med ett centrum när man kan ha tre även om betydelsen av själva ordet centrum (medelpunkt SAOB) blir lite missvisande?
Mycket har hänt de senaste tio åren. Jag minns när Bröderna Isaksson, Brisak, var de enda som med sitt stora tältläger låg i Mölnvik, bortsett från brandstationen och helikoptern. Det fladdrade vilt och small rejält i tältpresenningarna när det blåste, det knastrade från grusgolvet och var kallt respektive varmt som fasen beroende på årstid. Kolkaminerna som värmde personalen när det var kallt osade gott. Jag kan inte hjälpa att tycka att det var charmigare än den köp-och-säljmaskin som idag har tagit platsen i besittning – om det nu är Köpcentrum eller Marknaden.
Och idag är det synnerligt tråkväder i Gustavsberg.
I Åmål och hemma på udden i Vänern har jag inte varit på alltför länge. Omständigheterna har varit ogynnsamma. Jag får förlita mig till goda vänners rapporter och det som står i Provinstidningen – och det är inga dåliga källor! Ser glädjande nog att Nordiska Kardan går som tåget. Bättre än så faktiskt. Å andra sidan har Sem i Opconkoncernen varslat 60 personer. Åmål – som faktiskt ligger sämre till än norrlandskommunerna - behöver allt flyt i världen vad gäller jobb. Hallå alliansen! Jobb till Åmål!
Flyt har däremot Sofias dansare. Kul! Hon gör en jätteinsats för ungdomarna! Över huvud taget är kulturlivet blomstrande i Åmål med omnejd. Det grämer mig svårt att jag missade Karlbergsskolans fullsatta hyllningskonserter till Ted Gärestad där Janne Schaffer medverkade. Jannes traditionella konsert i Åmåls gamla kyrka tillsammans med Björn J:son Lind och Stefan Blomqvist är för övrigt en av sommarens absoluta höjdpunkter. I somras hölls den istället på Hamnkompaniet vilket jag tycker var synd. Hoppas det var en engångsföreteelse utan att mena illa om HC för den skull. Det blir mer stämning i kyrkan. Hur som helst, missa inte konserten om du har vägarna förbi! Det är väl för den delen Åmåls stora dilemma – ingen har vägarna förbi. Förbi förresten, varför åka förbi när man kan stanna ett tag i Åmål och uppleva stadens charm! Nu går det förstås inte att stanna om man inte ens åker förbi. Så gör det men stanna! Njut t.ex. av Åmålsån som för ett par år sedan fick ny botten och strandskoning. Och några små vattenfall när tillströmningen är på det humöret. Nackdelen är att vi inte längre kan ta vår lilla båt uppför ån. Det var så bekvämt att lägga till alldeles nedanför affären. Bara att slänga i matkassarna i båten. Var annars kan man göra sånt? Eller kunde. Man kunde t.o.m. ta sig fram till stationen och längre upp ändå.
Apropå stationen, Åmåls tågstation har fått ett hyfsat betyg – något sånär bra - vad det nu innebär? Tydligen åker någon från Järnvägsfrämjandet runt och betygssätter landets alla stationer. Kul jobb men vad är vitsen? Vitsen med själva stationen är lättare att förklara, där ska folk kliva på och av tåg som går förbi. Eller, tja, stannar till då. Vår stationsbedömande vän på Järnvägsfrämjandet kommer nu att få en lite lättare arbetsbörda då man hotar att lägga ned Dal-Västra Värmlands Järnväg (DVVJ) som går mellan Mellerud och Årjäng – en mycket mycket vacker sträckning. För lite trafikanter förstås. En nedläggning vore en kulturogärning! Åk mera tåg! Åk med DVVJ!
Vädret hemma vid Vänern? Varför inte kolla med live-webbkameran på fyren Fogden i Åmålsviken eller med webbkameran på Stadshotellet (kan kinka lite ibland) varifrån du har fin utsikt över torget. Just nu ser det inte bättre ut där än här i Värmdö!
Utöver allt annat oroar jag mig för att rådjuren just nu står och mumsar på vårt nyplanterade Paradisäppelträd hemma på udden i Vänern.
20061114
Munviga - visst har vi spelat på Hovet!
Munviga. Så hette spelgruppen som jag i mina yngre dagar var med och spelade i. Idag har en kör i Uppsala tagit vårt namn vet jag - men so what. Det var i början av vår karriär runt -80 eller så och vi var väl lite glatt naiva. Inte så luttrade. Självklart blev vi smickrade när vi blev tillfrågade av Länkarna om att underhålla på deras årskongress (tror jag det var) på Hovet. Bara det, att få spela på Hovet! Jatack! Nu minns jag inte exakt vad gaget var men högt var det inte. Det var Hovet i sig som lockade. Att få räkna in sig bland de stora grabbarna och tjejerna.
