Därför blir det bara en notisaktig kortis idag. Huller om buller.
Madame Citroën svävar åter mjuk fram som sig bör. Lite gulligull hjälpte. Kanske att jag skrämde henne lite också genom att hota – vill du att jag ska kalla dig Volvo kanske?
Saddam finns inte längre. Utan att försvara en av de största skurkarna på jorden känns öga för öga, tand för tand kolossalt primitivt. Det hade funnits smartare sätt att hantera den frågan. Å andra sidan, vad var att vänta när Bush ytterst håller i trådarna – årets värsting enligt en färsk omröstning i den amerikanska befolkningen. Vilken oerhörd grej egentligen, att utse sitt statsöverhuvud till årets värsting! Hur som helst, två år till känns väldigt länge.
Citytunneln under huvudstan kommer med all sannolikhet att byggas – till hela landets fromma faktiskt - efter en del onödigt maktskrammel från alliansen. Bra! Synd bara att förslaget att gräva ner bilarna i en tunnel tycks ha evaporerat, dunstat bort totalt alltså.
Funderar på att tvätta av Madame Citroën väl medveten om att hon troligen kommer att vara lika skitig igen innan jag hunnit ner till korsningen vid Lagnövägen. Är jag dum i huv’et eller? Vi får nog anlända till Bjurs ostädade i morgon.
Ser i avisan att allt fler Åmålsbor handlar i mellandagarna. Hur gjorde de förr undrar jag? Hamstrade mjölk och snus före julafton? Ser också att Gunnar Ström efter 50 år lämnar sitt arbete vid takstolsfabriken. Takstolle?
Mer snö på vägarna när Vägverket sänker kraven – lyder en rubrik. Hur sjutton kan de veta det? Då gäller det att hålla sig vid sidan om ifall man som sommarkramare vill undvika det vita kladdet.
En annan intressant rubrik i kära gamla PD: Två män fick böter för att ha urinerat på stan. Stan är i detta fall Säffle för i Åmål gör man inte sånt. Jag vet inte, men jag fick en så lustig bild för min inre syn. Hur gjorde de? Två jättar som pinkade i kors? Inte underligt i så fall med alla dessa skyfall. Sydväst rekommenderas å det varmaste i Säffle!
Och i morgon kommer tusentals kronor att bokstavligen gå upp i rök och lika många hundar att kräkas. Det är nyårsafton om du nu råkat missat det. Hoppas du inte glömde systemet – för annars är du torsk nu!
Så – ett riktigt Gott Nytt År önskar jag dig och de dina! Vi hörs igen nån gång in på nästa år.
20061230
I måste man stå för att få något gjort
20061228
Det är inte bra när öronen trillar av!
Igår var ingen helt lyckad dag. Den slutade med att jag landade en god nygräddad och hemlagad pizza på golvet. Uppochned förstås. Jag försökte åkalla all min vuxna mogenhet, och gjorde allt för att intala mig själv att det trots allt bara var en pizza, men det hjälpte inte. Ederna kom där ändå och de var både långa och riktigt mustiga. Jag må erkänna att det kändes skönt! Som alltid fanns det säkert ett och annat utöver själva pizzahaveriet som också fick åka med i det svulstiga flödet av eder. En slags inre rensning. Saken blev inte mycket bättre av att kära sambon just framförde argumentet – det är ju bara en pizza! Bara!? Den första på nästan ett halvår och hett åtrådd! Det kan man inte kalla bara.
Lite bättre blev det ändå vid minnet av det som sambons systers man berättade vid annandagens utsökta middagsbjudning – han hade dagen innan tappat det stora kruset med inlagd sill i köksgolvet. Klockan halv tre på natten. Öronen han höll kruset i höll inte. De var inte till för att hålla i sa sambons syster. Märkligt tyckte vi andra som inte visste så mycket om keramisk formgivning eller hållfasthetslära. Därpå utbröt en livlig diskussion om huruvida man kunde lyfta en snorunge i öronen och om det alls vore en lämplig uppfostringsmetod. Vi enades om att det inte var så men att det ändå låg lite i linje med skolgeneralen Jan Björklunds anda. Lite nyp i öronen då och då skadar inte. Typ.
Vi hade förresten en slöjdlärare som var ruggigt duktig på att nypas. Han inte bara nöps, han kunde tjonga till en ordentligt också. Så att det verkligen sved om kinderna. Så att vi blev till folk som han sa. Det var ju tillåtet att smälla till ungarna på den tiden, en tid som JB i mycket tycks vilja återvända till. Kanske att han vill ta hämnd på sin egen skolgång? Fast det där får Freud eller någon annan reda ut. Metoderna att göra folk av snorungar är många och ibland sofistikerade. Bland det mest sofistikerade jag hört är följande: den gamle läraren var utsatt för näst intill terror av sin klass. Kollegorna undrade hur han kunde stå ut. Hur kan du stå ut, frågade de honom. Jag hämnas, svarade han sina förvånade kollegor. Hur då? Jo, jag lär dem fel! Häpp! Kanske inte direkt hade med att göra, att göra folk av dem, men sofistikerat var det i alla fall, håll med om det.
Apropå sofistikerad hade vi en annan manlig lärare som tog illbattingar till det isolerade kartrummet i rent uppfostringssyfte. Ryktet om vad som hände där kunde bara överträffas av vår galopperande fantasi. Effekten av denna metod, utöver att han bara behövde knysta om kartor för att få tyst i klassen, var att läraren alltid själv fick hämta sitt kartmaterial när det behövdes, ingen erbjöd sig frivilligt till detta annars rätt populära uppdrag. Man kunde aldrig så noga veta och tog det säkra för det osäkra. En tanke som slog mig långt senare är – tänk om han bara bjöd på godis och sen sa: nu går du ut och berättar för dina kamrater om de hemskaste av pinor. Bred på ordentligt! Tänk om det var så. Hade ju räckt med en enda bestraffning för långliga tider. Fantasierna hade skött resten.
Nåväl, så blev vi till hyfsat folk. Och tänk vad en uppochnedvänd pizza kan ställa till med! Just i dagarna går för övrigt debatten het om mobbing. Viktiga saker att diskutera, alltför viktiga för att rymmas i denna lite mer dekadenta betraktelse. Får jag återkomma till senare.
20061227
Nu går vi mot Nyår
Jaha ja, då har det lackat färdigt för i år då. Blev julhelgen som du tänkt dig? Mätt? Själv ska jag alls inte klaga, både mätt och belåten. Speciellt nöjd är jag över kalvaladåben som jag rört ihop eller vad man nu gör. Sån var det länge sedan vi hade på julbordet. Sen har jag äntligen givit mig i kast med bakmaskinen jag fick redan i september av mor i huset och yngsta dottern. Facit så här långt – två lyckade bak och ett fiasko. Det senare vet i tusan vad det beror på, mig eller maskinen? Jag föredrar så här långt – innan haverikommissionen ger sitt utlåtande - att skylla på maskinen. Problemet annars är nog inte bakandet i sig utan var vi ska husera apparaten. När vi flyttade in i huset här i det fagra Gustavsberg för 11 år sedan njöt vi oförbehållsamt av alla fria ytor. Härligt spatiöst. Lättstädat. Så här skulle vi alltid ha, sa vi nöjda efter att ha rensat bort en mängd prylar i samband med flytten. Jag tror vi fyllde en 8 kubikmeters container. Jovisst. Och fort har det gått! Att fylla på igen alltså. Hur går det till egentligen? Försåtligt smyger det sig på en. Tiden går och plötsligt upptäcker man att de fria ytorna är lika med noll. Igen. Prylar överallt. Inte minst i köket. Det är som med exploateringen, åtminstone här i Värmdö – så länge som det finns en fri yta ska den bebyggas.
Motsvarigheten hemma och inne är naturligtvis att varje fri yta måste belamras. Det är som en naturlag. En lösning vore ju att bygga ut men jag anar att det bara blir en kortsiktig lösning med ännu fler prylar. En annan att åter ta till en rejäl container. Tills vidare får den stå på golvet i förrådet, min nya bakmaskin.
Nu ser vi fram mot nyår istället. För några blir det skönt att äntligen få bli av med detta jäkla skitår, för andra att kanske lite sorgset vemodigt ta avsked från en gyllene tid. För oss alla gäller att vi går ett nytt år tillmötes, ett år med alla sina okända öden i sitt sköte,. Om framtiden kan som bekant ingen sia. Skrämmande eller spännande? Valet är vårt eget.
Mer av en slump än av glimrande planering har det artat sig så att vi vartannat år firat nyår hos goda vänner – vad vore livet utan dem? – i Bjursås respektive hos släkten i Funchal på Madeira. En lycklig omständighet som glada och galna svågern förlänat oss genom att bara finnas till. Vi är mycket glada i honom, den varma, härliga och stora släkten och själva Madeira. Jag måste snart berätta mer om Madeira känner jag, detta lilla paradis mitt i havet. I år väljer vi i den fortsatta balansens namn Bjursås. Inte heller fy skam! Du skulle bara se hur vännerna bor! Den utsikten är få förunnad! Och björnar runt knuten. Enda smolket är att vår Madame Citroën, du vet hon som är lite mer än en vanlig simpel bil, har behagat fastna i sportläget, d.v.s. fjärdingen är styv. Man skuttar fram istället för att glida som på mjuka moln. Kanske är hon lite nervös att åter fara förbi Falun där hon ju tidigare i somras fick ont i generatorn? Du kanske kommer ihåg. Jag ska nu alldeles strax gulla lite med henne och se om det hjälper.
Ha det bra så länge! Välj att ha roligt!
20061226
Jag tänkte på en sak... tanken
Jag tänkte på en sak. Tanken. Själva tanken alltså. Hur och när kommer den till? Var vet jag förhoppningsvis men helt säker är jag ju inte. Jag fick en idé! Kan man ju fråga sig varifrån den kom. Låg det en massa lösa bitar – bytes – och skvalpade lite här och var i skallen eller någon annanstans i kroppen? Bitar som plötsligt och av en slump råkade samman och bestämde sig för att bli en idé. Är det så? Eller sitter det en nörd däruppe i hjärnkontoret och håller rätt på en oändlig mängd pärmar med erfarenheter i, arkiverade fragment från hela mitt liv, och som är beredd att blixtsnabbt rycka ut och sammanställa en ny kombination när jag pinglar i klockan? I så fall får man väl vara lite överseende med den stackar’n - om det blir lite fel emellanåt - för det blir det ju. Det kan inte vara ett lätt jobb. Särskilt inte nu i mogen ålder. Fler pärmar och segare ben. Och otacksamt många gånger när idéerna faller platt till backen. Var fick du den ljusa idén ifrån? - kan ju någon fråga lite sarkastiskt och då sitter vår bokhållare däruppe och deppar. Skuldfylld. Hade jag bara orkat…..
Med insikter är det annorlunda. Det är som om de alltid funnits där fast skymda för vår utsikt. Sen är ju frågan, vem drar bort slöjan, täcker av insikten, när du drabbas av ett stort - AHA!? För visst är det så - det där visste du ju redan!
Parentetiskt
Om man skickar iväg en semla i rymden så förlorar den inte bara sin grädde utan även en del av sin massa. Dessutom kallnar mjölken. Blandaren 1987
20061225
Ursäkta röran!
Jag håller på att uppdatera bloggen vilket kan ta lite tid. Hoppas du överser med det!
20061224
God Jul!
Man kan vara kluven inför julen. Kanske inte den julen som vi föreställer oss i fantasin – så som vi önskar att den vore – och som jag gissar ofta har sitt ursprung i barndomen. Den verkliga julen kan dock vara annorlunda. Så mycket ställs på sin spets, så många drömmar kan gå i kras. Ensamheten blir självlysande och svider för den som lever så mot sin innersta vilja. Barn far illa när alkoholen flödar fritt och berövar oss vett och sans. Föräldrar finns som tyngs av skuld för att inte kunna ge barnen i julklappar vad andra barn får i konformismens trångsynta och ofta grymma värld. Gamla motsättningar blommar upp och blir som nya. Ändå finns viljan där att tränga ihop oss - ”kära gamla släkten”. Det måste väl betyda något? Vad är det vi längtar efter så intensivt att vi år efter år försöker på nytt?
Men visst, den andra och positiva sidan finns också, tack och lov. Med genuin glädje och sann gemenskap. Så sant, livet är inte rättvist. Å andra sidan, det vore fel av de av oss som är lyckligt lottade att inte också njuta fullt ut av det i någon form av baklänges solidaritet med de som har det sämre. Inget kan bli bättre av ett sådant förhållningssätt.
