Tur man är kille!

Jag säger som Johan Esk i dagens DN (lördag2/12) – det är tur att man är kille! Har man liksom större frihet. Bara det att, när som andan faller på, kunna sätta på sig jympadojorna och ge sig ut i spåret. Mörkt eller ej, spelar ingen roll. Nu har just denna min anda nästan aldrig fallit på men ändå. Visst är det orättvist mot 50% av befolkningen men vem sa att livet skulle vara rättvist? Och det finns ju en massa praktiska hjälpmedel – pepparsprej, hårda nyckelknippor, mobiltelefoner, batonger och sånt. Fast batonger får man visst inte använda eller? Trist! Men det gör inget för utbudet av självförsvarskurser är stort. Så varför klaga? Överfallen är inte heller särskilt många rent statistiskt sett. Att rädslan sen inte är rationell måste väl vara vars och ens ensak att hantera?

Lite konstigt är det nog i alla fall att halva befolkningen tvingas leva under helt andra förutsättningar. Två parallella världar liksom. Vi kanske inte tänker på det till vardags. Normen – det normala - är så given och det är lätt att bli hemmablind. Man kan fråga sig: vem äger problemet och därmed också har de bästa förutsättningarna att förändra? Är det ett kvinnoproblem? Ett manligt? Ett gemensamt? Eldas rädslan på och skapas skeva verklighetsuppfattningar av säljkåta kvällstidningar? Ansvaret skulle alltså vila tungt på media? Alla vet vi att videovåldet påverkar vare sig det förekommer i spel eller filmer. Barnen får tidigt en pervers människosyn. Begreppet värde mäts i pengar snarare än i något som fördjupar ens själsliv. Återigen medias tunga ansvar! Eller är det helt enkelt ondskan som i skilda förklädnader har invaderat allas våra sinnen? Inget vi kan göra något åt? Vi är alla offer på olika sätt.

Jag var ute tog en skön vårpromenad i Erstaviksområdet. Det var ganska tidigt på dagen och jag var tämligen ensam på stigarna. På den tiden bodde jag i Saltsjöbaden och en mina kontemplativa favoritplatser var en klippa ut i Lundsjön. När jag går ut på klippan ser jag att där redan sitter en person på ”min” plats. En ung kvinna. Hon blir obehagligt berörd av mitt plötsliga uppdykande, hennes kroppsspråk är tydligt på den punkten. Hon är rädd. Tyvärr står ju inte ordet gärningsman stämplad i pannan på den det bör. Jag känner mig fånig och tankarna far genom huvudet. Egentligen känner jag mig inte bara fånig, jag känner mig utlämnad och mycket kränkt! Jag, som inte ens dödar flugor, betraktad som en potentiell våldsverkare! Inser att det i varje fall inte skulle göra saken bättre genom att säga – jag är ingen våldtäktsman! Ska jag bara vända om och gå iväg igen? Det verkar vara den enklaste lösningen. Samtidigt vore det att kapitulera, jag har ju verkligen inga illasinnade ambitioner. Jag går fram till henne, sätter mig bredvid: Förlåt att jag tränger mig på. Jag vill bara berätta att jag känner mig lika liten, villrådig och kränkt i den här situationen som du antagligen är rädd. Nu när jag sagt det ska jag genast gå och lämna tillbaka platsen åt dig och din ensamhet. Hon bad mig oväntat att stanna kvar en stund och vi hade en lång och mycket givande pratstund. Tack vare hennes mod. Eller dumdristighet? Det är i alla fall något särskilt med den där klippan.

Vad vill jag säga med denna lilla sanna historia? Att jag inte har några bra färdiga svar på frågorna ovan? Kanske. Allt hänger ihop. Kanske är det viktigast att fundera över hur jag som individ kan ta mitt ansvar? Vad jag kan göra. Några stora enkla standardlösningar gives antagligen inte. En utveckling mot ökad polarisering, ökad ojämlikhet, gagnar i varje fall ingen.