Spända anländer vi till Hovet och möter vår kontaktman. Därinne råder hög stämning. Nota bene utan destillerade varor! Omkring tusen länkmedlemmar sitter bänkade vid långbord där isen normalt är. På själva rinken alltså. Läktarna är tomma och helt nedsläckta. Där är mörkt. Kolmörkt. Nu hör det till saken, och det är här vår brist på rutin kommer att spela oss ett spratt, att arrangören skulle hålla med ljud och sånt. Eftersom vi är 6 musikanter behöver vi minst 6 mickar. Helst ännu fler för att också kunna micka upp våra akustiska instrument. Kanske hade vi varit otydliga i vår beställning för det som nu erbjuds oss är de två mickar som man normalt ropar ut utvisningar i vid hockeymatcherna. Okey? Någon särskild scen finns inte utan ”det blir väl bra om ni står här vid båsen, det är inte så noga”. I mörkret. Något skräckslagna undrar vi vad vi ska göra? Efter en livlig diskussion beslutar vi oss för att trots allt försöka. Går det åt h-e så har i alla fall antagligen ingen sett oss! Sorlet från rinken är betydande medan vi försöker stämma våra instrument. Gästerna hugger glatt in på biffen eller vad det är. Knivar och gafflar klattrar. Ingen lägger märke till oss.
Kanske var det dumt men så bestämt att vår öppningslåt skulle vara det gamla skillingtrycket ”Si go’ afton å go’ kväll”. Bra låt att hälsa välkommen med. Nu gör vi den a capella, d.v.s. helt utan instrument. Bara med våra röster. Jag börjar, Signe faller in med sin stämma och sen kommer alla andra in utom Lennart som är tondöv. Det är inte helt sant, han är en duktig basist, men han kan i alla fall inte sjunga. Hur som helst, Signe och jag står i varsin ytterposition, en bra bit från varandra varför god medhörning, eller i varje fall överhörning, är en viktig faktor. Här en katastrofal bristfaktor ska det visa sig.
Är ni beredda? Lite darrig greppar jag mikrofonen, drar ett djupt andetag och börjar sjunga – Si go’ afton å go’ kväll….. Jag hör frasen eka runt på Hovet varv efter varv så att jag till slut sjunger trekörigt med mig själv men totalt i ofas. Signe ser på mig med fasa i blicken, eller snarare på mina läppar, för att om möjligt begripa var jag befinner mig i låten. Det är sannerligen inte lätt att komma in rätt i den kakofoni som jag snabbt åstadkommit. För de andra, mikrofonlösa, spelar det ingen roll, de hörs i alla fall inte. Gästerna å sin sida tittar sig högst förundrade omkring för att försöka uppfatta vad som händer. Så plötsligt! Varifrån kommer allt (o)ljud som rullar runt i velodromen? Varför? De kommer att förbli helt ovetande resten av livet eftersom vi bryter och snabbt troppar av. Omärkligt i mörkret. Råkade du vara där just då så vet i alla fall du nu vad som hände och det kan väl vara skönt efter alla år!
Vi fick trots allt vårt magra gage och blev en erfarenhet rikare. Och så har vi faktiskt spelat på Hovet!
20061112
A som i allians och arrogans
Jag tycks nu vara tillbaka i mitt gamla vanliga beskäftiga jag igen. Det gäller alliansen förstås – som verkar beröra mina mindre goda sidor. Nåväl, republikanerna led som bekant ett svidande bakslag i USA. Vad har detta lappkast med alliansen att göra? Jo. jag ser paralleller.
Som jag tidigare beskrivit, och många andra med mig, så tror jag att folk reagerar starkare över hur-frågorna, genomförandet, än över vad-frågorna som alliansen redovisade i sitt manifest – om dock icke allt. Under valrörelsen präglades stämningen inom alliansen av mild samförståndsanda. Den är nu i maktens boning som bortblåst, i alla fall vad gäller moderaterna och det är ju de som helt dominerar arenan. Genomförandet av en rad komplicerade frågor med stora konsekvenser för väldigt många människor präglas av övermodig arrogans och brist på respekt. Lyssningen är noll. Konfrontation gäller på näst intill samtliga fronter. Hellre fort än rätt tycks gälla. Arrogansen, bristen på respekt och noll lyssning är storheter som också kännetecknar (kännetecknade?) Bush-administrationen och republikanerna. Den första parallellen.
Åtminstone jag upplever att alliansen/moderaterna alltmer biter sig fast i sitt ständigt upprepade jobbmantra. Att hela tiden hänvisa till en dogm, sin tro för det är tro det handlar om, är ett bekvämt sätt att slippa svara på kniviga frågor. Erfarenheten visar att verkligheten oftast är mycket mera gräll än dogmens bild med sina pastellfärger. Fråga Bush!
Bush stöder sig mot den kristna högerns ideal med sina enkla trossatser. Alliansen stöder sig mot sina egna ideal, sin egen hopkokade dogm. Men parallellen finns där!