Man kan undra hur vi firar jul om låt oss säga 50 år. Vad har då den ökade sekulariseringen betytt? Vad har den spännande utvecklingen mot ett mångkulturellt samhälle med alla sina trosinriktningar betytt? Har vi fjärmat oss från konsumtionshysterin för att återvända till en mer andlig – jag säger inte religiös – stund av närhet och eftertanke. Har andra värden ersatt de hårda julklapparna? När jag tänker tillbaka på mina ljusa barndomsjular på Torggatan i Åmål är det faktiskt inte julklapparna som först tränger fram. Alla barn gillar självklart julklappar, och jag med förstås, och jag blev säkert glad över de paket jag fick. Särskilt minns jag mekanot. Men framför allt minns jag stämningen. Att gå med farfar och köpa gran. Och att sen klä granen. Den var stor för det var högt i tak hos farmor och farfar. På alla sätt. Att åka spark till bryggeriet för att hämta kaggar med svagdricka. Att åka kälke nedför Kungsgatan – från järnvägsbron. Att bygga flaskbanor i snöhögen på bakgården. Att kika ut på torget med bussarna som var till hälften lastbilar. Att nalla av farmors goda kakor ur höganäskrusen i skåpen i serveringsgången. Allt detta och mer därtill sitter som ljusa minnen. En slags barnslig andlighet om man så vill. Är det något som kommer tillbaka? Upplevelser framför debet och kredit i julklappsbalansräkningen.
En tröst kan också vara att vi människor i de mest utsatta situationer kan finna stunder av meningsfullhet och till och med lycka.
Till sist vill jag önska dig käre läsare just en meningsfull julhelg, förhoppningsvis också fylld av glädje och frid. Gör det gott för dig på ditt speciella sätt!
20061222
Parentetiskt
"En riktig kompis säger att man kan, fast man inte kan. Och så hjälper hon en tills man kan."
Tove 6 år
Några spridda tankar bara
Nu har det snart lackat färdigt mot jul. Julafton står för dörren – och jag har för en gångs skull läget under full kontroll! Allt är fixat. Nästan i alla fall. Såvida det inte dyker upp nån överraskning vilket det ju kan göra emellanåt. Överraskningarna duggar förresten tätare nuförtiden tycker jag. Undrar vad det beror på? Jag tillbringar också allt mer tid för att leta efter saker här hemma. Mycket försvinner eller lägger sig på alla omöjliga ställen. T.ex. fann jag skiftnyckeln i kylskåpet häromsistens. Vad gjorde den där? Jag har i alla fall slutat anklaga kära sambon för att ständigt gömma mina grejer – sen det visat sig att jag oftast haft fel. Oftast säger jag, för det händer ibland och då kan jag triumfatoriskt utbringa – vad var det jag sa! Känns fint! Min förra och högt värderade chef gömde undan, för ganska många år sedan, några blivande julklappar till barnen. På vinden. Vad jag vet har hon ännu inte återfunnit dem! Hon är sån, gör allt väldigt noggrant och ordentligt! Det straffar sig ibland. Måste ringa och kolla hur många julklappar hon gömt bort i år.
Förresten har min kära bok – Vänern - försvunnit. Det är en stor pampig sak som inte helt lätt bara ramlar ner bakom bokhyllan. Som vi letat! Hur kan en jättebok bara försvinna inom ramen för fyra väggar? Nu har jag gett upp och börjat leta efter en ny på antikvariaten. Utan framgång. Ingen verkar veta vilken bok jag talar om så ibland undrar jag om jag drömt. Men Vänern finns väl ändå? Den har ingen gömt eller drömt bort?
Det blir uppenbarligen en grön jul i år. Åtminstone för oss sörlänningar. Inte mig emot. Ett par centimeter snö är väl okay, så att det blir lite ljusare, men sen kan det räcka. Snöskottning är väl bland den mest meningslösa ansträngning man kan tänka sig? Flytta runt en massa tung snö som ändå försvinner av sig själv vad det lider. Blir liksom inget bestående mervärde kvar av det slitet. Tack och lov har sambon lyckligen förälskat sig i snöslungan så hon sköter det mesta av skottningen – om man nu kan kalla det skottning. Ser rätt festligt ut när hon försvinner i snödimman bakom maskinen. Hon gillar att spruta snön högt och långt. Det mesta hamnar på grannens tomt…. Nackdelen är att de trista och tunga bitarna med skyffel blir kvar till mig.
Men var är plåtslagaren som ska sätta upp snörashindret på taket undrar jag? Så att jag äntligen slipper den tunga och tråkiga gången på långsidan. Det skulle vara gjort för en månad sen! Att man aldrig kan lita på hantverkare.
Funderar för den delen på att skaffa broddar i halkan men tycker att jag ännu är för ung för sådana. Vad då fåfäng? Hur fånigt tyckt som helst men jag vill inte ljuga. Apropå vad det lider så är jag rädd att vintern kommer när våren ska vara här, som förra året, och då kan man snacka om lida! Minns du hur kallt och snögigt det var långt in i april? Skulle förresten inte förvåna om jag av barnen får broddar i julklapp och då måste man ju trots allt skina upp som den sol vi nu saknar. Tack så mycket - precis vad jag önskat mig! Hoppas jag får en ny slips istället!
Nu ska jag ägna resten av dagen åt att laga lite julmat. Gamla Mamma ska slippa slitet i år även om hon är seg som en kärnfura. Och du, glöm inte att kika ut och njut av att det är lite ljusare idag än igår! Bara en sån sak!
20061221
Bra karl reder sig själv!
Jomen! Snus och torsbykavaj! Doft av sur karghet och kärv manlighet. Jag undrar, finns det någon motsvarande devis om kvinnan? Fast det är klart, rent matematiskt måste väl hon också reda sig själv då, om alla män går omkring i torsbykavajer och är kärva alldeles för sig själva? Då kan man undra – hur ska hon reda sig, som en karl eller som en kvinna och vari skulle skillnaden ligga? Hon har sina väninnor – säger du. Hon har ett helt annat socialt nätverk. Grabbarna har också sina nätverk även om de oftast kallas jaktlag eller nåt sånt, kontrar jag. Så där kan vi säkert hålla på ända tills någon annan säger – men nätverkande ingår väl inte i konceptet bra karl reder sig själv. Då är det ju fusk!
Nåja, för att krångla mig ur denna delikata fråga, vad svaret än är så känns den utvecklingen inte så lockande tycker jag. Jag tror inte att varken man eller kvinna egentligen reder sig själv utan att det ristar själsliga ärr eller till och med förkortar ens liv. Vi behöver alla varandra kors och tvärs, det handlar egentligen inte alls om nån könsfråga. Vi behöver varandra inte minst för att få perspektiv på oss själva. Vem är jag? Varför? Inte lätt att begripa utan spegling. Hur gör jag? Hur gör du? Vi stökar och bökar med varandra och får förhoppningsvis så småningom bilderna - den jag tror att jag är och den du tror att jag är att mer och mer smälta samman till den jag verkligen är. Hängde du med? Vi hjälper varandra att bli mer autentiska, verkliga. Att växa och mogna genom sanna möten helt enkelt.
En som funderat mycket över de här frågorna är filosofen Martin Buber. Jag har nämnt honom tidigare. Så här tänkte han och häng med nu:
Människan blir människa först i relation till andra.
Man blir ett Jag först i relation till ett Du.
Förutsättningen är att man möter andra som Du, och inte reducerar dem till ett Det.
För då reducerar man sig själv till ett Det.
En annan som tänkt och dessutom låtit tankarna leda till konkreta resultat är förträfflige Rolf Gustafson på Stiftelsen Stora Sköndal. Han har tagit fasta på Bubers idéer och insett vikten av det sociala stödet även på arbetsplatsen. Det spännande är att han har skapat en enkel men effektiv process där vi på våra arbeten får mötas under kontrollerade och strukturerade former, i små grupper, för att ge varandra spegling eller feed back som det heter idag. Vi ges möjlighet att få perspektiv på frågor vi grubblar över och kan öka för förmåga att hantera svårigheter vi stöter på, vår coopingförmåga med ett finare ord. Stress är väl en av de vanligaste svårigheterna vi fajtas med nästan dagligen?
Man kan ju invända att det verkar lite konstgjord andning, sånt här borde väl sköta sig självt, det har man inte tid med på jobbet, men faktum är att medarbetarna på de arbetsplatser som erbjudits denna möjlighet mår mycket bättre. Visst kunde vi önska att sådana och äkta möten naturligt tillhörde vår vardag men så är det ju inte ens i den bästa av världar idag. Tyvärr. Vi måste producera..... Du kan läsa mer om allt detta i bl.a. Rolfs artikel i Svd (17/12). Du har också länkar till Stora Sköndal - Personaldialog - i spalten till vänster om du är intresserad.
Väl mött Syster och Bror!
20061219
Alliansens omsorg - administrativ eller empatisk?
Jag börjar ana vad som förbryllat mig vad gäller alliansen. Det har faktiskt med omsorg att göra. Omsorg kan läsas som sörja för, d.v.s. att se till att något händer. Ett slags administrativt synsätt. Omsorg kan också läsas som omvårdnad och hänsyn, som en vilja att ge och en gåva att få. Eller som Nina Bremer poetiskt uttryckte saken 1835 - Han var nära henne och omgaf henne med dessa små grannlaga omsorger, som äro så ljufva att gifva, så ljufva att emottaga då man älskar hvarann. Efter den vackra bilden blir det svårt att återvända till vår mer kärva vardag men jag har att försöka. Idag förknippar vi troligen begreppet omsorg framför allt med barnomsorg, sjuk- och äldrevård. Här uppstår en slags paradox genom att vi på sätt och vis då åter låter omsorg anta en diffus men administrativ förklädnad.
Var finner vi då omsorg i vardagen, i den mer empatiska betydelsen? Naturligtvis mellan människor som håller av och respekterar varandra. Kanske är det också omsorg att t.ex. blinka när man byter fil eller ska svänga? Kanske är det omsorg att hålla upp dörrarna för sina medmänniskor? Att visa civilkurage? Små vardagsnära handlingar som vi inte alltid tänker på och som det enligt men mening råder stor brist på. Små handlingar som var för sig ter sig obetydliga och oviktiga men betraktade som delar av ett större mönster starkt påverkar vår gemensamma kultur negativt. Eller positivt! Man kan säkert också se dessa handlingar, eller i vissa fall brist på handlingar, som effekter av kulturen. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga men är kanske inte heller nödvändigt att avgöra?
Varför vann alliansen makten? Jag är åter krass (läs Alliansen förvirrar mig): tusenlappen! Och, kanske ännu troligare, ledan vid den gamla regeringen och dess påstådda maktarrogans. Ett maktskifte i sig tedde sig nödvändigt för många och när alliansen lockade med sina beten, mer morot än piska, och sina löften att inte förändra i välfärdssverige men väl att införa ett nytt och moraliskt högre stående tonläge och tilltal, ja då var saken klar. Det lät lockande. Inte konstigt men hur har det hittills fallit ut? Var och en får avgöra den saken.
Regeringens/alliansens (vad skriver man egentligen?) ständiga mantra om utanförskap och fler jobb är säkert ett uttryck av omsorg. Jag betvivlar inte det. Samtidigt är det ändå något som skorrar illa och som förvirrar. Jag tror att det handlar om just regeringens/alliansens tonläge och sättet att möta den lilla människan i de stora systemen. Sättet att ”på golvet” praktisera värdet empati i omsorgen. För att själv svara på frågan ovan tycker jag mig ana mer arrogans och brist på respekt än empati och lyssning. Många förefaller kränkta. Det kan vara så enkelt som att kränkningen består av t.ex. alliansens löftesbrott och sådana trillar ju in i rask takt – ”du håller inte vad du lovade mig när jag röstade på dig!” Alliansen verkar mer ha förälskat sig i själva maktskiftet och blivit förblindade av sin ideologiska passion i de stora systemen.
Jag tror inte att det beror på några illasinnade intentioner utan fastmer att (makt)vardagen bjuder på större och mer komplexa utmaningar än en glad, käck och lite naiv allians i valrörelsen gav uttryck för. Men det faktiska utfallet bryr sig inte om några sådana förklaringar.
