Musik - är det något som hörs eller?

Apropå Munviga, gillar du liksom jag musik? Om så, tycks vi inte vara ensamma du och jag. Sverige har formligen exploderat av musik och ska nåt explodera så är det väl bra om det är av musik och inget annat skit! Musik har till och med blivit en viktig exportartikel. Helt säkert har vi den kommunala musikskolan att tacka för mycket. Hör du det Jan B? Talla inte på den! Att man sen i mogen ålder inte förmår hålla rätt på alla nya grupper och artister må väl vara en förlåtet? Det är många dagsländor. En hit och sen tyst. Förr var artisterna inte så många och de fanns tryggt med en år från år i all evighet. Man hann bekanta sig.

Jag tror en framgångsfaktor är att musik i dag får vara kul. I undervisningen också. Det är okey att spela hellre än bra. Det är okey att öva och spela musik av sin egen tid. På min tid skulle det tvärtom vara svårt och tråkigt. Att slinta bland tangenterna var dödssynd. Status ska kosta på! Typ. Minns med fasa mina mardrömslika pianolektioner. Bara klassisk musik som var för svår att både förstå sig på och att spela för en vanlig ung medelmåttig tonåring som jag – som dessutom emellanåt fann större glädje i annat. Till slut, i ett anfall av nervöst sammanbrott, rev min pianolärare sönder noterna. Jag var inte dummare än att jag förstod att min karriär var över och droppade snabbt av från lektionen. Sen fick farsan klara upp efterbörden. Själv vågade jag inte gå tillbaka. But – no hard feelings! Idag har jag lätt att förstå Mr X:s reaktioner. Han var en konsert- och fullblodspianist som antagligen tvingades att försörja sig genom att ge snutna och ointresserade ungar lektioner. Sådana som jag som inte ens visste vem Vladimir Horowitz var! Man får ha förståelse! Förresten upptäckte jag själv lite senare att det nästan gick bättre att spela utan noter! Jag tog igen’et. Han skulle bara veta Mr X! Jag tror det var ungefär likadant för Robert Wells – utan några som helst andra jämförelser. Jag har sagt det förr i bloggen – glädje och lust är lärandets yttersta förutsättningar. Det är vägen att få komma till egen insikt. Lyssnar du Jan B?

Hörde förresten på radion (P1 förstås) att vårt västerländska musikaliska kulturarv är i stor fara. Ingen unge orkar idag öva i nödvändig omfattning. Fort och enkelt ska det gå, minsta motståndets lag gäller, och det gör det ju också med moderna halv- eller helautomatiska musikmaskiner. Vi ska nog ändå inte döma ut dessa för de har givit många som annars aldrig hade kommit i kontakt med musik ett bra verktyg. Apropå lust. Men jag fattar. Räddningen finns som så ofta nuförtiden i öster. I Kina och Japan. Där övar ungarna skalor som flitiga bävrar och gillar dessutom den klassiska musiken. Hoppas de mår bättre än bävrarna, höll jag på att säga, men jag menar de stackars barnen som tillverkar våra billiga jeans! Frågan är rent av om inte bävrarna har det bättre än dem?

Nu kan man också fundera på vad musik är om man är lagd åt det hållet. Finns den när den inte spelas? Jo, på noter kanske men är det musik eller bara en skuggbild i Platons anda? Eller är det så att den bara uppstår i stunden? Kanske att musiken stannar kvar i oss som varma minnen? Sätter sig i blodomloppet. Eller så låter man bli. Att fundera alltså - om man inte är lagd åt det håller menar jag.