Miljöfrågan gör mig vankelmodig

Ta ett papper. Stort får det lov att vara för vi ska göra ett experiment. När jag tänker efter tror jag nog att vi får hålla oss till ett påhittat papper, ett gigantiskt ark vi bara tänker oss. Hur som helst är det i alla fall 0,1 mm tjock, ungefär som vanliga papper. 10 ark på millimetern. Nu viker du det dubbelt. Så viker du det dubbelt igen. Och igen. Och ytterligare en gång. Nu har du fått en 1,6 mm tjock bunt. Så kommer utmaningen; du ska vika bunten dubbel ytterligare 46 gånger! När du gjort det – och alltså vikt ditt papper sammanlagt 50 gånger - har du en bunt som är 112 589 990 kilometer (!) tjock. Medelavståndet till månen är 384 392 km. Bara som jämförelse. Om du inte tror mig så kontrollräkna gärna. Nu är det inte meningen att starta en mattelektion, det får Jan Björklund hållas med, utan att måla upp ett exempel på att även små tillskott eller reduktioner upprepat och summerat kan bli till stora värden. Jag tänker naturligtvis på vad vi var och en kan göra för miljön, allas vår livsförutsättning. Ser att kvällstidningarna tagit upp temat och det är väl bra. Vad jag gör i det lilla har betydelse – summerat till vad du och alla andra gör. Allt det vi gör tillsammans.

Naturligtvis är det här inget nytt men det är det positiva inslaget i det hela. Man kan hysa hopp. Samtidigt tycker jag mig kunna konstatera att vi verkar skena iväg åt fel håll. Uppenbarligen är vi mänskliga väsen så funtade att vi syns vara i stånd att göra mycket mot vårt bättre vetande om det kortsiktigt gagnar oss. Vi är oss själva närmast när det kniper. Det behöver nog inte ens knipa förresten. Vår västerländska konsumtionskultur uppmuntrar till individualism och konkurrens, krafter som föder och gynnar girighet, idag så groteskt exponerad, när det som antagligen skulle behövas är mer samförstånd och solidaritet. Jag vågar t.o.m. drista mig till att påstå – det behövs mer kärlek. Den som älskar och inte minst älskas ruinerar sällan förutsättningarna för sitt eller andras liv. Kanske hänger kärlek, vördnad och hänsyn ihop?

I global skala har vi flera svåra etiska dilemman att hantera. Vem är vi, alla gynnade, att hindra andra att komma ikapp – då med förödande konsekvenser som följd? Ingen helt lätt fråga när vi inte ens förmår fixa jämlika löner här hemma! Och hur ser vi på faktum att de fattigaste bär många av de negativa följderna av de gynnades sätt att leva?
Enda rimliga men antagligen lika omöjliga lösningen skulle vara att vi alla på klotet möts på mitten och finner fram ett gemensamt samhälle byggt på solidaritet och hållbara grunder. Ett utopia. Ett världssamfund ingen av oss kan föreställa sig idag. Hur troligt är det att vi kommer dit? I tid. Att sätta hoppet till att vi var och en skulle förändra attityder och beteenden i den takt som verkar nödvändigt, och på så sätt gemensamt ”rädda världen”, känns aningen naivt. Även om vi näppeligen ska förringa individuella insatser hur små de än är var för sig. Som sagt.

Det lär ska finnas experiment som visar att man t.ex. i ett villaområde får in mer pengar vid en insamling om man bestämt att alla ger säg 100 kr än om var och en får ge efter eget gottfinnande. För tänk om jag ger mer än grannen! Vad jag menar är att det antagligen krävs en kraftfull top down-styrning. Något överordnat organ - regering, EU, FN - behöver bestämma åt oss. Hårdhänt! Särskilt vad gäller eventuella uppoffringar.
Problemet är bara att de politiska beslut som skulle behövas är så stora och svåra att de sannolikt är politiskt omöjliga att driva. En ruggig paradox. Dessutom är frågorna kopplade till de etiska frågorna ovan vilket väl knappast underlättar. Jag är inte heller säker på att någon av oss skulle vilja lyda under en regim av det slaget som ibland känns nödvändig.

Början i dur, slutet i moll. Nu blev det lite dystert och det var inte meningen när jag började skriva. Hopp finnes! Om vi alla verkligen hjälps åt. Konsumentmakten är inte att förakta. Om miljövärden blir än mer positiva konkurrensmedel. I ett konkurrenssamhälle är det väl trots allt bättre att konkurrera om eller snarare med något gott än tvärtom? Om världens ledare kliver ett steg framåt och visar samma mod som Anna Politkovskaja och verkligt ledarskap fritt från nationalistiska undertoner och hänsyn. Vi ska inte heller glömma teknikutvecklingen som kan komma att överraska. Det här med olika sorters koldioxidfällor verkar t.ex. lovande.

Du märker mitt vankelmod. Inte helt lätt att vara en pessimistisk optimist! Problemen är utan tvekan gigantiska, det går inte att blunda inför. Samtidigt vore det en livssynd att frånsäga sig hoppet. Att resignera och med armarna i kors och rumpan före åka in i framtiden. Visst måste vi ta vårt ansvar för kommande generationer, våra barn och barnbarn. So, don’t stand stand by!