Något som oroar mig är att dunkla högerkrafter nu tycker sig ha fritt spelrum för sina vildsinta idéer - med eller mot alliansens medvetna vilja. Då menar jag mer tondöva direktörer än rena brunskjortor. Tack och lov finns också motkrafter i mogna direktörer! Men man kan känna ett annat och lite kyligare klimat. Personligen tycker jag det räcker mer än väl med de andra och verkliga klimatbekymren.
Här kommer några länkar till artiklar som jag funnit stöd i hos DN:
Ordförande utan markkontakt (DN 19/12)
Fredrik Reinfeldt bryter löften om sjukvården (DN 19/12)
En skolledare måste ha modet att säga nej (DN 19/12)
Hur kan vi skilja på rätt och fel? (DN 19/12)
En helt annan artikelserie men mycket läsvärd: På väg till sista vilan, Fredric Karén (SvD 18/12)
20061218
Det har Åmål och Kolmården gemensamt!
Håll ut! Nu är det bara dagar kvar tills det vänder! Apropå mörker så kommer jag att tänka på Åmål. Nej, inte alls som du tror, jag håller ju mycket av denna lilla ljusa plätt på jorden. Åk dit så förstår du varför! Åk dit på sommaren. Gärna med båt.
Kära sambon på gågatan en söndag kl 16 i 27 graders värme! Var är folket? På sjön förstås! Klicka gärna på bilden.
Men för att göra en kort historia lång: Jag tycker det är kul att försöka lista ut vad ortnamnen betyder när jag är ute och åker bil. Ett kuriöst intresse månne? En del namn är ju enkla att härleda, andra nästan omöjliga. Speciellt de som blivit förvrängda genom seklen av olika skäl. Hörselfel och misstolkningar kanske? Eller att stockholmska lantmätare inte riktigt har begripit dialekten. Det funkar väl ungefär som viskningsleken man ägnade sig åt som barn.
Hur som helst: Värmdö – den varma ön. Enkel match. Fast namngivaren var nog inte här en dag som denna med kallfuktig kyla. Däremot kanske hon/han var på Kallskär? På tal om skärgård finns det ju många hara/r som Harön i Stockholms skärgård och Harehalsen i Vänern, m.fl. Då handlar det inte, som man skulle kunna tro, om skuttande små gulliga harar på en ö utan om steniga kobbar och skär. Nu får du som vet bättre tillrättavisa mig om jag har fel men jag tror mig ha läst att arn, förutom att vara ett gammalt mansnamn eller betyda örn, också har med stenighet att göra. Eller snarare med sand och grus. Arninge, lite norr om Stockholm, skulle alltså kunna vara en plats med grusformationer. Eller så var det örnrikt? Eller så bodde Arn där? Det sista är ändå minst troligt. Samma tolkning skulle också kunna gälla vår grannbygd här på Värmdö - Orminge – även om arn här har blivit orm. Har i så fall inget med ormar att göra så var lugn!
Lövsta, bl.a. nordväst om Stockholm tror man ju kommer från Lövstad, löv och stad liksom. Har jag rätt så kan det istället härledas till lössta som är ett gammalt ord för röja. Olika varianter av röja finns ju f.ö. som efterled i många ortnamn – Finnerödja, Väne Ryr, och efterleder som -röd, -ryd, -red som i Västergötland och -rud som i Dalsland. Ett mycket gammal ord för röja lär vara ryhdia. Vårt kära gamla släkttorp i Dalsland heter Stenrönningen vilket är lätt att förstå och sten har sannerligen röjts där kan jag säga. Tack och lov långt före det att vår släkt tog torpet i besittning. Grannhuset tvärs över vägen heter Målarrönningen och det är lite trickigare. Dels kan det ju faktiskt handla om måla men också om mäta i betydelsen mäta upp jord:
mål (mått); egentl.: 'avmätt
jordstycke', till fsv. mal i denna betyd.,
el. kanske 'nyodling mot äganderätt för
viss tid'
Men nu tillbaka till mörker och Åmål. Och nu står jag på fastare grund tack vare ”Ortnamn i Dalsland” av Erland Rosell. Efterleden -mål i Åmål ät tvivelsutan samma ord som mordh eller mardh (skog, skogsbygd) i t.ex. Kolmården (den kolmörka skogstrakten). I ett diplom från 1312 skrivs Åmål just – ømordh. Förleden Å- är lite vanskligare men har förmodligen inget med ett förvanskat Ö att göra. Två åar rinner ju ut i Åmålsviken – Åmålsån mitt i stan och Kasenbergsån lite norr över. Man kan på goda grunder anta att dessa båda åar var betydligt potentare på medeltiden innan landhöjningen tippade Vänern mer åt Vänersborg till. Antagligen betyder Åmål helt enkelt: skogsbygden (den mörka) mellan eller vid åarna. Spännande eller hur?
Och namnet på gården Sjövik (Skedwhika 1397 – gamla anor att förvalta Ingemar!) vid viken Sjövik i Åmålsviken har inget med sjö att göra utan mer med skida. Men det är en annan historia liksom att Laxsjön egentligen heter Lakesjön.
20061217
Clas Ohlson - han har väl funnits i alla tider?
Salig gamla farsan var en ekorre. Till mammas stora förtvivlan. Kan vara bra att ha – var en av hans deviser. Och visst har mycket kommit till nytta också under årens lopp, något annat vore orättvist att säga. Sen finns det förstås grejer man inte vet vad det är eller vad de är till för.
Det lär ju finnas ett Mac Donalds-index? Jag skulle vilja införa ett annat index – ett Clas Ohlson-index. Han har ju likt Robert Lind i Kramfors funnits i alla tider. Och nu, tack vare farsan, och för att jag städade i bokhyllan, fann jag igen en massa gamla kataloger som jag glömt bort. Den äldsta är från 1952. Layouten, det hette nog något annat på den tiden, är i stort sig lik. Färg saknas förstås, och många artiklar har självklart tillkommit under åren, men grundstommen är densamma. Priserna omräknat i dagens penningvärde har förändrats men inte alltid till det sämre kan man konstatera. Nu tänkte jag så här att, genom att jämföra utbudet kan vi lära oss en massa om vår omvärld och utveckling. Det är här mitt nya index kommer in på något sätt, ännu ouppklarat hur!
Det första som slår en är hur populärt gör-det-själv var1952. Men idag då!? - invänder du med all rätt. Jovisst, vi spikar och hamrar på hus och verandor och snickrar så att stickor och spån yr. Skillnaden finns ändå där. Några dåtida exempel på ritningar och handledningar: stjärnkikare, ångmaskin, snickerimaskin (och en massa andra maskiner), vävstol, möbler av olika slag, allahanda och avancerade båtar, inspelningsapparat (bandspelare?), att lära sig göra intarsia (svårt!) och mycket annat. Cykelbil till exempel. Vad skulle då mitt index säga? Kanske att man borde bygga in någon slags nostalgifaktor till att börja med för nu börjar minnena falla på mig med en stor suck i hjärtat. Farsan byggde faktiskt en båt efter en sån ritning. I masonite! Vit var den och hade en luftkyld encylindrig inombordsmotor. Den sjönk sedermera hemma i Kilsviken till Petters i Kilarne stora förtret. Han drog not just där. Fisk var det gott om på den tiden. Mycket vimma om du vet vad det är för firre? Men tillbaka till index. Snickra på huset var tydligen inte så populärt. Eller så var det så självklart att det inte behövdes några handledningar? Spridningen på de tilltänkta aktiviteterna verkar vara större? Kan man inte ana också en slags nymornad entusiasm och framtidstro? Det var ju på 50-talet och strax efter kriget. Hade vi mer fritid på den tiden? Antagligen, trots att vi jobbade och gick i skolan på lördagarna. Framför allt tror jag fritiden användes på ett annat sätt. Det fanns inte så mycket färdigförpackade aktiviteter.
Titta! En glödstiftsmotor. Nr U 1200 ETA 29. 4,85 cc och 0,6 hkr vid 15 000 varv. En sån hade jag! Nu börjar jag snart gråta. Vem håller på med sådana idag? Vem bygger modellplan? Av den rätta sorten menar jag, inte de här riktigt avancerade och radiostyrda. Hur många plan kraschade man inte! Å andra sidan, det roligaste var kanske att bygga dem. Resan var målet. Balsaträ och zaponlack!
Du kunde köpa en simdyna för 6,40 kr eller ett gökur för 18 prick. De finns väl även idag? Kvicksilverströmbrytaren kostade 5 spänn och var ofarlig då. Eller man visste inte bättre. Jag har själv lekt med kvicksilverkulor på ett papper. Jättekul! Farsan hade naturligtvis också rent kvicksilver i en burk. Bra att ha!
Tiden går. Det var inte bättre förr men det är sämre idag, som nån sa. Jag vet inte om det är sant. Sant är i varje fall att dagens Clas Ohlson-katalog om femtio år också kommer att väcka nostalgiska minnen.
Klicka gärna på bilderna så blir de större!
20061216
Parentetiskt
- Hur kan en främling se om två personer är gifta med varandra?
- Du måste kanske gissa, men en bra ledtråd är om de skriker åt samma barn.
Sebastian 8 år.
20061215
Alliansen förvirrar mig
Jag frustrerad? Ja, kanske det. Jag kommer nämligen inte underfund med vår nya regering – alliansen. Får inte ihop alla lösa bitar i min skalle. Låt mig mycket själviskt häva ur mig några osammanhängande pusselbitar i rent terapeutiskt syfte. Blir även du förvirrad ber jag redan nu om ursäkt.
Det stora väljartappet måste väl betyda något mer än - som de själva påstår - att de ännu inte hunnit visa vad de går för? Tänk om det är precis tvärt om? Så kan jag fundera. Ojdå, kanske folk tänker, det var inte det här jag röstade på, det var tusen kronor mer i plånboken. Man hör som bekant det man vill höra. Selektiv hörsel liksom. Tänk om den tusenlappen betydde mer än omsorgen om jobben som alliansen ständigt mantrar om? De flesta som röstade har ändå jobb och solidariteten har alltid ett pris. Ärligt och cyniskt talat. Jag gillar inte att vara cynisk men väl ärlig, så det här känns som ett moraliskt dilemma. Ett av många, ska jag tillägga. Men vi gör bara det vi tidigare sagt! Säger alliansen. Sant, men en del mummel i skägget har det varit och vem orkar sätta sig in i alla detaljer i och konsekvenser av ett valmanifest?
Dessutom - när Reinfeldt i valdebatten, högst indignerad och entydigt, slår tillbaka påståendena om en tilltänkt utförsäljning av akutsjukhusen som fabler och sen Göran Hägglund fabulerar ihop just ett sånt förslag – vem/vad ska man då tro på? Dessvärre känns denna vinglighet parat med en viss tafatthet som ett alliansens adelsmärke. Jag kan tycka att det råder brist på beslutsfäighet (härligt ord!) och stabilitet. Som om regeringen vore en skön förening av ett gäng glada amatörer och brådmogna valpar utan livserfarenhet – barnsligt glatt och förvånat yrvakna som ministrar och kanslister i Sveriges regering. Var det elakt sagt? Förvirrande och paradoxalt nog uppstår dock emellanåt en förfärande beslutsfäighet. Och då jäklar, då kör man på så det ryker utan att titta åt varken höger eller vänster. Full fart framåt (?) iförda både skygglappar och hörselskydd. Bara det går fort liksom. Hej å hå vad det bär iväg över stock och sten! Jag får en bestämd känsla av att det saknas något mellan noll och hundra om du förstår vad jag menar. Är det månne sånt som brukar kallas regeringsduglighet?
En annan sak som förbryllar mig är ”framåt”. Vem vet åt vilket håll framåt är? Jag är ju bara en enkel och lagom förvirrad undersåte men jag tycker att alliansens framåt pekar bakåt. Kanske har jag bara tagit på mig kepsen bakofram men jag tycker att man tar sig an morgondagens utmaningar med gårdagens verktyg. Tänk om sänkningen av a-kassan, som regeringen så tvärsäkert utmålar som frälsningsreceptet för nya jobb, leder åt fel håll? Gårdagens lösning. Hopplöst omodern! Vilken blåsning! Det finns faktiskt nya rön som skulle antyda att så kan vara fallet. Läs t.ex. den aktuella rapporten från TCO. Men det är klart, det är en partsinlaga….
En kuriositet - vem tycker du har mest otur, den nya eller gamla regeringen –när jobben nu trillar fram ur skrymslena i rasande takt? Den gamla hade otur med timingen, den nya kan inte ta åt sig äran och får allt svårare att peka på den gamla regeringens misslyckande.