Det är naturligtvis absolut inget fel i att vilja förändra. Att förändra är rörelse. Motsatsen till rörelse är också motsatsen till liv. Och mycket är verkligen i behov av förändring. Men helst ska förändringen innebära utveckling, d.v.s. vi styr mot en önskvärd förändring. För folkflertalet! Att hålla i den rorkulten kräver sin navigatör med god lyssnings- och samarbetsförmåga och förmåga till kompetent konflikthantering – så kompetent att negativa och energislukande konflikter helst aldrig uppstår. Allt motsatsen till den arrogans som t.ex. Göran Persson beskylldes för och som tycks bita sig kvar i regeringskansliet.
Jag tror inte det skulle skada alliansen/moderaterna att visa lite större ödmjukhet inför den verklighet som kan visa sig vara betydlig mer vrång och svårhanterlig än väntat. Så slipper man om knappt fyra år likt republikanerna i USA stå där vid skampålen bortröstade av en luttrad och lurad befolkning. Det är bara mitt beskäftiga råd i all välmening!
20061110
Saft, mandelkubb och PV 444
Den som det verkar nymornade insikten om en annalkande miljökatastrof väcker paradoxalt nog sköna barndomsminnen hos mig. Paradoxalt därför att minnena berör händelser som minst av allt var miljövänliga. Tvärtom. Miljöfrågan var i och för sig ännu inte uppfunnen på 50-talet när jag växte upp. Allt var frid och fröjd och livet andades optimism (jag undviker nogsamt att beröra genus- och jämställdhetsfrågan!). Det första uppvaknandet kom väl med Rachel Carson’s klassiker ”Tyst vår” i början av 60-talet. DDT och kvicksilverbetat utsäde blev heta diskussionsämnen.
Saft och mandelkubb. Klassiska barndomsminnen i min generation. Saft, mandelkubb, tallbarrsdoft och en rutig lite luggsliten filt. Det hör ihop. Nu höll jag på att glömma den fyrkantiga kakburken i plåt – med lock och målat motiv – och plåttermosen. Reseradion! Transistorradions föregångare och en stadig klump på en fem kilo eller så. Bara ett måste vid 
söndagsutflykten med PV:n 444. Söndagsutflykter företogs företrädesvis med bil till någon liten skogsglänta, gärna i sjönära läge som det heter idag, och gärna så att bilen kunde parkeras så nära filten som möjligt. Det var praktiskt för efter saft och mandelkubb vidtog arbetet. Barnarbetet. Nu gällde det att göra rätt för förplägnaden. PV:n var naturligtvis svart, det var nästan alla bilar på den tiden, vilket hade till följd att vägdamm syntes mycket tydligt. De flesta vägar var för övrigt dammiga grusvägar. Bilen behövde alltså dammas! För ändamålet fanns en liten borste eller vippa med skaft som förvarades i ett runt plåthölje. Den var indränkt i okända kemikalier och luktade mycket gott. Idag säkert farlig. Om jag minns rätt hette den Nenette. (Jag ser nu på webben att jag mindes rätt och att den fortfarande finns – kolla här!). Damningen föll oftast på lillesyrrans lott, det var ett arbete för klena. Själv hade jag den biffiga utmaningen att ta mig an de vita sidorna på däcken, något som nästan alla bilar också var besmyckade med. Synnerligen opraktiskt! Så blev det vita fältet med åren också smalare och smalare tills de helt försvann. Salig farsan var en god och omdömesgill bilförare men även en sådan har emellanåt oönskad kontakt med trottoarernas kantstenar. Rent förödande! Så här gällde det att skrubba. Med vad har jag glömt. Rotborste? Även för detta ändamål fanns självklart hjälpmedel, nån effektiv kemikalie som man applicerade på däcket för att sedan kunna skölja bort den allra värsta svärtan. Då var det ju praktiskt att ha sjön nära! Det var det även om bilen var mer lerig än dammig men då körde man helt sonika ner den till stranden så att den nästan doppade däcken i sjön. När PV:n så på endera sättet var skinande blank och ren skulle den vaxas. Tungt slavjobb! Vi talar nu hårdvax. Sist men inte minst var det kromen. Här fanns till hands nån sorts mjuk stålull som hette Duraglitt – och som också lever kvar ser jag på webben.
Behövde bilen mer teknisk service var det helt okey att t.ex. byta olja på plats. Kanske inte på stranden dock. Den gamla uttjänta oljan rann ju helt galant rätt ner i jorden och var - vips - borta. Och vad gjorde väl en skvätt olja här och där? Ärligt talat så tror jag aldrig att farsan gjorde så. Vi hade ju gud bevars garage att tillgå vilket inte var så vanligt. Han hade också en naturlig vördnad för livet och naturen. Dessutom var han en ivrig pippitittare, en s.k. ornitolog. Grönklädda människor med kikare ständigt hängande runt halsen. Här bröt han nog mot någon kod för grönklädd var han aldrig. Istället hade han ofta två kikare. Ingen fattade varför.
