En säregen historia - novell

Nu publicerar jag ytterligare en novell motsvarande ca 9 st A4-sidor. Jag rekommenderar dig, om du är intresserad av att läsa den, att du printar ut den. Mycket nöje med läsningen!

En säregen historia


För att vara så tidigt på morgonen var luften ovanligt kladdig och kvalmig. Det var lätt att bli irriterad utan större anledning. Om det var därför som den lilla folkhopen i soldiset var i upprorsliknande tillstånd är mera tveksamt.
Ivriga fingrar pekade mot den gamla röda och fönsterlösa tegelväggen, anfrätt av tidens tand och tveksamt utsmyckad av klottrare. Det upphetsade tjattret studsade mot väggen och förstärktes till en veritabel kakofoni. Bland allt klotter lyste ett särskilt budskap fram i smutsgul färg, alldeles tydligt målat med pensel och större än allt annat. De slarvigt textade bokstäverna verkade hastigt tillkomna och var fransade av färg som runnit i små rännilar innan den stelnat eller torkat in.

JESUS KOMMER NU

Med tanke på tiden som måste ha förflutit sedan klottraren gav uttryck åt sitt informationsbehov, färgen hade för länge sedan börja flagna, blev budskapet i all sin enkelhet aningen svårtolkat. Om han redan hade kommit borde man väl ha hört talas om det?
Nu var det å andra sidan inte alls klottret som fångat och upprört den brokiga skaran vid väggen. Värre klotter hade nog dessvärre alla sett och det var tveksamt om någon alls i grunden hade noterat det i sig ganska uppseendeväckande budskapet.
Nej, de människor som i denna stund stirrade mot samma fläck, de delade en helt annan och gemensam upplevelse. En erfarenhet de nyss aldrig hade kunnat drömma om. Ödet hade nu bestämt det så, att just de och inga andra hade råkat befinna sig på platsen i exakt rätt ögonblick och därför utvalt dem att tillhöra denna lilla exklusiva skara ögonvittnen.
För bara en kort stund sedan hade alla helt ovetande om varandra och intet ont anande promenerat längs trottoaren mot lika många och skiftande mål som de var personer. De flesta var troligen på väg till jobbet. Den förtidspensionerade lille mannen runt de sextio med säckiga joggingbyxor och stubbat hår var på väg hem från sin vanliga morgonpromenad, han kunde aldrig sova på morgonen.
Han plågade sin begränsade och väl prövade omgivning med att alltid påtala att han aldrig kunde sova på nätterna, eller fick sova som han valde att uttrycka sin sak. Samma prövade omgivning visste varför. Han sov mest hela dagarna.
En kedjerökande ung kvinna iklädd ett par alldeles för höga klackskor var ute och rastade sin hund, en beagle som inte alls hade låtit sig ryckas med i den allmänna upphetsningen och nu längtade vidare till nästa stolpe. Beaglar låter sig sällan ryckas med mot sin vilja som alla vet.
De visste inte att ett par sekunder skulle förändra deras liv. Detta märkliga skådespel hade verkligen utspelat sig mitt framför deras nakna åsyn! Man hade svårt att tro sina ögon! Många tvivlade också. Andra rös av obehag. Alla var berörda. Absurditeten förstärktes av att allt annat verkade vara fullständigt normalt. Den täta och bullriga rusningstrafiken spydde ut moln av kvalmiga avgaser som gjorde luften ännu mera klibbig och tung att andas. Den smakade syrligt på tungan. Värmen gjorde det hela inte bättre.

Den lilla exalterade skaran drog naturligtvis uppmärksamheten till sig. Nyfikna i största allmänhet anslöt sig till gruppen i allt raskare takt. Ingen rök utan eld, eller hur?
"Där! Där hände det! Fullständigt ofattbart! Obegripligt! Det, det.... nej det går inte att beskriva!”
Darrande fingrar pekade ivrigt mot ett och samma ställe på den gamla skrovliga tegelväggen, där de tillskyndande besviket inte kunde märka något särskilt.
"Vad har hänt?"
Frågorna började hagla utan att någon egentlig klarhet skapades. Ögonvittnena var alldeles för uppjagade för att kunna prestera en godtagbar och sammanhängande förklaring. Förvirringen snarare ökade när alla skrek i munnen på varandra. Den lilla gruppen jagade upp en smått hysterisk stämning.