Möjligen är det en personligt färgad villfarelse men det verkar som om de konkreta beslut som ändå kommer ut mest är negativa? Bort med fritt inträde på museerna. En slags symbolfråga som det var väldigt bråttom med. Bort med public service. I alla fall nästan. Och en hel massa andra nedskärningar och nedläggningar här och där. Istället en massa höjningar. Det är klart folk undrar, tänker jag. Och var är min tusenlapp mitt i alltihopa, kanske de frågar sig. Så här hade vi nog inte tänkt oss det hela! Jo, jag vet, allt påstås vara varudeklarerat men var är min tusenlapp?
Till syvende og sist handlar det i mina ögon ytterst om människosyn. Kanske hårt sagt men en kultur som definierar frihet som ägande och i termer av köp och sälj, som sorterar människor i fack som kunder eller ekonomiska enheter tänker och handlar annorlunda än den kultur som oftare tar ordet omsorg och solidaritet i sin mun. Skillnaden i det lilla perspektivet, i de enskilda besluten, är kanske inte direkt märkbar men i det stora perspektivet blir mönstret skrämmande tydligt. Och frihet är dessutom ett svårt begrepp. Det måste relateras - frihet från vad, frihet till vad? Vems frihet? M. Treschows?
Tack, nu mår jag bättre!
Hur fort är fortare?
Visst är det så att vi alla jagar på varandra? Eller jagar på oss själva. Den lilla inre djävulen sitter där med sin piska – det duger inte! Du duger inte! Fortare! Mer! Bättre! Fortare och fortare ska allt gå. På finare språk heter det visst produktivitetshöjning tror jag. Man behöver inte vara matematiker, det kanske tvärtom underlättar om man inte är det, för att begripa, att så här kan vi ju inte hålla på. Det finns en mänsklig bortre gräns även om matematikern påstår att ekvationen kan gå mot evigheten. Om det nu är sant så finns ett annat bra argument. Ta höjdhopparen som egentligen inte ser en övre gräns. Det går alltid att hoppa lite lite högre. Nästa gång! Men varje lite gnutta högre kräver nu så oändligt mycket mer energi än det gjorde att från början förbättra sig från en meter till två. Ju närmare den mänskliga gränsen desto större kraftansträngning. Är det värt denna uppoffring? Vi jagar tid som gick den att spara när den i själva verket alltid är precis just här och nu. Inte sen. Sen fyller vi med ännu mera jakt efter tid för att sen………. Känner du hur det snurrar?
Min vän Annika Borg du vet, hon tänker jämt så kloka tankar. Och delar med sig av dem! Skaffa hennes bok – Det är ingen fara, du är människa - och bli klokare du också. Nu vet jag inte om jag begår något brottsligt men jag tänkte faktiskt bjuda på en tanke ur boken precis här och nu. Jag hoppas att du inte har något emot det Annika!? Var så god:
”Snabbheten tar tid
Vi invaggas i tron att allt går så snabbt i vår tid. I själva verket tar denna snabbhet tid. Det vi tror går snabbt har egentligen inneburit väntan och krångel på vägen dit. Alla knappval innan man når rätt person. Alla ansökningar som ska fyllas i och skickas via nätet, ett nät som sedan är överbelastat när ansökan väl är ifylld.
För inte allt för länge sedan hade långsamheten en förklaring. Telefonen var upptagen, så vi fick ringa senare. Vi fick vänta på posten. Vi visste varför vi fick vänta och hade en beredskap för det. Idag tror vi att långsamheten inte finns. Men hur många mejl krävs när fyra personer ska bestämma ett möte och hur lång tid tar det att skriva, få och besvara, skriva igen och få igen? Hur mycket enklare blir det egentligen med alla nätlösningar när alla ska lära sig dem för att inte lång tid därefter få ett nytt system?
Det tar tid. Tid, som vi inte ser att den försvinner. Den långsamma snabbheten stressar oss. Idealmänniskan ska vara ständigt på väg, flexibel och öppen för att lära om och lära nytt. Vi ska leva i ett livslångt lärande inom många av livets områden.
Men, vem orkar egentligen med att alltid leva öppen, vetgirig och i ständigt lärande? Vad gör sådana förväntningar och en sådan livshållning med oss? Välbefinnande och lugn föds av att man får känna sig nöjd, färdig, får gräva där man står och förvalta sina kunskaper och sina erfarenheter. Mycket av vår stress skapas genom att vi inte kan känna oss nöjda, utan ständigt behöver vidare, lära mer, överblicka mer. Ett är säkert, och det gör mig lugn: vår livsstil kommer inte att hålla. Vi är människor. Ingen av oss orkar leva ständigt flexibel, med överblick och i ständigt lärande.
Vi kommer att inse vilken tid all snabbhet tar och vilken stress den långsamma snabbheten skapar.”
Känner du som jag en förtröstan när du läser Annikas tankar? Man tillåts liksom att pusta ut. Jag får vara som jag är. Det är inte mig det är fel på. Bara en sån sak!
20061214
Tur man är kille!
Jag säger som Johan Esk i dagens DN (lördag2/12) – det är tur att man är kille! Har man liksom större frihet. Bara det att, när som andan faller på, kunna sätta på sig jympadojorna och ge sig ut i spåret. Mörkt eller ej, spelar ingen roll. Nu har just denna min anda nästan aldrig fallit på men ändå. Visst är det orättvist mot 50% av befolkningen men vem sa att livet skulle vara rättvist? Och det finns ju en massa praktiska hjälpmedel – pepparsprej, hårda nyckelknippor, mobiltelefoner, batonger och sånt. Fast batonger får man visst inte använda eller? Trist! Men det gör inget för utbudet av självförsvarskurser är stort. Så varför klaga? Överfallen är inte heller särskilt många rent statistiskt sett. Att rädslan sen inte är rationell måste väl vara vars och ens ensak att hantera?
Lite konstigt är det nog i alla fall att halva befolkningen tvingas leva under helt andra förutsättningar. Två parallella världar liksom. Vi kanske inte tänker på det till vardags. Normen – det normala - är så given och det är lätt att bli hemmablind. Man kan fråga sig: vem äger problemet och därmed också har de bästa förutsättningarna att förändra? Är det ett kvinnoproblem? Ett manligt? Ett gemensamt? Eldas rädslan på och skapas skeva verklighetsuppfattningar av säljkåta kvällstidningar? Ansvaret skulle alltså vila tungt på media? Alla vet vi att videovåldet påverkar vare sig det förekommer i spel eller filmer. Barnen får tidigt en pervers människosyn. Begreppet värde mäts i pengar snarare än i något som fördjupar ens själsliv. Återigen medias tunga ansvar! Eller är det helt enkelt ondskan som i skilda förklädnader har invaderat allas våra sinnen? Inget vi kan göra något åt? Vi är alla offer på olika sätt.
Jag var ute tog en skön vårpromenad i Erstaviksområdet. Det var ganska tidigt på dagen och jag var tämligen ensam på stigarna. På den tiden bodde jag i Saltsjöbaden och en mina kontemplativa favoritplatser var en klippa ut i Lundsjön. När jag går ut på klippan ser jag att där redan sitter en person på ”min” plats. En ung kvinna. Hon blir obehagligt berörd av mitt plötsliga uppdykande, hennes kroppsspråk är tydligt på den punkten. Hon är rädd. Tyvärr står ju inte ordet gärningsman stämplad i pannan på den det bör. Jag känner mig fånig och tankarna far genom huvudet. Egentligen känner jag mig inte bara fånig, jag känner mig utlämnad och mycket kränkt! Jag, som inte ens dödar flugor, betraktad som en potentiell våldsverkare! Inser att det i varje fall inte skulle göra saken bättre genom att säga – jag är ingen våldtäktsman! Ska jag bara vända om och gå iväg igen? Det verkar vara den enklaste lösningen. Samtidigt vore det att kapitulera, jag har ju verkligen inga illasinnade ambitioner. Jag går fram till henne, sätter mig bredvid: Förlåt att jag tränger mig på. Jag vill bara berätta att jag känner mig lika liten, villrådig och kränkt i den här situationen som du antagligen är rädd. Nu när jag sagt det ska jag genast gå och lämna tillbaka platsen åt dig och din ensamhet. Hon bad mig oväntat att stanna kvar en stund och vi hade en lång och mycket givande pratstund. Tack vare hennes mod. Eller dumdristighet? Det är i alla fall något särskilt med den där klippan.
Vad vill jag säga med denna lilla sanna historia? Att jag inte har några bra färdiga svar på frågorna ovan? Kanske. Allt hänger ihop. Kanske är det viktigast att fundera över hur jag som individ kan ta mitt ansvar? Vad jag kan göra. Några stora enkla standardlösningar gives antagligen inte. En utveckling mot ökad polarisering, ökad ojämlikhet, gagnar i varje fall ingen.
Parentetiskt
Var är Jan Björklund? Det är nästan ännu kusligare när han är tyst. Vad har han för sig då?
20061213
Rofferi, roffera......Michael Treschow är bra
Läste Michael Treschows debattartikel i SvD i igår/onsdags. Men är han inte lite naiv ändå stora karl'n? Våra ”toppkrafter” må vara bra på att roffa åt sig, mindre begåvade är de tydligen i sånt som rör mänskliga förehavanden och psykologiska processer. Jovisst, jag älskar att generalisera! Så var det sagt. Nu tänker jag nämligen klafsa på med den breda penseln. Låt mig använda Michael Treschow som exempel utan att just peka ut honom som någon värsting. Låt mig därför nu också citera ur hans artikel:
” ..... Eftersom många medier så ofta anför mina styrelsearvoden - som om det fanns något samband mellan dessa och avtalsrörelsen - förstår jag den känsla som de uttrycker i sin artikel. ...//.....Är det något som är ett problem i sammanhanget så är det att de stora svenskbaserade företagen har en för låg nivå på styrelsearvodena, ..........”
Problemet syns mig vara att MT & CO inte tycks inse att snuskigt höga arvoden verkligen är ett problem. Inte för låga arvoden. Det bästa beviset är väl, precis som han skriver utan att han själv verkar förstå innebörden, att ”...medier så ofta anför mina styrelsearvoden…”. Sjäva bullret i sig är och pekar på problem. Varför skulle media envisas med sina skriverier om det inte fanns någon anledning? Om där inte fanns något som väckte energi? Nu kan MT förstås hävda att känslor inte hör hemma i sammanhanget. Hans resonemang bygger naturligtvis på intellektuella och rationella argument. Nu ska jag berätta en hisnande hemlighet - pssst Michael, världen upplevs inte intellektuellt! Läbbigt va? Tror du t.ex. att toppkrafternas till synes eviga och omättliga penninghunger bygger mindre på emotionella argument än folkets vrede över densamma?
Att rationella argument är bra att gömma sig bakom är en annan sak. En ofta praktiserad och vanlig taktik. Pssst Michael, jag har en hemlighet till – att förklara orimligt höga arvoden och bonusar med rationella argument är att drapera sig i kejsarens nya kläder, ty alla vi andra som med hänvisning till rikets väl och ve ständig åthutas av kejsaraspiranterna att vara måttliga i våra lönekrav – alla vi ser att kejsaren har rumpan bar. Är väldigt naken. Så se upp så att du inte förkyler dig! Vi som varit med ett tag ser hur de nakna älskar att överskatta sig själva och sina insatser. Överskattning tycks f.ö. vara den enda skatt de uppskattar? Vi vet hur många oduglingar som - tack vare goda konjunkturer, skickliga medarbetare och underchefer, tur och en massa andra irrationella omständigheter som ingen kan härska över – skamlöst kan slicka i sig vid kung Midas bord. Vi ser sånt och upprörs. Emotionellt! Det kallas mänskligt! Den rättmätiga upprördheten kan ta sig en mängd olika uttryck som du nog skulle kalla problem.
Men vi behöver behålla dugligt folk i landet! Hur många år har vi inte hört det argumentet som skäl att fylla godispåsarna till bristningsgränsen? Liksom att vi behöver locka hit utrikesfödda toppkrafter. Jag tror mig ha förstått att marknaden och framför allt intresset utomlands för våra svenska toppkrafter är ganska ljumt. Apropå överskattning och med några få undantag förstås. Flykten blir kanske inte så allvarlig ändå? Dessutom är jag övertygad om att många goda krafter – kanske godare - står beredda att träda till. Omsättning rekommenderas ju ivrigt åt oss alla andra underhuggare. Men då genom sänkta ekonomiska förutsättningar. Så låt oss testa flyktargumentet – låt konkurrensen flöda fritt bland toppkrafterna!
