Bra karl reder sig själv!

Jomen! Snus och torsbykavaj! Doft av sur karghet och kärv manlighet. Jag undrar, finns det någon motsvarande devis om kvinnan? Fast det är klart, rent matematiskt måste väl hon också reda sig själv då, om alla män går omkring i torsbykavajer och är kärva alldeles för sig själva? Då kan man undra – hur ska hon reda sig, som en karl eller som en kvinna och vari skulle skillnaden ligga? Hon har sina väninnor – säger du. Hon har ett helt annat socialt nätverk. Grabbarna har också sina nätverk även om de oftast kallas jaktlag eller nåt sånt, kontrar jag. Så där kan vi säkert hålla på ända tills någon annan säger – men nätverkande ingår väl inte i konceptet bra karl reder sig själv. Då är det ju fusk!

Nåja, för att krångla mig ur denna delikata fråga, vad svaret än är så känns den utvecklingen inte så lockande tycker jag. Jag tror inte att varken man eller kvinna egentligen reder sig själv utan att det ristar själsliga ärr eller till och med förkortar ens liv. Vi behöver alla varandra kors och tvärs, det handlar egentligen inte alls om nån könsfråga. Vi behöver varandra inte minst för att få perspektiv på oss själva. Vem är jag? Varför? Inte lätt att begripa utan spegling. Hur gör jag? Hur gör du? Vi stökar och bökar med varandra och får förhoppningsvis så småningom bilderna - den jag tror att jag är och den du tror att jag är att mer och mer smälta samman till den jag verkligen är. Hängde du med? Vi hjälper varandra att bli mer autentiska, verkliga. Att växa och mogna genom sanna möten helt enkelt.

En som funderat mycket över de här frågorna är filosofen Martin Buber. Jag har nämnt honom tidigare. Så här tänkte han och häng med nu:

Människan blir människa först i relation till andra.
Man blir ett Jag först i relation till ett Du.
Förutsättningen är att man möter andra som Du, och inte reducerar dem till ett Det.
För då reducerar man sig själv till ett Det.

En annan som tänkt och dessutom låtit tankarna leda till konkreta resultat är förträfflige Rolf Gustafson på Stiftelsen Stora Sköndal. Han har tagit fasta på Bubers idéer och insett vikten av det sociala stödet även på arbetsplatsen. Det spännande är att han har skapat en enkel men effektiv process där vi på våra arbeten får mötas under kontrollerade och strukturerade former, i små grupper, för att ge varandra spegling eller feed back som det heter idag. Vi ges möjlighet att få perspektiv på frågor vi grubblar över och kan öka för förmåga att hantera svårigheter vi stöter på, vår coopingförmåga med ett finare ord. Stress är väl en av de vanligaste svårigheterna vi fajtas med nästan dagligen?

Man kan ju invända att det verkar lite konstgjord andning, sånt här borde väl sköta sig självt, det har man inte tid med på jobbet, men faktum är att medarbetarna på de arbetsplatser som erbjudits denna möjlighet mår mycket bättre. Visst kunde vi önska att sådana och äkta möten naturligt tillhörde vår vardag men så är det ju inte ens i den bästa av världar idag. Tyvärr. Vi måste producera..... Du kan läsa mer om allt detta i bl.a. Rolfs artikel i Svd (17/12). Du har också länkar till Stora Sköndal - Personaldialog - i spalten till vänster om du är intresserad.

Väl mött Syster och Bror!