En kvinna vars bästa år låg bakom henne fick plötsligt syn på den unga skäggiga mannen med axellångt stripigt hår som långsamt och värdigt banade sig väg genom folkhopen till synes helt oberörd av uppståndelsen. Frågan är om han lade märke till någonting alls. Kvinnan rusade fram till mannen och slet tag i hans vänstra hand. Föll på knä inför häpna åskådare, för att inte tala om mannens förvåning!
"Halleluja! Halleluja! Amen!"
Hon hade minsann vetat hela tiden men ingen hade brytt sig om eller orkat lyssna till hennes visdom. Nu hade Han äntligen kommit! Nu hade hon fått rätt och upprättelse, det kunde ingen förneka! Kvinnan såg upp mot Sonen, rörd och bönhörd. Pekade på budskapet på väggen. Hon kysste handen som hon höll fast i ett krampaktigt grepp. Tänk att gamla tanter kan vara så starka! Den unge gänglige jesusgestalten försökte förgäves dra sig loss ur greppet. Tanten hängde kvar och höll så när på att hamna pladask på magen. Det verkade inte som om hon brydde sig.
"Tack min Store Skapare! Amen!"
"Peace". Han såg ner på den hispiga tanten med tom och lidande blick. Ingen kunde naturligtvis veta att han nyss hade lämnat kamraterna och kvarten lite längre ner på gatan efter en bedrövlig natt och att han i denna upplysta stund förmodligen hade vissa svårigheter med sin verklighetsuppfattning. Absolut ingen, inte ens han själv, visste att detta var vad han alltid hade drömt om innerst inne. Att bli tillbedd och dyrkad. Vem vill inte det?
Om kamraterna hade vetat skulle de säkert ändå försökt övertyga honom om att gamla tanter inte alls var bra för imagen trots att de flesta av oss aldrig skulle komma att höra talas om den uselt dåliga rockgrupp som de hade bildat tillsammans ett par veckor tidigare - Burned Eagles.
"Peace" sa han igen. Det var svårt att komma på något bättre i den rådande situationen. Han kunde ju ha provat med - släpp - men tanken föll honom inte in liksom. Trots allt lyckades han efter ett tag vrida sig ur järngreppet för att makligt hasa sig vidare ut ur både folkhopen och historien.
Tanten reste sig långsamt upp, salig på sitt vis. Var och en salig på sitt vis, var förresten en devis som alltid hade tilltalat henne. Hennes egen son hade sedermera anammat vad han tyckte var en modernare variant på temat; sköt dig själv och skit i andra, vilket tillhör en helt annan historia men fick till följd att han aldrig besökte sin mor.
Nu banade hon stolt sin väg genom människoflocken, värdigt, så som folk gör efter att äntligen ha fått upprättelse. I denna stund en avundsvärd person. Så var båda huvudpersonerna plötsligt borta som i en underlig saga.

Trots det absurda i händelsen kunde man ana en rörelse i folkhopen, det hade känts lite andäktigt och stämningen blev lugnare för en stund. Det var i alla fall lite overkligt kunde man påstå.
En solbränd man med guldbågade glasögon och välkammad munkkrans föreslog att man borde placera ett ljus eller åtminstone lite blommor framför väggen. Han hade inte ens lagt märke till klottret och motivet till hans förslag förblev höljt i dunkel. Några begrundade trots allt förslaget som andades ceremoniell högtidlighet och knappast kunde göra värre skada i varje fall.
Mest upphetsad av alla var den lille grå och magre mannen som oupphörligt i gäll fasett upprepade - "det är inte klokt!" samtidigt som han struttade runt likt en uppskruvad leksaksdocka vars fjäder aldrig tycktes vilja ta slut.
"Lugna ner dig innan du petar ut ögonen på folk!" röt någon till med barsk röst utan märkbar inverkan.
Vid ungefär vart tredje skutt menade han säkert att peka mot väggen men eftersom han i sin iver tappade orienteringen pekade han i stort sett på allting runt omkring sig. Detta säregna flaxande förstärkte hans redan tidigare fågellika utseende. Man kunde lätt tycka att han var en löjlig liten figur. Framför allt var det tur att inga av hans studenter från högskolans metodiklektioner såg honom i detta förödmjukande tillstånd.