Förlåt mig Michael om jag var lite magsur idag. Visst, jag vet, det finns många bra krafter också. Här åker alla över en kam. Jag har kanske varit lite orättvis. Men jag sa ju att jag skulle måla med den breda penseln. Icke berörda får väl ducka. Dessutom tror jag de är så kloka att de förstår.
Hur som helst, nu hoppas jag att du börjar ana varför dina och kompisarnas arvoden faktiskt är ett problem vare sig du önskar så eller ej. Och, som sagt, var aktsam om rumpan i dessa kyliga tider!
God Lucia!
Idag hade jag tänkt mig en text om stress men det kändes plötsligt så fel. På Lucia! Undrar hur jag tänkte? Den texten kommer i morgon istället – när julstressen börjar sätta in på allvar. Idag tänker jag njuta av Lucia. Njuta av alla de gamla välkända luciasångerna som jag hört så många gånger förr. Som jag sjungit så många gånger i kören. De hör till på ett ovanligt sätt oexploaterade som de är till skillnad mot julsångerna. Kanske är Lucia den enda traditionen som (ännu) inte har kommersialiserats? Kanske är Lucia den enda högtiden som låter oss sjunka in i oss själva för lite välbehövlig kontemplation i våra annars så fragmenterade liv?
Så låt oss släppa på kraven idag och bara vara oss själva. Om chefen frågar varför du verkar så frånvarande så svara bara – Lucia så klart! Jag vilar i mig själv. Jag låter ljusdrottningens ljus uppfylla själen under en av de mörkaste dagarna på året. Hon kommer möjligen att misstänka att det har varit lite för mycket glögg här men det tar du med upphöjt lugn.
I bästa fall lyckas du hålla kvar lite av lugnet under resten av tiden fram till jul. Och inte minst under julen. Blunda. Ta ett djupt andetag och andas ut långsamt. Andas ut stressen och låt friden i lucialjuset fylla alla dina skrymslen och vrår. Låt dig bara vara. Ta emot och minns att det är fint att du finns!
God Lucia!
20061212
Kompetens - vaddå kvotera?
Är du kompetent? Jag är det – om jag får säga’t själv. Tror du mig inte kan du fråga mina närmaste vänner. Åtminstone tycker de att jag är en hygglig och trevlig prick och det kan man väl nästan kalla kompetent. Socialt kompetent kanske? Jo, jag ju en av dem såklart, man väljer ju inte vänner som känns underliga och konstiga. Lite artfrämmande så att säga. Det är ju tryggast så, man vet vad man har att vänta sig av varandra. Inget konstigt med det eller hur? Så gör väl alla.
Tjejerna har också sin lilla sfär där bara de träffas och gör saker, f-n vet riktigt vad. Vi killar brukar också träffas och ha lite skôj om man säger så. Dricka lite öl, kolla in lite sport. Snacka brudar. Och snacka jobb också faktiskt. Helt naturligt! Det är bara bra att dela på sig ibland, det finns ju saker som bara vi killar begriper. Sånt som man bara kan snacka om oss killar emellan. Antagligen är det likadant med tjejerna fast det vet jag inte förstås. Har aldrig frågat.
Hörde förresten att alliansen nu har beslutat att ta bort könskvoteringen vid rekrytering av statliga chefer. Bra! Så att bara kompetensen får avgöra. Kompetenta personer som bedömer kompetensen. En helt igenom saklig och intellektuellt hederlig process. Inget tjafs. Så har det ju funkat under större delen av tiden historiskt sett och ingen har väl klagat på det? Ta bara Nobelpriset som under pompa och ståt delades ut i söndags. 97 av 100 pristagare genom åren har varit män. Säger väl något om kompetens eller hur? I annat fall ifrågasätter du ju kompetensen hos alla de män, jag menar personer, som i vetenskapliga kommittéer och råd, i forskningsstiftelser, på högskolor och universitet som rektorer och annat väljer ut och nominerar kandidaterna – och det vore ju orätt att göra! Skulle alla de ha fel kanske? Knappast! Det handlar ju om vetenskap. Och skulle verkligen hela näringslivet ha fel? För där ser det ju likadant ut i pyramidens topp. Bara kompetenta personer om än lite abnormt giriga kanske. Man kan inte begära allt.
Nej, det är bra att vi får bort den tramsiga kvoteringen och kan ägna oss åt sann och saklig bedömning av kompetens. Okey då, det kanske är lite besvärande att det nästan bara är män som bedömer kompetens men å andra sidan är ju faktiskt kompetens ett objektivt begrepp så det borde verkligen inte spela någon roll vem som bedömer. Och nu råkar det bara vara mest män. Varför bråka om det? Känns ovetenskapligt på något sätt.
Nu vet jag inte riktigt vad som tar åt mig men jag har plötsligt Stanislaw Jerzy Lec’s ord ringande i ena örat –
Somliga ser precis detsamma med högra som med vänstra ögat. Och tror att detta är objektivitet.
Det måste vara tinnitus! Som om inte det var nog, nu ringer också Agneta Lagercrantz’s skaldande om kompetens i andra örat –
Kompetens. Kompetens? Kompetens! Kompetens*
Man hör ordet bara precis till en gräns
Kompetens kompetens kompetens kompetens
Det låter som komp i en rytmisk frekvens
Kompetens:
Är det intuition eller intelligens?
Är det särskild förmåga eller något som känns?
Är det kunskap, begåvning, en godkänd licens?
Eller är kompetens, kompetens, kompetens, kompetens
inte kapacitet, inte skicklighet ens -
utan summan av min existens?
Agneta Lagercrantz
Vad jobbigt det blev! Sjutton också, man liksom rutschar av pingvinberget. Även om det bär mig emot så måste jag erkänna att dikten återger de mest kompetenta funderingar över begreppet kompetens som jag någonsin sett! Men du, säg inget till grabbarna snälla…..
Parentetiskt
Spetskompetens? Är det att vara duktig med hundar eller på broderier?
Baskompetens? Musiker. Med jättestor fela!
Kärnkompetens? Kan allt om små frön, särskilt i äpplen.
20061210
Annars?
- Hur mår du?
- Tackar som frågar. Det knallar!
- Hur har dagen varit?
- Ingen idé att klaga!
Bara fraser eller? Salig Gits Olsson, hederlig gammal god krönikör om du minns honom, prövade en gång att svara bort i tok när arbetskamraterna rusade förbi hans arbetsrum i korridoren. Nåt i den här stilen:
- Tjena, tjena! Läget?
- Frugan hängde sig i morse och dottern är på rymmen. Bilen pajade på vägen hit.
- Kul! Kul! Annars?
Vi slänger ur oss fraser men är vi beredda att lyssna? Att lyssna är ju att ta ansvar och det orkar vi kanske inte med så många kontakter vi har varje dag i dessa tider. Vi orkar inte skapa äkta relationer till så många. Om så vore, vore det inte mer än mänskligt.
Och frågan återstår – vad är en bra dag egentligen? Måste jag ha vunnit på trisslotten? Hur mycket? Eller räcker det med att jag fick ett rart mejl från en avhållen vän? Ett vänligt leende? Att en fjäril satte sig på min tå? Ett ärligt erkännande på jobbet – det där gjorde du bra!?
Jag tänker på killen som vaknade av mystiska ljud nere på bottenvåningen. Inbrottstjuvar? Nervös och beväpnad med en blomkruka smög han sig sakta nerför trappan. Det hör till saken att han sov som gud har skapat oss, naken sånär som på en urtvättad T-shirt som lämnade rumpan bar. Glasdörren mellan hallen och vardagsrummet var stängd och han kikade försiktigt in i vardagsrummet genom rutan. Lyssnade på helspänn. Plötsligt känner han en kall blöt stöt i baken, hoppar till, tappar balansen och far framlänges rakt igenom glasrutan. Det var absolut inget familjens hund hade menat men vilken jycke kan motstå en naken rumpa? Nu finner hunden till sin förfäran husse liggandes på magen i vardagsrummet alldeles blodig. Kära hustrun har nu också samlat mod och funnit för gott att själv undersöka händelseutvecklingen. Också hon finner förstås sin äkta hälft liggandes på golvet. Men ingen tjuv. Mannen släpas in på toa och får skärsåren omsedda och tvättade med sprit. Gissa om det svider! Tussarna slänger frun omsorgsfullt i toan. Äntligen omplåstrad och rätt uppskakad sätter sig mannen på toastolen och tänder en cigg. Du kan tänka dig vad som händer! Han skulle inte ha slängt tändstickan i pottan – spritångorna exploderar med en redig knall. Nu finner hustrun för gott att ringa ambulansen som snabbt anländer men har problem med hur man ska lägga mannen på båren. Mage eller rygg? Lite snett på sidan får det bli. Ute på grusgången, när mannen berättar sin dråpliga historia, börjar en av ambulansmännen att skratta så häftigt att han tappar taget om båren. Mannen trillar ur och bryter armen i fallet. Här slutar historien. Man kan förstås undra om den är sann?
Man kan också undra om mannen tyckte att han hade haft en bra dag? Det är ju lite svårt att tro men varför inte? Han hade ju en omtänksam hustru och en tillgiven hund, om än en lite obetänksam. Han fick utomordentlig vård av trevlig personal på sjukhuset och han var hemma igen till kvällen. Fick sin favoritmat serverad. Vänner hörde av sig. Försäkringen täckte kostnaderna för skadorna. Det var ju inget inbrott! Och sist, men inte minst, han var begåvad med en stor portion humor. Men det är klart….
20061205
En säregen historia - novell
Nu publicerar jag ytterligare en novell motsvarande ca 9 st A4-sidor. Jag rekommenderar dig, om du är intresserad av att läsa den, att du printar ut den. Mycket nöje med läsningen!
En säregen historia
För att vara så tidigt på morgonen var luften ovanligt kladdig och kvalmig. Det var lätt att bli irriterad utan större anledning. Om det var därför som den lilla folkhopen i soldiset var i upprorsliknande tillstånd är mera tveksamt.
Ivriga fingrar pekade mot den gamla röda och fönsterlösa tegelväggen, anfrätt av tidens tand och tveksamt utsmyckad av klottrare. Det upphetsade tjattret studsade mot väggen och förstärktes till en veritabel kakofoni. Bland allt klotter lyste ett särskilt budskap fram i smutsgul färg, alldeles tydligt målat med pensel och större än allt annat. De slarvigt textade bokstäverna verkade hastigt tillkomna och var fransade av färg som runnit i små rännilar innan den stelnat eller torkat in.
JESUS KOMMER NU
Med tanke på tiden som måste ha förflutit sedan klottraren gav uttryck åt sitt informationsbehov, färgen hade för länge sedan börja flagna, blev budskapet i all sin enkelhet aningen svårtolkat. Om han redan hade kommit borde man väl ha hört talas om det?
Nu var det å andra sidan inte alls klottret som fångat och upprört den brokiga skaran vid väggen. Värre klotter hade nog dessvärre alla sett och det var tveksamt om någon alls i grunden hade noterat det i sig ganska uppseendeväckande budskapet.
Nej, de människor som i denna stund stirrade mot samma fläck, de delade en helt annan och gemensam upplevelse. En erfarenhet de nyss aldrig hade kunnat drömma om. Ödet hade nu bestämt det så, att just de och inga andra hade råkat befinna sig på platsen i exakt rätt ögonblick och därför utvalt dem att tillhöra denna lilla exklusiva skara ögonvittnen.
För bara en kort stund sedan hade alla helt ovetande om varandra och intet ont anande promenerat längs trottoaren mot lika många och skiftande mål som de var personer. De flesta var troligen på väg till jobbet. Den förtidspensionerade lille mannen runt de sextio med säckiga joggingbyxor och stubbat hår var på väg hem från sin vanliga morgonpromenad, han kunde aldrig sova på morgonen.
Han plågade sin begränsade och väl prövade omgivning med att alltid påtala att han aldrig kunde sova på nätterna, eller fick sova som han valde att uttrycka sin sak. Samma prövade omgivning visste varför. Han sov mest hela dagarna.
En kedjerökande ung kvinna iklädd ett par alldeles för höga klackskor var ute och rastade sin hund, en beagle som inte alls hade låtit sig ryckas med i den allmänna upphetsningen och nu längtade vidare till nästa stolpe. Beaglar låter sig sällan ryckas med mot sin vilja som alla vet.
