Hur fort är fortare?

Visst är det så att vi alla jagar på varandra? Eller jagar på oss själva. Den lilla inre djävulen sitter där med sin piska – det duger inte! Du duger inte! Fortare! Mer! Bättre! Fortare och fortare ska allt gå. På finare språk heter det visst produktivitetshöjning tror jag. Man behöver inte vara matematiker, det kanske tvärtom underlättar om man inte är det, för att begripa, att så här kan vi ju inte hålla på. Det finns en mänsklig bortre gräns även om matematikern påstår att ekvationen kan gå mot evigheten. Om det nu är sant så finns ett annat bra argument. Ta höjdhopparen som egentligen inte ser en övre gräns. Det går alltid att hoppa lite lite högre. Nästa gång! Men varje lite gnutta högre kräver nu så oändligt mycket mer energi än det gjorde att från början förbättra sig från en meter till två. Ju närmare den mänskliga gränsen desto större kraftansträngning. Är det värt denna uppoffring? Vi jagar tid som gick den att spara när den i själva verket alltid är precis just här och nu. Inte sen. Sen fyller vi med ännu mera jakt efter tid för att sen………. Känner du hur det snurrar?

Min vän Annika Borg du vet, hon tänker jämt så kloka tankar. Och delar med sig av dem! Skaffa hennes bok – Det är ingen fara, du är människa - och bli klokare du också. Nu vet jag inte om jag begår något brottsligt men jag tänkte faktiskt bjuda på en tanke ur boken precis här och nu. Jag hoppas att du inte har något emot det Annika!? Var så god:

”Snabbheten tar tid

Vi invaggas i tron att allt går så snabbt i vår tid. I själva verket tar denna snabbhet tid. Det vi tror går snabbt har egentligen inneburit väntan och krångel på vägen dit. Alla knappval innan man når rätt person. Alla ansökningar som ska fyllas i och skickas via nätet, ett nät som sedan är överbelastat när ansökan väl är ifylld.
För inte allt för länge sedan hade långsamheten en förklaring. Telefonen var upptagen, så vi fick ringa senare. Vi fick vänta på posten. Vi visste varför vi fick vänta och hade en beredskap för det. Idag tror vi att långsamheten inte finns. Men hur många mejl krävs när fyra personer ska bestämma ett möte och hur lång tid tar det att skriva, få och besvara, skriva igen och få igen? Hur mycket enklare blir det egentligen med alla nätlösningar när alla ska lära sig dem för att inte lång tid därefter få ett nytt system?
Det tar tid. Tid, som vi inte ser att den försvinner. Den långsamma snabbheten stressar oss. Idealmänniskan ska vara ständigt på väg, flexibel och öppen för att lära om och lära nytt. Vi ska leva i ett livslångt lärande inom många av livets områden.
Men, vem orkar egentligen med att alltid leva öppen, vetgirig och i ständigt lärande? Vad gör sådana förväntningar och en sådan livshållning med oss? Välbefinnande och lugn föds av att man får känna sig nöjd, färdig, får gräva där man står och förvalta sina kunskaper och sina erfarenheter. Mycket av vår stress skapas genom att vi inte kan känna oss nöjda, utan ständigt behöver vidare, lära mer, överblicka mer. Ett är säkert, och det gör mig lugn: vår livsstil kommer inte att hålla. Vi är människor. Ingen av oss orkar leva ständigt flexibel, med överblick och i ständigt lärande.
Vi kommer att inse vilken tid all snabbhet tar och vilken stress den långsamma snabbheten skapar.”

Känner du som jag en förtröstan när du läser Annikas tankar? Man tillåts liksom att pusta ut. Jag får vara som jag är. Det är inte mig det är fel på. Bara en sån sak!