Den lilla gruppen hade snabbt vuxit till en tät folkmassa som antagit formen av en vid halvcirkel. Trängseln blev nästan outhärdlig. Längst in befann sig förstås de ursprungliga ögonvittnena, den utvalda skaran, men också de som i vanlig ordning trängt sig fram och in. Sådana finns det alltid. Därefter följde mellanskiktet som i bästa fall såg eller hörde de initierade. Ytterst återfanns folk som bara hade att lita till andra-och tredjehandsuppgifter. De såg knappt ens väggen men fick i gengäld höra de mest skiftande och fantasifulla historier. Många trodde övertygat på ryktet som visste berätta att en cyklist hade blivit mosad mot väggen av en bil för att därefter helt sonika försvinna, vilket naturligtvis var långt från sanningen. Eller var det bilen som försvunnit? Andra höll för troligt att någon arm sate hade halkat i onämnbara rester efter beaglen som skymtades mellan benen på folk, "att hundägare aldrig lär sig att ha bajspåsar med sig!", vilket ju var lika långt från sanningen. Och orättvist mot beaglen som ju på inget sätt ville ha med saken att göra. Han hade dessutom bajsat långt tidigare under sin i och för sig alltför korta promenad som han tyckte.

En äldre kvinna med förnumstig min, vitt och hårt permanentat hår föreslog att man nog borde avvakta kvällsnyheterna på TV innan man bestämde sig för vad som kunde vara sant. Tog inte nyheterna upp det så kunde man gott strunta i alltsammans. Hon vände tvärt, utan att det minsta bry sig om i fall någon hörsammat hennes goda råd, och försvann med små sprättiga steg längs trottoaren hårt kramande sin turkosa handväska under högra armen. En stark och kväljande doft av billig parfym kunde förnimmas långt efter det att kvinnan försvunnit runt nästa gathörn.

Folkhopen tystnade tvärt. Vissa människor har naturligt en stark auktoritet. Så var det med den man som nu trädde ur den tystnad och djupa begrundan han hittills hade stått i. Mannen tillhörde den utvalda skaran vilket antagligen bara ökade hans auktoritet. Under en tystnad som blivit andäktig åsåg folkmassan när han gick fram och kände på väggen. Ingen annan hade hittills dristat sig till detta djärva grepp!
Den magre och baskerprydde mannen, med så skarpt skuren näsa att den helt dominerade hans profil, såg i högsta grad kompetent och vederhäftig ut och utstrålade en lugn självsäkerhet som det var lätt att känna sig trygg med. Kännarblicken följde skarpt och nogsamt fingret när han strök över fogarna. Inget, absolut inget, skulle undgå denna granskning, det var alla övertygade om. Mannen tog lång tid på sig innan han äntligen såg upp.
"Hrrrmm", harklade han sig, mer av eftertänksamhet än av behov att rensa halsen från slem. De få vänner som kände honom väl, visste att han ofta harklade sig när han var osäker.
Folk höll andan och drog sig respektfullt en aning bakåt. Nu skulle slutsatsen komma, ett insiktsfullt uttalande som en gång för alla satte punkt för grundlösa spekulationer. Nu skulle bringas klarhet. De få som kände honom väl visste också att han aldrig hade skapat klarhet och att han sällan ville uttala sig om någonting. Det hade antagligen att göra mer med hans medfödda personlighet än att han var enhetschef på en politikerstyrd myndighet.
"Nej", sa han till slut och tog sig för hakan. Han sa det för sig själv och inte som en saklig upplysning åt dem som spänt iakttog hans förehavanden. Mannen tog några steg tillbaka, ruskade långsamt på huvudet och försvann åter in i sin ensliga begrundan. Ett svagt och besviket sus gick genom massan trots att "nejet" hade haft en viss tyngd på något sätt.
Beaglen gav till ett gällt skalv. Svårt att veta om det var för att bryta den missmodiga stämningen eller för att han nu verkligen ville vidare på sin morgontur. Åtskilliga stolpar utefter den rutinmässiga rutten väntade på sin beskärda del.