De visste inte att ett par sekunder skulle förändra deras liv. Detta märkliga skådespel hade verkligen utspelat sig mitt framför deras nakna åsyn! Man hade svårt att tro sina ögon! Många tvivlade också. Andra rös av obehag. Alla var berörda. Absurditeten förstärktes av att allt annat verkade vara fullständigt normalt. Den täta och bullriga rusningstrafiken spydde ut moln av kvalmiga avgaser som gjorde luften ännu mera klibbig och tung att andas. Den smakade syrligt på tungan. Värmen gjorde det hela inte bättre.
Den lilla exalterade skaran drog naturligtvis uppmärksamheten till sig. Nyfikna i största allmänhet anslöt sig till gruppen i allt raskare takt. Ingen rök utan eld, eller hur?
"Där! Där hände det! Fullständigt ofattbart! Obegripligt! Det, det.... nej det går inte att beskriva!”
Darrande fingrar pekade ivrigt mot ett och samma ställe på den gamla skrovliga tegelväggen, där de tillskyndande besviket inte kunde märka något särskilt.
"Vad har hänt?"
Frågorna började hagla utan att någon egentlig klarhet skapades. Ögonvittnena var alldeles för uppjagade för att kunna prestera en godtagbar och sammanhängande förklaring. Förvirringen snarare ökade när alla skrek i munnen på varandra. Den lilla gruppen jagade upp en smått hysterisk stämning.
En kvinna vars bästa år låg bakom henne fick plötsligt syn på den unga skäggiga mannen med axellångt stripigt hår som långsamt och värdigt banade sig väg genom folkhopen till synes helt oberörd av uppståndelsen. Frågan är om han lade märke till någonting alls. Kvinnan rusade fram till mannen och slet tag i hans vänstra hand. Föll på knä inför häpna åskådare, för att inte tala om mannens förvåning!
"Halleluja! Halleluja! Amen!"
Hon hade minsann vetat hela tiden men ingen hade brytt sig om eller orkat lyssna till hennes visdom. Nu hade Han äntligen kommit! Nu hade hon fått rätt och upprättelse, det kunde ingen förneka! Kvinnan såg upp mot Sonen, rörd och bönhörd. Pekade på budskapet på väggen. Hon kysste handen som hon höll fast i ett krampaktigt grepp. Tänk att gamla tanter kan vara så starka! Den unge gänglige jesusgestalten försökte förgäves dra sig loss ur greppet. Tanten hängde kvar och höll så när på att hamna pladask på magen. Det verkade inte som om hon brydde sig.
"Tack min Store Skapare! Amen!"
"Peace". Han såg ner på den hispiga tanten med tom och lidande blick. Ingen kunde naturligtvis veta att han nyss hade lämnat kamraterna och kvarten lite längre ner på gatan efter en bedrövlig natt och att han i denna upplysta stund förmodligen hade vissa svårigheter med sin verklighetsuppfattning. Absolut ingen, inte ens han själv, visste att detta var vad han alltid hade drömt om innerst inne. Att bli tillbedd och dyrkad. Vem vill inte det?
Om kamraterna hade vetat skulle de säkert ändå försökt övertyga honom om att gamla tanter inte alls var bra för imagen trots att de flesta av oss aldrig skulle komma att höra talas om den uselt dåliga rockgrupp som de hade bildat tillsammans ett par veckor tidigare - Burned Eagles.
"Peace" sa han igen. Det var svårt att komma på något bättre i den rådande situationen. Han kunde ju ha provat med - släpp - men tanken föll honom inte in liksom. Trots allt lyckades han efter ett tag vrida sig ur järngreppet för att makligt hasa sig vidare ut ur både folkhopen och historien.
Tanten reste sig långsamt upp, salig på sitt vis. Var och en salig på sitt vis, var förresten en devis som alltid hade tilltalat henne. Hennes egen son hade sedermera anammat vad han tyckte var en modernare variant på temat; sköt dig själv och skit i andra, vilket tillhör en helt annan historia men fick till följd att han aldrig besökte sin mor.
Nu banade hon stolt sin väg genom människoflocken, värdigt, så som folk gör efter att äntligen ha fått upprättelse. I denna stund en avundsvärd person. Så var båda huvudpersonerna plötsligt borta som i en underlig saga.
Trots det absurda i händelsen kunde man ana en rörelse i folkhopen, det hade känts lite andäktigt och stämningen blev lugnare för en stund. Det var i alla fall lite overkligt kunde man påstå.
En solbränd man med guldbågade glasögon och välkammad munkkrans föreslog att man borde placera ett ljus eller åtminstone lite blommor framför väggen. Han hade inte ens lagt märke till klottret och motivet till hans förslag förblev höljt i dunkel. Några begrundade trots allt förslaget som andades ceremoniell högtidlighet och knappast kunde göra värre skada i varje fall.
Mest upphetsad av alla var den lille grå och magre mannen som oupphörligt i gäll fasett upprepade - "det är inte klokt!" samtidigt som han struttade runt likt en uppskruvad leksaksdocka vars fjäder aldrig tycktes vilja ta slut.
"Lugna ner dig innan du petar ut ögonen på folk!" röt någon till med barsk röst utan märkbar inverkan.
Vid ungefär vart tredje skutt menade han säkert att peka mot väggen men eftersom han i sin iver tappade orienteringen pekade han i stort sett på allting runt omkring sig. Detta säregna flaxande förstärkte hans redan tidigare fågellika utseende. Man kunde lätt tycka att han var en löjlig liten figur. Framför allt var det tur att inga av hans studenter från högskolans metodiklektioner såg honom i detta förödmjukande tillstånd.
Den lilla gruppen hade snabbt vuxit till en tät folkmassa som antagit formen av en vid halvcirkel. Trängseln blev nästan outhärdlig. Längst in befann sig förstås de ursprungliga ögonvittnena, den utvalda skaran, men också de som i vanlig ordning trängt sig fram och in. Sådana finns det alltid. Därefter följde mellanskiktet som i bästa fall såg eller hörde de initierade. Ytterst återfanns folk som bara hade att lita till andra-och tredjehandsuppgifter. De såg knappt ens väggen men fick i gengäld höra de mest skiftande och fantasifulla historier. Många trodde övertygat på ryktet som visste berätta att en cyklist hade blivit mosad mot väggen av en bil för att därefter helt sonika försvinna, vilket naturligtvis var långt från sanningen. Eller var det bilen som försvunnit? Andra höll för troligt att någon arm sate hade halkat i onämnbara rester efter beaglen som skymtades mellan benen på folk, "att hundägare aldrig lär sig att ha bajspåsar med sig!", vilket ju var lika långt från sanningen. Och orättvist mot beaglen som ju på inget sätt ville ha med saken att göra. Han hade dessutom bajsat långt tidigare under sin i och för sig alltför korta promenad som han tyckte.
En äldre kvinna med förnumstig min, vitt och hårt permanentat hår föreslog att man nog borde avvakta kvällsnyheterna på TV innan man bestämde sig för vad som kunde vara sant. Tog inte nyheterna upp det så kunde man gott strunta i alltsammans. Hon vände tvärt, utan att det minsta bry sig om i fall någon hörsammat hennes goda råd, och försvann med små sprättiga steg längs trottoaren hårt kramande sin turkosa handväska under högra armen. En stark och kväljande doft av billig parfym kunde förnimmas långt efter det att kvinnan försvunnit runt nästa gathörn.
Folkhopen tystnade tvärt. Vissa människor har naturligt en stark auktoritet. Så var det med den man som nu trädde ur den tystnad och djupa begrundan han hittills hade stått i. Mannen tillhörde den utvalda skaran vilket antagligen bara ökade hans auktoritet. Under en tystnad som blivit andäktig åsåg folkmassan när han gick fram och kände på väggen. Ingen annan hade hittills dristat sig till detta djärva grepp!
Den magre och baskerprydde mannen, med så skarpt skuren näsa att den helt dominerade hans profil, såg i högsta grad kompetent och vederhäftig ut och utstrålade en lugn självsäkerhet som det var lätt att känna sig trygg med. Kännarblicken följde skarpt och nogsamt fingret när han strök över fogarna. Inget, absolut inget, skulle undgå denna granskning, det var alla övertygade om. Mannen tog lång tid på sig innan han äntligen såg upp.
"Hrrrmm", harklade han sig, mer av eftertänksamhet än av behov att rensa halsen från slem. De få vänner som kände honom väl, visste att han ofta harklade sig när han var osäker.
Folk höll andan och drog sig respektfullt en aning bakåt. Nu skulle slutsatsen komma, ett insiktsfullt uttalande som en gång för alla satte punkt för grundlösa spekulationer. Nu skulle bringas klarhet. De få som kände honom väl visste också att han aldrig hade skapat klarhet och att han sällan ville uttala sig om någonting. Det hade antagligen att göra mer med hans medfödda personlighet än att han var enhetschef på en politikerstyrd myndighet.
"Nej", sa han till slut och tog sig för hakan. Han sa det för sig själv och inte som en saklig upplysning åt dem som spänt iakttog hans förehavanden. Mannen tog några steg tillbaka, ruskade långsamt på huvudet och försvann åter in i sin ensliga begrundan. Ett svagt och besviket sus gick genom massan trots att "nejet" hade haft en viss tyngd på något sätt.
Beaglen gav till ett gällt skalv. Svårt att veta om det var för att bryta den missmodiga stämningen eller för att han nu verkligen ville vidare på sin morgontur. Åtskilliga stolpar utefter den rutinmässiga rutten väntade på sin beskärda del.
"Det måste väl finnas en spricka i väggen. Så enkelt är det!"
För att understryka detta självklara faktum nickade mannen kort och energiskt samtidigt som han knep ihop munnen till ett rakt streck. Han pekade i riktning mot väggen med handen fortfarande runt sin dokumentportfölj i oxblod. Det var lätt att bringas till uppfattningen att mannen som nu ryckt åt sig initiativet var ingenjör eller advokat. Kanske läkare? I varje fall var han van att fatta stora och självständiga beslut. I själva verket hette han Styrbjörn, efter morfar, och var anställd som byrådirektörsassistent på Konsumentverket där han diarieförde reklamationsärenden vilket ju inte alls hör till historien. Folkmassan som inte visste detta föredrog att betrakta denne synnerligen välklädde gentleman som den handlingskraftige ingenjören. Ibland kan föreställningen vara verkligare än verkligheten.
Ingen tog upp den utkastade tanken och han sökte stöd med blicken hos baskermannen som bara ruskade på huvudet eftersom han just konstaterat att där inte fanns några sprickor.
"Vi borde kanske kalla på polis?"
Förslaget som orsakade en kortare palaver väcktes av en liten rundnätt kvinna i femtioårsåldern med pigg men ängslig blick.
Hon hade själv inte sett något, tillhörde från början yttercirkeln, men vad hon kunde förstå så var det här högst allvarliga saker som nog borde överlämnas till sådana som begriper bättre. Den allmänna meningen gick isär men de flesta ansåg trots allt att polisen inte begrep bättre och därför inte skulle kunna uträtta värst mycket mer på platsen.
Damen i den klarröda kappan gav med sig, mer av oförmåga att hävda sitt hjärtas mening än av äkta övertygelse. Hon var sedan länge van att inte bråka i onödan. Hon slängde en orolig blick bort mot ingenjören, som förresten påminde om hennes avlidne man, men han teg. Någon måste fatta ett beslut. Något måste göras, tänkte hon ovetande om att hon delade den tanken med nästan alla andra. "Så här får det väl bara inte gå till! Det minsta man kan begära är väl åtminstone en rimlig förklaring!" Det sista tänkte hon högt men orden dränktes i det allmänna larmet.
Ännu många fler människor strömmade till. Folkhopen växte till och med ut i gatan och orsakade en våldsam irritation hos alla bilister med ilskna signaler som följd. De flesta förutsatte att det rörde sig om en helt banal händelse som att någon fotgängare hade blivit påkörd på övergångsstället. Det fanns definitivt ingen anledning att fylla gatan med folk för den sakens skull mitt i morgonrusningen! "Jävla blodtörstiga gamar!"
Den rundnätta damen blev alltmer frustrerad över att ingen gjorde något. Till slut hade hon lyckats repa så mycket mod, att hon åtminstone var beredd att ta på sig rollen som nyhetsförmedlare. Hon tillhörde visserligen inte de direkt utvalda men kom ändå så tidigt till platsen att hon kunde göra anspråk på ett litet ansvar för situationen. Folk hade helt enkelt rätt till korrekt information!
