Den mänskliga faktorn

Den mänskliga faktorn. Vi hör om den titt som oftast, nästan alltid i samband med trista saker som en massa olyckor. Då har den mänskliga faktorn stuckit fram sitt fula tryne igen. Man får en känsla av att vi helst av allt borde avskaffa den mänskliga faktorn. Utrota den från jordelivet. Så att inga fler olyckor händer. Är det ett sätt att distansera sig, att smita från ansvar genom att avpersonifiera orsakssammanhang?

Typ: bilen krängde till, sladdade över vägen och fortsatte ut på gärdet där den slutligen krockade med ett träd. Visst får man en känsla av att bilen var tom. Ingen förare, ingen passagerare. Den var helt enkelt ute och for lite för sig själv när det råkade olyckade sig. Och så kommer slutklämmen - olyckan berodde troligen på den mänskliga faktorn. Istället kunde man väl skriva som det var: ”Karl-Petter var ute och gjorde vägarna osäkra med sin gamla ruttna Volvo 144. Det bar sig inte bättre än att han körde av vägen och krockade med ett träd ute på ett gärde. Ingenting att förvånas över en så usel förare som han är! Kan knapp skilja mellan ratt och växelspak! Kan ju bara sluta på ett sätt”. Då hade vi i alla fall klätt den mänskliga faktorn i lite kött och blod. Och hade man frågat Karl-Petter själv om det var den mänskliga faktorn som orsakade olyckan så hade han stirrat förvånat på en och svarat – nä, dä va ja som dro ratta snett!

Nästa steg vore kanske att putsa upp den mänskliga faktorns rykte, återupprätta dess rättmätiga status. Göra den mänsklig. Håll med om att den egentligen klingar ganska varmt. På sykehuset vill man väl gärna bli omhändertagen av den mänskliga faktorn eller hur? Och tänk så många olyckor som den mänskliga faktorn rimligen bör ha avstyrt! Om det inte hade varit för just den så hade det gått rent åt helvete helt enkelt. Därute i verkligheten finns det alltså en massa vardagshjältar gömda bakom den mänskliga faktorn. Vardagshjältar som sällan blir omskrivna. Och blir de det så nämns i varje fall aldrig den mänskliga faktorn vid namn! Synd och skam är det!

Som när gänget i den gröna ungdomens dagar hade tillverkat en fallskärm av två utslitna lakan nån hade snott hemifrån. Av någon anledning blev det Klasa som skulle hoppa från det platta tvättstugetaket, en sju, åtta meter högt. Kan knappast tänka mig att han volonterade utan det var nog efter tunga påtryckningar. Eller så. Hur som helst kom någon på att vi nog först borde testa skärmen med en tyngd av något slag. Sagt och gjort, vi samlade ihop lite skräp som vi trodde skulle vara lika tungt som Klasa och band fast skärmen i bråten. Ett, två och tre – och rätt ut i rymden med byltet som sekunden senare med en präktig duns slog i backen så att gruset yrde. Klasa var aning blek men samlad. Vi övergav de fortsatta planerna för att istället satsa vår energi på något nytt spännande projekt. Varför t.ex. inte sätta segel på cyklarna? Det gjorde vi också och uppfann de facto vindsurfingen betydligt tidigare än gemene man tror. Segelcyklarna fungerade faktiskt även om en del haverier med viss blodspillan förekom vid vindkantring eller när man tvingades göra slag. Eller så trasslade man hopplöst in sig i alltsammans och for i backen för den skull. Kul var det i alla fall och plåster gick det åt! Men tillbaka till Klasa. Det är tveksamt om han hade levt idag om det inte hade varit för att den mänskliga faktorn grep in lite försynt och påpekade det vettiga i att först testa fallskärmen utan Klasa i linorna.

Så tänk på det kära Syster och Bror; varje gång du griper in och tar ditt ansvar så ger just du den mänskliga faktorn ett ansikte! Fint värre!