"Det måste väl finnas en spricka i väggen. Så enkelt är det!"

För att understryka detta självklara faktum nickade mannen kort och energiskt samtidigt som han knep ihop munnen till ett rakt streck. Han pekade i riktning mot väggen med handen fortfarande runt sin dokumentportfölj i oxblod. Det var lätt att bringas till uppfattningen att mannen som nu ryckt åt sig initiativet var ingenjör eller advokat. Kanske läkare? I varje fall var han van att fatta stora och självständiga beslut. I själva verket hette han Styrbjörn, efter morfar, och var anställd som byrådirektörsassistent på Konsumentverket där han diarieförde reklamationsärenden vilket ju inte alls hör till historien. Folkmassan som inte visste detta föredrog att betrakta denne synnerligen välklädde gentleman som den handlingskraftige ingenjören. Ibland kan föreställningen vara verkligare än verkligheten.
Ingen tog upp den utkastade tanken och han sökte stöd med blicken hos baskermannen som bara ruskade på huvudet eftersom han just konstaterat att där inte fanns några sprickor.

"Vi borde kanske kalla på polis?"
Förslaget som orsakade en kortare palaver väcktes av en liten rundnätt kvinna i femtioårsåldern med pigg men ängslig blick.
Hon hade själv inte sett något, tillhörde från början yttercirkeln, men vad hon kunde förstå så var det här högst allvarliga saker som nog borde överlämnas till sådana som begriper bättre. Den allmänna meningen gick isär men de flesta ansåg trots allt att polisen inte begrep bättre och därför inte skulle kunna uträtta värst mycket mer på platsen.
Damen i den klarröda kappan gav med sig, mer av oförmåga att hävda sitt hjärtas mening än av äkta övertygelse. Hon var sedan länge van att inte bråka i onödan. Hon slängde en orolig blick bort mot ingenjören, som förresten påminde om hennes avlidne man, men han teg. Någon måste fatta ett beslut. Något måste göras, tänkte hon ovetande om att hon delade den tanken med nästan alla andra. "Så här får det väl bara inte gå till! Det minsta man kan begära är väl åtminstone en rimlig förklaring!" Det sista tänkte hon högt men orden dränktes i det allmänna larmet.
Ännu många fler människor strömmade till. Folkhopen växte till och med ut i gatan och orsakade en våldsam irritation hos alla bilister med ilskna signaler som följd. De flesta förutsatte att det rörde sig om en helt banal händelse som att någon fotgängare hade blivit påkörd på övergångsstället. Det fanns definitivt ingen anledning att fylla gatan med folk för den sakens skull mitt i morgonrusningen! "Jävla blodtörstiga gamar!"
Den rundnätta damen blev alltmer frustrerad över att ingen gjorde något. Till slut hade hon lyckats repa så mycket mod, att hon åtminstone var beredd att ta på sig rollen som nyhetsförmedlare. Hon tillhörde visserligen inte de direkt utvalda men kom ändå så tidigt till platsen att hon kunde göra anspråk på ett litet ansvar för situationen. Folk hade helt enkelt rätt till korrekt information!
"Där hände det", sa hon till några nyanlända som lyckats stånga sig till en framskjuten plats i klungan. Hon pekade med sitt knubbiga finger. "Det finns ingen spricka eller någonting". Tystnad. "Det är kontrollerat", tillade hon och sköt hakan i vädret för att förstärka tilltron för uttalandet.
Folk visste naturligtvis inte vad de skulle tro. Särskilt som de inte fick någon förklaring över vad som hade hänt just där. Damen i fråga såg å andra sidan inte ut som om hon for med osanning.
Många bara skakade på huvudet och gick helt sonika vidare. Dagmar, hon hette antagligen så, blev personligt lite sårad av den attityden men det visade hon inte öppet. Andra åter ville helt enkelt inte bli inblandade, vad som än hänt, och gick vidare av den anledningen. Några förstod absolut ingenting och tappade därför helt naturligt intresset.
"Har någon ringt till polisen?"
