Mycket väsen för ingenting

Är det något fel i att vara nostalgisk? Jag har nu övergett tankarna på att odla martyrskapet till förfinad konst – det var inget kul - för att istället ägna mig åt nostalgi. Unna mig lite smärtsamt skönt vemod. När jag nyligen skrev om musikgruppen Munviga väckte det både minnen och känslor. Dessutom har jag ju rätt ålder inne för att ha lov att ägna mig åt nostalgi, dragspel och frimärkssamling. Däremot har jag ännu en bit kvar till släktforskningen. Fast jag måste erkänna att det senare ändå låter lite spännande så man vet aldrig. Är det något jag lärt mig så är det att aldrig vara tvärsäker, även om jag ibland kan låta så.

Nu tänkte jag i alla fall låta nostalgin ta sig uttryck i ännu en historia med just Munviga. Den har att göra med bilden i förra inslaget om Munviga. Bilden pryder baksidan på skivomslaget till vår andra och sista (senaste?) LP. Vi talar nu historisk tid och vinyl. Vi hade just bytt bolag och hamnat på CBS. Skivan var precis klar, det återstod bara att ta omslagsbilderna. Det lämpliga tillfället uppenbarade sig när vi fick en spelning på nåt religiöst café på Kungstensgatan. Minns inte namnet. Undrar om det finns kvar förresten? Där kunde fotografen ta bilder från en livespelning och få med lite publik och så. Passade bra.

Vi anländer i vår skrangliga buss och finner efter en del letande adressen. Det var bara en hake – caféet låg tomt och öde. Stängt. Hade vi tagit fel på datum? Fotografen som anlänt i god tid såg mindre road ut. Han visste säkert bättre sätt att spendera en kväll på än att stå på en öde mörk blöt trottoar och frysa. Medan vi står och funderar på vad göra så dyker det upp en ung man som tydligen ska in på caféet och dessutom har nycklar. Förundrad betraktar han den lilla skaran på gatan medan han låser upp.

- Jobbar du här? frågar vi.
- Jo.
- Vi är Munviga och ska spela här ikväll.
- ??? Det har ingen sagt något om. Det är stängt ikväll.
- Vi ser det. Jaha ja, och vi som har fotograf med för att ta bilder och allt!?

Den unge mannen lyser upp. Finner på råd och de är verkligen dyrabara just nu!

- Jag kan ringa ihop några vänner?
- Ringa ihop några vänner? Tja, det är väl bättre än ingenting. Gör det. Tack!

Sagt och gjort. Fem trofasta vänner droppar in medan fotografen i stort sett bygger om lokalen för att den bättre ska passa hans syften. Gardinerna rivs ner och sätts upp som draperi bakom den lilla scenen. Hej och hå! Vår värd betraktar förskräckt vad han antagligen upplever som förödelse. Vi lovar dock dyrt och heligt att försöka återställa lokalen så gott det går efteråt.

Vännerna bänkar sig med en kopp kaffe vid ett runt bord alldeles nedanför scenen. Vi kör vårt program som avtalat. Man ska stå för sina löften. Nu var programmet avpassat för en större publik så det kändes lite fånigt i sanningens namn. För mycket ”gasa på” liksom. Här skulle vi haft lite mer förtroligt kammarstuk. Dessutom är det faktiskt svårare att spela för en liten intim publik än en stor och mer anonym. Likaså är det svårare att vara en liten publik. Vi var ju faktiskt fler på scenen. Det blir så nära, så personligt. De fem tappra vännerna gjorde ändå så gott de kunde och det var inte illa. Och viktigast av allt, fotografen fick sina bilder och kunde nöjd troppa av. Sen kan man ju tycka, som Shakespeare när han släppte väder, att det blev mycket väsen för ingenting….