När blir man vuxen?

Vad menas med att vara vuxen? Och när blir man det? Handlar det om ålder eller något annat? Sånt kan jag ibland fundera över. Känner jag mig själv vuxen med alla decennier som travats i min rygga sedan jag som liten parvel tog världen i besittning? Inte det minsta! Klok som en uggla och vis som man med ålderns rätt skulle bli? Inte det minsta! Det där måste vara ytterligare ännu en av alla dessa påhitt om vuxna som vi slår i barnen. Vi som vet bäst liksom. 'Och barnen i sin tur - när det är så dags - slår dunsterna i sina barn o.s.v. i all oändlighet. Man kan säkert gladeligen knalla genom hela livet utan att bli särskilt vis. Mer erfarenheter drar man förstås på sig, och det är ju bra, men man måste ju göra något av dem också eller hur? En spännande fråga är om jag själv kan utse mig till vis – japp, jag är vis! – eller om omgivningen vill ha ett ord med i laget?

En av mina klokare vänner sa en gång att skillnaden mellan barn och vuxen är, att barn blir glada av att få, vuxna av att ge. Och när sker den metamorfosen om jag får fråga? Aldrig, skulle jag säga mot bakgrund av allt egotrippande och den allt mer perversa girighet som verkar breda ut sig, särskilt i kretsarna mycket vill ha mer. Själv trodde min vän att det åtminstone borde ske runt tjugoårsåldern, då när man är redo att skaffa egna barn. Att ge till. Så menar nog i alla fall naturen att det ska vara, påstod vännen.

Min kloke vän fortsatte sitt resonemang med att påstå att förmågan att glädjas över att ge också gör en fri och oberoende. Vill jag glädjas är det bara att ge! Lite kärlek. Lite värme. Ett leende. Ett mejl. Den som bara kan glädjas över att få sitter ju fast i ett beroende av sin omgivning. Tänk om jag inte får något? Deppigt! Skapar martyrskap. Mig är det minsann ingen som tänker på! Nej visst, men pröva på att ge lite då. Är du själv martyr förresten?

Vi närmar oss med stormsteg kommersialismens stora orgasm – julafton. Bra tillfälle att kolla in om man är fri eller ofri! Själklart menar varken min vän eller jag att man inte också får glädjas över att få, julklappar t.ex. Eller ett leende. Det är helt OK! Det är t.o.m. välgörande! Livet är ju så fiffigt ordnat att genom att visa uppskattning för en gåva ger du givaren en positiv bekräftelse. Man ska ju aldrig hindra någon från att ge. Är vi förresten för dåliga på att ge varandra uppskattning?

Med dessa lite ostrukturerade funderingar lämnar jag dig därhän åt dig själv och dina funderingar tills vi råkas igen. Kanske rent av i morgon.