Frågan kom lägligt. Dagmar antog en syrlig min och såg med smala ögon bort mot ingenjören. Man kunde spåra en smula av triumf i hennes strama uppsyn.
"Vi anser inte det nödvändigt", sa hon med en alldeles särskild betoning på "vi".
Ingenjören hade sin uppmärksamhet riktad mot ett helt annat håll, bort från den påfrestande damen, och undgick därför hennes sarkasm.
Baskermannen upprepade för andra gången sin tidigare undersökning. Lika sammanbitet tyst strök han fingret över murfogarna för att till sist lägga hela handflatan mot väggen och trycka till.
"Gediget. Helt gediget", mumlade han för sig själv.
Denna gång var det som om han brutit isen och fler vågade sig fram för att känna på den märkliga väggen. Respekten fanns där, man visste aldrig med sådana här saker. Alla drog samma slutsats, gediget och inga sprickor.
"Mycket egendomligt", var en samfälld kommentar. "Mycket egendomligt!"
Dagmar hade under tiden funnit en ny grupp att ta sig an vilket hon gjorde med obruten energi. Hon ansåg att man kunde kräva det av henne, vilket ingen i och för sig gjorde.
I all hemlighet önskade hon sig inget hastigt slut på den rådande situationen, hon hade inte så bråttom. Dagmar uppskattade rollen som central nyhetsförmedlare även om hon blankt skulle förnekat detta faktum på en direkt fråga. Enligt sin egen uppfattning var hon mycket blyg och tillbakadragen och hade så alltid varit.
Ju längre tiden led, desto mer tullade hon på sanningen. Visserligen bara med små steg i taget, men eftersom hon strax var inne på sin fjärde eller femte grupp nyanlända, hade historien delvis hunnit skifta karaktär. Hon ljög inte direkt, men låt säga att historien hade blivit mer detaljrik och målande än verkligheten skulle kunna leva upp till. Å andra sidan hade det mycket väl kunnat gå till precis så som hon berättade och ingen sa trots allt emot henne. Och vad är en sanning om inte en gemensam uppfattning kring en upplevelse!
Det ängsliga i blicken var som bortblåst och hade ersatts av den självklara pondusen och auktoritetens skimmer. När man såg och hörde henne fanns det ingen anledning att betvivla denna informatör i klarröd kappa och silvergrått hår. Själva uppståndelsen i sig var bevis så gott som något på det märkliga som sades.
"Jag stod där när det hände", ljög hon nu friskt. "Det var en liten rund man med gammalmodiga glasögon och ett fånigt flin. Han hade minsann snickarbyxor på sig! Gick bara rakt genom väggen! Och polisen har faktiskt varit här och sagt att det inte finns några sprickor i muren. Ni kan själva kontrollera saken, sedan, när jag har talat färdigt. Mannen här (hon nickade mot baskermannen som nu stod inbegripen i en lågmäld diskussion med ingenjören och ytterligare en man) är specialist och har också kontrollerat saken noggrant tillsammans med ingenjören. Det finns ingen förklaring ännu! Men det som har hänt, det har hänt!"
De sista orden gav hon extra emfas och såg ut över sina adepter för att förvissa sig om att alla fattat rätt.
"Nu kan ni försiktigt känna på väggen", sa hon i ett tonfall som vore hon auktoriserad guide på Nationalmuseum med dennes självklara befogenheter.
Folket följde naturligtvis lydigt en sådan uppmaning och åtskilliga händer smekte den gamla tegelväggen.
”Vely nice. Vely nice!” sa det unga ständigt bugande paret från Formosa där man har en självklart artig attityd till främmande sedvänjor.
Trots att Dagmar hade ansträngt sig över hövan var det fortfarande många som ändå hade ytterst vaga uppfattningar om varför man skulle smeka denna högst ordinära och nerklottrade vägg. Varför leta efter sprickor här? Och vad hade den lilla runda gubben med glasögonen med saken att göra? Det var väl inte så konstigt om han hade försvunnit sådan uppståndelse som det hade blivit? Ingen hade ju kommit till skada när allt kom omkring, i sanningens namn till mångas besvikelse. Men det var kanske bäst att följa guidens uppmaning trots allt.