Nåväl, syrran och jag fick ju vår saft och vår mandelkubb, som ju var fullständigt omöjlig att äta utan saften att skölja ner den med. En kubb utan saft bara växer i munnen tills den riskerar att kväva en. Tallbarrsdoften var bonus. Och bilen var lika skitig när vi kom hem igen. Å andra sidan gav det en god anledning att göra om eskapaderna påföljande söndag igen. Och nästa…
Bon Voyage!
PS. Det blev lindrigare när vi i början av 60-talet bytte PV:n mot en ny vit Amazon. Tvådörrars med röd klädsel! Den var dyr - 13 800 kr kontant var priset. DS
20061108
Kund eller patient - det gör skillnad!
Ser i tidningen att patienter ska kallas och behandlas som kunder. Det har ju varit på tapeten även tidigare vid tillfällen då privatiseringar varit på tal. Jag misstror inte ambitionerna bakom tanken, de är säkert de bästa och högst välmenande. Kunden har ju som bekant alltid rätt. Inte desto mindre tror jag det finns en fara i att blanda ihop olika begrepp. Bakom begreppen har vi alla en uppsättning föreställningar, många gånger grundade i en lång historik. Vi har våra idéer om vad det betyder att vara patient eller kund och förväntningar därefter.
Privatiseringar handlar om marknadstänkande, såvitt jag begriper. Marknadstänkande handlar om köp och sälj. Marknadstänkande handlar om konkurrens som vi i sin tur förutsätter ska leda till högre effektivitet och lägre kostnader. Och ingen kan väl invända mot att vi får lägre kostnader i varken sjukvården eller någon annanstans. Om konkurrensen dessutom alltid leder till högre kvalitet ställer jag mig mer tveksam till.
Jag vill återvända till det här med våra föreställningar. Hur vi bygger upp dem bakom ord och begrepp som vi använder. Säger jag t.ex. ”semester” så väcker det hos dig en mängd tankar och känslor antar jag? Vad jag egentligen menar är att en uppsättning ord som: kund, köp, sälj, effektivitet, marknadskrafter, konkurrens, m.fl. väcker andra associationer än ord som patient, vård, omsorg, närhet, lyssning, kontakt, respekt, m.fl. Vi skapar oss olika världar i huvudet. Kanske att vi t.o.m. förnimmer olika känslor i kroppen?
Tänk om dessa världar, byggda på våra föreställningar, påverkar våra attityder? Vi vet ju att attityderna sedan styr vårt beteende. Vilken värld vill jag att sjukhuspersonal som jag blir behandlad av ska ha till grund för sina attityder och sitt beteende? Svaret är väl ganska givet och det är därför jag känner mig lite oroad nu när den nya tidens språk och kommersialiserade anda tränger in i områden som har med mellanmänskliga relationer att göra. Jag vill helt enkelt hellre bli behandlad av en läkare som betraktar mig som patient än som ser mig som kund. Och det gäller också en kirurg vars enda kontakt med mig möjligen sker medan jag är sövd!
I samma andas hägn hörde jag på radion att man på försök på KI låter läkarkandidaterna läsa skönlitteratur, som kurslitteratur, i akt och mening för att de ska bli bättre läkare. Som någon sa, att man är världens bästa doktor behöver inte betyda att man också är världens bästa läkare! Sådana nyheter gör mig glad!
Det skulle inte heller förvåna om vår syn på effektivitet och kostnader, och sättet att mäta dessa, styrs av föreställningar med grund i marknadskulturen. Vi skapar mer eller mindre medvetet normen – så ser sanningen ut - utifrån ett visst sätt att uppleva och tolka verkligheten. Men tänk om sådant som har att göra med vård och omsorg - mellanmänskliga relationer - behöver andra sätt att mäta? En annan norm? Nytt tänk? Sånt kan jag fundera över när andan faller på.
Apropå föreställningar, varför heter det sjukhus och inte friskhus?
20061107
Halvfullt eller halvtomt?
Apropå gårdagens blogg och beskäftighet. Igår fick jag en nyttig tankeställare. Det var i sig inget märkvärdigt eller världsomdanande utan handlade mer om att mina gamla och förstelnade tankemönster plötsligt fick en chans att brytas upp. Jag har Tuttika Sen att tacka för det. Tuttika är kulturskribent och den som förmedlade ”Tankar för dagen” igår i radions P1. Det är nyttigt att lyssna till P1. Andemeningen var följande.
Tänk så ofta vi ser till det trista, det icke fungerande! Våra misslyckanden. När faktiskt mycket mer – det mesta - är bra och roligt och fungerar. När vi faktiskt lyckas med det allra mesta vi tar oss för. Visst är det underligt? Det är lite som det där med att betrakta ett glas vatten som halvtomt eller halvfullt.
Som Tuttika säger; istället för att svära över att bussen är 5 minuter sen – tänk att den nästan kommer i tid till Gustavsbergs centrum efter att ha kört på hala, smala och krokiga vägar ända från Sollenkroka eller så. Eller anländer i tid till torget Åmål efter att ha kört från Bengtsfors i mörkret bland älgar och rådjur som genar kors och tvärs över vägarna! Visst är det egentligen häpnadsväckande bra?
