Det är inte bra när öronen trillar av!

Igår var ingen helt lyckad dag. Den slutade med att jag landade en god nygräddad och hemlagad pizza på golvet. Uppochned förstås. Jag försökte åkalla all min vuxna mogenhet, och gjorde allt för att intala mig själv att det trots allt bara var en pizza, men det hjälpte inte. Ederna kom där ändå och de var både långa och riktigt mustiga. Jag må erkänna att det kändes skönt! Som alltid fanns det säkert ett och annat utöver själva pizzahaveriet som också fick åka med i det svulstiga flödet av eder. En slags inre rensning. Saken blev inte mycket bättre av att kära sambon just framförde argumentet – det är ju bara en pizza! Bara!? Den första på nästan ett halvår och hett åtrådd! Det kan man inte kalla bara.

Lite bättre blev det ändå vid minnet av det som sambons systers man berättade vid annandagens utsökta middagsbjudning – han hade dagen innan tappat det stora kruset med inlagd sill i köksgolvet. Klockan halv tre på natten. Öronen han höll kruset i höll inte. De var inte till för att hålla i sa sambons syster. Märkligt tyckte vi andra som inte visste så mycket om keramisk formgivning eller hållfasthetslära. Därpå utbröt en livlig diskussion om huruvida man kunde lyfta en snorunge i öronen och om det alls vore en lämplig uppfostringsmetod. Vi enades om att det inte var så men att det ändå låg lite i linje med skolgeneralen Jan Björklunds anda. Lite nyp i öronen då och då skadar inte. Typ.

Vi hade förresten en slöjdlärare som var ruggigt duktig på att nypas. Han inte bara nöps, han kunde tjonga till en ordentligt också. Så att det verkligen sved om kinderna. Så att vi blev till folk som han sa. Det var ju tillåtet att smälla till ungarna på den tiden, en tid som JB i mycket tycks vilja återvända till. Kanske att han vill ta hämnd på sin egen skolgång? Fast det där får Freud eller någon annan reda ut. Metoderna att göra folk av snorungar är många och ibland sofistikerade. Bland det mest sofistikerade jag hört är följande: den gamle läraren var utsatt för näst intill terror av sin klass. Kollegorna undrade hur han kunde stå ut. Hur kan du stå ut, frågade de honom. Jag hämnas, svarade han sina förvånade kollegor. Hur då? Jo, jag lär dem fel! Häpp! Kanske inte direkt hade med att göra, att göra folk av dem, men sofistikerat var det i alla fall, håll med om det.

Apropå sofistikerad hade vi en annan manlig lärare som tog illbattingar till det isolerade kartrummet i rent uppfostringssyfte. Ryktet om vad som hände där kunde bara överträffas av vår galopperande fantasi. Effekten av denna metod, utöver att han bara behövde knysta om kartor för att få tyst i klassen, var att läraren alltid själv fick hämta sitt kartmaterial när det behövdes, ingen erbjöd sig frivilligt till detta annars rätt populära uppdrag. Man kunde aldrig så noga veta och tog det säkra för det osäkra. En tanke som slog mig långt senare är – tänk om han bara bjöd på godis och sen sa: nu går du ut och berättar för dina kamrater om de hemskaste av pinor. Bred på ordentligt! Tänk om det var så. Hade ju räckt med en enda bestraffning för långliga tider. Fantasierna hade skött resten.

Nåväl, så blev vi till hyfsat folk. Och tänk vad en uppochnedvänd pizza kan ställa till med! Just i dagarna går för övrigt debatten het om mobbing. Viktiga saker att diskutera, alltför viktiga för att rymmas i denna lite mer dekadenta betraktelse. Får jag återkomma till senare.