Det verkade helt enkelt inte vara mycket att hetsa upp sig för. Stämningen började nu mattas märkbart för att strax stiga på nytt när någon i vimlet under högljudd klagan förklarade, att det var hans kompis som hade blivit dödad. Det var först när det gick upp för folk att den klagande bara var en simpel A-lagare som stämningen dalade igen. Att hans klagan var äkta struntade man blankt i. Kompisen Jonte hade dött tidigare under veckan när han av misstag råkat halsa fotogen istället för rödsprit. "Man får väl för faan skylla sig själv om man dricker fotogen, det kan ju bara sluta på ett sätt!" kunde folk tycka.
Skaran började så sakta upplösas under visst missmod. Det berodde inte bara på A-lagarens något eterbeskänkta andedräkt. Det berodde inte heller så mycket på hans stora förtjusning när han plötsligt upptäckte att denna präktiga samling människor utgjorde en hygglig potential att vigga stålar av. "Man måste ju för i helvete unna Jonte en tillbörlig begravning!"
Sådant besvärar ju alltid anständigt folk, som vet att planera dylika bestyr på ett bättre sätt, men det var som sagt inte den främsta anledningen till avtroppandet.
Det mumlades besviket. Ingenting hade ju hänt! Allt verkade bara vara ett fånigt påhitt. "Varför stanna och bli till allmänt åtlöje?" "Vem orkade förresten lyssna till en rundnätt och självgod tant som bara malde på om och om igen?" "Hon borde gå hem och passa barnbarnen i stället för att stå där och gapa".
Dagmar kände med stigande desperation hur denna gyllene stund höll på att glida ifrån henne. Hon höll obönhörligt på att förlora greppet om sin publik.
Att höja rösten kunde vara ett sätt att behålla initiativet, vilket hon också provade, men då blev rösten så gäll att folk gav sig av bara av den orsaken.
Till och med den fågellika lektorn hade för länge sedan givit upp sin entusiasm och slutat flaxa. Nu stod han tyst och blek och höll sig om armen.
Dagmars blick blev åter ängslig och grå. Lystern försvann lika fort som den kommit. Hon suckade djupt. Hennes föreställning var oåterkalleligen slut och nya engagemang stod troligen inte att vänta vilket inte bekymrade baskermannen som fortfarande förde sin lågmälda diskussion med ingenjören.