För att inte tala om skolan som nästan bara får stryk. Tänk så många elever, lärare och rektorer som varje dag går till arbetet/plugget med glädje i sinn och gör ett bra och gediget jobb. De allra flesta faktiskt! Jag tycker att nån tidning borde göra en artikelserie om detta, skolan har faktiskt tjänat ihop till en sådan insats efter alla år i strykklass!
För att inte tala om mycket, mycket annat……
Kanske har det betydelse för oss och hur vi mår, det vi väljer att tänka – halvfullt eller halvtomt? Kanske är det inte omöjligt att välja om ifall vi så önskar?
Det spelar ingen roll....
Som bloggare riskerar man att hamna i en massa förnumstigt tänkande och tyckande. Det är alltför lätt att bli beskäftig. Ärligt talat kan jag ibland bli lite trött på mig själv. Därför tänkte jag låta både dig och mig själv vila från mig idag för att istället få fundera över följande kloka ord som någon vän skickat mig. Tyvärr är jag okunnig om vem som tänkt till, vem som är upphovsperson. Du kanske vet?
Det spelar ingen roll för mig vad du arbetar med. Jag vill veta vad du längtar efter, och om du vågar drömma om att tillgodose din längtan.
Det spelar ingen roll för mig hur gammal du är. Jag vill veta om du vill satsa din värdighet för kärlekens skull, för dina drömmar, för äventyret att vara levande.
Det intresserar mig och jag vill veta om du berört kärnan i din sorg, om du öppnat dig för livets svek eller blivit skrumpen och instängd av rädslan för mera smärta. Jag vill veta om du kan klara smärta, min eller din egen, utan att göra något för att dölja den eller trubba av den.
Jag vill veta om du kan vara fylld av glädje, min eller din egen, om du kan dansa vilt och låta hänryckningen fylla dig ut i finger- och tåspetsarna utan att uppmana oss att vara försiktiga, att vara realistiska, att inte glömma människans begränsningar.
Det spelar ingen roll för mig om det du berättar för mig är sant eller inte. Jag vill veta om du kan vara sann mot dig själv trots att du gör en annan besviken; om att du kan stå ut med att anklagas för förräderi utan att förråda din egen själ, om du kan vara trolös och därmed trovärdig.
Jag vill veta om du kan se skönhet, även när den inte är vacker.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid randen av en sjö och säga ja till livet.
Det spelar ingen roll för mig var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan gå upp efter en natt med sorg och förtvivlan, uttröttad och förkrossad, och göra vad som behövs för att fortsätta säga ja till livet.
Det spelar ingen roll vem du känner eller hur du kom hit. Jag vill veta om du kan stå mitt inne i elden tillsammans med mig och inte fly.
Det spelar ingen roll för mig var eller vad eller med vem du studerat. Jag vill veta vad som stödjer dig inifrån, när allting annat faller.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen tycker om det sällskap du har i de tomma ögonblicken.
För mig okänd person
20061106
Miljöfrågan gör mig vankelmodig
Ta ett papper. Stort får det lov att vara för vi ska göra ett experiment. När jag tänker efter tror jag nog att vi får hålla oss till ett påhittat papper, ett gigantiskt ark vi bara tänker oss. Hur som helst är det i alla fall 0,1 mm tjock, ungefär som vanliga papper. 10 ark på millimetern. Nu viker du det dubbelt. Så viker du det dubbelt igen. Och igen. Och ytterligare en gång. Nu har du fått en 1,6 mm tjock bunt. Så kommer utmaningen; du ska vika bunten dubbel ytterligare 46 gånger! När du gjort det – och alltså vikt ditt papper sammanlagt 50 gånger - har du en bunt som är 112 589 990 kilometer (!) tjock. Medelavståndet till månen är 384 392 km. Bara som jämförelse. Om du inte tror mig så kontrollräkna gärna. Nu är det inte meningen att starta en mattelektion, det får Jan Björklund hållas med, utan att måla upp ett exempel på att även små tillskott eller reduktioner upprepat och summerat kan bli till stora värden. Jag tänker naturligtvis på vad vi var och en kan göra för miljön, allas vår livsförutsättning. Ser att kvällstidningarna tagit upp temat och det är väl bra. Vad jag gör i det lilla har betydelse – summerat till vad du och alla andra gör. Allt det vi gör tillsammans.
Naturligtvis är det här inget nytt men det är det positiva inslaget i det hela. Man kan hysa hopp. Samtidigt tycker jag mig kunna konstatera att vi verkar skena iväg åt fel håll. Uppenbarligen är vi mänskliga väsen så funtade att vi syns vara i stånd att göra mycket mot vårt bättre vetande om det kortsiktigt gagnar oss. Vi är oss själva närmast när det kniper. Det behöver nog inte ens knipa förresten. Vår västerländska konsumtionskultur uppmuntrar till individualism och konkurrens, krafter som föder och gynnar girighet, idag så groteskt exponerad, när det som antagligen skulle behövas är mer samförstånd och solidaritet. Jag vågar t.o.m. drista mig till att påstå – det behövs mer kärlek. Den som älskar och inte minst älskas ruinerar sällan förutsättningarna för sitt eller andras liv. Kanske hänger kärlek, vördnad och hänsyn ihop?