"Där hände det", sa hon till några nyanlända som lyckats stånga sig till en framskjuten plats i klungan. Hon pekade med sitt knubbiga finger. "Det finns ingen spricka eller någonting". Tystnad. "Det är kontrollerat", tillade hon och sköt hakan i vädret för att förstärka tilltron för uttalandet.
Folk visste naturligtvis inte vad de skulle tro. Särskilt som de inte fick någon förklaring över vad som hade hänt just där. Damen i fråga såg å andra sidan inte ut som om hon for med osanning.
Många bara skakade på huvudet och gick helt sonika vidare. Dagmar, hon hette antagligen så, blev personligt lite sårad av den attityden men det visade hon inte öppet. Andra åter ville helt enkelt inte bli inblandade, vad som än hänt, och gick vidare av den anledningen. Några förstod absolut ingenting och tappade därför helt naturligt intresset.
"Har någon ringt till polisen?"
Frågan kom lägligt. Dagmar antog en syrlig min och såg med smala ögon bort mot ingenjören. Man kunde spåra en smula av triumf i hennes strama uppsyn.
"Vi anser inte det nödvändigt", sa hon med en alldeles särskild betoning på "vi".
Ingenjören hade sin uppmärksamhet riktad mot ett helt annat håll, bort från den påfrestande damen, och undgick därför hennes sarkasm.
Baskermannen upprepade för andra gången sin tidigare undersökning. Lika sammanbitet tyst strök han fingret över murfogarna för att till sist lägga hela handflatan mot väggen och trycka till.
"Gediget. Helt gediget", mumlade han för sig själv.
Denna gång var det som om han brutit isen och fler vågade sig fram för att känna på den märkliga väggen. Respekten fanns där, man visste aldrig med sådana här saker. Alla drog samma slutsats, gediget och inga sprickor.
"Mycket egendomligt", var en samfälld kommentar. "Mycket egendomligt!"
Dagmar hade under tiden funnit en ny grupp att ta sig an vilket hon gjorde med obruten energi. Hon ansåg att man kunde kräva det av henne, vilket ingen i och för sig gjorde.
I all hemlighet önskade hon sig inget hastigt slut på den rådande situationen, hon hade inte så bråttom. Dagmar uppskattade rollen som central nyhetsförmedlare även om hon blankt skulle förnekat detta faktum på en direkt fråga. Enligt sin egen uppfattning var hon mycket blyg och tillbakadragen och hade så alltid varit.
Ju längre tiden led, desto mer tullade hon på sanningen. Visserligen bara med små steg i taget, men eftersom hon strax var inne på sin fjärde eller femte grupp nyanlända, hade historien delvis hunnit skifta karaktär. Hon ljög inte direkt, men låt säga att historien hade blivit mer detaljrik och målande än verkligheten skulle kunna leva upp till. Å andra sidan hade det mycket väl kunnat gå till precis så som hon berättade och ingen sa trots allt emot henne. Och vad är en sanning om inte en gemensam uppfattning kring en upplevelse!
Det ängsliga i blicken var som bortblåst och hade ersatts av den självklara pondusen och auktoritetens skimmer. När man såg och hörde henne fanns det ingen anledning att betvivla denna informatör i klarröd kappa och silvergrått hår. Själva uppståndelsen i sig var bevis så gott som något på det märkliga som sades.
"Jag stod där när det hände", ljög hon nu friskt. "Det var en liten rund man med gammalmodiga glasögon och ett fånigt flin. Han hade minsann snickarbyxor på sig! Gick bara rakt genom väggen! Och polisen har faktiskt varit här och sagt att det inte finns några sprickor i muren. Ni kan själva kontrollera saken, sedan, när jag har talat färdigt. Mannen här (hon nickade mot baskermannen som nu stod inbegripen i en lågmäld diskussion med ingenjören och ytterligare en man) är specialist och har också kontrollerat saken noggrant tillsammans med ingenjören. Det finns ingen förklaring ännu! Men det som har hänt, det har hänt!"
De sista orden gav hon extra emfas och såg ut över sina adepter för att förvissa sig om att alla fattat rätt.
"Nu kan ni försiktigt känna på väggen", sa hon i ett tonfall som vore hon auktoriserad guide på Nationalmuseum med dennes självklara befogenheter.
Folket följde naturligtvis lydigt en sådan uppmaning och åtskilliga händer smekte den gamla tegelväggen.
”Vely nice. Vely nice!” sa det unga ständigt bugande paret från Formosa där man har en självklart artig attityd till främmande sedvänjor.
Trots att Dagmar hade ansträngt sig över hövan var det fortfarande många som ändå hade ytterst vaga uppfattningar om varför man skulle smeka denna högst ordinära och nerklottrade vägg. Varför leta efter sprickor här? Och vad hade den lilla runda gubben med glasögonen med saken att göra? Det var väl inte så konstigt om han hade försvunnit sådan uppståndelse som det hade blivit? Ingen hade ju kommit till skada när allt kom omkring, i sanningens namn till mångas besvikelse. Men det var kanske bäst att följa guidens uppmaning trots allt.
Det verkade helt enkelt inte vara mycket att hetsa upp sig för. Stämningen började nu mattas märkbart för att strax stiga på nytt när någon i vimlet under högljudd klagan förklarade, att det var hans kompis som hade blivit dödad. Det var först när det gick upp för folk att den klagande bara var en simpel A-lagare som stämningen dalade igen. Att hans klagan var äkta struntade man blankt i. Kompisen Jonte hade dött tidigare under veckan när han av misstag råkat halsa fotogen istället för rödsprit. "Man får väl för faan skylla sig själv om man dricker fotogen, det kan ju bara sluta på ett sätt!" kunde folk tycka.
Skaran började så sakta upplösas under visst missmod. Det berodde inte bara på A-lagarens något eterbeskänkta andedräkt. Det berodde inte heller så mycket på hans stora förtjusning när han plötsligt upptäckte att denna präktiga samling människor utgjorde en hygglig potential att vigga stålar av. "Man måste ju för i helvete unna Jonte en tillbörlig begravning!"
Sådant besvärar ju alltid anständigt folk, som vet att planera dylika bestyr på ett bättre sätt, men det var som sagt inte den främsta anledningen till avtroppandet.
Det mumlades besviket. Ingenting hade ju hänt! Allt verkade bara vara ett fånigt påhitt. "Varför stanna och bli till allmänt åtlöje?" "Vem orkade förresten lyssna till en rundnätt och självgod tant som bara malde på om och om igen?" "Hon borde gå hem och passa barnbarnen i stället för att stå där och gapa".
Dagmar kände med stigande desperation hur denna gyllene stund höll på att glida ifrån henne. Hon höll obönhörligt på att förlora greppet om sin publik.
Att höja rösten kunde vara ett sätt att behålla initiativet, vilket hon också provade, men då blev rösten så gäll att folk gav sig av bara av den orsaken.
Till och med den fågellika lektorn hade för länge sedan givit upp sin entusiasm och slutat flaxa. Nu stod han tyst och blek och höll sig om armen.
Dagmars blick blev åter ängslig och grå. Lystern försvann lika fort som den kommit. Hon suckade djupt. Hennes föreställning var oåterkalleligen slut och nya engagemang stod troligen inte att vänta vilket inte bekymrade baskermannen som fortfarande förde sin lågmälda diskussion med ingenjören.
Just som Dagmar besviket skulle till att lämna platsen hördes ljudet av polissirener. Det blinkande blåljuset skulle säkert locka ny publik tillplatsen och en strimma nytt hopp tändes i Dagmars dunkla sinne. Hon fick ny energi. Nu skulle hon minsann vittna!
"Vad försiggår här egentligen? Skingra er! Förstår ni inte att ni stör trafiken!"
En polisman så rödmosig i ansiktet att han snarast såg ut att ha kommit direkt från bastun, vilket inte alls var fallet, såg sig yrvaket omkring. Han såg med förvåning på den relativt lilla och lugna gruppen som ännu var kvar vid väggen men fortsatte att vifta tafatt med sina stora händer. Order är order!
För att förstå den rödmosige polismannens bryderier måste man veta att han fått order om att skingra en stor och oredig folkhop som fyllde näst intill hela gatan. Det hade blivit trafikstockning. Man måste också veta att han fick ordern för ett bra tag sedan, mitt i sin frukost, och hade haft rätt god tid på sig att fundera ut vad han skulle säga när han kom till platsen ifråga. Dessutom skedde väl inte utryckningen blixtsnabbt, vilket man knappast kan begära av någon som blir avbruten i frukosten.
För att i det uppkomna läget inte helt tappa masken gick han utan att tveka fram till den lindrigt nyktre A-lagaren som lugnt stod lutat mot väggen en bit bort för att räkna över insamlingsresultatet. Med ett kraftigt tag om armen blev han ledd till polisbilen. A-lagaren, som möjligen trodde att han skulle få begravningseskort, följde med utan större protester. Instoppad i baksätet fortsatte han sin kassainventering. Den rödmosiges kollega som dittills avvaktande hade suttit kvar i bilen steg hastigt ur. Själv hade han alltid varit noga med sin munhygien!
Dagmar, som visade sig heta Hilda, försökte utan större framgång påkalla den rödbrusige polismannens uppmärksamhet. Här fanns minsann en hederlig medborgare, högst villig att vittna! I sin nit var det inte långt ifrån att hon drämde handväskan i taket på polisbilen men hejdade sig när polismannen myndigt sträckte ut hela sin rätt imponerande kroppshydda alldeles framför henne. Han stödde händerna mot midjan och fick därigenom nästan vingar.
"Vad är det frågan om?"
Med en min av högt och äkta ogillande betraktade han Dagmar, eller snarare Hilda. Eftersom hon var kort i växten - det hjälpte föga att hon sträckte sig på tå - skedde betraktandet ur fågelperspektiv. Han tyckte illa om att ta order från en rundnätt liten dam i röd kappa som dessutom alldeles för mycket påminde om hans förra fru. Hon hade till och med samma gälla och gnälliga röst.
"Nå?"
Hilda ville ta honom i armen för att dra bort honom mot väggen där det hände men vågade inte. Istället gick hon vilt gestikulerande före den ogillande polismannen som motsträvigt likt en jättetax kom stretande några steg bakom. Det såg ut som om hon drog honom efter sig i ett osynligt koppel vilket han nog minst av önskade sig.
"Här var det! Jag såg det med egna ögon", fortsatte hon av bara farten. "Jag är glad att ni äntligen kom, det sa jag redan från början. Polisen borde komma hit sa jag. Vad tänker ni göra åt det?"
Hon lade armarna i kors och såg ännu rundare ut än hon var i verkligheten. Handväskan dinglade i högerhandens fasta grepp.
"Jaha ja. Det var där det hände. Och vad hände där om jag får fråga?" Polismannen ställde sig bredbent och fällde åter ut sina vingar medan han inväntade svaret. Pondusen minskade kanske en aning av att han glömt knäppa en av skjortknapparna över den relativt väl utbyggda kulmagen. Ur springan som uppstod stack en rejält tilltagen hårtofs ut. Det såg lite löjligt ut men det var tveksamt om åtminstone Hilda lade märke till saken.
De få kvarvarande vädrade morgonluft och trängde sig närmare i en cirkel. Hilda blev plötsligt väldigt osäker och sökte med vädjande blickar stöd hos ingenjören som dock inte var den typen som gav stöd hur som helst. Det hade för övrigt aldrig varit hans stora styrka här i livet.
Hilda hade farit fram med så många halvsanningar att hon inte längre var säker på vad som verkligen hade hänt. Hon var ändå inte dummare än att hon insåg, att hon aldrig skulle lyckas trassla sig tillbaka till något som liknade sanningen och rodnade därför häftigt. I sitt nervösa tillstånd rörde hon istället samman allting på ett hopplöst sätt och lyckades bara stamma fram en synnerligen förvirrad historia som inte ens en polisman kunde tro på. Han visste ju inte att historien i sig vida överträffade den vildaste fantasi. Det var faktiskt uppriktigt synd om Hilda när hon milt men bestämt blev ledsagad till polisbilen av den rödbrusiges mer bleka kollega. Hon blev artigt inföst bredvid Jontes vän i baksätet. Han hade somnat ifrån alltsammans men väcktes bryskt av sin nya reskamrat och började protestera mot intrånget. Polisbilen körde iväg med det omaka paret utan att slå på blåljuset. En bit av Hildas röda kappskärp hängde ut genom bildörren och släpade nästan i gatan. Vart man körde A-lagaren kan man kanske gissa. Om man förde Hilda till vidare förhör eller bara ville skjutsa henne till en lugnare plats är svårare att veta.