Just som Dagmar besviket skulle till att lämna platsen hördes ljudet av polissirener. Det blinkande blåljuset skulle säkert locka ny publik tillplatsen och en strimma nytt hopp tändes i Dagmars dunkla sinne. Hon fick ny energi. Nu skulle hon minsann vittna!
"Vad försiggår här egentligen? Skingra er! Förstår ni inte att ni stör trafiken!"
En polisman så rödmosig i ansiktet att han snarast såg ut att ha kommit direkt från bastun, vilket inte alls var fallet, såg sig yrvaket omkring. Han såg med förvåning på den relativt lilla och lugna gruppen som ännu var kvar vid väggen men fortsatte att vifta tafatt med sina stora händer. Order är order!
För att förstå den rödmosige polismannens bryderier måste man veta att han fått order om att skingra en stor och oredig folkhop som fyllde näst intill hela gatan. Det hade blivit trafikstockning. Man måste också veta att han fick ordern för ett bra tag sedan, mitt i sin frukost, och hade haft rätt god tid på sig att fundera ut vad han skulle säga när han kom till platsen ifråga. Dessutom skedde väl inte utryckningen blixtsnabbt, vilket man knappast kan begära av någon som blir avbruten i frukosten.
För att i det uppkomna läget inte helt tappa masken gick han utan att tveka fram till den lindrigt nyktre A-lagaren som lugnt stod lutat mot väggen en bit bort för att räkna över insamlingsresultatet. Med ett kraftigt tag om armen blev han ledd till polisbilen. A-lagaren, som möjligen trodde att han skulle få begravningseskort, följde med utan större protester. Instoppad i baksätet fortsatte han sin kassainventering. Den rödmosiges kollega som dittills avvaktande hade suttit kvar i bilen steg hastigt ur. Själv hade han alltid varit noga med sin munhygien!
Dagmar, som visade sig heta Hilda, försökte utan större framgång påkalla den rödbrusige polismannens uppmärksamhet. Här fanns minsann en hederlig medborgare, högst villig att vittna! I sin nit var det inte långt ifrån att hon drämde handväskan i taket på polisbilen men hejdade sig när polismannen myndigt sträckte ut hela sin rätt imponerande kroppshydda alldeles framför henne. Han stödde händerna mot midjan och fick därigenom nästan vingar.
"Vad är det frågan om?"
Med en min av högt och äkta ogillande betraktade han Dagmar, eller snarare Hilda. Eftersom hon var kort i växten - det hjälpte föga att hon sträckte sig på tå - skedde betraktandet ur fågelperspektiv. Han tyckte illa om att ta order från en rundnätt liten dam i röd kappa som dessutom alldeles för mycket påminde om hans förra fru. Hon hade till och med samma gälla och gnälliga röst.
"Nå?"
Hilda ville ta honom i armen för att dra bort honom mot väggen där det hände men vågade inte. Istället gick hon vilt gestikulerande före den ogillande polismannen som motsträvigt likt en jättetax kom stretande några steg bakom. Det såg ut som om hon drog honom efter sig i ett osynligt koppel vilket han nog minst av önskade sig.
"Här var det! Jag såg det med egna ögon", fortsatte hon av bara farten. "Jag är glad att ni äntligen kom, det sa jag redan från början. Polisen borde komma hit sa jag. Vad tänker ni göra åt det?"
Hon lade armarna i kors och såg ännu rundare ut än hon var i verkligheten. Handväskan dinglade i högerhandens fasta grepp.
"Jaha ja. Det var där det hände. Och vad hände där om jag får fråga?" Polismannen ställde sig bredbent och fällde åter ut sina vingar medan han inväntade svaret. Pondusen minskade kanske en aning av att han glömt knäppa en av skjortknapparna över den relativt väl utbyggda kulmagen. Ur springan som uppstod stack en rejält tilltagen hårtofs ut. Det såg lite löjligt ut men det var tveksamt om åtminstone Hilda lade märke till saken.
De få kvarvarande vädrade morgonluft och trängde sig närmare i en cirkel. Hilda blev plötsligt väldigt osäker och sökte med vädjande blickar stöd hos ingenjören som dock inte var den typen som gav stöd hur som helst. Det hade för övrigt aldrig varit hans stora styrka här i livet.
Hilda hade farit fram med så många halvsanningar att hon inte längre var säker på vad som verkligen hade hänt. Hon var ändå inte dummare än att hon insåg, att hon aldrig skulle lyckas trassla sig tillbaka till något som liknade sanningen och rodnade därför häftigt. I sitt nervösa tillstånd rörde hon istället samman allting på ett hopplöst sätt och lyckades bara stamma fram en synnerligen förvirrad historia som inte ens en polisman kunde tro på. Han visste ju inte att historien i sig vida överträffade den vildaste fantasi. Det var faktiskt uppriktigt synd om Hilda när hon milt men bestämt blev ledsagad till polisbilen av den rödbrusiges mer bleka kollega. Hon blev artigt inföst bredvid Jontes vän i baksätet. Han hade somnat ifrån alltsammans men väcktes bryskt av sin nya reskamrat och började protestera mot intrånget. Polisbilen körde iväg med det omaka paret utan att slå på blåljuset. En bit av Hildas röda kappskärp hängde ut genom bildörren och släpade nästan i gatan. Vart man körde A-lagaren kan man kanske gissa. Om man förde Hilda till vidare förhör eller bara ville skjutsa henne till en lugnare plats är svårare att veta.

Baskermannen och ingenjören var bland de sista att ge sig av från platsen. Gåtan skulle inte få sin lösning, så långt var man överens när man skildes. Å andra sidan hade man gemensamt funnit att båda var ivriga filatelister och bestämt sig för att ses lite senare under veckan för att jämföra sina samlingar.

Den lille runda gubben i sina snickarbyxor och gammaldags glasögon sågs senare av helt andra personer lugnt och stilla gå in på Jarls konditori där han utan att väcka minsta uppmärksamhet beställde kaffe och en mazarin. Han hade tydligt en lättare estnisk brytning och slog sig ner i en hörna med sitt kaffe och Dagens Nyheter. Hade du frågat honom om han verkligen gick rakt genom väggen hade han pilimariskt plirat på dig genom sina glasögon - ”Hela livet är bara en illusion. Vi ser det vi vill se. Vi skapar vår egen verklighet. Det är inget mer med det!”.