Kund eller patient - det gör skillnad!

Ser i tidningen att patienter ska kallas och behandlas som kunder. Det har ju varit på tapeten även tidigare vid tillfällen då privatiseringar varit på tal. Jag misstror inte ambitionerna bakom tanken, de är säkert de bästa och högst välmenande. Kunden har ju som bekant alltid rätt. Inte desto mindre tror jag det finns en fara i att blanda ihop olika begrepp. Bakom begreppen har vi alla en uppsättning föreställningar, många gånger grundade i en lång historik. Vi har våra idéer om vad det betyder att vara patient eller kund och förväntningar därefter.

Privatiseringar handlar om marknadstänkande, såvitt jag begriper. Marknadstänkande handlar om köp och sälj. Marknadstänkande handlar om konkurrens som vi i sin tur förutsätter ska leda till högre effektivitet och lägre kostnader. Och ingen kan väl invända mot att vi får lägre kostnader i varken sjukvården eller någon annanstans. Om konkurrensen dessutom alltid leder till högre kvalitet ställer jag mig mer tveksam till.

Jag vill återvända till det här med våra föreställningar. Hur vi bygger upp dem bakom ord och begrepp som vi använder. Säger jag t.ex. ”semester” så väcker det hos dig en mängd tankar och känslor antar jag? Vad jag egentligen menar är att en uppsättning ord som: kund, köp, sälj, effektivitet, marknadskrafter, konkurrens, m.fl. väcker andra associationer än ord som patient, vård, omsorg, närhet, lyssning, kontakt, respekt, m.fl. Vi skapar oss olika världar i huvudet. Kanske att vi t.o.m. förnimmer olika känslor i kroppen?

Tänk om dessa världar, byggda på våra föreställningar, påverkar våra attityder? Vi vet ju att attityderna sedan styr vårt beteende. Vilken värld vill jag att sjukhuspersonal som jag blir behandlad av ska ha till grund för sina attityder och sitt beteende? Svaret är väl ganska givet och det är därför jag känner mig lite oroad nu när den nya tidens språk och kommersialiserade anda tränger in i områden som har med mellanmänskliga relationer att göra. Jag vill helt enkelt hellre bli behandlad av en läkare som betraktar mig som patient än som ser mig som kund. Och det gäller också en kirurg vars enda kontakt med mig möjligen sker medan jag är sövd!

I samma andas hägn hörde jag på radion att man på försök på KI låter läkarkandidaterna läsa skönlitteratur, som kurslitteratur, i akt och mening för att de ska bli bättre läkare. Som någon sa, att man är världens bästa doktor behöver inte betyda att man också är världens bästa läkare! Sådana nyheter gör mig glad!

Det skulle inte heller förvåna om vår syn på effektivitet och kostnader, och sättet att mäta dessa, styrs av föreställningar med grund i marknadskulturen. Vi skapar mer eller mindre medvetet normen – så ser sanningen ut - utifrån ett visst sätt att uppleva och tolka verkligheten. Men tänk om sådant som har att göra med vård och omsorg - mellanmänskliga relationer - behöver andra sätt att mäta? En annan norm? Nytt tänk? Sånt kan jag fundera över när andan faller på.

Apropå föreställningar, varför heter det sjukhus och inte friskhus?