I global skala har vi flera svåra etiska dilemman att hantera. Vem är vi, alla gynnade, att hindra andra att komma ikapp – då med förödande konsekvenser som följd? Ingen helt lätt fråga när vi inte ens förmår fixa jämlika löner här hemma! Och hur ser vi på faktum att de fattigaste bär många av de negativa följderna av de gynnades sätt att leva?
Enda rimliga men antagligen lika omöjliga lösningen skulle vara att vi alla på klotet möts på mitten och finner fram ett gemensamt samhälle byggt på solidaritet och hållbara grunder. Ett utopia. Ett världssamfund ingen av oss kan föreställa sig idag. Hur troligt är det att vi kommer dit? I tid. Att sätta hoppet till att vi var och en skulle förändra attityder och beteenden i den takt som verkar nödvändigt, och på så sätt gemensamt ”rädda världen”, känns aningen naivt. Även om vi näppeligen ska förringa individuella insatser hur små de än är var för sig. Som sagt.
Det lär ska finnas experiment som visar att man t.ex. i ett villaområde får in mer pengar vid en insamling om man bestämt att alla ger säg 100 kr än om var och en får ge efter eget gottfinnande. För tänk om jag ger mer än grannen! Vad jag menar är att det antagligen krävs en kraftfull top down-styrning. Något överordnat organ - regering, EU, FN - behöver bestämma åt oss. Hårdhänt! Särskilt vad gäller eventuella uppoffringar.
Problemet är bara att de politiska beslut som skulle behövas är så stora och svåra att de sannolikt är politiskt omöjliga att driva. En ruggig paradox. Dessutom är frågorna kopplade till de etiska frågorna ovan vilket väl knappast underlättar. Jag är inte heller säker på att någon av oss skulle vilja lyda under en regim av det slaget som ibland känns nödvändig.
Början i dur, slutet i moll. Nu blev det lite dystert och det var inte meningen när jag började skriva. Hopp finnes! Om vi alla verkligen hjälps åt. Konsumentmakten är inte att förakta. Om miljövärden blir än mer positiva konkurrensmedel. I ett konkurrenssamhälle är det väl trots allt bättre att konkurrera om eller snarare med något gott än tvärtom? Om världens ledare kliver ett steg framåt och visar samma mod som Anna Politkovskaja och verkligt ledarskap fritt från nationalistiska undertoner och hänsyn. Vi ska inte heller glömma teknikutvecklingen som kan komma att överraska. Det här med olika sorters koldioxidfällor verkar t.ex. lovande.
Du märker mitt vankelmod. Inte helt lätt att vara en pessimistisk optimist! Problemen är utan tvekan gigantiska, det går inte att blunda inför. Samtidigt vore det en livssynd att frånsäga sig hoppet. Att resignera och med armarna i kors och rumpan före åka in i framtiden. Visst måste vi ta vårt ansvar för kommande generationer, våra barn och barnbarn. So, don’t stand stand by!
20061104
Stillhetens dag
Alla helgons dag. Inte många tror väl på helgon idag. Ändå känns den här dagen lite märkvärdig tycker jag. Vill jag känna. Jag är glad om det amerikanska bjäfset runt haloween inte vinner mer terräng än det redan gjort, utan tvärtom, att haloween tynar bort. Låt oss få behålla och vårda åtminstone en högtid som gör skäl för namnet. Den kanske finaste av alla med sin stillhet och sina miljontals tända ljus. Tänk bara, miljontals tända ljus! Tror faktiskt att vi behöver det. Men barnen har tråkigt! Jovisst. Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt en massa stillsamma och tråkiga juldagar, påskdagar och allhelgonadagar i mitt liv. Juldagarna hemma hos farmor och farfar på Torggatan i Åmål var nog värst. Ändå är jag övertygad om det hälsosamma i att vi ägnar ett par dagar om året åt annat än konsumtion och ytligt festande. Ett par dagar åt stillsam reflektion. Försöker sätta våra liv i ett sammanhang. Och jag vet att även barn reflekterar…
Jag tror på en kärlek
utan plikt och skuld
utan försäkringar
och utan konkurrens.
Ett livets flöde
som inifrån förnyas
av sin egen kraft.
Jag tror på en kärlek
som dansar och sjunger
utan tanke på nytta –
och lika självklart
stannar upp
inför den som plågas –
och delar smärtan.
Margareta Melin
20061103
Vem har rätt till det dukade bordet?
