A som i allians och arrogans

Jag tycks nu vara tillbaka i mitt gamla vanliga beskäftiga jag igen. Det gäller alliansen förstås – som verkar beröra mina mindre goda sidor. Nåväl, republikanerna led som bekant ett svidande bakslag i USA. Vad har detta lappkast med alliansen att göra? Jo. jag ser paralleller.
Som jag tidigare beskrivit, och många andra med mig, så tror jag att folk reagerar starkare över hur-frågorna, genomförandet, än över vad-frågorna som alliansen redovisade i sitt manifest – om dock icke allt. Under valrörelsen präglades stämningen inom alliansen av mild samförståndsanda. Den är nu i maktens boning som bortblåst, i alla fall vad gäller moderaterna och det är ju de som helt dominerar arenan. Genomförandet av en rad komplicerade frågor med stora konsekvenser för väldigt många människor präglas av övermodig arrogans och brist på respekt. Lyssningen är noll. Konfrontation gäller på näst intill samtliga fronter. Hellre fort än rätt tycks gälla. Arrogansen, bristen på respekt och noll lyssning är storheter som också kännetecknar (kännetecknade?) Bush-administrationen och republikanerna. Den första parallellen.

Åtminstone jag upplever att alliansen/moderaterna alltmer biter sig fast i sitt ständigt upprepade jobbmantra. Att hela tiden hänvisa till en dogm, sin tro för det är tro det handlar om, är ett bekvämt sätt att slippa svara på kniviga frågor. Erfarenheten visar att verkligheten oftast är mycket mera gräll än dogmens bild med sina pastellfärger. Fråga Bush!
Bush stöder sig mot den kristna högerns ideal med sina enkla trossatser. Alliansen stöder sig mot sina egna ideal, sin egen hopkokade dogm. Men parallellen finns där!

Det är naturligtvis absolut inget fel i att vilja förändra. Att förändra är rörelse. Motsatsen till rörelse är också motsatsen till liv. Och mycket är verkligen i behov av förändring. Men helst ska förändringen innebära utveckling, d.v.s. vi styr mot en önskvärd förändring. För folkflertalet! Att hålla i den rorkulten kräver sin navigatör med god lyssnings- och samarbetsförmåga och förmåga till kompetent konflikthantering – så kompetent att negativa och energislukande konflikter helst aldrig uppstår. Allt motsatsen till den arrogans som t.ex. Göran Persson beskylldes för och som tycks bita sig kvar i regeringskansliet.

Jag tror inte det skulle skada alliansen/moderaterna att visa lite större ödmjukhet inför den verklighet som kan visa sig vara betydlig mer vrång och svårhanterlig än väntat. Så slipper man om knappt fyra år likt republikanerna i USA stå där vid skampålen bortröstade av en luttrad och lurad befolkning. Det är bara mitt beskäftiga råd i all välmening!