Chef eller ledare?

Samtalsämnet usla chefer kommer på ofta upp i vänkretsen. På förekommen anledning. De tycks vara vanligt förekommande på de mest skiftande arbetsplatser. Chefer som mer eller mindre medvetet gör livet surt och energifattigt för många medarbetare. Stjäl ansvar och har för sig fasoner. Är det så? Har vi så många dåliga chefer? Har du? Är du kanske rent av själv en dålig chef? Nej förlåt, det var väl en onödigt provokativ fråga. Rent generellt tror jag att vi människor, som Kaj Pollak menar, i varje given stund gör så gott vi kan. Och det gäller naturligtvis också chefer. Att vara chef idag är en tuff utmaning, det måste man inse. Jag tror dessutom att det bara är några få som jävlas med folk på pin kiv. Å andra sidan ställer just dessa få till med stor skada som det verkar. Sådana ska bort fortare än kvick och märkas ut med pestflagg för att hindra framtida tragedier! De flesta gör nog annars så gott de kan även om alla liksom inte riktigt räcker till – många är kallade, få är utvalda.

Jag har, om inte teorier, så i varje fall några tankar om det hele. Är det inte så att vi i dagens ekonomistiska, teknokratiska och rationella värld tror att det också är det rationella och intellektuella som styr? Vi gör upp planer och måldokument. Hjärnan jobbar. Är det inte så att vi samtidigt glömmer bort allt det varav hjärtat är fyllt av? Alla våra emotioner. Här finner vi mäktiga krafter som avundsjuka, maktbegär, girighet, rädsla, ilska, hämndbehov men också värme, kärlek, omsorg, välmening och inte minst idealism – en önskan att åstadkomma något gott. De här krafterna talar vi sällan om i professionella sammanhang och du finner dem knappast i några planer. Ändå finns de där mycket påtagligt och styr och behöver därför hanteras på något sätt.

Det är som om arbetslivet delas upp i två parallella världar varav en görs till en skuggvärld som man i värsta fall låtsas bort. Självklart är denna dubbelhet inte helt enkel att hantera ens för en chef som är medveten om alla kraftfält, vilket långtifrån alla verkar vara. Och dessutom behöver hon/han vara medveten om hur hon/han själv intervenerar – griper in - i gruppen och vad det för med sig. Krävs stor mogenhet för den insikten, något som det vanligen krävs många års erfarenhet och eklut för att tillägna sig. Kan det sen vara så – vilket vore naturligt - att chefen i första hand väljer att hantera den intellektuella världen med sina konkreta planer och hårda krav på resultat, den går liksom att ta på, medan mycket av det medarbetaren upplever händer i den mer luddiga emotionella världen med eventuella konflikter? Chef och medarbetare går förbi varandra, mer eller mindre medvetet?

Naturligtvis är det inte alls så här enkelt men det kan vara en skärva. Chefskapet handlar om rekryteringsprocesser och urvalsmetoder, kulturfrågor, tradition, organisation, personlig mognad, resurser och allmänna förutsättningar och mycket annat. Trots allt går det inte att komma ifrån att ansvaret för en positiv utveckling är delat. Medarbetarskapet kräver också sitt. Likaväl som att en medarbetare fungerar bättre under en mogen och insiktsfull chef, en som i sin tur leder sina underställda att växa genom att komma till egna insikter, likaväl är det självklart lättare att vara chef för en skara ansvartagande och vuxna medarbetare. Tricket måste väl vara att tillsammans, under gemensamt ansvarstagande, finna sin väg in i den gröna cirkeln för att kunna växa tillsammans?

Den något provokativa slutfrågan blir alltså: har vi de chefer vi förtjänar? Den du, den får man ta några djupa andetag på.