Baskermannen och ingenjören var bland de sista att ge sig av från platsen. Gåtan skulle inte få sin lösning, så långt var man överens när man skildes. Å andra sidan hade man gemensamt funnit att båda var ivriga filatelister och bestämt sig för att ses lite senare under veckan för att jämföra sina samlingar.
Den lille runda gubben i sina snickarbyxor och gammaldags glasögon sågs senare av helt andra personer lugnt och stilla gå in på Jarls konditori där han utan att väcka minsta uppmärksamhet beställde kaffe och en mazarin. Han hade tydligt en lättare estnisk brytning och slog sig ner i en hörna med sitt kaffe och Dagens Nyheter. Hade du frågat honom om han verkligen gick rakt genom väggen hade han pilimariskt plirat på dig genom sina glasögon - ”Hela livet är bara en illusion. Vi ser det vi vill se. Vi skapar vår egen verklighet. Det är inget mer med det!”.
20061204
Är du konsumist?
Är vi inte alla det mer eller mindre? Spenderar en stor del av vår fritid på nåt gigantiskt köpcentrum eller i nån häftig galleria. Kanske t.o.m. utan ha något bestämt mål för vår handling? Bara kul att titta runt lite och köpa nån rolig (onyttig) pryl. Jag ska inte köpa mig fri apropå köpa, det drabbar mig också. Som häromdan när jag fick för mig att köpa ny bil. Citroënfantast som jag är slängde jag lystna blickar på en hyggligt ny C5:a. Blå. Kombi förstås. Vår trofasta XM har ju, som du trogne läsare redan vet, nu burit oss nästan 7 varv runt jorden utan att knota – ja, bortsett då från att hon i höstas blev lite trött i Falun och fick ont i generatorn. Fick nästan genast jag tänkt bilbytartankar dåligt samvete, hon – XM:n – är ju helt kurant idag. Ska bara byta ut en hydralventil så att jag slipper studsa runt på vägarna som i en vanlig simpel bil. Och C5:an är faktiskt trängre. Läste sen olika C5-ägares omdömen på Vi Bilägares hemsida och fann alltför många elfel. Visserligen står vi fantaster ut med mycket elkrångel men det finns ju gränser. Vår XM brukar för det mesta laga sådana fel alldeles av sig själv bara man inte lägger sig i. Okey, det var kanske ett negativt urval på hemsidan och de flesta är nog nöjda med sin C5. Men så tillkom miljösamvetet. Klart man måste köpa en miljöbil! Nu finns ju C5 diesel med partikelfilter men då börjar vi tala en budget som inte är min. Och XM:n som redan är avskriven och rullar bekvämt för 25 kr/milen inklusive allt! Det blev för krångligt, jag slog bilbytartankarna ur hågen och kände mig djupt lättad. XM:n gav upp ett tut!
Jag vet inte varför jag numera spårar ur så dant. När jag satte mig vid tangenterna så hade jag stugan på udden i Vänern i tankarna. Kan ju verka långt från Citroënen. Även om den alltid tar oss tryggt mellan hemorterna. Men det hade med konsumism att göra ändå. Till stugan finns inte ström dragen. Det har jag säkert nämnt tidigare. Ej heller telefon vilket i dagens mobilsamhälle inte spelar nån som helst roll. Jo, det gör det förresten – mobilen har på flera sätt haft en menlig inverkan på stugkulturen! Jag säger inte att det var bättre förr men det var lugnare. Det var också lugnare innan vår lilla väg röjdes genom skogen så att stugan blev tillgänglig med bil. Bekvämligheten har ett pris! Förr parkerade vi på andra sidan lilla viken – Kilsviken. Uppe hos Nilssons. Och rodde över. Eller så seglade vi Vänersnipan in till Åmål var tredje dag för att handla och hämta posten. PR. Poste Restante. Miljövänligt. Posten låg för övrigt bekvämt tillgänglig mitt i stan. På Kungsgatan. Så ej numera!
Nej, nu håller jag på att svimma av nostalgi igen. Vad jag egentligen vill säga är att vi i stugan hade och fortfarande har mindre köpbehov. Eller snarare mindre behov av att köpa. Nu finns det förstås ingen glassigare galleria i Åmål att spendera tid i, tack och lov för det, men det handlar inte om det. Det handlar om att mer äkta och innerliga behov har möjlighet att mer oblygt träda fram och bli sunt tillfredsställda. Umgänge. Långa trevliga måltider. Bokläsning. Skriva musik. Ta skogpromenader. Uppleva örnar eller storskrake (jodå) vid Vänerns horisont en tidigt morgon i kanoten.
Du kan alltid invända att – det är klart, när det är sommar och sol och du har semester! Undra på det! Jovisst, det är sant, men det pekar ändå på att alternativen finns där. Att kanske andra och äkta behov i sin gömda tillvaro istället fylls av usla ställföreträdare större delen av året. Och hur mår vi av det?
Du kan också invända att – vill du att Sverige ska stanna kanske?! Vill du öka på arbetslösheten? Det är klart jag inte vill men samtidigt är min tro den att konsumism inte är en hållbar idé. Förr eller senare når vi ändå vägs ände och till stor del tecknar vi krita på ungarnas framtid. Som jag tidigare sagt i bloggen är jag vankelmodig och tror allt emellanåt att vi mot bättre vetande kommer att tippa över gränsen. Största hotet är kanske de många små beslutens tyranni, d.v.s. ingen kan göra anspråk på att ha tillräcklig makt för att ha kontroll. Ett skepp med tusen roddare som alla ror åt varsitt håll går inte att styra. Marknaden är ett sådant skepp. Och med de gigantiska globala företag vi har idag blir politikerna reducerade till tjänstehjon. Så vem styr och vart? Varför?
Men, som sagt, överge aldrig hoppet! Om du och jag, våra grannar, kanske en del av bygden och några till bestämmer oss för att sätta våra äkta behov före de usla företrädarnas så kanske ändå….
20061203
Vad du inte visste om kärlek
Det var ett tag sedan jag skrev om ordspråk. Här kommer lite ny påfyllnad. Några på latin!
Aeternum vale! Mycket användbart. Sagt med eftertryck. Speciellt då du är arg på nån eller har gjort slut med den mest korkade och odrägliga mannen/kvinnan i ditt liv. Den du bara inte kan fatta vad du en gång såg hos. Vad orden betyder? Farväl för alltid - förstås! Bye, bye.
Men du ångar dig genast mesputte/putta – han/hon är ju i själva verket den finaste och mest älskvärda som finns - och nu måste du snabbt finna på ett elegant sätt att säga förlåt, utan att losa fejset! Var så god, här har du lösningen: Amor vincit omnia!!! Kärleken övervinner allt! Kan du bara inte misslyckas med. Rena rutschkanan till ett försonande pusskalas!
Vi som på lite distans förundrat betraktar skådespelet kan alltid sucka och dra till med: Amantes sunt amentes - Älskande (Förälskade människor) är galna.
Även om jag inte tänkt mig det från början så verkar det som om kärleken blivit dagens tema, så det är väl lika bra att hålla sig kvar där. Löpa linan ut. Man kan vid en vetenskaplig kartläggning av ordspråk visa att vi förhåller oss lite olika till kärleken i olika kulturer. Se bara här:
Förälskelse är som en stukning; andra gången kommer den lättare. Erfarenheter från Spanien. Men hur ska man tolka det? Stukning låter ju inte så kul som jämförelse.
En annan lite trist jämförelse: Kärlek och hosta kan inte döljas. Så kan det vara om man lever i Italien! Lite förvånande kanske för att komma från Amors rike. Hade man kanske förväntat sig nåt mer romantiskt?
Kärlek är egoism på tumanhand. Lite klurig grej man får fundera över. Och det har fransmännen gjort. Kanske var det då man också kom på att: Till och med olycklig kärlek är lycklig. Ökar ju trots allt chanserna att leva lyckligt. Annars låter det lite jolmigt.
Kärleken är själens tandvärk. Aj,aj,aj, den var inte kul alls. Jag undrar vad man har för tandläkare i Turkiet? Kanske är det förresten en tandläkare som hittat på’t? En försmådd turkisk tandläkare möjligen? Eller en patient till denne.
Här uppe i höga Norden är vi tydligen mer krassa. Som i vårt naboland Danmark: Kärlek utan pengar varar inte länge. Häpp och punkt och slut! Fram med stålarna annars - aeternum vale! Äh, jaha, var det alltså mina pengar som efterfrågades?
Innan vi lämnar våra kyligare trakter tar vi en sväng till Skottland: Kall är sängen utan sängkamrat. Den är väl ändå lite söt? Lite ömsint vemodig så där. Man kan ju bara tänka sig ensam i ett fuktigt och kallt stenslott.
Inte söt men sött handlar det uppenbarligen om på Island: Syndig kärlek smakar sött. Jag vet ingenting om sånt. Nån annan som har erfarenhet? Å andra sidan, vad ska de göra på sin lilla blåsiga plätt i Atlanten? Man kan ju inte käka sill jämt.
För att avsluta dagens lektion på andra sidan vårt illa sargade klot: I älskarens ögon är koppärren smilgropar. Låter kanske inte så kul med koppärr men vilken värme sentensen utstrålar. Värme och respekt och det har väl i högsta grad med kärlek att göra? Håll med om det! Så tycker man i alla fall i Japan. Heja!
Den som verkligen vill vidga sina vyer rekommenderas att läsa vad Kahlil Gibran’s Profeten har att säga om kärlek.
20061202
Vilken härlig vinter!
So far, so good! Det får gärna fortsätta så här hela vintern för min del. Särskilt som plåtslagaren hittills inte synts till trots löften, han som ska sätta upp snörashinder på taket. Vi bytte takpannor förra året och nu är de så glatta att snön faller ner i stora sjok. (Jag tror inte att jag nånsin tidigare skrivit ordet sjok så jag blev lite fundersam över stavningen. Men så där ska det stavas enligt Word i alla fall. Sjok. Ser inte riktigt svenskt ut eller hur?).Han bör hinna hit innan snön faller, för det kommer den väl att göra igen trots mina böner. Och man vill ju inte ha stora snösjok i skallen (nu tycks jag helt ha snöat in på sjok)! Dessutom stänger snöhögarna som bildas av sjoken igen verandadörrarna, vad man nu har där ute att göra denna bistra årstid.
För att inte hamna i rena klagosången kan jag upplysa om att november nu är över om du inte redan visste det. Nu går resten av bara farten. Och snart vänder det! Bara den känslan!
Uppriktigt sagt gillar jag inte november. Rättare sagt, jag tycker att den är lite kuslig. De flesta männen i släkten har dött just i november så mot slutet av månaden blir det lite nervöst om man säger så. Tittar sig noga om innan man går över gatan. Käkar inte gärna gamla rester. Framför allt inte svamp. Sover med hjälmen på. Nja, nu överdrev jag kanske lite men du förstår. Överlever man månadsskiftet så är man trygg i varje fall ett år till och det är ju skönt. Man, det är jag det för övrigt.
Annars oroar jag mig lite för några sommarfåglar som fortfarande mumsar i sig vid fågelbordet. Fattar de inte att det trots allt kan bli kallt som bara attan och det fortare än kvickt? Då blir det himla bråttom ner till sydligare breddgrader. Hoppas de inser det. Men de är feta och fina så som jag skämmer bort dem! Blir en dyr vinter det här har jag insett.
Vad ska man för övrigt säga om denna årstid? Det är mörkt. Fast det visste du redan. Bestämmer man sig för att gå ut nån gång på morgonen, men behöver gå på toaletten först, så är det redan mörkt. Utan att magen är ovanligt trög. Glöm inte reflexerna! Man kan undra om mörkret finns i sig eller om det bara är brist på ljus? Svarta hål har man ju hört talas om. Akta dig för dem! Inte kul att ramla ner i ett sånt kan jag tro. Man lär aldrig komma därifrån. Tur förresten att mörkret är svart. Tänk om det var grönt eller rött. Eller gult. Vad konstigt det skulle vara. Jag ser inget, det är så gult här nere i källaren! Håll om mig, jag är så gulrädd! Så rött som det är i den här parken på kvällen vågar man ju inte gå igenom den! Här vimlar ju av grönmuskiga typer! Och tänk om det var mörkret som jagade bort ljuset. Tänder du lamporna så blev det alldeles svart. Skulle antagligen kännas helt baklänges. Men vi skulle spara ström eller?
Nej nu blev allt så tokigt så nu vill jag gå hem. Medan det är blått och ljust. Hej då!
