20061114

Munviga - visst har vi spelat på Hovet!

Munviga. Så hette spelgruppen som jag i mina yngre dagar var med och spelade i. Idag har en kör i Uppsala tagit vårt namn vet jag - men so what. Det var i början av vår karriär runt -80 eller så och vi var väl lite glatt naiva. Inte så luttrade. Självklart blev vi smickrade när vi blev tillfrågade av Länkarna om att underhålla på deras årskongress (tror jag det var) på Hovet. Bara det, att få spela på Hovet! Jatack! Nu minns jag inte exakt vad gaget var men högt var det inte. Det var Hovet i sig som lockade. Att få räkna in sig bland de stora grabbarna och tjejerna.

Spända anländer vi till Hovet och möter vår kontaktman. Därinne råder hög stämning. Nota bene utan destillerade varor! Omkring tusen länkmedlemmar sitter bänkade vid långbord där isen normalt är. På själva rinken alltså. Läktarna är tomma och helt nedsläckta. Där är mörkt. Kolmörkt. Nu hör det till saken, och det är här vår brist på rutin kommer att spela oss ett spratt, att arrangören skulle hålla med ljud och sånt. Eftersom vi är 6 musikanter behöver vi minst 6 mickar. Helst ännu fler för att också kunna micka upp våra akustiska instrument. Kanske hade vi varit otydliga i vår beställning för det som nu erbjuds oss är de två mickar som man normalt ropar ut utvisningar i vid hockeymatcherna. Okey? Någon särskild scen finns inte utan ”det blir väl bra om ni står här vid båsen, det är inte så noga”. I mörkret. Något skräckslagna undrar vi vad vi ska göra? Efter en livlig diskussion beslutar vi oss för att trots allt försöka. Går det åt h-e så har i alla fall antagligen ingen sett oss! Sorlet från rinken är betydande medan vi försöker stämma våra instrument. Gästerna hugger glatt in på biffen eller vad det är. Knivar och gafflar klattrar. Ingen lägger märke till oss.

Kanske var det dumt men så bestämt att vår öppningslåt skulle vara det gamla skillingtrycket ”Si go’ afton å go’ kväll”. Bra låt att hälsa välkommen med. Nu gör vi den a capella, d.v.s. helt utan instrument. Bara med våra röster. Jag börjar, Signe faller in med sin stämma och sen kommer alla andra in utom Lennart som är tondöv. Det är inte helt sant, han är en duktig basist, men han kan i alla fall inte sjunga. Hur som helst, Signe och jag står i varsin ytterposition, en bra bit från varandra varför god medhörning, eller i varje fall överhörning, är en viktig faktor. Här en katastrofal bristfaktor ska det visa sig.

Är ni beredda? Lite darrig greppar jag mikrofonen, drar ett djupt andetag och börjar sjunga – Si go’ afton å go’ kväll….. Jag hör frasen eka runt på Hovet varv efter varv så att jag till slut sjunger trekörigt med mig själv men totalt i ofas. Signe ser på mig med fasa i blicken, eller snarare på mina läppar, för att om möjligt begripa var jag befinner mig i låten. Det är sannerligen inte lätt att komma in rätt i den kakofoni som jag snabbt åstadkommit. För de andra, mikrofonlösa, spelar det ingen roll, de hörs i alla fall inte. Gästerna å sin sida tittar sig högst förundrade omkring för att försöka uppfatta vad som händer. Så plötsligt! Varifrån kommer allt (o)ljud som rullar runt i velodromen? Varför? De kommer att förbli helt ovetande resten av livet eftersom vi bryter och snabbt troppar av. Omärkligt i mörkret. Råkade du vara där just då så vet i alla fall du nu vad som hände och det kan väl vara skönt efter alla år!

Vi fick trots allt vårt magra gage och blev en erfarenhet rikare. Och så har vi faktiskt spelat på Hovet!

1 kommentar:

Unknown sa...

Hej Uffe!
Fantastisk historia om er spelning på Hovet... Jag skrattar än... :D

Jag råkar faktiskt vara medlem i kören Munviga, som du nämner. När vi tog namnet hade vi ingen aning om att det hade funnits ett band med det namnet före oss. Vi kollade bara att det inte finns nå'n kör nu med det namnet. Så vi har inte tagit ert namn... det var en kille i kören som kom på det... helt av sig själv...

Men ni verkar ju vara ett trevligt gäng -- spelar ni än?

Hälsningar,
Anne-Marie