Vintern damp ner - dock inte oförhappandes, vi var förvarnade - och bjöd in stockholmarna till en yster dans på hala sulor. Dans förresten, det blev väl inte så mycket till dans så packat som dansgolvet blev. Själv hade jag för en gångs skull varit ute i god tid och bytte däck redan i lördags. I strålande solsken i lugn och ro. Tänkte att jag i år skulle slippa ligga i mörker, kyla och snöstorm och panikbyta. Som brukar vara det vanliga. Å andra sidan var jag inte ute på vägarna i onsdags utan satt hemma och njöt vid brasan. Men bara vetskapen att rätt däck satt på värmde nästan lika varmt som spisen. Jag var alltså lite klokare än alla andra korkade slappskaft som satt fast ute på vägarna! Jojo! Inget värmer så skönt som självförhärligande, håll med om det!
Fast jag har också ett bekymmer som har med vintern att göra. Skatorna och kråkorna käkar upp småfåglarnas mat. Det kommer att bli en dyr vinter om det fortsätter så här. I somras föddes en hel stor kull nya skatungar i vår skogsdunge vid norra gaveln. Skator är i och för sig trevliga djur som är skojiga att betrakta med alla sina hyss. Och kråkor är både kloka och kluriga och också roliga att kolla in. Högst sociala också. Men de lever rövare vid fågelborden! Vänder upp-och-ned på automaterna och bär sig åt när de inte kommer åt innehållet. Fiffigt men högst irriterande! Man vill ha bort dem. Jag tror t.o.m. att de sväljer talgoxarnas talgbollar hela!
Eftersom jag är född tvilling lever jag normalt ett kluvet liv men nu är det värre än vanligt. Frågar jag mig alltså eftertänksamt: varför skulle just kråkfåglarna förvägras vintermat? För att bordsskicket är uselt, man vänder inte runt på matbordet? Ett ganska bra argument. Å andra sidan brukar vi ju uppmuntra den uppfinningsrikedom som det dåliga bordsskicket faktiskt är ett resultat av. Lite klurigt alltså. Man kan också fråga sig varför just småfåglarna ska gynnas? För att de är gulligare och sötare? Inte så luggslitna. Inget hållbart argument trots att motsvarande förhållningssätt är det vanliga hos oss människor. För att de är billigare i drift? Inte heller så lysande. Känns bara gnidet. Man vill ju inte hamna i direkt vanrykte hos hela fjäderfägänget. Traktens värsta snåljåp. Skulle de sitta där hela släkten på tallegren utanför köksfönstret och peka vinge åt en. Vore svårt att i en sådan stund mumsa på och njuta av värsta oxfilén!
Jag har funderat på att sätta ut två skilda matstationer men har kommit till slutsatsen att det inte skulle fungera. Även hos våra bevingade vänner – stora som små - råder åsikten att det är grönare på grannens sida av staketet. Det skulle bara bli dubbelt så dyrt.
Man skulle önska sig en fåglarnas Jan Björklund som vips kunde bringa lite reda i oredan men tills han dyker upp får det väl vara som det är. Kanske är det rent av bäst att de klarar upp’et alldeles själva. Det kan ju hända att de har en helt egen ordning som jag med mina förutfattade meningar inte ens kan skönja? Håll dig lugn och fyll på! Helt enkelt.
20061102
Lever andra livet åt dig?
Du har hört Spanarna på radions P1 antar jag? De som spanar efter trender i samhället. Om inte så har du verkligen missat något. Nu tänkte jag själv leka spanare för jag tror mig ha kommit något på spåret. Antagligen inte särskilt originellt men ändå. Häng med!
Det lär ju publiceras en ny kokbok om dagen i Sverige. Hyllorna svämmar över och det gör den hemma hos mig också, köksbokhyllan. Samtidigt lägger vi ner allt mindre tid på att faktiskt laga mat. Snabbmatshyllorna i affären växer också rekordartat. En paradox och mitt första indicium.
Trädgårdsmästare är nästa inneyrke. Så till den grad att intagningen till kvalificerad utbildning idag kräver både högsta betyg och viss erfarenhet. Jag skulle själv inte ha något emot att vara trädgårdsmästare men det hör egentligen inte hit. Man – det låter så vederhäftigt, som en pålitlig källa – antar att det kommer att finnas gott om jobb på privata marknaden eftersom folk inte själva hinner med sina trädgårdar. Mitt andra indicium.
Om trädgårdsmästaren härjar runt på ens utedomäner så huserar inredningsarkitekten inomhus. Stilar om hemmet åt en eftersom det, ja just det, inte finns tid att gör’at själv. Om den skojiga alliansen nu också kommer att förse oss med en kader lågavlönade städare så förstärker det bara bilden av att vi inget hinner göra hemmavid. Mer än möjligtvis bo där några korta stunder på dygnet. Eller snarare vara där. Gå runt och titta på allt som hänt och händer när man är borta. Tredje indiciet.
Jag skulle kunna räkna upp fler liknande indicier men nöjer mig med dessa. Min givna slutsats är givetvis följande: andra lever våra liv! En rätt omskakande slutsats egentligen. Ordstäv som – resan är målet – saknar förstås all giltighet. Vad gör vi då hela tiden medan andra lever våra liv? Tja, inte vet jag. Snor runt för att ha råd att betala de andra att leva våra liv?
Som ett komplicerande sidoindicium skulle jag kunna föra in tidens lika otvetydiga som enorma kroppsfixering med tjejernas läpp- och bröstförstoring som värsta avarter och grym våldföring av kroppen. Helt onödig dessutom. Och killarna förstör sig med piller. Vill man vara fin får man lida pin – ett till skillnad synnerligen aktuellt ordstäv. Som komplement till mitt tidigare resonemang, mina tidigare indicier, skulle en annan dyster slutsats kunna vara: ytan har blivit viktigare än innehållet. Har jag rätt i min spaning och i mina slutsatser måste följande tes vara sann: att visa upp sig, sin trädgård, hemmet, brösten, biceps, o.s.v. har blivit själva meningen med livet. Inte att leva det.
Så - se upp kära/käre färdkamrat på livets väg, det beramade tjänstesamhället – den nya tidens ställföreträdare - berövar oss våra egna och äkta liv! Låt oss återta livet med lite jord under naglarna, halvt vidbrända kastruller efter en härlig holmgång i köket, hängbröst och lite slappa biceps. Vad betyder lite skit i hörnorna när vi är i dans med oss själva!
20061101
Utanförskapet – alliansens trojanska häst?
Alliansen upprepar frenetiskt och mekaniskt sina mantra ju mer ansatta de blir i olika frågor. Littorin är värst med sitt jobbprogram och sänkta a-kassa. Är karl’n en robot eller? Att som de alla gör ihärdigt påpeka att – ”det är inga nyheter, allt fanns med redan i alliansens valmanifest” – är inte så värst intelligent eftersom ny kunskap ständigt kommer fram. Mönster tar sin tid att skönja. Det tog lite tid även på Shakespeares tid – "Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över."
Att moderaterna skulle vara det nya arbetarepartiet finns det inget stöd för i något mönster alls annat än möjligen i retoriken. Tvärtom. Men låt Littorin hållas med sitt hafsverk, tids nog uppenbarar sig nog verklighetens komplexitet och han får i lugn och ro begrunda sin Shakespeare. Man kan ändå inte låta bli att förundras över denna brådska som okänsligt kör över allt vad respekt heter för just dem som alliansen säger sig värna om – utanförskaparna. ”Paketet”, d.v.s. begreppet utanförskapet, är mycket skickligt marknadsfört, det må man erkänna. Som en trojansk häst i vars inre de sanna avsikterna gömmer sig. Mönstret förstärks av skolgeneralen Jan Björklunds bakåtsträvan i skolan. Först marknadsför man massivt den svenska skolans bedrövlighet. Sen kan man i lugn och ro klippa till. Illa nog men etter värre sen den marknadsförda bilden av skolan är falsk eller i varje fall alls inte helt sann. Läs Aftonbladet 061031.
Värst av allt, och vad jag förstår, inte annonserat i valmanifestet – den i princip helt omotiverade nedläggningen av Arbetslivsinstitutet! Var finns alla sansade krafter i alliansen? Den enda förklaringen jag har sett är att man vill minska byråkratin. Då behöver man tydligen påpeka att all myndighetsutövning eller offentligt driven verksamhet inte är byråkrati i den förklenande betydelsen som ordet har givits. Här verkar Arbetslivsinstitutet bara haft oturen att råka falla på näthinnan hos någon av alliansens företrädare vid något slumpvis tillfälle. Otur med timingen liksom. Såvida det inte, och det är den enda rimliga slutsatsen, såvida det inte handlar om ett helt igenom politiskt beslut. Alliansen vill inte veta av den kunskap som institutet producerar. Eller kanske snarare, den kunskap man fruktar skulle komma fram efter några år med alliansens jobbpolitik? De tror helt enkelt inte själva på sin politik? Att nedläggningen på något enda sätt skulle gagna intentionerna i ett nytt arbetarparti är svårt att se. Dessutom kastar man ju ut ytterligare ca 400 kvalificerade medarbetare i arbetslöshet men det är väl bara en trist bisak. Först måste det bli värre…..
Det är kanske onödigt att påpeka att jag inte röstade på alliansen men samtidigt ändå tyckte det kunde vara lite spännande med lite ny fräschhet. Lite ungdomlig entusiasm. Och sossarna behövde en välförtjänt pausvila för att ladda upp batterierna. Visst stod det mycket i alliansens valmanifest. Det stod mest om vad. Inte hur. Nu vet jag att det är många med mig, även bland de som röstade med alliansen, som idag inte förvånas över vad-frågorna men väl förskräcks desto mer över hur-frågorna. Hur alliansen väljer att gå till väga i fråga efter fråga. Är det så att alliansens (eller moderaternas, de andra är så tysta) sanna avsikt, vilken den än må vara, låg gömd i den skickligt införda trojanska hästen?
